Karl Petrus T Bohlin

Född:1860-10-30 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1939 – Stockholms stad, Stockholms län

Astronom


Band 05 (1925), sida 183.

Meriter

Bohlin, Karl Petrus Theodor, f. 30 okt. 1860 i Stockholm, Föräldrar: destillatorn Samuel Amandus Teodor Bohlin och Matilda Gunilla Lundgren. Genomgick Maria skola från 1868 och Stockholms gymnasium från 1874; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 20 maj 1878; student i Uppsala 16 sept. s. å.; fil. kand. 28 jan. 1880; fil. lic. 14 nov. 1883; disp. 12 dec. 1885; fil. doktor 31 maj 1886; företog en resa till Tyskland våren 1891—våren 1893. Amanuens vid Uppsala observatorium 1880—83; deltog somrarna 1880, 1881 och 1883 i generalstabens geodetiska och astronorniska arbeten samt under vintern 1882—83 i de magnetiska variationsobservationer, som i Uppsala anordnades i samband med då pågående internationella arktiska expeditioner; docent i astronomi vid Uppsala universitet 22 dec. 1885; biträdande astronom vid Vetenskapsakademiens observatorium 1 jan. 1884—30 sept. 1888; assistent i mekanik vid tekniska högskolan ht. 1887—vt. 1888; förestod professuren i astronomi vid Uppsala universitet ht. 1888 —febr. 1889; tf. astronomie observatör därstädes vt. 1889; ånyo anställd såsom biträdande astronom vid Vetenskapsakademiens observatorium 1 juli 1890—31 mars 1891; anställd vid Recheninstitut der K. sternwarte i Berlin 1891—93; vistades från våren 1893 till början av 1894 i Ryssland och innehade där anställning vid verkliga statsrådet J. O. Backlunds räknebyrå; amanuens vid Uppsala observatorium året 1895; tf. observatör därstädes 1896; Vetenskapsakademiens astronom med professors titel 10 mars 1897; lärare i astronomi vid Stockholms högskola fr. o. m. ht g. å.; ledde en vetenskaplig expedition till Ångermanland 1914 med uppgift att studera den därstädes synliga totala solförmörkelsen. LVA 1898; LFS 1900; RNO 1907. — Ogift.

Biografi

B:s första vetenskapliga arbeten tillhöra den praktiska astronomien och utfördes å Uppsala observatorium. Förutom en utförligare bestämning av Uppsala observatoriums polhöjd samt komet-och planetobservationer publicerade han en längre observationsserie över småplaneterna Viktoria och Sappho, observerade i och för bestämning av solparallaxen jordens avstånd från solen, enligt ett av David Gill i Kap angivet program. Genom deltagande i magnetiska och geodetiska arbeten skaffade sig B. en mångsidig utbildning som observatör men försummade likväl ej, såsom hans prisbelönade gradualavhandling visar, de teoretiska grenarna i astronomien. Som docent utgav han flera astronomiska arbeten av teoretiskt innehåll, och särskilt blev störingsteorien föremål för hans undersökningar. Av hans arbeten under denna period bör framför allt nämnas avhandlingen »Über eine neue annäherungsmethode in der störungstheorie» (1888), där B. visar, att lösningen av störingarnas differentialekvationer kan återföras till lösningen av vissa partiella differentialekvationer, varigenom svårigheterna med de s. k. små divisorerna i de klassiska störingsteorierna försvinna. B. antyder i sitt arbete möjligheten, att de serier, som representera lösningarna till dessa senare ekvationer, med andra ord uttrycken för störingarna, ej konvergera, dvs. ej kunna användas för att beräkna planetbanorna för hur långa tider som helst. J. H. Poincaré, vilken utförligt studerat B:s metoder i sitt stora verk »Les méthodes nouvelles de la mécanique céleste», har visat, att denna förmodan är riktig. Då likväl stora fördelar äro förenade med denna metods användning och uttrycken för störingarna gälla för mycket långa tider, är det att beklaga, att B:s intressanta uppslag i nämnda arbete ej utnyttjats mera, än som blivit fallet vid beräkningar av planeternas banor. Vid samma tid publicerade B. bl. a. en intressant utredning om betydelsen av levandekraftsprincipen för frågan om dynamiska systems stabilitet samt ett större arbete om den kortperiodiska Winnecke'ska kometens bana under åren 1809—19. Ändamålet med detta senare arbete var att undersöka, huruvida ett av Jean Louis Pons 1808 iakttaget objekt kunde vara denna komet. Ur B: s omfattande störingsräkningar framgick, att så ej var förhållandet. Efter utförande av åtskilliga praktiska arbeten (observationer av föränderliga stjärnor m. m.) företog B. utländska resor, varunder han i Berlin deltog i undersökningar över småplaneternas rörelse samt i Petrograd assisterade J. O. Backlund vid dennes beräkningar över Encke's komet. Sedan B. återvänt till Sverige, återupptog han sina störingsteioretiska arbeten, och i sitt stora verk »Formeln und tafeln zur gruppenweise berechnung allgemeiner störungen benachbarter planeten» (1896) framställde han en metod att gruppvis beräkna störingarna i småplaneternas banor, vilken fått stor användning vid undersökningarna av dessa talrika kroppars rörelser. Genom att sammanföra de asteroider, vilkas omloppstider tämligen nära förhålla sig till den störande planetens som ett enkelt bråk, visade B., att man kunde uppställa formler och tabeller för varje sådan grupp så, att de viktigaste störingarna för varje enskild planet inom gruppen mycket hastigt kunde beräknas. Den noggrannhet, som härigenom erhålles, är ej den högsta möjliga men tillräcklig för att ge en ganska fullständig översikt av rörelseförhållandena, och i gengäld vinnes, att man för hela den stora asteroidgruppen endast behöver utföra ett fåtal allmänna störingsräbiingar, enär omloppstiderna hos de planeter, vilka tillhöra en viss grupp, ej behöva ligga inom alltför trånga gränser. B. tillämpade numeriskt sin teori på beräkningen av första ordningens Jupiterstöringar hos den asteroidgrupp, vars omloppstider ungefär förhålla sig till Jupiters som 1: 3. Av hans lärjungar ha flera av de övriga grupperna undersökts: H. von Zeipel har utvidgat den allmänna metoden till att omfatta de planeter, där sagda förhållande är 1: 2, varjämte numerisk tillämpning utförts. Wilson och G. B. Strömberg ha tillämpat B:s metoder på grupperna 2: 5 och 2: 7. Även på andra håll ha dessa användbara metoder tagits i bruk. År 1902 utgav B. ett nytt stort arbete, »Sur le dévelopement des perturbations planétaires. Application aux petites planétes», över »gruppmetoden», där denna avsevärt utvidgades, varjämte noggrannheten i formlerna skärptes genom att i vissa fall hänsyn togs till störingar av högre ordning, än som medtagits i den första framställningen av teorien. Sedan B. som Vetenskapsakademiens astronom övertagit ledningen av Stockholms observatorium, har han utfört många arbeten inom stellarastronomien och astrofysiken, och de resultat, han därvid nått, måste med hänsyn till den relativt anspråkslösa instrumentella utrustning, observatoriet äger, anses såsom synnerligen, vackra. Tack vare en donation lyckades han anskaffa ett nytt fotografiskt objektiv 1903, varmed sedan ett stort antal fotografiska observationer förrättats. Den år 1901 uppflammande nya stjärnan i Perseus undersökte B. fotografiskt och kunde på sina plåtar återfinna de ljussvaga nebulosmassor, vilka, även på andra håll iakttagits omkring stjärnan. Något senare publicerade han mätningar över stjärnornas lagen i den klotformiga stjärnhopen Messier 92 med avsikt att genom jämförelse mellan sina mätningar och dylika, företagna av P. M. H. Schultz i Uppsala med mikrometer, eventuellt kunna fastställa den gemensamma egenrörelsen hos stjärnhopen. Schultz' mätningar voro emellertid ej av den noggrannhet, att detta lyckades, vilket dock ej förringar värdet av B: s arbete, då härigenom en grundval erhållits för framtida undersökningar av detta slag. B:s försök att på fotografisk väg bestämma parallaxen (avståndet) till den välbekanta spiralnebulosan i Andromeda har rönt stor uppmärksamhet i fackkretsar, ty fastställandet av ett dylikt objekts läge i förhållande till vårt stjärnsystem är av största vikt, enär därigenom den ofta diskuterade frågan, huruvida spiralnebulosorna äro stjärnsystem av samma oerhörda utsträckning som vårt eget vintergatsystem, bör kunna avgöras. B. fann, att denna nebulosas avstånd endast är nitton ljusår, varav följer, att den är oss mycket nära och ej kan vara ett självständigt stjärnsystem. Emellertid torde hans bestämning ej kunna anses definitiv, då stora svårigheter äro förbundna med ett dylikt arbete, varför det är önskvärt, att försöket snart förnyas. Även bestämning av fixstjärnparallaxer har ingått i hans arbetsprogram. Resultat föreligga publicerade för fem stjärnor. De större svansförsedda kometerna ha flitigt fotograferats av B. Särskilt av den så intressanta kometen 1908 c erhöllos bilder på Stockholms observatorium, vilka för klassifikationen av kometsvansarna varit av avgörande betydelse, varom B. berättar i Vetenskapsakademiens årsbok 1910. Av den detta år synliga Inne'ska kometen erhöll B. med en då nyanskaffad mindre kamera utmärkta bilder. En del av den stora mängd fotografiska avbildningar av stjärnhopar och nebulosor, han under årens lopp hopbragt, äro reproducerade i det stora arbetet »The galactic system» (1909), där författaren framställer en egen och intressant teori angående vintergatans uppkomst. Av B: s fotografiska arbeten böra icke minst, nämnas undersökningarna över användningen av s. k. réseau vid uppmätningen av stellarfotografiska plåtar. Vid den gynnsamma marsoppositionen 1911—12 utförde B. en serie teckningar över denna planets yta, vilka förete en oväntat stor rikedom av detaljer, om hänsyn tages till vårt lands ogynnsamma klimatiska förhållanden, när det gäller observationer av dessa slag. Även i många andra arbeten har han dokumenterat sig som en synnerligen god iakttagare.

B. har, trots sin intensiva verksamhet som observatör, alltjämt fortsatt med sina teoretiska undersökningar. I en lång serie av omfattande arbeten har hän behandlat det klassiska trekropparsproblemet och därvid utvecklat nya metoder, med vars hjälp det torde vara möjligt att erhålla en översikt av de invecklade rörelseförhållanden, vilka dessa komplicerade problem ge upphov till. Sina metoder har B. prövat genom att numeriskt tillämpa dem på ett av E. v. Hærdtl enligt andra metoder behandlat speciellt fall av problemet, varvid god överensstämmelse erhålles mellan de båda författarnas beräkningar. B: s verksamhet här ej endast berört astronomiens många områden; även inom den rena matematiken och mekaniken har han offentliggjort stora arbeten, och utbredandet av forskningens resultat bland den intresserade allmänheten genom populära uppsatser har ej heller av honom försummats.

Författare

K. Lundmark.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källa: Universitetskanslerns handlingar, Uppsala, 22 dec. 1885, RA. — Se i övrigt, ang. B: s tryckta skrifter, J. G. Poggendorff, Biogr.-literar. Handwörterbuch, 4: 1 (1904) och VA Årsbok 1903—1923.


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Petrus T Bohlin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17864, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. Lundmark.), hämtad 2019-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17864
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Petrus T Bohlin, urn:sbl:17864, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. Lundmark.), hämtad 2019-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se