Meriter

2. Anders Rudolf Du Rietz af Hedensberg (skrev sig före 1765 Duriez), den föregåendes sonsons son, f. 16 febr. 1720 i Moskva (under föräldrarnas fångenskap), d. 21 okt. 1792 på Hedensberg i Tillberga sn (Vm.). Föräldrar: överstelöjtnanten Carl Magnus Du Rietz och grevinnan Ebba Catharina Horn af Rantzien. Volontär vid Livgardet 17 juli 1735; furir där 6 dec. s. å.; sergeant 30 maj 1737; bataljonsadjutant 1739; fänrik 4 nov. 1740; överadjutant vid armén, som sammandrogs vid norska gränsen 1743; löjtnant 12 april 1744; frivillig vid preussiska armén 1745; major vid Södermanlands reg. 9 maj 1749; kommenderad till fästningsbygget vid Sveaborg s. å.; deltog i pommerska kriget 1757—60; överstelöjtnant i armén 29 okt. 1759; överstelöjtnants fullmakt 18 febr. 1760; överstelöjtnant vid Södermanlands reg. 13 okt. 1761; överstes fullmakt 29 juni 1762; överste för Hälsinge reg. 4 aug. s. å.; avgick i beskickning till Ryssland s. å.; uppförd på riksrådsförslag 1765; generalmajor 7 nov. 1770; landshövding i Göteborgs och Bohus län 29 april 1772; överkommendant där s. å.; general- löjtnant 16 okt. 1776; friherre (D. af Hedensberg) 27 dec. 1778; avsked från överkommendantskapet 1788 och från landshövdingeposten 29 okt. 1790; deltog i samtliga riksdagar 1751—78 och var därunder medlem av sekreta utskottet 1761 och 1765 samt av bankoutskottet 1778. Ämnessven i VA 1740; RSO 1751; LVVS1777; KSO 1777; KmstkSO 1786.

G. 11 april 1765 i Stockholm m. friherrinnan Charlotte De Geer af Leufsta, f. 25 jan. 1746 i Stockholm, d. 25 maj 1820 där, dotter av hovmarskalken friherre Charles De Geer af Leufsta och friherrinnan Catharina Charlotta Ribbing af Zernava.

Biografi

Som fänrik deltog D. i finska kriget 1741—43 och tjänstgjorde sommaren 1743 som överadjutant vid den armékår, som sammandrogs vid norska gränsen. På initiativ av dåvarande kronprinsen Adolf Fredrik sändes han till preussiska armén för att som frivillig bevista fälttåget i Böhmen 1745. På riksdagen 1751 debuterade han som politiker. Han anslöt sig icke till det dä maktägande partiet; hans tidigare inlägg i riksdagsdebatterna ådagalade intresse för att begränsa partiväsendet, såsom då han yrkade på ändrade bestämmelser angående riksdagsfullmakterna, vilka skulle stävja den florerande fullmaktshandeln (5 juni 1752), eller då han förordade åtgärder för att begränsa sekreta utskottets makt och det rådande hemlighetsmakeriet (1755). Däremot var D. väl anskriven hos det nya konungaparet, och han hörde till den krets, ur vilken de yngre mössorna skulle komma att rekryteras. Under tiden hade D. avancerat till major vid Södermanlands regemente och bevistade i denna egenskap pommerska kriget, vari han gjorde flera insatser. År 1757 skickades han med en avdelning södermanlänningar över till Usedom för att besätta Swinemünde; han fann staden med dess befästningar övergiven av den preussiska garnisonen och gjorde ett ganska rikt byte. Mot slutet av året deltog han i en underhandling med den preussiske fältmarskalken Hans von Lehwaldt och lyckades utverka jämförelsevis goda villkor för den svenska garnison, som kapitulerade i Demmin. D:s framgångar under kriget och den framskjutna ställning han redan förvärvat i det politiska livet gjorde honom självsäker och pockande. Då ett par andra majorer av överbefälhavaren greve Gr. D. Hamilton föreslogos till överstelöjtnanter, inlämnade D. ett memorial till Hamilton (10 nov. 1758), vari han bittert beklagade sig över att vara åsidosatt, hotade att avgå ur svensk krigstjänst och utbad sig som den enda förmånen »att få söka en blidare lycka i någon utrikes tjänst». Följden blev, att de båda majorernas befordran uppsköts och återupptogs först i samband med att D. också fick fullmakt som överstelöjtnant (febr. 1760).

Då 1760 års riksdag stundade, var D. en av de officerare, som begärde interimsavsked för att resa hem till Sverige och deltaga i riksdagen. På denna riksdag blev D. en av de mest framträdande medlemmarna av Riddarhuset. Han invaldes i sekreta utskottet och i den s. k. Nordencrantzska växelberedningen, som skulle nagelfara hattregeringens ekonomiska politik under ivrigt studium av Anders Nordencrantz' nationalekonomiska skrifter. D. tillhörde nu helt och fullt mösspartiet, men han var ännu ingen fanatisk partiman. I debatterna om skrapan mot hattrådet förfäktade D. den mildare meningen, han försvarade överbefälhavarna i pommerska kriget mot de häftiga angrepp, som riktades mot dem, han motsatte sig ständernas ingripande i utnämningsfrågor och andra regeringsåtgärder, och han var en av dem, som ivrigast arbetade för Pechlins utvotering från Riddarhuset på grund av hans ohemula angrepp mot rådet. Enligt Lovisa Ulrikas uppgift deltog D. i de förhandlingar, som 1762 fördes mellan hattarna och hovet angående drottningens medling i kriget ävensom angående försoning mellan partierna. Då kronprins Gustav kort efter freden med Preussen uttalade en önskan att få bege sig till sin morbror i Preussen och lära sig krigskonsten under dennes ledning, var D. en av de få, som på Riddarhuset tillstyrkte bifall till hans ansökan (15 juni 1762); även i övrigt visade D. vid flera tillfällen sitt intresse för kronprinsens militära uppfostran.

På riksdagen 1765—66 var D. en av det segrande mösspartiets förgrundsfigurer. Under valen hade han tillhört den styrelse, som handhade de ryska och engelska ministrarnas penningutdelningar. Han ivrade för skarp räfst med Kiermanska växelkontoret och deltog i kampanjen mot hattrådet. Vänskapen med hovet var nu slut, och fastän D. av sina meningsfränder uppfördes på riksrådsförslag, blev han förbigången. Han var livligt verksam vid tillkomsten av förbundet med England 1766. I ryssvänlighet kunde ingen tävla med D. Redan i slutet av 1762 hade han av konungen sänts till Ryssland för att lyckönska Katarina II till hennes tronbestigning. Vid detta tillfälle torde han vid sidan av sin officiella mission haft i uppdrag att söka utverka ryskt stöd åt det svenska konungaparet gentemot rådet och hattarna. Under sitt besök vid ryska hovet blev han utsökt väl bemött; han hade dagligen tillträde till hovet, under det att andra ministrar endast på sön- och helgdagar fingo besöka kejsarinnan. Den gunst, som bevisades D., gav upphov till varjehanda diplomatiskt skvaller; säkert är väl, att det gjorde starkt intryck på honom själv. När på våren 1763 en efterträdare skulle utses till den avgående svenske ministern i Petersburg, utpekades han av den ryska utrikesledningen som särskilt önskvärd. Det svenska hovets kandidat var han emellertid inte längre. Till följd av konungaparets inflytande tillföll ministerposten också hans medtävlare Carl Wilhelm von Düben (se denne).

Under diskussionen om mössornas nya utrikespolitik 1766 gick D. så långt i sin iver för Kyssland, att han ansåg Ryssland rentav berättigat till fritt genomtåg genom svenskt område och fritt utnyttjande av svenska hamnar, om sådant skulle begäras. Sin partitrohet behöll D. även under frihetstidens sista år. Han vistades nästan ständigt i Stockholm och politiserade; 1768 erhöll han av regeringen en anmaning att inom kort frist bege sig därifrån och sköta Hälsinge regemente, vars chef han var. Han förvaltade mössornas partikassa; enligt en uppgift hade danska sändebudet 1769 till D. utbetalat 5,333 dir smt »för två månaders fritafflar» vid riksdagen. Efter mössornas nya seger på våren 1772 kom D. åter i ropet. På ryske ministern Östermans initiativ sändes han i mars till Finland för att kontrollera en del åtgärder, som A. Ehrensvärd vidtagit för att hindra, att en i Ryssland svårt härjande pest spred sig till svenskt område. Naturligtvis ändrade han vad Ehrensvärd hade gjort. Efter hemkomsten utnämndes han till landshövding i Göteborg. Av mössregeringen fick han på sommaren 1772 i uppdrag att bege sig till Närke och Värmland för att undersöka, om den av riksdagen anslagna understödsspannmålen ordentligt utdelades. Enligt en uppgift köpte D. under sin resa upp så mycket bröd, som kunde rymmas i hans vagn, för att utdelas åt de nödställda vid vägen. D:s resa avbröts genom revolutionen 19 aug. 1772. Som ivrig mössa befarades D. ha för avsikt att i sitt län göra motstånd mot den nya ordningen, men därav hördes ingenting. Mot förmodan fick D. behålla sitt förtroendeämbete; måhända medverkade härtill även den vänskap, som en gång existerat mellan D. och Gustav III: s föräldrar. D. vände sig också snart mot den uppgående solen. På riksdagen 1778 framträdde han som konungens trogne anhängare och invaldes i bankoutskottet. En belöning var också den friherrevärdighet, varmed han nu till sin outsägliga glädje hugnades. I Göteborg torde den åldrande landshövdingen och överkommendanten icke ha nedlagt någon större energi. I varje fall bestod han icke provet. Det kom vid det danska angreppet på Göteborg 1788. Försvarsanstalterna voro i ett miserabelt skick, och D. var beredd att ge allt förlorat. Det viskades att D., den gamle mösschefen, stod i hemliga förbindelser med Danmark. Någon annan förklaringsgrund än ren ålderdomlig slapphet torde dock ej behöva tillgripas. Vid sin ankomst till Göteborg fick Gustav III genom engelsmannen Hugh Elliot klart för sig, att D. inte var den man, som situationen krävde. Då konungen infann sig i överkommendanten D: s bostad, blev D. överraskad och förvirrad och rådde till att uppge staden. »Ni misstar Er, min general, jag kommer just för att rädda den», blev konungens svar. Då D. följande morgon erfor konungens beslut att försvara staden till det yttersta, föll D. på knä och bad honom avstå från en så orimlig tanke. Konungen åhörde honom lugnt och sade efter en stund: »Då detta är er mening, herr general, så skall ni naturligtvis bli mig mycket förbunden, om jag avlöser er från denna post. Begiv er härifrån, herre, och tag edra saker med er! Greve Johan Sparre är eder efterträdare.» På detta snöpliga sätt slutade en bana, som dock icke saknat goda och förtjänstfulla sidor.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

— Ett fåtal brev från D. äro bevarade i Börstorpssamlingen och Schefferska samlingen i Riksarkivet, där även ämbetsskrivelser från honom finnas; skrivelser från D. till Gustav III finnas i Uppsala univ.-bibliotek (sign. F 429, 443. 4551. andra brev från honom likaledes (sign. F 366, 455, 813).

Källor och litteratur

Källor: Sveriges ridd:s och adels riksdagsprot. fr. o. m. år 1719, 18 (1911); Handl. rör. Skandinaviens hist., 15—16 (1830, 31); J. Brown, The northern courts, 2 (1818); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 41 — 42 (1872, 73); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 2, 2:a uppl. (1911); Beth Hennings, Gustav III som kronprins (1935); O. Jägerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760—1766 (1943); [A. G. Leijonhufvud], Kungl. Hälsinge regementes chefer 1629—1909... utg. af O. Bergström (1909); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia, 4—6, 2.-a uppl. (1899—1901); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III :s regering, 1, 3 nifific;. 19051: T. Säve. Sveriees deltagande i sjuåriga kriget åren 1757— 1762 (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Rudolf Du Rietz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17720, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17720
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Rudolf Du Rietz, urn:sbl:17720, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.