Meriter

van Düren, Adam, en byggmästare av tysk härkomst, som under slutet av 1400-talet och första tredjedelen av 1500-talet, antagligen mellan 1487 och 1532 utövade sin verksamhet i Sverige och Danmark. Språket i de inskrifter, som han anbragt i Lunds domkyrka, visar, att han var westfalare till börden, och förmodligen härstammade han från staden Düren i Westfalen.

G. m. Birgitte, d. 13 dec. 1520 och begr. i Lund (se nedan).

Biografi

Då det heter om biskop Henrik Tidemansson i Linköping, att »epther mestermen han till Kolne sende ath koma the nye kora till ende», torde D. ha varit en av dessa främmande mästare. Två ledande stenmästare kunna urskiljas å valvsköldarna i koret i Linköpings domkyrka, den ene med livfull, elegant mejselföring, den andre med kärva, robusta figurer. Den sistnämnde är mäster Adam, och hans stenhuggarmärke har i betydande storlek anbragts på en framträdande plats i ett av domkyrkans korvalv. Sedan koret i huvudsak färdigbyggts (omkr. 1487—98), finna vi D. kort efteråt, verksam i sydöstra Skåne, där han 2 maj 1499 påbörjade uppförandet av Jens Holgersen Ulfstands fasta borg Glimmingehus. Förmodligen hade byggmästaren och byggherren, som varit »lensmand» på Gotland, kommit i kontakt med varandra där. Gotland lydde under medeltiden i kyrkligt hänseende under Linköpings stift. Öns välkända stenmaterial levererades till stora delar av Norden, och Ulfstand var vid denna tid den danske konungens befallningsman där. I översta våningen på Glimmingehus sitter en korsfästelserelief inmurad, signerad med namnet Adam och årtalet 1505 samt med ett stenhuggarmärke alldeles analogt med Linköpingsvalvets.

Medan Glimmingehus uppfördes, fullbordade D. även ett par ansenliga bildstenar till en stor fritrappa, som ledde till riddarsalen på Köpenhamns slott. Den bevarade av dessa, med konung Hans' bild och årtalet 1503, är numera uppställd i Köpenhamns Nationalmuseum. Möjligt är att han vid ungefär samma tid gjort utkastet till den s. k. Laxmandssalen i Helsingörs karmeliterkloster med dess valvreliefer, vilka emellertid på grund av sin brist på kraft och fyllighet knappast torde ha huggits av mästaren själv.

Sedan Glimmingehus fullbordats, kom D. i den siste av påven utnämnde lundensiske ärkebiskopen Birger Gunnarssons tjänst. Han restaurerade först Lunds domkyrkas krypta, dränerade dess golv, som stod under vatten, uppförde ärkebiskopens ståtliga sandstenssarkofag 1512 och kryptbrunnen med dess bisarra reliefer 1513—14. Dessutom har han före 1513 ombyggt domkyrkans södra tvärskeppsgavel och förstärkt den med en monumental strävpelare, varjämte stora delar av tornpartiet konserverades och delvis ombyggdes 1512—18. Ungefär samtidigt torde en utvändig predikstol å Krafts kyrkogård och »biskop Börges torn» i Borgeby ha tillkommit.

Då Kristian II i början av 1520 drog till Stockholm i spetsen för sin här för att underkuva svenskarna, tyckes även D. ha medföljt. I varje fall har han nämnda år uppfört ett kapell i sydöstra delen av Storkyrkan och på en av dess pelare inristat bilden av en ål och två lejon jämte en på dessa syftande inskrift. Att han redan i jan. 1521 befann sig i Stockholm framgår av en kort brevregest, där det nämnes, att »Adam Stenhwer van Diren» skriver från Stockholm till ärkedjäknen i Lund angående »några des huushåld beställningar». Förmodligen har detta brev samband med att D. mist hustru och barn i Lund. Corylander antager nämligen, säkert med rätta, att ett ännu på 1750-talet å Krafts kyrkogård i Lund befintligt gravkors med inskriften: »Herx • ligger • begrafven • Birgitte • ADAMS • med  sine • börn • som • döde • her i Lund • Sanctae • Luciae dag • Anno • Domini 1520», blivit rest över mästarens hustru och barn. Om D: s fortsatta verksamhet i Lund vittna två skulpturer med samma årtal 1524, det ena.anbragt å en gravsten över Anders Madsen, official på Lundagård (d. 1524), det andra på en som ett människohuvud formad valvkonsol å norra tvärskeppsvalvets västra sida. På dess motsvarighet å en liknande konsol på östra sidan läsas siffrorna 6723 eller samma år räknat från världens skapelse. Ej blott valvet i fråga med dess sköld-ornerade ribbor utan även norra korsgaveln ombyggdes samtidigt, och gaveln försågs med ett kolossalt nu igenmurat fönster. Till erinran om slaget vid Lund 1525, då över 1,500 man stupade, uppsatte D. en minnestavla på strävpelaren väster om domkyrkans södra ingång med en lång inskrift, som började med håns namn och hans valspråk: »Got help [i runor] ADAMS börn • Dat - anbegin • dat • heft ein got • behagen dat ende mot • den last • dragen.»

Måhända bidrogo de oroliga tiderna till att D:s arbete i Lund nalkades sitt slut. De medförde i varje fall, att ingen av de ärkebiskopar, som kapitlet och konungen utsett efter 1519, erhöll påvens stadfästelse. Ännu ett årtal har likväl D. fogat till de föregående. På basen till en invändig halvkolonn norr om kyrkans huvudingång har han sålunda på norra sidan uthuggit en åsna, som störtat under tyngden av sin börda, och inskriften: »the • maa • vell • en • asen • väre • som • tagher • mer paa • änd • han kand • bäre 1527.» Det motsatta hörnbladet ersattes av en mänsklig skepnad, som med en skrapa bereder åsnans avflådda hud. Denna bär runinskriften »Got help», medan runt plinten läses: »O herre • gud • hvad ende • skal • the faa • the • vy • ey vele • vor • skröbelighed • forstaa.» Det var en gammal och missmodig man, som vid kyrkans ingång ristade dessa ord. De skulpturer, som pryda sandstenssocklarna till de båda mäktiga rundtornen på Malmöhus, ett par hundar, som slåss om ett ben, och en sköld med S. Laurentii (och Lunds domkyrkas) symbol, ett halster, göra sannolikt, att D. därefter arbetat även på denna byggnad. Det förefaller troligt, att en regest av ett brev, ställt »Till the ambaszatter» och av följande lydelse: »Doem(?) v. Dywrenn, ko. Ma. thienner, eth pasburd wti Tysland oc hiid tiilbaghe» syftar på D. Det är en i Nordens medeltida konsthistoria enastående lång och väl dokumenterad konstnärsbana, som härmed avslutats. Visserligen kan man icke säga, att D: s arkitektoniska skapelser bilda epok inom vår byggnadskonst. Men de kännetecknas alla av solida konstruktioner och ett samvetsgrant arbete. Tack vare en egenartad begåvning och livlig fantasi i förening med stor teknisk) duglighet har han skapat verk av bestående värde inom såväl arkitekturens som skulpturens områden. Hans rika konstnärliga produktion med dess kraftiga realism, dess stundom naiva ofullgångenhet och rustika allvar stämmer väl överens med det märkliga utvecklingsskede, den begynnande brytningstiden mellan nordisk medeltid och renässans, mot vars bakgrund hans verksamhet, bör skärskådas.

Författare

Otto Rydbeck.

Källor och litteratur

Källor: F. Beckett, Danmarks Kunst, 2 (1927), s. 77 f.; C. G. Bru-nius, Skånes konsthistoria för medeltiden (1850), s. 426; dens., Nordens äldsta metropolitankyrka . . . Omarb.. . . uppl. (1854); J. Corylander, Berättelse om Lunds domkyrka... utg. af M. Weibull (1884), s. 79, 165; O. Janse, Några erinringar rörande Stockholms uppkomst samt utgräfningarna i Slottsbacken hösten 1908 (Samf. S:t Eriks årsbok 1910), s. 112 f.; N. Lithberg, Glim-mingehus (Hist. tidskr. för Skåneland, 4, 1910—13), s. 236; V. Lorenzen, De danske Karmelitterklostres Bygningshistorie (Förf:s De danske Klostres Byg-ningshistorie, 5, 1924), s. 55 f.; J. Messenius, Sveopentaprotopolis..., för-swenskat aff H. Hammero (1612), s. 142; dens., En lustigh och trowärdig chrönika om Stockholm (Hist. bibliotek, 1, 1875), s. 132; A. Romdahl, Linköpings domkyrka 1232—1498 (1932), s. 152 f.; O. Rydbeck, Adam van Diuren (Kirkehist. Saml., 5:3, 1905—07); dens., Alen och lejonen i Stockholms Storkyrka (Fataburen 1906); dens., Kung Hans och »drottning Kristine» (Aarbeger for nord. Oldkyndighed, 2:22, 1907); dens., Glimmingehus (Sv. slott och herresäten. Skåne, 1909f—121); dens., Adam van Diiren (Allg. Lexikon der bildenden Kiinstler . .. hrsg. v. U. Thieme, 10, 1914); dens., Bidrag till Lunds domkyrkas byggnadshistoria (LUÅ, N. F. 1:10:3, 1915), s. 79 f.; dens., Två märkliga konstnärer (1918); dens., Lunds domkyrkas byggnadshistoria (1923), s. 212 f.; dens., Glimmingehus (Sv. fornminnesplatser, 7, 1927); dens., Ett nyupptäckt arbete av Adam van Diiren (Meddel. från Lunds univ. hist. museum 1932); dens., Lunds domkyrkas och dess inventariers historia (Lunds domkyrka, stiftskyrka och församlingskyrka 1145—1945, 1945); Sanctuarium Birgerianum (Samlinger til den danske Historie [udg. af P. F. Suhm], 1: 3, 1780); D. Schäfer & C. Walther, Niederdeutsche Inschriften in der Krypte der Domkirche S. Laurentii zu Lund (Jahrbuch des Vereins fur niederdeutsche Sprachforschung, 9, 1883, tr. 1884); L. Weibull, Studier i Lunds domkyrkas historia (1906), s. 42 f.; dens., Adam van Diiren. En förklaring (Kirkehist. Saml., 5:4, 1907—09); N. Östman, Några anteckningar till Erik Lassotas von Steblau meddelanden om Stockholm 1590—1593 (Samf. S:t Eriks årsbok 1907V s. 40.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adam Düren, van, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17758, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otto Rydbeck.), hämtad 2024-05-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17758
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adam Düren, van, urn:sbl:17758, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otto Rydbeck.), hämtad 2024-05-04.