Meriter

1. Anders Henriksson Boij, d jan. 1668 (begravd i Storkyrkan i Stockholm 23 febr. s. å.). Föräldrar (enligt traditionen): Henrik Boij, kommendant på en fästning i Skottland, och Elisabet Nisbeth. Handlande i Stockholm; rådman därstädes 1632; ingick 1642 kompanjonskap med faktorn i Arboga Anders Nilsson, som anlagt Snavlunda masugn och Kårbergs hammare i Snavlunda socken (privilegium 16 okt. 1638), och byggde jämte denne Stora Lassåna hammare i Ramundeboda socken 1643, Markebäcks masugn i Askersunds socken (privilegium 8 dec. 1643) och Röfors hammare i Ramundeboda socken (privilegium 11 dec s. å.); utlöste Anders Nilssons änka ur kompanjonskapet 1648; riksdagsman 1652, 1659−60 och 1660; byggde Lassåna masugn (privilegium 3 aug. 1657), en andra hammare vid Stora Lassåna (privilegium 31 mars 1659) och en knipphammare invid Lassåna masugn (privilegium 14 okt. s. å.); byggnings- och ämbetsborgmästare i Stockholm 15 maj 1663.

Gift 31 aug. 1628 i Stockholm med Maria Grooth, f. 28 maj 1608, d 29 dec. 1669, dotter till myntmästaren Antonius Grooth.

Biografi

Den lönande affärsverksamhet, B. bedrev i Stockholm, omfattade antagligen även en järnexport, som på sedvanligt sätt var förbunden med kreditgivning (förlag) åt järnproducenterna. Vi veta nämligen, att det var svårrealiserbara fordringar, som förde honom — liksom så många andra svenska exportörer — över till aktivt deltagande i den svenska bruksindustrien, det arbetsfält, där han skulle göra sin viktigaste insats. Denna tillhör den tid, då det enskilda kapitalet på allvar grep sig an med uppgiften att göra de svenska bergens, vattenfallens och skogarnas naturtillgångar fruktbärande och då en storartad utveckling på bruksrörelsens område klart röjde denna enskilda företagsamhets överlägsenhet över den dittills förhärskande samverkan mellan statsdrift i större skala och allmogemässig smådrift i medeltida former. Det hörde emellertid icke tiden till att låta de enskilda företagarna helt sköta sig själva. Regeringen föredrog att med användande av statens maktmedel mer eller mindre direkt ställa de behövliga naturtillgångarna till industriens förfogande framför att åt en fri prisbildning överlämna denna uppgift. Och den använde den reglerande makt, som fördelningen av produktionsmedlen mer än den visserligen flitigt nyttjade lagstiftningsmakten gav, till att leda utvecklingen efter en bestämd plan. Till systemet hörde, att järnframställningens sista stadium, stångjärnssmidet, helst borde bedrivas i större skala, och därför blev stordriften, ej sällan företrädd av städernas borgerskap, framför allt hågkommen vid utskiftningen av de till statens disposition stående resurserna. Ur dylika förutsättningar framgick B:s stora livsverk, öppnandet av Tivedens skogsvidder för den industriella exploateringen och grundläggandet av en av vårt lands märkligaste bruksegendomar.

År 1638 hade upptäckten av en ny gruva i Snavlunda socken i Närke väckt livliga förhoppningar. En Arbogaborgare, faktorn Anders Nilsson, skyndade sig lockad av dessa att i bergsamtet tillförsäkra sig rätten att för ett större verk utnyttja de möjligheter, som här tycktes erbjuda sig. Utrustad med vittgående privilegier, började han bygga både hammare och masugn — Kårberg och Snavlunda — men han blev beroende av adelsmän, som delvis ägde den för verken behövliga grunden och vattenrätten, den första masugnen, som uppförts av oduglig pipsten, rasade (1640), och kapitalkraften visade sig otillräcklig. Det var då Anders Nilsson förmådde B., till vilken han häftade i gäld, att gå med i affären. Med B. kom det nytt liv i företaget. Han sökte intressera Axel Oxenstierna för planerna, han förmådde kronan att tillbyta sig frälsehemman, som voro behövliga för bruksrörelsen, och han var ivrigt verksam för att finna andra malmstreck i stället för den först påtänkta gruvan, som gick ut. Antagligen var det också han, som var upphovsman till att företaget väsentligen utvidgades. En ny, även för bruket i Snavlunda ganska välbelägen masugn, Markebäck, uppfördes västerut på Tiveden, men tillika skapades ett andra och snart vida viktigare centrum för den nya bruksrörelsen vid Svartåns biflod Laxån. Här byggdes så gott som samtidigt brukskomplexens blivande huvudverk, Stora Lassåna hammare, och längre söderut Röfors hammare. Vad som lockade till dessa anläggningar var de ännu knappast nyttjade bränsletillgångarna i Tivedens skogsvidder, vilka icke blivit föremål för verkligt besittningstagande och därför ansågos såsom kronomarker stå till statens disposition för näringslivets befrämjande. B. och hans kompanjon ägde dock intet obestritt försprång, då det gällde att vinna rätten att ge liv åt de slumrande rikedomarna. En adelsman, den kände Melker Falkenberg, hade redan 1624 av kronan tillbytt sig ett torpställe, Lilla Lassåna eller Laxå, söder om det fall, där Stora Lassåna hammare byggdes, och det dröjde ej att visa sig, att det var skogsvidderna, som lockat honom. Han sökte utsträcka sitt ägovälde över de aldrig skiftade markerna, fick därigenom makt att tvinga Anders Nilsson och B. »huru han själv ville» och slöt med dem ett arrendekontrakt, varigenom de påtogo sig att till honom som jordägare betala fyra skeppund stångjärn om året. Här var emellertid kronan part även såsom skattekrävande, de båda kompanjonerna funno villigt gehör, då de klagade i bergskollegiet, och genom en rättegång, som fullföljdes ända upp i hovrätten (dom 17 juli 1650), hävdades statens företrädesrätt till dessa »obyggda» marker. Grannsämjan med den Falkenbergska familjen var helt naturligt efter detta icke den bästa, och det var en även ur denna synpunkt välkommen arrondering, då Laxå herrgård sent omsider 1683 kunde förenas med de Boij ska egendomarna. Ännu mera typiskt gestaltade sig måhända förhållandet till bygderna kring Tiveden. Som så ofta visade det sig här, att utskogarnas ödslighet ingalunda var liktydig med att de voro en för den äldre bebyggelsen likgiltig, ödemark. Det har säkerligen från början för alla varit självklart, att de nya verken som andra allmänningsberättigade skulle få taga sitt virkesbehov av överflödet på storskogen, och minst av alla torde väl bönderna däri ha sett någon fara för sina intressen. Den 28 jan. 1647 gav emellertid K. M:t bruksägarna rätt till särskild marktilldelning av den förut gemensamt brukade skogen, och även detta verkställdes till synes utan slitningar genom tingsförrättningar, vilka 9 dec. 1652 bekräftades av bergskollegiet. Men med regleringen följde ett tvång, som icke kunde undgå att väcka missnöje bos den vid okontrollerat skogsnyttjande vanda allmogen, och redan några år senare (1658) hade bönderna börjat söka stänga B. och hans folk från skogen under påstående, att den vore av häradsallmännings natur, en tvist, där bygdelagens uråldriga men aldrig fixerade sedvanerätt dock ej i längden kunde göra sig gällande mot den ekonomiskt och fiskaliskt så betydelsefulla och därför av statsmakten stödda industrien. Liksom i fråga om dispositionen över skogsmarken blev B:s tid grundläggande för verkens hemmansbesittning. Redan 6 juli 1647 tillhandlade han sig några hemman under skatterätt, men i övrigt riktade sig bruksledningens, av bergskollegiet villigt understödda strävanden till en början på att genom arrendering av kronans hemmansräntor göra hemmanen tjänstbara under bruket. Snart öppnade sig dock tack vare de bekanta frälseköpen möjligheter till en mera betryggande arrendering. Den 8 jan. 1652 — alltså samma år som skogstilldelningen av kronoallmänningen tryggades — köpte B. på en gång 32 1/12 hemman under bergsfrälse för en summa av 12,29.6 dlr 17 öre 10 1/3 penningar, som omedelbart kontant erlades i räntekammaren. Detta stora fastighetsvärv, som torde ha kompletterats även genom köp av enskilda, ägde givetvis betydelse för bruken genom den ansenliga utökning av deras kolskog, hemmansskogarna skänkte. Men gårdarna voro ej mindre viktiga för företaget i andra avseenden. Bruksrörelsen behövde stödet av ett jordbruk, som kunde bidraga till den alltid bekymmersamma provianteringen av bruksbefolkningen och som framför allt kunde ge underhåll åt de många brukshästarna och trygga tillgången på kolare, forbönder och andra säsongarbetare. Vid sidan av allmänningsupplåtelsen och hemmansköpen spelade donationerna ingen egentlig roll för utvecklingen av den Boijska bruksdomänen; endast en dylik, drottning Kristinas gåvobrev 22 febr. 1652 på kronans mjölkvarn i Snavlunda ström — som dock uppbyggts av B. själv — är omtalad, men denna upplåtelse var givetvis av en viss vikt på grund av den därmed följande vattenrätten.

Hand i hand med bruksdomänens utveckling gick bruksdriftens. Det hade varit B:s förhoppning att kunna bygga denna väsentligen på egna malmer, och han sparade inga kostnader, då det gällde att leta metallstreck och anställa försök med gamla och nya gruvor. Några väsentliga resultat torde han dock ej ha nått. År 1647 talar han mycket hoppfullt om den goda ymnigheten på malm i Snavlunda, och tio år senare kan han inberätta, att han efter att förgäves ha upptagit sexton stora rymningar på Tiveden äntligen funnit en god gruva. Men förhoppningarna byttes snart i missräkning, och han måste — ofta under tvister med andra brytare åtnöjas med de angränsande bergslagernas sedan äldre tid nyttjade gruvor. För övrigt fick han pröva på alla de svårigheter, som följde med startandet av ett så stort företag och med tidens föga utvecklade teknik. De malmer, han skrapade ihop, voro rödbräckta och fattiga, och utbytet av blåsningarna blev därför stundom klent, 1647 brann hans kollager, 700 stigar, upp, så att hamrarna fingo stå, följande år bundos hans tillgångar, i det han med 17,000 dir måste lösa ut Anders Nilssons änka, 1649 gick Snavlunda masugn sönder, då blåsningen nyss börjat, och sedan man i fjorton dygn med god framgång blåst i Markebäcks masugn, rasade denna till stor del ned, varför hamrarna åter blevo stående. Kollegiet hjälpte honom så gott sig göra lät med förlängda skattefriheter och andra fördelar, och till slut övervunnos nog svårigheterna. Snavlunda masugn kunde emellertid i längden ej drivas med framgång på grund av kolbrist, och snart såg sig B. föranlåten att söka förlägga sina blåsningar till skogsbygden. Så kom Lassåna masugn till (1657), byggd vid Laxån strax söder om den Falkenbergska gården, varav nya tvister uppväxte, i vilka B. dock behöll rätten. Främst ägnade B. sina omsorger åt Lassåna, en ny hammare insattes där jämte den gamla, och en liten knipphammare byggdes för verkets egna behov vid masugnsdammen. Sitt järn förde B. till Stockholm över Örebro, Hjälmaren och Torshälla eller över Arboga, men han fann, som naturligt var, den långa forslingen betungande och försummade ej att framhålla detta, då han behövde lita till myndigheternas bistånd i ett eller annat avseende.

Om B:s personliga egenskaper är intet känt, men de upprepade riksdagsmannavärv, som anförtroddes åt honom, liksom även borgmästarfullmakten vittna om att han var en ansedd man. I bergskollegiet taltes det också (26 apr. 1665) såsom en ganska given sak om hans adlande, men någon dylik utmärkelse fick han ej uppleva. Vid sin död lämnade han efter sig ett företag, som var grundat på goda naturliga förutsättningar och därför även visade sig äga livskraft. Det har uttalats en förmodan, att B. planlagt jämväl de stora utvidgningar, som snart för en kort tid i en hand skulle förena östra Tivedens alla resurser, men detta är endast gissningar. Redan på våren 1643 kunde emellertid Karl Bonde tillställa Axel Oxenstierna en »avritning», »huruledes man på Lille och Store Tivegen både hyttor och hambrar kan anrätta och i verket ställa».

Författare

 B. Boëthius

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Henrikeson Boij, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17875, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17875
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Henrikeson Boij, urn:sbl:17875, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius), hämtad 2024-04-25.