Meriter

Bohman, Johan Emil, f. 20 juni 1831 i Stockholm, d 8 okt. 1907 därstädes. Föräldrar: regementskommissarien Johan Fredrik Bohman och Emilie Sofia Tallberg. Åtnjöt undervisning vid Adolf Fredriks skola och Tyska lyceet; elev vid arkitekturskolan av Akademien för de fria konsterna 1847, vid Brukssocietetens skogsinstitut vid Västsura i Västmanland 19 okt. 1848−26 apr. 1852 och vid skogsinstitutet 4 okt. 1854−2 juni 1856. Skogsförvaltare vid Skultuna och Hedensbärga hösten 1852; lärare vid Brukssocietetens skogsinstitut två månader 1854; tjänstgjorde som skogsförvaltare vid Ramnäs och Seglingsbergs bruk 1855−56; e. överjägare i östra reviret av Västmanlands län 16 dec. 1856; e. överjägare i Östergötlands län samt skogsrättare vid Ombergs skogsskola 24 aug. 1860; överjägare i Kalmar län och lärare (sedermera föreståndare) vid Böda skogsskola 4 okt. 1861; jägmästare i Ölands revir 10 dec. 1869; erhöll avsked med pension från jägmästartjänsten och tjänstledighet från föreståndarbefattningen för skogsskolan 20 maj 1892; kvarstod som föreståndare, ehuru tjänstledig, till 20 aug. 1897, då skogsskolan å Böda förflyttades till Bjurfors i Västmanland. RVO 1887; hedersledamot av Föreningen för skogsvård (Svenska skogsvårdsföreningen) 1903. − Ogift.

Biografi

B. var en synnerligen skicklig och framstående skogsman. Efter några års verksamhet vid olika bruk i Västmanland företog han med offentligt anslag en skogsvetenskaplig studieresa till åtskilliga tyska stater. Härefter blev hans verksamhet förlagd till Öland och särskilt dess norra del, Böda kronopark. Denna stora kronopark omfattar en längd av ungefär två mil och en bredd av nära en halv mil. Under 1800-talets förra del hade skogsmännens arbete här varit nästan uteslutande av fiskalisk natur, så mycket mer maktpåliggande, som ölänningarna haft för sed att utan lov tillägna sig virke å kronoparken. B. mottog därför 1861 en skog, som ansågs vara illa skött och söndertrasad. För att få reda i skogen och utnyttja befintliga djupa kärrmarker utfördes till en början för den tiden mycket omfattande dikningsarbeten. På ett av kronoparkens fyra block grävdes diken till ej mindre än tjugusju km:s längd. Vidare anlades transportvägar med diken på sidorna i block-, bas-och skifteslinjer om över etthundratjugu km:s längd. Avverkningarna förlades huvudsakligen till de genom åverkningarna utglesade bestånden. Då emellertid avverkningen måste inskränkas till norra Ölands eget behov, kunde ej tillräckligt stora arealer övergås med slutavverkning. Därför uttogos blott de sämsta träden, och i de uppkomna luckorna inplanterades skuggfördragande trädslag, särskilt weymouthstallen (Pinus strobus). Avsikten var att bestånden skulle kalavverkas, sedan underväxten blivit 50−60 år. För att skaffa den inplanterade återväxten mera ljus, vidtog B. en mycket intressant åtgärd, som varken förr eller senare blivit utförd i större skala i skogen. Han lät uppkvista träden, varvid även de nedre levande grenarna borttogos. Kvistningen utfördes av ortsbefolkningen mot erhållande av grenvirket. Tanken var också att härigenom erhålla en bättre formtillväxt hos träden, ett syfte, vilket även, såsom nyligen utförda undersökningar på de av B. uppkvistade träden visat, uppnåddes. Tyvärr beströkos grensåren med tjära, vilket gjort träden oanvändbara till bättre sågvirke. Meningen var emellertid, att de uppkvistade träden skulle vinna avsättning som bjälkar. — B. var en mycket skicklig plantskoleskötare och skogsodlare. De vackra välslutna medelålders skogarna å Böda kronopark bära härom- ett vältaligt vittne. Vidare intresserade han sig mycket för införande av främmande trädslag. Rätt många sådana blevo försökta å Böda med växlande resultat. Synnerligen väl ha den österrikiska tallen och weymouthstallen gått till och detta bättre än på något annat ställe i vårt land.

Som skolföreståndare lade B. undervisningen praktiskt, och lektionerna höllos ej sällan i själva skogen. Han var en inom skogslitteraturen synnerligen beläst man och ägde på sin tid den största samlingen skogslitteratur i landet. Fullständiga serier av de stora tyska skogstidskrifterna tillhörde hans bibliotek, och av handböcker skaffade han sig nya upplagor, allteftersom de utgåvos. Att han även läst alla sina böcker mycket noga, synes av den mängd marginalanteckningar, som finnas i dem. Däremot ville han ej själv skriva något. Detta är så mycket mer att beklaga, som han var en av sin tids skickligaste skogsmän och i varje fall den mest beläste i Sverige. I sina yngre dagar skrev han ett par tidnings- och tidskriftsartiklar, men sedan var det alldeles omöjligt att förmå honom fatta pennan annat än för anteckningar i sina kära böcker. Han var också en ganska originell man, naturligtvis omutligt rättskaffens, men en natur, som ville leva för sig själv. Skogen, hans pipa och framför allt hans kära böcker voro för honom allt. Något annat sällskap sökte han ej och tycktes ej heller haft behov av. Han dog ogift, efterlämnande en syster, som under de sista trettio åren av hans levnad varit hans högra hand i allt. — Som en erkänsla för den gamle skogsmannens framstående livsgärning kallade Föreningen för skogsvård B. till sin hedersledamot vid årsmötet 1903 — en mycket sällsynt utmärkelse, som blott kommit fyra fackmän i landet till del.

Författare

G. Schotte.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Allmänna anmärkningar om lärkträdet (Tidskr. f. sv. landtbruket o. dess binäringar, Arg. 2, 1856, s. 116—118, 129—131). — Om skogarnas inflytande på regnförhållandena och nederbörden i de tempererade luftstrecken (Tidskr. f. landtmanna- o. kommunalekonomien, Arg. 16, 1856, s. 129^150; övers, åv en uppsats av H. Krutzsch i Jahrbuch d. Kgl. Sachs. Akademie. f. Först- u. Landtwirthe zu Tharand, Bd 11; anon.). — Artiklar i tidningar. :

Källor och litteratur

Källor: Finansdep. handl. 24 aug. 1860 och 4 okt. 1861 (mentforteckn.), RA;. Personliga minnen; C. B. Christoffersson, J. E. Bohman (Skogsvårds-fören. tidskr., 1907); E. Lundh, Om den å Böda' kronopark utförda upp-kvistningen av tall (ibid., 1924); H. Samzelius, Jägeristaten (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Emil Bohman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17869, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:6395:G. Schotte.]), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17869
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Emil Bohman, urn:sbl:17869, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:6395:G. Schotte.]), hämtad 2024-04-26.