Meriter

Boltzius, Fredrik August, f. 17 maj 1836 i Grava församling, d 13 juli 1910 därstädes. Föräldrar: hemmansägaren och chartæ sigillatæ ombudsmannen Johan August Boltzius och Sara Nyqvist. Kringvandrande handlare, arbetare; började uppträda som helbrägdagörare 1877; utsträckte sin verksamhet till Dalarna och Gävle 1883, till Stockholm i maj 1884 och fortsatte därefter sin verksamhet företrädesvis i huvudstaden och i sin hemförsamling. – Ogift.

Biografi

B:s farfar, som var son till en tysk läkare, inflyttade till Sverige och blev godsägare i Grava. Fadern var bonde i samma församling, och B., den fjärde i ordningen av åtta syskon, övertog vid hans död fädernehemmet men kunde ej behålla gården, då den var belastad med stora skulder. Gården gick nu ur släkten, och B. ägnade sig därefter åt uppköp och försäljning av gammalt järn, ben och lump i bygden. Till följd av hemmets med åren allt svagare ekonomi hade B., vilken beskrives som en godmodig, storväxt och stark yngling, fått en även efter hans villkor mycket bristfällig skolbildning. Han talade hela sitt liv en utpräglat grov dialekt, och hans begåvning var av allt att döma för ringa både för självstudier och för ett förvärvsarbete, som kunnat hjälpa honom till en bättre social ställning. Genom inverkan av lekmannapredikan inträdde redan 1859−60 en religiös vändning i B:s' liv, men till visshet kom han först 1865 efter svåra inre strider, varunder han flera gånger, under trycket av både religiösa och timliga bekymmer, skall ha varit nära att förkorta sitt liv; enligt en, visserligen otillräckligt bestyrkt uppgift, skall han under denna tid rentav ha varit sinnessjuk (Oftedal). Till visshet och frid kom B. omsider som så många andra av väckelsereligiositetens typ genom ett hastigt omslag i ensamheten ute i skogen (Ekman, s. 2065). Liksom en gång Erik Jansson började han genast vittna om sin tro på sina uppköpsvandringar. Under sin bibelläsning hade han kommit att fästa sig vid underverken och särskilt vid Jesu och apostlarnas helbrägdagörelser samt ställen som Mr. 16: 17, 18, där samma makt utlovas åt dem som tro, och Jak. 5: 14, 15, som råder att under bön smörja den sjuke med olja. När B. 1877 fått ont i en fot, så att han måste skära upp stöveln, »vände han sig till Herren med bön om ögonblicklig hjälp samt lade sina händer på den sjuka foten», som strax blev bra. Nu tog sig B., före att genom bön, handpåläggning och smörjning med olja bota även andras sjukdomar. I förstone vågade han sig på blott lättare åkommor såsom tandvärk, men småningom försökte han sig på svårare fall och blev snart i bygderna känd som en märklig undersman. År 1883 kallades han till Dalarna, där han verkade bl. a. i Vika och Stora Tuna; 1884 kom han till Gävle och i maj s. å. till Stockholm. Nu blev B. ryktbar i hela Norden och långt därutanför. Han är utan tvivel den undergörare som verkat i största skala i de nordiska kyrkorna, och han har ej många medtävlare i kyrkan. Hela skaror av sjuka från skilda delar av riket strömmade till B:s bostad på Södermalm, och det blev t. o. m. nödvändigt att inrätta ett särskilt härbärge för de hjälpsökande, hotell Zion vid Kornhamnstorg. I allmänhet var det folk ur de breda lagren, som sökte B. Men särskilt sedan han botat en prästman i Stockholm för skrivkramp m. m. och därmed fått en inflytelserik förespråkare, tog även en och annan ur bildade och förnäma kretsar sin tillflykt till honom. I den följande diskussionen om hans verksamhet kom sålunda ett av grevinnan I. von Schwerin 10 juli 1884 avgivet intyg, att hon efter 35-åriga lidanden fullständigt botats av B., att spela en viss roll. Bland utlänningar, som sökte B., var kanske den märkligaste den för sin blindskrift berömde engelske blindläkaren jur. d:r Moon i Brighton, som dock trots vissa säkerligen på självsuggestion beroende förhoppningar ej vann någon verklig och varaktig förbättring.

Svårligen skulle den enkle värmlänningens helbrägdagörande vunnit sådan tilltro och fått sådan omfattning, om icke tiden varit så gynnsam. Såväl i den tyska som i den angloamerikanska kristenheten av evangelisk tro hade nämligen från mitten av 1800-talet inom den gamla väckelsereligiositeten framträtt en omfattande helgelserörelse, som strävade till ett högre kristligt liv än det vanliga och mer eller mindre öppet lärde syndfriheten som den kristnes mål och kännemärke. I detta högre liv ingick även tron på Herrens makt att frälsa icke blott från själens utan också från kroppens onda, och därför borde den kristne i trons bön endast söka Herren som läkare för sina sjukdomar. För den äldre stora religiösa folkväckelsen i Sverige voro dylika tankar i stort sett främmande, men på 1870-talet började helgelse- och helbrägdagörelseläran framträda även hos oss och sipprade sakta in genom tidningar, översättningar och personliga besök. En hel del svenskar sökte i Tyskland och England helbrägdagörelse. En av de första, som hos oss omfattade den angloamerikanska helgelse- och helbrägdagörelseläran, var den kända Elsa Borg (se denna). I vår frikyrkovärld fick helbrägdagörandet starkare fart, då den märklige evangelisten Fr. Franson 1881 återvände från Amerika, och från 1883 vann hans lärjunge lärarinnan Nelly Hall stort rykte, i landet för sina underbara helbrägdagörelser. Vid denna tid kan helbrägdagörelsetron sägas ha vunnit en fast plats i svensk frikyrkoreligiositet.

Vare sig impulser från denna rörelse föranlett B:s' offentliga framträdande eller ej, flöt hans verksamhet samman med helbrägdagörelsetrons allmänna spridning hos oss, och han tillägnade sig även så småningom en och annan för densamma typisk idé. Men hos den obildade och föga hyfsade B., som på visst sätt var en kraftkarl med icke ringa förutsättningar för en suggestiv inverkan på enklare människor, drogs helgelserörelsens helbrägdagörande ned på en lägre nivå och förmäldes med varjehanda primitiv folktro, som låter särskilt djävulstron framträda i sin krassaste form. Helbrägdagörandet blev hos B. ett undergörande i äkta gammal stil. Sitt försvar sökte B. som andra helbrägdagörare i oäkta Markusslutet (Mr. 16:17,18) och liknande ställen i Nya testamentet samt i bibelns underberättelser. Sjukdomen förorsakades av synden eller djävulen eller bådadera, och ofta betraktades den av B. lika dämonistiskt som av antiken och medeltiden. Djävulens makt måste brytas genom hans utdrivande, syndens genom tro. Enda villkoret för helbrägdagörelse är tron hos den sjuke och hos helbrägdagöraren, vilkens tro dock ensam visade sig tillräcklig i fråga om spädbarn och döende.

Förfaringssättet vid helbrägdagörelsen bestämdes av B:s' ytterst naiva biblicism med dess förkärlek för de bibliska skrifternas rester av primitiv forntidsreligion och antik folklig magi. Resultatet blev en blandning av bön, som merendels sjönk ned till rena besvärjelsen, bandpåläggning enligt antik och urkristen sed samt oljesmörjning enligt Jak. 5: 14, 15, vartill kommo de s. k. svettdukarna, som dragits över B:s' svettiga och oljiga huvud och sedan välsignats samt därigenom bibragts en verksam läkekraft — ett lika intressant som tydligt exempel på sympatetisk magi, som dock hos de troende skyddades för varje kritik genom berättelsen i Apg. 19:12. Vi äga utförliga skildringar av B:s' väckelse- och helbrägdagörelsemöten, dels från honom närstående håll i skriften »Tro, frälsning och helsa», där den från den religiösa litteraturen lånade terminologien åt det hela ger ett ganska oskyldigt och uppbyggligt utseende, dels från en troende kristen, vilken själv genom bön blivit helbrägda men stötts bort genom det motbjudande i B:s' uppträdande, som föranledde de vidrigaste och ohyggligaste scener (Göteborgs nyheter 19 aug. 1885 och Svenska dagbladet 21 aug. s. å.). En uppskakande skildring från behandlingen av en epileptisk, sinnessjuk krympling läses i Nya Wermlandstidningen (6 aug. 1885). Fall, då den ovarsamma behandlingen utlöst sinnessjukdom, omtalas även. Att B:s' försök i de allra flesta fall misslyckades behöver ej sägas. De många efterlämnade kryckorna m. m. äro intet bevis.

Den fromma legendbildning, som genast uppstod och gick från man till man landet runt, visste emellertid att förtälja om idel framgångar. De största under berättades utan kritik som i den gamla fromma legendens undertro: »Födda blinda fingo syn, dövstumma hörsel och talförmåga igen, krymplingar, lama och lytta samt alla sjukdomar utan undantag botades. Personer med av läkare förklarad obotlig kräfta och lungsot likaledes» (Steffen). Snart stegrades B:s' underkraft ända därhän, att nya ögon, händer och lungor sades växa fram. Egentligen är det blott dödsuppväckelsen, alla unders under, som saknas, för att de bibliska undren skola vara av B. upphunna, men det berättas dock om ett fall, då han till livet återfört en kvinna, som var döende. Vittnesbörden om B:s' helbrägdagörande förmåga äro säkerligen avgivna i god tro, men de äro i det närmaste värdelösa, då de sakna varje på medicinsk insikt vilande uppgift såväl om sjukdomens verkliga natur som om tillfrisknandet och dess varaktighet. För B:s' och hans meningsfränders undertro fanns i själva verket ingen gräns för helbrägdagörelsen, då det ena som det andra måste vara lika lätt för Gud. B. skilde icke och kunde i sin absoluta obekantskap med människokroppens sjukdomar icke skilja mellan funktionella sådana, som kunna psykiskt påverkas och alltså bli föremål för suggestion, och organiska, som icke kunna bli föremål för psykisk inverkan. Det torde emellertid få anses styrkt, att B. trots allt var i god tro och ingen bedragare. Felet låg i hans bristande upplysning i de ting, han tog sig före, och framför allt i hans klena utrustning och bildning. Man ville väl påstå, att helbrägdagörelsen för B. endast var ett inbringande geschäft, men denna anklagelse är otvivelaktigt obefogad. B. lät visserligen sin sekreterare mottaga gåvor — själv gjorde han det ej — och mot slutet av hans liv kunde det kanske icke utan fog talas om »ett övermått av tillflöden i penningar», men B., som ägnade hela sin tid åt vad han kände som sin kallelse, måste ju ha något att existera av och kan knappast tadlas i detta hänseende; hans stora gästfrihet mot de tusentals fattiga, som sökte honom, är också erkänd.

Naturligtvis kunde en verksamhet av den art, B. bedrev, icke lämnas obeivrad. Väl hade den frikyrkliga pressen upptagit helbrägdagörelsetron och väl hade t. o. m. den kyrkliga tidningen Väktaren fastslagit B:s' förvånansvärda helbrägdagörelseförmåga i en artikel, där även grevinnan von Schwerins ovan omtalade intyg publicerades (21 aug. 1884). Men på sommaren 1885 bröt kritiken fram i dagspressen. Av de större tidningarna vände sig de flesta med mycken skärpa mot B. Endast Göteborgs handels-och sjöfartstidning tog B. i försvar (22 juli). Aftonbladet klargjorde genom en sakkunnig utredning, vilka sjukdomar kunde bli föremål för suggestiv behandling, och betonade, under erkännande av att B. handlade i god tro, riskerna av B: s' verksamhet och metoder (21 och 25 aug.). I pressen krävdes nu medicinalstyrelsens ingripande, men myndigheterna hade knappast möjlighet att inskrida.

B. begav sig sommaren 1885 åter till Värmland och fortsatte där i Grava sin verksamhet i samma former som förut under stort tillopp av folk; från Norge var besöksfrekvensen så stor, att en särskild norsk sekreterare blev behövlig. Vintrarna tillbragte B. under en lång följd av år i Stockholm, där han bodde på Rensgatan. Dessutom gjorde han besök på andra orter och var även i Norge. Han uppträdde jämväl som predikant men var som sådan föga betydande. Trots att helbrägdagörelsen under B: s' senare år utövades av allt flera och från 1907 upptogs av pingströrelsen, söktes B. alltjämt av långväga sjuka. Under sin sista vinter i Stockholm blev han påkörd av en automobil och tynade sedan bort. Han ligger begraven på Skåre kyrkogård.

B:s' hela verksamhet och storartade framgång kasta en skrämmande belysning över det verkliga kulturella och religiösa läget hos vårt folk och särskilt hos stora frikyrkliga kretsar mot slutet av förra och början av detta århundrade.

Författare

Em. Linderholm.

Källor och litteratur

Källor: Anteckningar af förf. till en skrift om B.; den samtida tidningspressen; Lars Oftedals teckning av ett besök hos B. i Grava 1887 i Vestlands-Posten N:o 119 s. å. (Även i Hemlandsvännen 3 och 7 nov. 1887); J. D[ahlberg], Fr. Aug. Boltzius och troshelbrägdagörelsen i Sverige (1899; 2:a uppl. 1903); E. J. Ekman, Den inre missionens historia, 3: 2 (1902); R. Jensen, Er du et Guds barn? Tredive vidnesbyrd om Boltzius og hans gjerning (Kria 1887); N. B. Nilsen, F. A. Boltzius og sygehelbredelserne i Sverige ved troens bön (Kria 1887); C. S[teffen], Ett vittnesbörd om helbregdagörelse genom tron (1885; 3:e uppl. 1886); E. Thorelius, »Boltzianis-men», skandinavisk kulturbild. Med förord af F. Thorelius, pastor i Grafva (1888); Tro, frälsning och helsa jämte biografisk skildring öfver Fredrik August Boltzius (1893); C. W[oldj, Boltzius, hans liv og virken (1887, 15 s.).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik August Boltzius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17911, Svenskt biografiskt lexikon (art av Em. Linderholm.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17911
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik August Boltzius, urn:sbl:17911, Svenskt biografiskt lexikon (art av Em. Linderholm.), hämtad 2024-04-24.