Grégoire Francois Du Rietz (Durietz)

Född:1607 – Frankrike (i Arras i franska Flandern)
Död:1682-03-05 – Stockholms stad, Stockholms län

Läkare


Band 11 (1945), sida 586.

Meriter

1. Grégoire Francois Du Rietz (skrev sig Durietz), f. 1607 (1602?) i Ärras i franska Flandern, d. 5 mars 1682 i Stockholm (Maria). Föräldrar: Maurice Du Rietz och Julie d'Habarag. Med. doktor vid fakulteten i Orange (ej i Salamanca); professor vid franska universitetet (enligt naturalisationsbrevet); franske konungens förste livläkare och råd; inkallad till Sverige av drottning Kristina och ankom okt. 1642; drottningens förste livläkare (arkiater) trol. 1644—10 juni 1651; naturaliserad svensk adelsman (Du Rietz) 15 aug. 1651; från 7 mars 1655 till sin död förste livläkare (arkiater) hos resp. Karl X Gustav, Hedvig Eleonora och Karl XI; led. av Collegium medicorum 1663 och dess ordförande. Ägde bl. a. Kroppa och Storfors bruk i Värmland, Ramshytte bruk i Nora bergslag samt som pant Björndams bruk i Södermanland.

G. 1) m. Estré Radoul; 2) 27 april 1648 m. Helena Radou (Radu), d. 27 jan. 1675, dotter av handelsmannen i Stockholm Jacob Radou (Radu), samt förut g. m. bruksidkaren Georg von Emersén.

Biografi

Uppgifter om D: s liv och studier före ankomsten till Sverige äro synnerligen sparsamma. Han hade emellertid goda medicinska förbindelser i utlandet. Så skall D. (enligt Roberg) ha varit god vän med den kände montpellierprofessorn Lazare Riviére (1589— 1655) och umgåtts med den ännu mer berömde Johan Baptista van Helmont (1577—1644). Båda dessa voro anhängare och befordrare av den paracelsistiska medicinens principer, och det är viktigt att konstatera, att det förefanns en direkt förbindelse mellan två av den moderna medicinens förkämpar och D., vars insatser delvis blevo grundläggande för den medicinska undervisningen och medicinalväsendet i vårt land.

Enligt egen uppgift inkallades D. av drottning Kristina; han hade förut under tyska kriget sänts till Gustav II Adolf i en beskickning och antagligen vid detta tillfälle kommit i kontakt med svenska kretsar. Han anlände till Sverige i mitten av oktober 1642 i sällskap med Bengt Skytte och kom hit på livlig rekommendation av bl. a. J. Adler Salvius och Hugo Grotius. Johan Skytte ger, åberopande intyg från de båda sistnämnda, i ett brev till Kristinas forne lärare Johannes Matthiæ 31 okt. 1642 följande sammanfattning av D: s förtjänster: »Summatim att beskriva honom, är han icke allenast in omnibus Medices Facultatis partibus ad miraculum usque versatus, utan ock... anatomicus et chemicus perfectissimus et absolutissimus, den vid pass tjugu års tid haver exercerat praxin. Tanta est in illo rerum metallicarum scientia ut nemini postponendus esse videatur». D:s ankomst till Sverige räknades som ett hopp och löfte för den i lägervall liggande medicinska undervisningen. Då J. Skytte i egenskap av universitetskansler i mars 1644 besökte Uppsala, meddelade han, att goda utsikter öppnat sig för den medicinska undervisningen genom D: s ankomst. En del studenter åtnjöt redan hans undervisning och än flera borde sändas till honom, ty han syntes ha »en besynnerlig informandi modum» och hade lovat att »på en liten behagelig tid göra dem så färdiga som han själv är». Konsistoriet beslöt att giva stipendier på 150 dir kmt under två år till 4 à 6 personer, och en av adjunkterna, magister Olaus Stenius, fick med bibehållande av sin lön begiva sig till Stockholm för att komma under D: s ledning. Böcker från universitetsbiblioteket sändes även för D: s räkning till Stockholm, och snart påpekade ängsliga uppsalaprofessorer för Axel Oxenstierna, att fara hotade, att hela det medicinska studiet överflyttades till huvudstaden. Farhågorna visade sig emellertid vara ogrundade — varken i Uppsala eller Stockholm visade studenterna något större intresse för medicinsk utbildning, och D: s »privatuniversitet» nedlades på grund av bristande tillgång på läkaradepter. Det blev emellertid en ofta iakttagen regel att skicka de unga läkare, vilka skulle ingå i adlig tjänst, till D., vilken underkastade dem sin prövning.

D: s förnämsta betydelse ligger emellertid i skapandet av Collegium medicorum. Tillsammans med tre andra stockholmsläkare (Bernhard Below, Zacharias Wattrang och Peter Schallerus, adl. Gripenflycht) inlämnade han 1663 en ansökan att få bilda en sammanslutning avsedd till ömsesidigt stöd och motarbetande av de oordningar, vilka hämmat läkekonstens framsteg inom riket. I maj s. å. erhöllo de fyra läkarna K. M: ts resolution, det svenska medicinalverkets grundläggande urkund. Kollegiet, fick den största betydelse även för t. ex. uppsikten över kirurger och apotekare. Förordningen 1663 var i huvudsak D: s verk, och han har därigenom erhållit en framskjuten plats i den svenska medicinens historia. Som kollegiets preses kvarstod han till sin död 1682. Den 4 aug. 1680 bekräftades kollegiet i ett K. brev, och namnet ändrades till Collegium medicum (1813 Sundhetskollegium, 1877 Medicinalstyrelsen).

Som väntat mötte kollegiets bildande harmsna protester från Uppsala, där den förbittrade Olof Rudbeck i ett brev till universitetskanslern M. G. De la Gardie sökte förhindra den K. resolutionen genom att framföra, att stockholmsläkarna påbjödo, »att ingen måtte i Stockholm eller Sverige hava lov att praktisera, utan de äro av dem approberade, sedan att de måga i Stockholm publice läsa medicinarn, och där få ett nosocomium, vilket allt skulle vara största ruin för fakulteten och akademien och att hon därigenom förringas, ty i hela Europa äro inga collegia eller fakulteter à part, som icke hänga av akademiens grund ...». Kollegiets bestämmelser förhindrade även i själva verket doktorspromotioner i Uppsala, och de förolämpade uppsalamedicinarna valde i fortsättningen att promoveras utomlands.

Som läkare synes D. ha åtnjutit stort förtroende såväl hos Kristina och hennes moder, Maria Eleonora, som hos Karl X Gustavs familj. Han åtföljde i aderton månader Karl X Gustav under dennes polska fälttåg och uppvaktade konungen även under de danska krigen. Härunder lyckades han vid ett tillfälle enligt egen utsago kurera Karl X Gustav från en svår sjukdom. Karl XI betygar i skrivelse till D. av 25 febr. 1678, att denne gjort både honom och fadern goda tjänster, »enkannerligen förmedelst en och annan lycklig kur med oss själva». Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora förmåddes av D. att besöka Urban Hiärnes hälsobrunn i Medevi, vilket bröt udden av den inom vissa aristokratiska kretsar rådande misstron mot det inhemska surbrunnsvattnet. År 1646 besökte D. själv, sannolikt i studiesyfte, nyfunna hälsokällor i Halberstadts biskopsdöme. Tre år senare sändes han på drottning Kristinas uppdrag till Holland.

Den kungagunst, varåt D. under hela sin vistelse i Sverige kunde glädja sig, kom honom till godo icke minst i ekonomiskt avseende. Den 3 aug. 1647 erhöllo D. och en annan av Kristinas läkare, licentiaten Herman Klebius (adl. Klöfverfelt), rätt att som arv och eget i lika delar uppbära inkomsterna från klostret Neuenkloster i ärkebiskopsdömet Bremen. Ett år senare, 16 sept. 1648, utökades donationen till de båda läkarna med några uppräknade gods och inkomster, tillhörande domkapitel i Bremen och Verden. Dessa skulle få ärvas även på spinnsidan och förklarades uttryckligen 8 mars 1651 vara allodial donation. Den 28 juni 1650 erhöll D. som kunglig gåva fyra hemman i Lovö socken, vilka dock följande år inlöstes av kronan mot ersättning. Samtliga dessa donationer hade frälsekaraktär, trots att D. erhöll naturalisation först 15 aug. 1651. En del av de 1648 erhållna inkomstkällorna avyttrade D. snart; resten utbyttes av Kristina 14 maj 1653 mot 15,000 rdr, vilka skulle uppbäras av inkomster från vissa kloster i hertigdömet Bremen. D: s lön var under Kristinas tid 1,000 dir smt men ökades av Karl X Gustav till 1,500 dir. Den kungliga ynnesten kom D. till godo även i hans andra, läkarkallet helt främmande verksamhetsgren, brukshanteringen. Genom sitt gifte med Helena Radou 1648 hade D. blivit befryndad med flera av landets då ledande bruksägarsläkter, särskilt Radou, Dress och Leijel. År 1651 finner man D. i process med delägarna i Torshälla snidverk, främst Louis De Geer, angående viss ersättningsskyldighet för misslyckade affärer. Processen drevs å hustruns vägnar — hennes make i förra giftet, Georg von Emersen, hade förestått snidverket — och avgjordes av K. M: t helt till Helena Radous förmån. Snart anlitades D. av släktingarna också som förläggare vid deras omfattande bruksrörelse. Under åren 1657—65 lånade D. sin svåger, bruksägaren och köpmannen i Stockholm Adam Radou (Radu), över 50,000 dir kmt, och i okt. 1669 hade D: s fordringar stigit till över 66,000 dir. Radou, vars affärer under 1600-talet blevo alltmera tilltrasslade, måste i jan. 1671 som pant överlämna till D. bl. a. Ramshytte bruk i Kils socken i Nora bergslag samt Björndams bruk i Dunkers socken, Villåttinge härad i Södermanland, där D. redan tidigare förvärvat räntorna av 3/4 mantal. Den 1 juli 1671 köpte D. Ramshytte bruk för 42,000 dlr kmt, medan han fortfor att till omkring 1680 driva Björndam som pant i kompanjonskap med Johan de Flon. Ramshyttan omfattade 4 1/2 hemman, två hamrar, en masugn och en sågkvarn men hade ringa skogstillgång. Björndams bruk bestod av två hamrar, Nyhammar och Stålbåga, med vardera två härdar, samt en förfallen masugn. De, båda svågrarnas förbindelser ändade 1674 i en långdragen process angående Radous skuld till D., som avgjordes först av K. M:t. D. begärde 1679 säterifrihet på Ramshytte gård.

På liknande sätt som D. 1671 förvärvade Ramshytte bruk, hade han redan tre år tidigare erhållit det betydande brukskomplexet Kroppa och Storfors i Filipstads bergslag i Värmland. År 1666 erhöll nämligen D., trots ett tidigare K. förbud för frälseman att äga dessa bruk, rätt att inlösa dem från Palmstruchska banken, dit de tre år tidigare pantsatts av Adam Radous andre svåger, Otto Dress (se denne). D. övertog bruken 26 maj 1668 för en summa av nära 35,000 dir kmt (7,000 rdr). Han erhöll Karl XI :s konfirmation av äganderätten till bruken 16 okt. 1675 och säterifrihet på både Kroppa gamla kungsgård och Storfors gård 24 dec. 1676. Som stöd åt bruksdriften fick D. från 27 april 1669 arrrendera uppbörden av tiondejärnet i Filipstads och Karlskoga bergslag. Då D. dels hade fordringar på kronan för innestående lön, dels av Karl XI 2 febr. 1678 erhöll som donation 1,500 dlr kmt årligen, fingo motsvarande belopp avräknas från det årliga arrendet. Ett ytterligare bevis på Karl XI :s ynnest var, att D. 28 febr. 1680 och 8 juni 1681 erhöll ny bekräftelse på sin äganderätt till Kroppa och Storfors samt befrielse från allt åtal från reduktionsmyndigheternas sida. Detta hindrade likväl icke, att kronan 1685, tre år efter D: s död, reducerade hela brukskomplexet. D. skötte icke själv sina egendomar utan överlät bruksdriften till förvaltare. Bruken förkovrades likväl under hans tid.

Roberg beskriver D. som »en stor Graæus, en lärd och snäll man, visste sin Hippocratem utantill, var mager, lagom lång och mycket aestimerad. Aldrig tog han hatten av sig för de store herrarne». Han var kvick och slagfärdig och hade en erkänd förmåga att »tranchera discourserna». Med Urban Hiärne som sagesman berättar Roberg, att D. härskade inom Collegium medicorum med diktatorisk makt; majoritetsbeslut, vilka ej överensstämde med hans egen uppfattning, avfärdades med ett hotfullt: »Messieurs, si vous êtes pour la pluralité des væux, je quitterai toute cette affaire». Avigsidan av hans karaktär synes ha varit, att han »glorierade» sig av ting, som uppfunnits av andra, och Arckenholtz fäller det hårda omdömet: »Il etoit savant, mais hableur & grand comedien, faisant parade de ce que d'autres avoient inventé avant lui.»

Några tryckta skrifter av D. finnas ej, och endast en medicinsk handskrift av honom har påträffats. Urban Hiärne erhöll (enligt vad han meddelade Roberg) ett av D:s manuskript, vilket innehöll en receptsamling och som förut ägts av Ulrika Eleonora. Denna handskrift är med all sannolikhet identisk med cod. D 200 i Uppsala univ.-bibliotek, vilken innehåller »Doctoris Durietz Compositiones medicamentorum secretiorum, per propriam ipsius experientiam probatorum» och försetts med ett register av Hiärnes hand. D. beskriver häri ett flertal »hemliga» kompositioner och omtalar även de olika medlens botande krafter. Det visar sig, att D. huvudsakligen — ehuru ej uteslutande — följer den spagyriska medicinens normer, och att han i mycket är beroende av den livaktiga farmakologiska forskning, som drevs i paracelsistisk anda och stundom använde sig av mer eller mindre charlatanartade reklammetoder. Av stort intresse är att iakttaga inflytandet- från den berömde Leidenläkaren Franciscus Sylvius; genom D. kom den svenska medicinen i kontakt med iatrokemien — den viktigaste tillämpningen av de paracelsistiska doktrinerna inom tidens läkekonst. Av D: s medikamenter, vilka synas ha varit mycket kraftigt verkande, hade »Dörjes moderdroppar», en tinktur på bävergäll med tillsats av opium, stort anseende som medel mot nervösa åkommor, enkannerligen hysteri, ända till slutet av 1800-talet. —

Författare

C. D. Josephson, O. Strandberg, Å. Kromnow.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev finnas från D. i Riksarkivet i flera nedan under källor nämnda samlingar samt i Uppsala univ.-bibliotek till N. Gyldenstolpe (1 st.) och Bengt Rosenhane (4 st.) under sign. Nordin 448, E 530, E 534, E 535.

Tryckta arbeten

Handskrifter: Recept till slagwattn och magwattn (X 64:2), KB. — Doctoris Dueritz Compositiones medicamentorum secretiorum (D 200); Supp-lik ställd till Karl XI (två ex. Palmsk. 358), UB.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Biographica, Svea hovrätts Liber causarum 126:4, Momma-Reenstiernas saml. (skriv, till Jacob Momma Reenstierna), Stegeborgs-saml. (skriv, till Karl Gustav och Adolf Johan), RA; Likvidationer, Köpe-godsakt 232, KA; Beckmanska papperen. O. A. Beckman. Rättegångs- och affärshandl. vol. 4 (skriv, till Grégoire Francois Du Rietz 1666—81), Stockholms stadsarkiv; C. Annerstedt, Saml. till Upsala universitets historia, Medicin (U 40:62), privilegium utfärdat av Ludvig XIII (Palmsk. 358), L. Ro-berg, Anteckningar om sv. läkare, 1 (X 133), UB. —• Sv. riksrådets protokoll, 15, 1651 — 1653 (1920). — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 2: 1—2 (1934, 35); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 1 (1877); [J. Arckenholtz], Mémoires concernant Christine reine de Suede, 1 (1751); F. Arnheim, Die Universal-Universität des Grossen Kurfursten und ihre geistigen Urheber (Monatshefle der Comenius-Gesellsch., 20, 1911), s. 22 f.; P. J. Bergius, Inträdes-tal [i VA] om Stockholm för 200 år sen (1758); Den sw. Mercurius, 4:2, okt. 1758; E. Edholm, Grégoire Francois Du Rietz (Tidskr. i milit. helsovård, 19, 1894); G. Ekman, Ur Storforsverkens historia (1921); J. Furuskog, De värmländska järnbruken (1924); O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia, 1 (1891); O. T. Hult, Frankrike i svensk medicin under 16- och 1700-talen (Lychnos 1940); Å. Kromnow, En kronans storarrendator, Andry Dress, och hans släkt (Personhist. tidskr., 40, 1939—40, tr. 1941); S. Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (Lychnos-bibliotek, 7, 1943); G. Näsström, Det gamla Medevi (1928); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Grégoire Francois Du Rietz (Durietz), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17721, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. D. Josephson, O. Strandberg, Å. Kromnow.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17721
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Grégoire Francois Du Rietz (Durietz), urn:sbl:17721, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. D. Josephson, O. Strandberg, Å. Kromnow.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se