Meriter

Döteber, Christian Julius, f. i Leipzig, d. sannolikt omkr. 1675. Fader: bildhuggaren och arkitekten Frantz Julius Döteber. Fadern, vars namn bl. a. är knutet vid några ståtliga arbeten i Tyskland, nämligen graven över hertigliga geheimerådet Daniel ven Behr samt gravkapellet över hertig Friedrich Adolph (1643), båda i domen i Doberan, har vidare tillskrivits en dopfunt samt det Leicherska epitafiet i Thomaskyrkan i Leipzig och även ansetts verksam vid korskranket i Brahekyrkan på Visingsö.

D., som efter en lärotid i Danzig, påträffas i Stockholm vid slutet av 1630-talet, inträdde först såsom gesäll i tjänst hos stockholmsbildhuggaren Martin Redtmer. Redan 14 jan. 1640 namnes han såsom en av mästarna i det nybildade Stockholms bild- och stenhuggarämbete. Icke desto mindre synes han vid flera tillfällen ha arbetat såsom en »fri» mästare, d. v. s. obunden av ämbetet, vilket på 1640-talets mitt bl. a. förorsakade honom diverse obehag, i det att ämbetet upprepade gånger förständigade honom att uppvisa »sitt börds- och lärebrev» från Danzig. År 1647 är D. uppförd som mästare i ämbetet med sju egna gesäller. Ännu 1648 var han verksam i Stockholm men saknas i ämbetets medlemsförteckning av 1655. Sista gången man påträffar honom är 1671, då han från Strängnäs avsänder ett brev.

D. var gift med en änka (1646 omtalas »vår styvfader Christian Juhl. Steentniggare»).

Biografi

Äran av att ha »upptäckt» Dv som under 1640- och 1650-talen synes ha varit en av huvudstadens mera uppmärksammade bildhuggarmästare, tillkommer I. Simonsson, som 1918 införde hans namn i den konstvetenskapliga diskussionen. Som Simonssons framställning dock har en del obestyrkta antaganden, skola D: s mest kända arbeten här anföras. Om D: s förmodade uppträdande som träskulptör i Per Brahe d. y.s tjänst inom hans grevskap måste sägas, att teorierna härvidlag stödja sig på tillfälliga namnlikheter samt ett likaledes obevisat antagande av mästaren som upphovsman till Jakobs kyrkas sydportal i Stockholm. De måste därför upptagas med största försiktighet. Säkert är dock att D. 1641 utförde vissa arbeten vid Tyska kyrkan i Stockholm, vilket framgår av att han vissa dagar i april—okt. detta år förekommer i kyrkans räkenskaper. Aren 1644—45 finna vi honom i arbete för Jacob De la Gardie. Arbetet utfördes med hjälp av gesällerna Ambrosius Freundt och Hans Dauer och bestod i huggande av »lister och annat». D. synes icke ha deltagit i utsmyckandet av palatset Makalös. Detta (fullt färdigt senast 1642) var som bekant rikt utsirat med yttre sandstensdekoration, skulpturer o. dyl., men D: s namn förekommer ej i byggnadsräkenskaperna. Däremot äro flera andra mästare, som arbetat här, väl kända. Intet motsäger likväl, att D. tidigare kunde haft med Makalös att göra. Vid grävningar på platsen för palatset i aug. 1934 påträffades bl. a. fragment av bågarna till de för byggnadens arkitektur så betecknande kolonnaderna i bottenvåningens öppna arkadgalleri. Vissa av dessa med tjocka vulster profilerade stycken av ljusgul finsk sten voro märkta med ett stenhuggarmärke, som frestar till utläsandet av D:s initialer CJD. Säkert är att D. i De la Gardies tjänst särskilt varit verksam vid Jakobsdal, numera Ulriksdal, som uppfördes 1639—44, och vars ståtliga, i tidens smak sirade gavelrösten hade honom till upphovsman.

Sedan D. 1645 kontrakterat med kommissarien i Amiralitetskollegium, sedermera underståthållaren Regner Leuhusen om uppförandet av ett hus vid Munkbron, »så med portaler som gavlar och annat mera», pågick arbetet härmed till 1649, då det efter åtskilliga påtryckningar från uppdragsgivarens sida äntligen avslutades. Byggnaden i fråga, som ännu står kvar och måhända är det förnämsta exemplet i Stockholm på ett dåtida borgarhus, har sedermera bl. a. tillhört familjerna Piper och af Petersens. Vid den dekorativa yttre utsmyckningen av detta hus, vid vars uppförande D. i sig förenade både arkitektens, byggmästarens och bildhuggarens yrke, har mästaren tagit intryck av faderns arbete med hertig Friedrich Adolphs grav. I det ornamentala företräder D. en långt utvecklad, svällande och svulstig knorpelstil, vars böljande och flytande yppighet särskilt kommer till synes i de båda portalerna på husets norra sida. Ur broskornamentens sammanslingrade vegetation framträder masker och änglahuvuden, till hälften ornament även de. I vissa fönsterbågar brukade D. med förkärlek ett omtyckt motiv: sjöjungfruliknande kvinnofigurer. Typisk för honom var även maskaronen med de bananknippeliknande, nedhängande flikarna, vilken bl. a. uppträder som mittornament i portalens attikor. I huvudportalerna representera allegoriska frifigurer de fyra elementen. I sin helhet utgör byggnaden ett utomordentligt exempel på sydtysk arkitektur från denna eller något tidigare tid. Man kan som jämförelse t. ex. betrakta Gewerbehaus i Bremen från 1619—21, som i mycket väcker tanken på D: s stil och på vars portal bl. a. förekommer en Minervafigur, liknande den, som D. insatt i en nisch över portalerna till sitt stockholmska bygge.

Ehuru ännu icke arkivaliska belägg därför äro framlagda, synes det mycket sannolikt, att D. arbetat på flera andra kända och ännu bevarade stockholmshus. De, som härvidlag i främsta rummet skulle komma i fråga, äro det von der Lindeska huset, Västerlånggatan 68, samt det Ryningska, Stora Nygatan 2. Särskilt det förstnämnda uppvisar stora likheter med det Leuhusenska huset vid Munkbron. Båda ha starkt markerade horisontala lister, som avdela väggytorna samt äro vidare utrustade med likartad, rikt skulpterad dekor på gavelrösten och portaler. Betraktar man särskilt portalen på det von der Lindeska huset, finner man där de nedåt avsmalnande pilastrarna med sina upphängda fruktknippen, vilka äro utmärkande för D:s portaler och som bl. a. även återkomma på portalen till huset Kornhamnstorg 51 inom samma kvarter, där de i likhet med de på Leuhusenska husets portaler nedtill avslutas med en kordong med tofs. Slutligen kunna nämnas de två briljant utförda huvudena av Neptunus och Merkurius på von der Lindeska husets portal, vilka skilja sig från allt vad övriga stockholmsmästare åstadkommit, men som däremot erbjuda en stor likhet med några huvuden på det Leuhusenska husets gavlar.

Von der Lindeska husets portal förutsätter tvingande, att dess mästare även varit verksam vid Ryningska huset. Även om huvudportalen på detta senare hus erhållit sina allegoriska kvinnofigurer av en annan hand, ha denna byggnads övriga portaler mycket gemensamt med D:s stil. I portalen åt Munkbron återfinna vi t. ex. ett par delfiner, ett motiv, som även förekommer på Leuhusenska huset, men som annars är ytterst sällan förekommande i Stockholm. Dessa problem vänta dock ännu på sin definitiva lösning.

Beträffande de två ståtliga kyrkoportaler i Stockholm, som attribuerats till D., nämligen Tyska kyrkans huvudportal från 1643 samt Jakobs kyrkas sydportal från 1644, kunna vi fatta oss kort. I första fallet är D: s medarbetarskap uteslutet, då det är arkivaliskt bevisat, att Tyska kyrkans portal utförts av bildhuggarämbetets ålderman Jost Henne. Att D., sedan Hinrich Blume huggit Jakobs kyrkas sydportal, arbetat vidare på densamma och uppsatt den »in besserer Form» är möjligt, ehuru alldeles icke bevisat.

I Stockholm synes D. varit husägare och förefaller ha levat i relativt goda ekonomiska omständigheter; sålunda ägde han sKog söder om staden. Till sin natur var han häftig och obändig med starkt utvecklad självkänsla och yrkesstolthet i likhet med de flesta av hans kolleger vid denna tid. Vissa uppgifter synas också tyda på att han varit något fallen för »brännevins drickande».

Författare

Gr. Axel-Nilsson.

Källor och litteratur

Källor: G. Axel-Nilsson, Om bild- och stenhuggarämbetet i Stockholm under 1600-talet (Samf. S:t Eriks årsbok 1934); dens., Storhetstidens portalskulptur i gamla Stockholm (ibid. 1935); dens., Monumental stenhuggarkonst (Sv. folket genom tiderna, 4, 1939); S. Karling, När Makalös byggdes (Samf. S:t Eriks årsbok 1931), s. 101, 106; dens., Matthias Holl från Augsburg (Göteborgs vetensk.- och vitterh.-samh. handl., F. 5, Ser. A, Bd 3:2, 1932), s. 48; Die Kunst- und Geschichts-Denkmäler des Grossherzogthums Mecklen-burg-Schwerin, 3 (1899), s. 604 ff.; E. Lundberg, Studier över renässansskulptur i Östergötland och angränsande trakter (Meddel. från Östergötlands fornminnes- och museifören.- 1921); E. Lundmark, Sankt Jakobs kyrka, 2. Konsthistoria (Sveriges kyrkor, Stockholm, 4, 1930); W. Liibke, Geschichte der Renaissance in Deutschland. Bd 2, 3. Aufl. von A. Haupt (1914), s. 264 ff.; W. Nisser, Korskranket i Brahekyrkan på Visingsö (Sv. nyttokonst, 6, 1928, tr. 1929); dens., Konst och hantverk i Visingsborgs grevskap på Per Brahe d. y:s tid, [1]—2 (1931); I. Simonsson, Bildhuggaren Christian Julius Döteber (Konsthist. sällsk. publikation 1918).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Julius Döteber, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17787, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Axel-Nilsson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17787
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Julius Döteber, urn:sbl:17787, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Axel-Nilsson.), hämtad 2024-04-19.