Gustaf Duwall

Född:1630-03-21 – Tyskland (i Stralsund)
Död:1692-01-01 – Ryssland (i Karnäs i Viborgs län)

Riksdagsledamot, Landshövding, Kammarherre, Bergskollegieassessor


Band 11 (1945), sida 614.

Meriter

3. Gustaf Duwall, son till D. 1, f. 21 mars 1630 i Stralsund, d. 1 jan. 1692 i Karnäs i Viborgs län. Student vid Uppsala univ. 7 juni 1636; skänkjunker hos drottning Kristina jan. 1653; kammarherre hos drottning Kristina och Karl X Gustav; assessor i Bergskollegium 1653; marskalk på Christer Bondes ambassad till England 1655; resident i Danmark 30 okt. 1656; instruktion utfärdad 11 april 1657; ny fullmakt att vara resident i Danmark 31 maj 1658; sändebud till England 25 sept. s. å.; åter resident i Danmark 13 sept. 1660; rappellerad 4 okt. 1662; landshövding i Stora Kopparbergs län 10 maj s. å.; friherre 23 nov. 1674; deltog i riksdagarna 1654—89 och var därunder medlem av ett stort antal utskott; lantmarskalk vid riksdagen i Uppsala 1675.

G. 23 juli 1654 på Ogesta i Ösmo sn (Söd.) m. Helena Yxkull, d. 14 maj 1691 på Ogesta, dotter av översten Didric Yxkull och Beata Oxehufvud.

Biografi

Då D. 1656 erhöll Karl X Gustavs kallelse att vara resident i Danmark, skulle han efterträda Magnus Durell (se ovan s. 574), som i inånga år haft detta uppdrag, men nu begärt entledigande. D:s vistelse i Danmark inskränkte sig emellertid den gången till ett kort besök i Köpenhamn, där han mottog informationer av Durell. D. återvände nästan omedelbart till Sverige och var redan i början av 1657 i Stockholm. Den 10 april s. å. utsågs han att överföra ett brev från svenska till danska rådet, innan det befarade kriget bröt löst. Efter att ha mottagit förhållningsorder i rådet begav han sig i väg, och redan i början av maj var han tillbaka i Stockholm efter fullgjort värv. Redan dagen efter sin ankomst till Köpenhamn hade han fått företräde hos rådet och därvid överlämnat brevet, och efter tio dagars väntan fick han svar. Stämningen i Danmark fann han rätt orolig, och landets krigsberedskap syntes honom ganska otillräcklig. Sedan danska kriget börjat, förföll D: s uppdrag i Danmark av sig självt, men någon tid efter Roskildefreden förnyades hans fullmakt att vara resident i Danmark. Under de månader (juni och juli 1658), varunder han nu vistades i Köpenhamn, hade han huvudsakligen att syssla med tullärenden och anordnandet av underhåll åt fyrarna vid Kullen, Falsterbo och Bornholm. D. fann stämningen i Danmark splittrad; officerarna voro missnöjda och stånden sinsemellan oeniga. Något krig skulle danskarna inte förmå föra med egen kraft, men de kunde påräkna hjälp av Holland. Då D. sammanträffade med den holländske ambassadören, kunde denne »med möda dölja den illvilja han har i hjärtat», och han lät tydligt förstå, att Holland snart skulle vara invecklat i krig med Sverige. Det nya kriget med Danmark gjorde även denna gång ett hastigt slut på D: s danska mission. I stället skickades han (25 sept. 1658) till England såsom e. o. sändebud för att till den nye protektorn Richard Cromwell framföra den svenske konungens kondoleans med anledning av Oliver Cromwells död ävensom lyckönskningar till hans eget tillträde till regeringen. Men D. skulle också i förening med de ordinarie svenska sändebuden i England, G. Fleetwood och J. F. von Friesendorff, fortsätta underhandlingarna om allians med England och hjälp från dess sida i det nu utbrutna kriget, särskilt med hänsyn till huset Österrikes omfattande »desseiner». Uppdraget med kondoleans och gratulation utförde D. regelrätt och framförde alla de budskap, som ålagts honom. Efter att ha övervarit den avlidne protektorns begravning begav sig D. hem på en engelsk fregatt och var på nyåret 1659 åter i Stockholm. Hans upplysningar om den engelska hjälpsändningen voro föga lovande. Två gånger hade flottan varit på väg men måst vända för motvind och storm, och nu tordes engelsmännen inte ge sig i väg för vinterns skull.

Sedan det andra danska kriget upphört, avsändes D. ånyo till Danmark, där han stannade ungefär två år (1660—62). Han fann stämningen ytterst svenskfientlig. Vid sin ankomst till Helsingör hade D. mycket svårt att få bostad, ty den han ville hyra av vågade »för borgerskapets avunds skull» ej upplåta sitt hus. När han äntligen på D: s ivriga böner låtit förmå sig härtill, kom den holländske residenten La Maie och påstod sig ha företräde till huset, men efter mycket parlamenterande och dispyter med holländaren lyckades D. behålla bostaden. Kort efter D: s ankomst till Köpenhamn fick han bevittna den märkliga »revolution», varigenom adelsväldet störtades och konungen med de ofrälses hjälp blev enväldig. Inom adeln rådde efter detta, skriver D., sådant missnöje, att de, som haft gods i Skåne och dittills velat sälja dessa för att få danska i stället, nu ville göra tvärtom, lämna Danmark och bosätta sig i Skåne. Även nu hade D. diverse praktiska uppdrag, t. ex. att ordna med postgången och tullbehandlingen av fartyg. En viktig del av hans mission gällde hertigen av Holstein-Gottorp. Då danskarna dröjde att enligt fredsfördraget utrymma hans land och hertigen anförde klagomål häröver, blev det D: s sak att framföra svenska regeringens brev till danske konungen, vari denne uppmanades att låta hertigen njuta sin rätt. D. fick lugnande försäkringar från danska hovet, men han råkade nu ut för en oanad svårighet: en försoning mellan Danmark och Holstein-Gottorp höll på att komma till stånd bakom Sveriges rygg, och D. fann sig desavuerad av holsteinaren, då han ämnade framlämna sitt memorial till danske konungen (april 1661). Denna hotande situation gick dock snart förbi; holsteinska sändebudet J. A. Kielman slog åter om, och D. överlämnade sitt memorial på direkt uppmaning av Kielman och till danska regeringens stora förbittring (maj 1661). Ett nytt fördrag undertecknades mellan Sverige och Holstein-Gottorp, men det skulle hållas hemligt, och D. ålades att »så djupt förborga det, som I henne aldrig bekommit hade».

Sedan D. maj 1662 utnämnts till landshövding i Stora Kopparbergs län, lämnade han i slutet av året Danmark. Som landshövding i Falun innehade D. en av de viktiga posterna i 1600-talets svenska förvaltning. Hans län inrymde för export och statsfinanser så väsentliga verk som Stora Kopparberget och gårmake- riet i Avesta. Redan tidigare utnämnd till assessor i Bergskollegium kunde D. — enligt bruket i bergslagslänen — också som landshövding behålla denna post; lönen blev visserligen med tiden indragen. Hans förmän i kollegiet, presidenten Erik Fleming och vice presidenten Lorens Creutz, båda numera riksråd, voro tillika hans två närmaste företrädare som landshövdingar i Kopparbergs län; Creutz var för övrigt svåger till D. I de ärenden, som rörde bergverk i länet, fick den antydda tremannagruppen stor betydelse; därvid var det icke orimligt, att D., som den underordnade och minst erfarne, ibland ställdes i skuggan. I en brännande fråga sådan som den om Avesta bruk på 1660-talet gjorde D. nitiska insatser men spelade en långt mindre roll än Fleming och Creutz. En annan viktig fråga, om förhållandet mellan bergsfrälse och gruvdelar vid Kopparberget, föranledde D: s konservativa och mot ortsmeningen toleranta inställning ett intressant meningsskifte med Fleming (1673). D. framstår för övrigt, både utom och inom bergssakerna, som en nitisk och mångsidigt intresserad landshövding. I den verksamhet, som utövats av magistrat och gruvrätt i Falun, har han tagit livlig del. Själv var han i Ludvika företagare inom svensk bergshantering och övertog mot slutet av sin bana, tillsammans med andra delägare, Lövåsens silvergruva, som dessförinnan länge varit obrukad och tillhört länets stående bekymmer. Någon stor och framgångsrik affärsman i stil med svågern Lorens Creutz var han påtagligen icke.

Av de egentliga dalkarlarna, Öster- och Västerdalarnas befolkning, har D. i brev till regeringen 1666 gett en bild, vars förening av beundran och kritik ger den en plats i dalkarlsuppfattningens historia. Landshövdingen betonar, att dalkarlarna alltid ha varit, och alltid skola förbli »ett folk av särdeles sinne och egenskaper»; han betonar deras förmåga att nära sig på »barkbröd och annan ovanlig spis» och likväl visa sig oförtrutna i fosterlandets sak. Å andra sidan framhåller han deras sega konservatism: de äro »en sällsam nation... att nappas med, så att snarast sagt intet svårare företagas kan än bringa dem uti bruk av en sådan ting, som för deras ögon och tankar synes vara ny.»

D:s framställning ger ett exempel på det inträngande i bygdens egenart och den förmåga att inför överheten framlägga lokala synpunkter, som hans ämbete bland andra ting krävde. Dalabefolkningens svårhanterlighet fick han i rikt mått erfara, då han under Karl XI :s danska krig hade att utnyttja dess försvarskraft i olika mer eller mindre improviserade sammanhang. Med stor energi hop-bragte han två brigader s. k. utskottsfolk — med en styrka av omkr. 1,400 man — och har tidvis även haft aktivt befäl över dem. Hans insatser för att skapa och längre fram förnya eller komplettera denna styrka äro ett gott bevis för hans förmåga att handskas med dalkarlar. Den krigiska äran blev ringa, och D. har själv uttalat sig mycket kritiskt om värdet av dylika uppbåd. År 1677 deltog han med utskottsfolket i M. G. De la Gardies strider i Bohuslän; manskapet visade sig uppstudsigt och uträttade föga. För Dalarnas eget försvar lyckades han träffa mera effektiva anstalter.

En uppgift av speciellt slag betydde de stora häxprocesserna i Dalarna under 1660-talets slut och början av 1670-talet. Som landshövding och kommissionsordförande tog D. aktiv del i frågans handläggning. Utan att ha nått fram till någon konsekvent friare åskådning har han uttalat tvivelsmål om de våldsamma åtgärdernas gagnelighet: »ju mera och hårdare man härutinnan förfarer, ju farligare utseende haver det». D: s betänksamhet förebådar den reaktion i frågan om häxväsendet, som något senare på allvar blev märkbar. Mot häxprocessernas bakgrund har D. med särskild styrka betonat vikten av en förbättrad folkundervisning: i denna såg han ett medel att övervinna vidskepelsen. Han vidtog också åtgärder för att nå resultat. Viktigt är ett skolförslag 1671.

Alltsedan 1654 deltog D. i alla riksdagar med undantag av den andra riksdagen 1660, då han var hindrad av vistelse i Danmark. Han var en så gott som stående medlem i de olika utskott, som tillsattes, och blev med åren en alltmer självskriven talesman för tredje klassen på Riddarhuset. Till de hetsiga rangtvisterna 1664 gav D. i viss mån anledning genom att påpeka, hurusom en viss greve trängt sig före en friherre, som hade högre ämbete. I debatterna vid samma riksdag om stävjande av överflödet uttalade sig D. för att sobel skulle få användas endast till mössor för män och till kragar för fruntimmer men däremot icke till jackor och nattkjortlar. D. var vad vi skulle kalla en ivrig försvarsvän. »Vår mening här i tredje klassen är», yttrade han, »att intet undandraga oss utan gärna gripa konungen under armarna, då necessiteten fordrar» (11 okt. 1672). Då frågan om reduktionen kom upp på riksdagen s. å., uttalade han såsom tredje klassens mening, att 1655 års riksdagsbeslut och reduktionsstadga skulle i hela sin utsträckning genomföras beträffande godsen såväl inom det egentliga Sverige som i de utländska provinserna (12 dec. 1672). Det stora anseende D. skaffade sig genom sin på en gång bestämda och försonliga ståndpunkt i olika frågor, gjorde det rätt naturligt, att han utsågs till lantmarskalk vid kröningsriksdagen i Uppsala 1675. Det var vid denna riksdag, som frågan om en räfst med Karl XI :s förmyndare först kom fram, och de motsatser och strider detta krav väckt till liv gjorde helt naturligt lantmarskalkens ställning synnerligen ömtålig. D. sökte i överensstämmelse med traditioner medla mellan regeringen och sitt stånd. »Varje gång han å sitt stånds vägnar går till anfall mot regeringen, är han så blid i formen som möjligt, men alla veta, vad som döljer sig bakom de sirligt fallande fraserna» (O. Varenius). En för D. säkerligen mycket pinsam historia var det våldsamma personliga angrepp (»högförräderimål»), som på denna riksdag riktades mot M. G. De la Gardie. Med denne stod D. på god fot, och han sökte från början bringa klarhet i saken genom att överlämna anklagelsematerialet till den unge konungen. Även i 1680-talets riksdagar tog D. del, ehuru icke på ett så framträdande sätt som tidigare; sedan han 1674 blivit friherre, hade han lämnat sin plats som tredje klassens ledare. En specialfråga, som mycket intresserade honom, var att få till stånd genealogiska beskrivningar och ett arkiv för adliga familjepapper.

Diplomatåren med deras representativa uppgifter synas ha hårt ansträngt D:s affärsställning. I stundom patetiska brev till M. G. De la Gardie och Erik Lindschöld har D. senare framhållit sitt gäldbundna tillstånd och i olika former ansökt om hjälp. Han är känd som låntagare i riksbanken, och hans förbindelser där kommo att överleva honom. D. var friherre till Ludvika och ägde Hov, Tärna sn, och Tisby, Simtuna sn (båda i Vm.), samt även jordegendom i Finland.

Brev från D. finnas i åtskilliga av Riksarkivets samlingar: Anglica, Danica, Skrivelser till K. M: t, Biographica, Nils Bielkes, Sten Bielkes, Bengt Horns, De la Gardieska och Skoklostersamlingarna. Dessutom finnas brev i Uppsala univ.-bibliotek, bl. a. ett 20-tal till Bengt Rosenhane (sign. E 532—536, 538—539a). Två av D:s landshövdingeberättelser (1664 och 1666) äro tryckta i Handl. rör. Skandinaviens historia (40 och 31). Rörande D:s godsinnehav och gods- transaktioner finnas i Kammararkivet handlingar om D. i Reduktionskollegii akter, Köpegodsakter, Byten 1655—1680 och Avslutade byten samt beträffande D: s arvingar i Donationer och efterräkningar.

Författare

G. Jacobson. Karl-Gustaf Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Kanslitjänslemäns koncept o. mottagna skriv. (brev. fr. D. t. E. Lindschöld), Bergskollegii arkiv och Harmens' register, RA; Kopparbergs

läns landsboksverifikationer 1687, Fol. 239 ff., KA; Lånehandl____från 1670—

1699 (X 429), reglemente för Falu hospital (Rålamb, Fol. 92), KB; Kopparbergs länsstyrelses arkiv och Falu stads domböcker, Uppsala landsarkiv; gruvrältsprotokoll i Stora Kopparbergs bergslags arkiv, Falun. —¦ Ovan i texten anförda tr. källor, samt: G. Duvall, Breve til Kong Carl XI 1660—62 (Saml. til Danmarks Hist. under Kong Frederik III, udg. af P. W. Becker, 1, 1847); Hist. handl., 2 (1862); Sv. riksrådets protokoll, 17 (1929); Sveriges ridd:s och adels riksdagsprotokoll 1652—1689, 5—15 (1873—99). — J. A. Almquist, Bergskollegium och bergslagstaterna 1637—1857 (Meddel. från sv. riksarkivet, N. F. 2:3, 1909); S. Bergh, Rangstriderna inom adeln under 1600-talet (Hist. tidskr., 16, 1896); J. Ekeblad, Bref, 1—2 (1911, 15); B. Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660—1664 (1932); T. Gihl, Sverige och västmakterna under Karl X Gustafs andra krig med Danmark (1913); S. Grauers, Den svenska riksdagen under den karolinska tiden (Sveriges riksdag, 1:4, 1932); E. Hammarström, Äldre och nyare märkwärdigheler wid Stora Kopparberget, 1—4 (1789—92); A. A:son Hiilphers, Dagbok öfwer en resa igenom de under Stora Kopparbergs höfdingedöme lydande lähn. . . 1757 (1762); [C. G. Kröningssvärd|, Blåkulle-färderna eller handlingar om trolldoms-väsendet i Dalarna åren 1668— 1673, 1—3 (ny uppl., 1845—49); E. Linderholm, De stora trolldomsprocessernas upplösning i Sverige (Hist. tidskr., 33, 1913); S. Samuelsson, Källorna för Gustaf Vasas äfventyr i Dalarna (Fören. Heimdals småskrifter, 10, 1910); Svenska folkskolans historia, 1 (1940); O. Varenius, Högförräderimålet mot Magnus Gabriel de la Gardie (Historiska studier. Festskrift tillägn. C. G. Malmström. 1897); dens., Räfsten med Karl XI :s förmyndarstyrelse, 1 (HVS Skrifter 7:5, 1901).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Duwall, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17731, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson. Karl-Gustaf Hildebrand.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17731
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Duwall, urn:sbl:17731, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson. Karl-Gustaf Hildebrand.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se