Meriter

Ebersköld (skrev sig Eberschildt), Adolph (före adlandet Ebers, Ehbers), d. efter juni 1678 och före 30 febr. 1684. K. förordnande att övervaka ombyggandet av svenska statens genom vådeld härjade handelsbyggnad (»Gästbovet») i Novgorod och att därvid utöva förvaltningen 27 febr. 1644; kommersefaktor (föreståndare för G-ästhovet där) 22 jan. 1645; en av de tio korrespondenterna till Kommerskollegium 1654; kommissarie i Moskva 17 mars 1660 men tillträdde, på grund av tsarens vägran att erkänna honom, först 1662; subdelegerad vid fredsförhandlingarna i Kardis 4 mars 1661; återkallad från Moskva 1665; förordnad 21 maj 1666 att deltaga i underhandlingarna om ryska gränstraktaten; adlad 31 maj 1666; resident i Moskva 22 nov. s. å.; återkallad från Ryssland 1669; ånyo envoyé dit 1671 (K. brev 22 juli) och 1672 (K. brev 6 sept.) —1674.

G. 24 febr. 1645 i Stockholm (Tysk.) m. Wendela Kirij, dotter av ryske tolken i svenska generalguvemementskansliet i Riga, Onuphri Kirij (Kyry).

Biografi

E. synes ha varit bördig från Livland, i varje fall var han tydligen balt. Som faktor, det vill säga handelsagent, i Novgorod fick han 1645 en lön av 600 dir smt samt 1644—48 särskilda summor till uppbyggande av det avbrända svenska Gästhovet i staden. I början av juni 1648 var han i Stockholm med prov »på något gods utur Ryssland». E. påpekade i sina Novgorodrapporter 1649 till Axel Oxenstierna och andra högre svenska ämbetsmän, att det gällde att förhindra ryssarnas försök att få till stånd handelsutbyte med Lybeck och andra utländska städer. I Novgorod misshandlades E. under det stora upproret 1650. Då legaten Gustaf Bielke med svit mot all folkrätt fängslades i Moskva maj 1656, befann sig E. där och fick dela deras öde att hållas avstängda under tämligen omild behandling i ett »hov» utanför staden i nära två års tid, till 29 april 1658. Kriget hade utbrutit mellan Sverige och Ryssland i början av juni 1656. Först i juni 1658 fick Bielke bege sig mot gränsen för att upptaga de av honom nu ledda förhandlingarna i Vallisaari, varvid E. fick deltaga i dessa.

E. reste därpå till Sverige för att uppsöka Karl X Gustav, vilken dock då befann sig på danska öarna. Redan på sommaren 1659 fick E. muntligt besked, att han skulle utses till kommissarie i Moskva efter Johan de Rodes, men utnämningen fördröjdes på grund av kriget till våren 1660. Under tiden uppehöll sig E. ofta i konungens närhet, kom 6 april nämnda år från Göteborg till Stockholm, var den 19 i Åbo, reste sedan över Reval och kom 13 maj till Narva. Emellertid skulle efter Karl Gustavs död nya fullmakter utfärdas för de till ryska gränsen skickade sändebuden och kommissarierna samt tsaren notificeras om dödsfallet. E. avsändes, samtidigt försedd med sin kommissariefullmakt, till Moskva för att fullgöra detta. Efter svårigheter från ryssarnas sida rörande inresa fick E. slutligen tillstånd därtill, bröt 31 maj upp från Narva och mottogs 1 juni vid gränsen av en rysk pristav med svit. Över Novgorod for han så till Moskva, dit han ankom 27 juni. Förgäves sökte han att mot uppvisande av sin fullmakt få svenska handelshuset upplåtet åt sig. Tsaren vägrade att erkänna honom som kommissarie, då någon sådan ej omtalats i stilleståndsfördraget i Vallisaari; först skulle »stora» sändebud komma och behörigt notificera Karl Gustavs död. E. använde väntetiden till att inhämta allehanda viktiga underrättelser, bland annat en uppgift, som han avlurat sin pristav, nämligen, att det var den ryske statsmannen A. L. Ordyn-Nastjokin, som bar skulden till fredsförhandlingarnas avbrytande i april 1660. Den 24 juli tog E. sitt avsked och avreste 29 juli. Återkommen till Narva 21 aug. for han sedan över Reval och var 10 sept. i Stockholm, där han den 12 uppkallades i rådet och framlade tsarens brev och sina egna färska intryck av ställningen i Ryssland och ryssarnas syn på fredsverket. E: s uppfattning därom var hoppfullare, än man vågat tro. Utsedd till subdelegerad vid förhandlingarna i Kardis våren 1661 deltog E. i konferenserna före fredstraktatens avslutande 21 juni. E. var nu oförhindrad att börja sin tjänst som kommissarie i Moskva 1662. Då en rysk ambassad sändes att förhandla med svenskarna 1663 underlättade E. svenska regeringens bedömande av saken därigenom, att han listat ut tsarens stränga befallning till sändebuden att ej återvända med oförrättat ärende. Snart hade E., med den genom H. Hjärnes studie 1881 (se Källor) bekante Grigorij Kotosjichin som mellanhand, medelst mutor av 100 dukater lyckats komma över en avskrift av tsarens egen instruktion för sändebuden och översände denna till svenska regeringen; även en något senare instruktions innehåll förmedlade E. till Stockholm. De för Sverige viktigaste frågorna gällde handeln och krigsfångarna samt skadeståndet från Ryssland. E. fick nya instruktioner hösten 1663 att på allt sätt, även med mutor, söka påverka ledande kretsar i Moskva. Hans ivriga kunskapande gjorde honom illa liden av ryssarna, som helst skulle velat avlägsna honom från staden (E. till K. M:t 18 nov. 1663). Ordyn-Nastjokin anklagade i brev till tsaren E. för att underblåsa den inre tvedräkten i Moskva. E. berättar själv flera gånger, att de ryska myndigheterna övervakade honom för att få reda på de personer, som plägade besöka hans bostad (E. till K. M:t 14 juni och 20 dec. 1664). Trots allt höll emellertid E. på att komma i dålig dager inför svenska regeringen, när de ryska sändebuden oväntat i dec. 1663 kullkastade hela traktatverket. E. försvarade sig ivrigt och skyllde på de ryska kommissariernas intriger samt klagade även i Moskva högljutt däröver. Emellertid hade även svenska hemligheter rörande såväl rådsbeslut som rustningar läckt ut till ryssarna, och för dessa torde förhandlingarna snarast ha varit diplomatiskt spegelfäkteri i och för vinnande av en värdefull tidsfrist. E. hade själv redan i skrivelse till K. M: t 22 nov. 1662 angivit, att ryssarna hade en spion i Stockholm i korrespondens med Moskva. År 1665 återkallades E. och hade avskedsaudiens hos tsaren 28 juni. När han ånyo blivit resident i Moskva hösten 1666, avreste han dit 1 febr. 1667. Han hade då 1666 fått svenskt adelsbrev som belöning för sina stora tjänster. Redan 1669 fick han emellertid meddela regeringen, att tsaren åter beslutat sig för att icke tolerera utländska residenter, och han blev därför ånyo hemkallad. Under de följande åren avgingo dock speciella beskickningar till Moskva, och E. var sålunda envoyé dit 1671 och 1672—74. Under sin sista vistelse där hade E. svårigheter med danske ministern Mogens Gjöe, som på allt sätt sökte sätta krokben för honom (E. till K. M:t 25 mars 1673). E:s sista rapport är daterad Moskva 14 jan. 1674.

E. var, såsom H. Hjärne och B. Fahlborg livligt omvittnat, en vaken och skarpsynt iakttagare, väl hemma i ryska förhållanden och med prövad förmåga att av de ryssar, som han kom i beröring med, få fram, vad han ville veta. Han tillvaratog Sveriges intressen med kraft, ja hänsynslöshet, och samtidigt med slughet och var en av de mest förfarna, energiska och skickliga svenska diplomaterna vid denna tid.

Man känner nästan intet om E: s ålderdom. I jan. 1675 var han i Stockholm och levde ännu i juni 1678, då han står antecknad i Nyen, Ingermanland, som fadder åt en dotterson von Konow, men omtalas som död 30 febr. 1684 av svärsonen E. B. von Konow (se likvidationer nedan). E. hade tre döttrar och slöt således själv sin ätt på manssidan. Han erhöll jordförläningar i Ingermanland 1665, 1666 och 1670. — Skrivelser från E. till K. M:t 1645—74 (3 vol.) och journal 1660 (Muscovitica) samt brev till Axel Oxenstierna 1645—49, Bengt Horn 1659—72, Clas Tott 1667—68 och Sten Bielke 1672—73 finnas i Riksarkivet. Ett brev (1654) från E. till Axel Oxenstierna samt excerpter ur andra hans brev till denne finnas i E 387, Uppsala univ.-bibliotek.

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Muscovitica, Biographica, RA; Likvidationer, KA; Tyska församlingens vigselbok 1645, Stockholms stadsarkiv. — Sv. riksrådets prot., 11, 12, 16 (1906—23). — J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor, 1—3 (1912—15); H. Bohrn, Sverige, Danmark och Frankrike... 1672 till... 1674 (1933); B. Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660—1664 (1932); H. Hjärne, En rysk emigrant i Sverige för två hundra år sedan (Hist. tidskr., 1, 1881); S. von Konow, Adliga ätten von Konow (1939); R. Liljedahl, Svensk förvaltning i Livland 1617—1634 (1933); A. Munthe, Utrikesförvaltningen 1648—1720 (Den sv. utrikesförvaltningens historia, 1935); J. E. Nordwall, Svensk-ryska underhandlingar före freden i Kardis, 1658—61 (1890); B. Schlegel & C. A. Klingspor, Den.. . ej å riddar-huset introducerade sv. adelns ättar-taflor (1875); A. Soom, Die Politik, Schwe-dens bezuglich des russischen Transithandels iiber die estnischen Städte in den Tahren 1636—1656 (Commentationes litterarum societatis Esthonicas, 32, 1940).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolph Ebersköld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17792, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17792
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolph Ebersköld, urn:sbl:17792, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.