Carl Bonde

Född:1581-10-25 – Trästena församling, Skaraborgs län
Död:1652-02-29 – Lillkyrka församling, Örebro län (på Ekeberg)

Landshövding, Ståthållare, Kammarråd


Band 05 (1925), sida 325.

Meriter

4. Carl Bonde, friherre till Laihela, herre till Bordsjö, Äsplunda, Ekeberg, Ymsjöholm och Hässelby, f. 25 (19?) okt. 1581 på Säckestad, d 29 febr. 1652 på Ekeberg. Föräldrar: hertig Karls råd och marskalk Filip Bonde och Karin Ulfsdotter Snakenborg. Erhöll sin första undervisning i sex år i Mariestad under uppsikt av superintendenten Mattias Molitæus samt i två år på Gripsholm och i Julita. Kammardräng hos hertig Karl 1595; reste till Tyskland 1598 men nödgades på grund av hertig Karls plakat återvända följande år; kammarjunkare hos Gustav Adolf 1601; studerade i Frankrike 1603–05; deltog i fälttåget i Lifland 1605, varvid han fick hästen skjuten under sig vid Kirkholm; ståthållare över Dalarna med Koppar- och Järnbergslagen 8 dec. 1607 (nya fullmakter m. m. 26 aug. och 19 nov. 1612); erhöll lagmansräntan räknat från år 1607 i Dalarna och Bergslagen 8 nov. 1613; tillika ståthållare på Västerås slott och! över Västmanland och Salbergslagen 2 dec. 1613; blev därjämte med bibehållande av ståthållarbefattningen kammarråd i slutet av år 1617 eller början av år 1618 men synes snart ha befriats från nämnda uppdrag; häradshövding i Hollola härad 1619; erhöll ny instruktion som ståthållare på Västerås slott och över Västmanland, Bergslagen och Dalarna 14 apr. 1620; entledigades från ståthållarbefattningen över Dalarna och angränsande bergslager 1621 (fullmakt för efterträdaren 19 juli) och från ståthållarbjefattningen i Västerås 1622; befalldes 2 okt. s. å. att med det hastigaste begiva sig till Stockholm för att klarera »det han haver haft händer emellan», medan han var ståthållare, och synes sedan ha levat utan tjänst; ståthållare i Jönköpings län 1624-25 (brev till kammaren från jan. 1624); en av de ledande i det 29 maj 1625 privilegierade järnkompaniet och efter dettas misslyckande i kopparkompaniet vid skötseln av järnmanufakturerna och järnhandeln (jfr K. brev 19 juni 1626) intill midsommaren 1627, då faktorierna övergingo till Louis de Geer och Velam de Besche; ståthållare i Närke, Värmland och västra Västmanlands bergslager 1628; tillika riksråd 14 jan. 1633; häradshövding i Åkerbo härad 10 dec. s. å. samt lagman i Karelen 25 febr. 1634; kallas i rådsprotokollets översikt över förvaltningen 26 mars 1634 kammarråd med säte näst efter riksskattmästaren; entledigades från ståthållarbefattningen i Närke och Värmland 1634 (jfr efterträdarens fullmakt 4 okt.. s. å.); riksskattmästarens ställföreträdare 1636 (revers och ed 3 sept.); guvernör i generalbergsamtet (bergskollegium) 14 febr,. 1637; landshövding i Järla eller Nora län 1642 (memorial 19 apr,.), i vilken syssla han erhöll sonen Krister till medhjälpare 21 mars 1644 samt till efterträdare 10 nov. 1645; friherre 16 juni 1651.

Gift 1) Helga trefaldighetsdag 1613 med friherrinnan Beata Oxenstierna, f. 1591, d 19 dec. 1621 på Äsplunda, dotter till riksrådet Gustav Gabrielsson Oxenstierna; 2) 1624 med Beata Sparre, f. 9 aug. 1584, d 7 nov. 1655 i Stockholm, dotter till Erik Sparre och änka efter riksrådet friherre Abraham Eriksson Leijonhufvud.

Biografi

Under Gustav Adolfs senare år kallade sig B. gärna konungens äldste tjänare, vilken tagit emot honom, när han kom från amman, och ofta burit honom på sina armar. Jämte dylika personliga förbindelser med konungahuset skänkte hovtjänsten under uppväxt-och ynglingaåren B. hans utbildning för det värv, i vilket han skulle komma att göra sin viktigaste insats: jag måste, har han själv berättat, »alltid vara med K. Karl i proberkammaren, där jag först lärde probera ooh att bliva bergsman, alldenstund jag alltid hade sådana saker för händer och hade mitt exercitium däruti». Hans uppfostran fullkomnades genom utländska resor, men det är ej känt, huruvida han även i främmande land ägnade sig åt bergsvetenskaperna. I varje fall var det hans förfarenhet i dessa, som skaffade honom hans befordran någon tid efter hemkomsten från en treårig vistelse i Frankrike. I tydlig avsikt att möjliggöra en närmare tillsyn över bruksnäringen delade Karl IX i dec. 1607 Dalarnas ooh Västmanlands ståthållardöme i tre särskilda ståthållardömen, av vilka B. fick övertaga det kanske viktigaste, Dalalänet, omfattande även Stora Kopparberget. Vistelsen i den avlägsna provinsen kändes emellertid i viss mån som en förvisning (»det är så långt från goda vänner»), och när Gustav Adolf önskade taga B: s insikter i anspråk även för Sala silvergruva, vilken dittills varit pantförskriven till änkedrottningen, sökte denne därför bli fri från Kopparberget. Slutet blev emellertid, att han måste åtaga sig båda länen, om än vad Kopparberget beträffar med väsentligt minskad uppgift, varom mera nedan. Han hade ivrigt försäkrat, att uppgifterna tillsammantagna överstego hans krafter, och ännu på gamla dagar mindes han, »vad besvär och omak mig hängde på halsen», men han ansåg sig också med tillfredsställelse kunna fastslå, att han »gått allt väl igönom». B. hade från början med energi och framgång ägnat sig åt sina mångskiftande uppgifter. Han förhandlade med allmogen om gärder och andra besvär, skaffade arbetsfolk från Dalarna, åhörde böndernas klagomål och deltog i rättskipningen. Alltid var det dock ej så lätt att upprätthålla kronans auktoritet bland de självrådiga dalkarlarna. Under danskfejden befallde Karl IX B. att med av Bergslagen utrustade ryttare och uppbåd av allmoge deltaga i Jämtlands och Härjedalens erövring, men bönderna i Siljanssocknarna, som i första hand skulle bli lidande i händelse av ett norskt infall i Dalarna, förklarade sig »ingalunda kunna eller vilja efterlåta», att krigsfolket drog bort, och gåvo ståthållaren skriftligen besked, »att detta är vår allvar och fullkomblige mening». Följande år var stämningen något bättre, men 1613 jäste det åter betänkligt, nu bland knektarna. Även efter freden förblev frågan om krigstjänsten aktuell i Dalarna. Allmogen hade åtagit sig att underhålla 900 man, men blott under kriget, och då efter freden utskrivning ånyo skulle äga rum, började allehanda förvecklingar och förhandlingar, vilka under B:s ofta anlitade medverkan slutligen ledde till den första överenskommelsen om ständigt knektehåll i Sverige (1621). Gentemot fogdarna intog B. liksom övriga ståthållare till en början endast en allmän befälsställning med huvudvikten lagd på övervakningen, men även i för honom utfärdade order och instruktioner avspeglas den utveckling, som under dessa år förberedde lantregeringens koncentrering i landshövdingarnas händer.

Sin särprägel fick B: s förvaltningsarbete genom hans insatser för bergsbruket. Redan under Karl IX: s tid hade B. att sörja för förbättrandet av koppartillverkningens teknik, bl. a. genom införande av »tyska ugnar». Jämte den tekniska rådgivarverksamheten och de administrativa plikterna, som voro av vikt icke minst för tryggandet av bränsle- och livsmedelstillförseln, fyllde B. en särskilt viktig finansiell uppgift genom den ståthållaren åliggande befattningen med uppbörden och förvaltningen av kronans skatte- och köpkoppar. Då hans verksamhetsområde i slutet av år 1613 utvidgades med Salbergs län, lyftes emellertid sistnämnda uppgift från hans axlar för att övergå till den i början av följande år organiserade särskilda förvaltningen av Älvsborgs lösen och därpå (1620) i omedelbar succession till handelskompaniet. Konungen hade, då B. drog sig för den ökade arbetsbördan, sagt honom, att han endast två eller tre gånger om året skulle behöva resa upp till berget och inspektera, och i överensstämmelse därmed synes hans- verksamhet vid Kopparberget även ha gestaltat sig under de följande åren. Bland frågor, som särskilt ålades honom att handlägga, märkas reglerandet av den lösa befolkningens ställning vid gruvan, en uppgift, som först senare definitivt löstes genom den redan under B:s tid aktuella stadsgrundläggningen, samt bekämpandet av den omfattande smyghandeln med koppar (memorial 19 juni 1616). I samband med övriga reformer 1613 hade kronan tagit en fjärdedel av berget under egen drift, och B. fick både bidraga till experimentets förverkligande genom uppförande av hyttor (memorial 18 dec. 1617) och till dess slutliga avveckling genom kronobrukets upplåtande åt bergsmännen i jan. 1620 vid kopparhandelns överflyttning på handelskompaniet. Det skede i Kopparbergets historia, under vilket B. bar en väsentlig del av ansvaret för dess öden, var en tid av stark utveckling: paren, som 1609 varit 36, hade 1620 stigit till 56 och sattes i detta års avtal till 75, vilket enligt B:s slutomdöme om denna gren av sin verksamhet »ökte en timelig post till på [den] gruveavrat, som än i denna dag utgives».

Då B. fick befattning med Sala silvergruva, var det för att befrämja ett omfattande nydaningsarbete, vilket med den största energi fullföljdes utan att dock kunna ändra det faktum, att berget, »som aldrig är till att göra något visst förslag på», redan sett sin storhetstid. Med länets utvidgning följde ock befattning med nya grenar av bruksrörelsen. Ett särskilt uppdrag av liknande beskaffenhet, att »avse lägenheterna vid Tabergs bruk och Dunkehalla ström» (K. brev 25 apr. 1620), kom att för B. öppna ett nytt verksamhetsområde. Meningen var att upprätta ett manufakturverk för förädling av Tabergsjärnet, helst inom staden, och B. uppgjorde också ett förslag att inleda den behövliga vattenkraften i staden. Det var framför allt för att förverkliga denna plan, han på nyåret 1624 sändes till Jönköping som ståthållare, men han hade därjämte bl. a. att driva på andra omfattande byggnads-och befästningsarbeten, övervaka utfyllandet av Maden samt organisera den nyss införda lilla tullen och accisen. Åtskilligt av allt detta sattes i gång men blev ej av B. fullbordat, då han genast togs i anspråk för andra uppgifter. Under den elakartade danska krisen 1624 måste ,han först tänka på att sörja för Jönköpings trygghet och befrämja rustningsåtgärderna, utan att konungen dock åt honom ville överlämna det militära ansvaret, då han ej gjort sig känd som »någon synnerlig krigsman». Definitivt rycktes han kort därpå från sina påbegynta värv i Jönköping genom en större uppgift, som föll inom hans egentligaste kompetensområde. Kopparexportens överlämnande till handelskompaniet tycktes vid denna tid lova vackra monopolvinster och en rikligare tillgång på reda penningar i statskassan. Det var resultat, som fastän tillhörande — de aldrig infriade — förhoppningarnas rike lockade den sangviniske konungen till att försöka sig på den ännu mera komplicerade uppgiften att på samma sätt monopolisera den splittrade järnhanteringen. Den första antydan om dessa planer, vi äga, synes vara konungens eget förslag, »huruledes ett handelskompani på Värmeland bäst och bekvämligast göras kan» (20 febr. 1624). På hösten 1624 hade planerna fortskridit så långt, att B. befalldes att företaga en generalinventering av landets järnindustri (memorial 15 nov.). Resultatet blev en av vår brukshistorias klassiska källskrifter, den i jan. 1625 daterade, i Jernkontorets annaler 1845 tryckta hytte- och hammarlängd, som kallas »Eenn undervisning på bergsbruket medh alla dess tillhörande omständigheter». B. åtnöjde sig emellertid icke med denna översikt över de föreliggande förhållandena utan utarbetade tillika dels ekonomiska kalkyler, dels — 1626 — ett utkast till en genomförd brukslagstiftning, som ger honom rätt att kallas grundläggaren av det genom århundraden i vår utveckling oerhört djupt ingripande, sedermera av bergskollegiet, vårdade och utbyggda svenska brukspolitiska Systemet. B: s promemoriekoncept, som blivit bevarat i kammararkivet, sammanfattar den äldre utvecklingen och bygger vidare därpå genom självständiga uppslag och framför allt genom den strängare systematiseringen. Det är två drag av vittgående syftning, som särskilt förtjäna att uppmärksammas i hans planer, å ena sidan avsikten att allsidigt nyttja kronans nedärvda regalrättsliga befogenheter för att på ändamålsenligaste sätt mobilisera landets naturtillgångar för industriens räkning, å andra sidan en konsekvent fasthållen strävan att leda in produktionen på en mera kapitalistisk väg. Kronans rätt att på bästa sätt disponera över rikets malmförekomster fastslås på mångahanda sätt, och om ett liknande hävdande av vattenregalet saknas, synes detta endast bero på en tillfällighet; av B. själv erfara vi nämligen, att man i full överensstämmelse med de principer, som redan nu uttalats beträffande gruvor och skogar och sedermera i enlighet med yrkanden av B. fastslogos även för vattenrätten, hotade med att kompaniet skulle bebygga de strömfall, som lämnades obegagnade, och därigenom gav en mäktig stimulans åt den enskilda företagsamheten. Kravet på en mera kapitalistisk produktion kom vad gruvdriften beträffar till synes i fordran, att kronan skulle förbehålla sig andel i alla gruvor, vilket enligt B:s mening i regel var enda medlet att finansiera mera omfattande anläggningar; särskilt intresserade han sig för vattenkonster, kranar med tramphjul, hästvindor, och dylikt. Den traditionella allmogemässiga smådriften vid smältverken tänkte sig B. oförändrad. Hans reformintresse tog däremot med största energi sikte på stångjärnssmidet. I ivern att göra slut på exporten av osmundsjärn hade byggandet av hamrar i bergslagerna kraftigt uppmuntrats. B: s uppfattning betecknar i förhållandet till denna äldre politik ett radikalt omslag. Tekniken krävde numera större anläggningar än bergsmännens bäckhamrar, och för B. var därför det klart fattade målet att bekämpa dessa och i stället förmå städernas kapitalkraftiga borgare att bygga moderna hammarverk. En annan framtidsdiger tanke, som B. redan nu gör till sin, är nödvändigheten att förebygga konkurrens om bränslet mellan gruvor och smältverk å ena sidan och stångjärnshamrar å den andra genom de sistnämnda anläggningarnas lokalisering utanför bergslagen. En fortsatt exemplifiering skulle visa, att B. även på andra punkter, exempelvis i fråga om kvalitetskontroll, skogsbesparing, jordstycknings- och tjänstehjonspolitik samt arbetsorganisation, föregripit senare lagstiftning. Det vore även en uppgift av intresse att följa, huru hans principer stegvis taga lagstiftningens form, men här kan endast fastslås, att hans nu berörda förslag lades till grund vid den betydelsefulla bergverkslagstiftningen 1636—37 och sålunda utövat ett direkt och omedelbart inflytande på det brukspolitiska systemets första kodifiering.

Själva kompaniplanerna blevo för B. en källa till djup besvikelse. Privilegier för järnkompaniet utfärdades 29 maj 1625; några dagar tidigare (12 maj) hade B. bemyndigats att jämte olika med förordnade förhandla med ägarna av hamrar och osmundssmedjor i Västmanland, Värmland och Östergötland om dessas överlåtande åt kompaniet under dess oktrojtid. Meningen var alltså, att monopoliseringen skulle börja med smidet, järnframställningens slutstadium. Men planen strandade redan vid försöket att hopbringa det nödvändiga kapitalet, och då den följande år upptogs, var det i den visserligen alltjämt gigantiska men ändock mera begränsade formen att nöja sig med monopoliseringen av järnuppköpet från de enskilda verken, i den mån kapitalet räckte, och direkt driva endast den inhemska järnmanufakturen, särskilt vapentillverkningen. Uppgiften anförtroddes nu (19 juni 1626) åt det redan förut bestående handelskompaniet, i vilket B. fick inträda i ledande ställning, enligt egen utsago åtminstone till gagnet såsom vice direktör, med skyldighet att särskilt arbeta för genomförandet av järnmonopolet. B. igångsatte närmast en forcerad vapenfabrikation i faktorierna med resultat, som enligt hans ännu många år senare upprepade försäkran ekonomiskt och tekniskt fullt ut motsvarade rimliga anspråk men som enligt konungens mening icke voro till fyllest. Måhända hade en icke ovanlig divergens mellan högt spända förhoppningar och en nyktrare verklighet icke i och för sig behövt bli ödesdiger för B: s verk, men i detta fall trodde sig en mäktig och inflytelserik konkurrent i stånd att lova snabbare, efter krigsmaktens alltid trängande vapenbehov bättre avpassad tillverkning. Det var Louis De Geer, som jämte sin kompanjon Velam de Besche (27 apr. 1627) fick faktorierna överlåtna på sig och därmed beredde utrymme och monopolrättigheter åt ett eget faktori i Norrköping. Det De Geerska verkets insatser för den svenska vapentillverkningen blevo lysande, men de gjorda löftena kunde icke tillfullo infrias och det var för det nya faktoriet, ej för del gamla kronofaktorierna, som de stora vapenleveranserna betydde en hävstång till en rikare utveckling. Det är förlåtligt, att B. tecknade sig detta till minnes, och det är trots en senare avspänning måhända ej uteslutet, att bitterhet från nederlaget i tävlan med den nederländske finansmannen låg bakom, då han ännu under sina sista år själv talade om och lät sitt kollegium fastslå vådan av de utländska finansmännen för riket (bergskollegiets protokoll 12 okt., 7 nov. 1648, 16 nov. 1651; jmfr även B: s memorial till Axel Oxenstierna våren 1633).

B. soulagerades för sina missräkningar i kompaniföretaget med Örebro län, vilket jämte Närke omfattade västra Västmanlands bruksbygder och Värmland och sålunda gav honom tillfälle att i andra former fullfölja sitt arbete. Den forcerade utvecklingen inom det svenska bergsbruket vid denna tid sträckte sina verkningar även till B: s län, och under de år, han satt som hövding på Örebro slott (1628—34), byggdes enligt hans egen räkning 26 nya masugnar och 43 hamrar. Grythytte socken och bergslag organiserades under B:s kraftiga medverkan (1632 o. följ. år). Även om framstegen hade sin grund mera i det ekonomiska läget än i B: s administrativa förtjänster, är det uppenbart, att hans energiska och insiktsfulla ledning varit av väsentlig betydelse. Gustav Adolf hade särskilt lagt honom på hjärtat att osmundstillverkningen skulle ersättas med stångjärnssmide, och detta mål nåddes även i stort sett. Nära samband med bergsbruket, som med sina tunga frakter var starkt intresserat av förbättrade kommunikationer, ägde jämväl B:s kanske anmärkningsvärdaste insats under örebrotiden, arbetet för Hjälmare kanal. Karl IX hade med stora uppoffringar sökt öppna sjöfarten på Hjälmaren genom kanal- och slussanläggningar i Eskilstunaån, men nu bröt man radikalt med dessa äldre planer och gick norr ut, till Arbogaån. Huruvida initiativet till företaget får tillskrivas B. är okänt, men han blev icke blott dess ledare utan även dess outtröttlige förespråkare, då andra gåvo tappt. Motigheterna och mångas »förtreteliga ord» förmådde ej nedslå hans mod; »graven» framstod tvärtom för honom endast som första länken i ett stort kanalsystem, vilket skulle förbinda Hjälmaren med Vättern ooh Norabergslagen samt Vänern med Göteborg. Dessa vittgående planer stannade dock vid förundersökningar i terrängen samt ett livligt tankeutbyte med Axel Oxenstierna, vilken i likhet med B. »detta arbete älskade och behagade».

Under Gustav Adolfs tid hade B. frånsett kompaniepisoden endast vid riksdagarna framträtt utanför den lokala förvaltningens sfär; i adelsprotokollen möter han emellertid ej sällan, han insattes ofta i ståndets utskott till rådet samt i de båda första sekreta utskotten (1627, 1631), deltog i granskningen av riddarhusräkenskaperna (1627) ooh var tydligen i allmänhet en verksam ledamot. Det var emellertid säkerligen ej politiken utan hans administrativa förtjänster, som banade honom vägen till rådet. Han hörde till den grupp av förtjänta män, som efter konungens död namngåvos såsom tilltänkta riksråd, ooh intog på nyåret 1633 sitt säte i senaten; sitt län frånträdde han först följande år. B. tog genast en ganska aktiv del i rådets förhandlingar, men någon politisk roll har han näppeligen spelat, åtminstone kan en dylik ej avläsas ur hans enstaka yttranden i de stora riksfrågorna. I de antydningar, som då och då göras om partibildningar inom rådskretsen, möter ej heller B: s namn. Med visshet kan emellertid antagas, att han nära slöt sig till Axel Oxenstierna, som genom hans förstå giftermål var lians svåger och i vilken han hela livet igenom ägde ett gott stöd såväl i sitt arbete för bergverkens förkovran som i sina och sina söners enskilda angelägenheter. I rådet togo sig hans erfarenheter från den långa ståthållartjänsten ofta uttryck i debatterna och föranledde, att han användes i allehanda särskilda uppdrag. Vid riksdagarna satt han sålunda med i rådskommissioner över besvären och deltog gärna i de rådsdelegationer, som förhandlade med bönderna. Regelbundet togs han i anspråk för de täta inspektionsresor till bergslagen, som regeringen fann erforderliga. Det egentliga målet för sina strävanden hade han emellertid icke uppnått med riksrådsutnämningen; hans länge närda önskan var att få träda i spetsen för Sveriges bergsförvaltning som chef för ett självständigt ämbetsverk. Den centrala bergsadministrationen hörde sedan gammalt till kammarens mångahanda uppgifter. Under Gustav Adolfs tid hade en ansats till en självständigare organisation gjorts, men meningen var då ännu, att det generalbergsamt, för vilket en fullmakt utfärdades 26 febr. 1630, skulle sortera under kammaren. Enligt en uppgift av B., som det icke finnes någon anledning att betvivla, hade konungen vid detta tillfälle ämnat göra honom till »gubernator över alla sina bergverken och alla metallebruk, såsom ock att göra bergsordningar för järn- och kopparbergsmän, sammalunda för hammarsmederna, dem jag alla gjort hade, men kompaniet stod på». Då verkställigheten uteblev, sökte han göra sig påmint genom Oxenstierna (16 febr. 1632), men intet blev åtgjort, och efter konungens död gick utvecklingen snarast mot B:s önskningar, i det regeringen väl på papperet bekräftade fullmakten för bergsamtet såsom ett under kammaren subordinerande verk (4 dec. 1634) men det oaktat lämnade bergsärendena att handläggas av kammaren som förut. Det initiativ, som slutligen bragte tanken på ett generalbergsamt till förverkligande, utgick icke från B. utan från överbergmästaren Georg Grissbach, men det blev, ett utlåtande av B., som lades till grund för organisationen, och själv insattes han omedelbart till det nya verkets guvernör eller generalguvernör, som han snart började kallas. B. var mycket mån om sin skapelses självständighet. Han framhöll gärna, att bergsväsendet icke endast utan kronans betungände uppbar den nya förvaltningen utari lämnade ett ständigt växande överskott, han hade från början tänkt sig, att även granskningen av bergstjähstemännens räkenskaper skulle höra till kollegiets uppgifter, och fastän hän ej lyckades genomdriva detta, visade han en viss benägenhet att hävda sina tjänstemäns självständighet gentemot kammaren även i fråga om revisionen. Främst gällde det emellertid för honom att trygga det nya kollegiets fortbestånd. Liksom andra administrativa nyskapelser hade även genéralbergsamtet vedersakare, som bestredo dess nytta och nödvändighet. Kritiken synes ha närts genom en svårartad schism mellan den man, som näst B. hade förtjänsten av ämbetsverkets tillkomst, Grissbach, och dess vice president Johan Berndes; inom den kollegiala kretsen, där man allmänt tog parti för Berndes, var man åtminstone böjd för att hos Grissbach söka det smygande förtalets källa. B. försummade ej att bemöta det illvilliga talet och framhålla kollegiets förtjänster och resultaten av dess förvaltning. Särskilt ivrig var han att utverka den myndiga drottningens bekräftelse på ämbetsverket. Under 21 okt. 1647 förtäljer dettas protokoll, att herr gubernatoren var tämmeligen altererad, emedan bergmästarna verket oåtsport utverkat K. fullmakter på sina tjänster, ehuru kollegiet ej självt fått fullmakt och instruktion. Skulle bergskollegiet anses konstituerat därmed, ville han taga sitt avsked, Ett par år senare underskrev drottningen den åtrådda fullmakten, vilken tillerkände det nya kollegiet samma auktoritet, myndighet, ära och respekt som de äldre (6 juli 1649). Och på hösten samma år öppnade B. i solenna former sitt verks första session, sedan Hennes K. M:t »månde det till ett självständigt evigvarande collegium allernådigst confirmera».

Bergskollegiets första verksamhet lånade glans av bruksnäringens alltjämt stegrade utveckling och skänkte i gengäld åt denna näring rika initiativ, en teknisk ledning, som måhända var av särskild betydelse för gruvbrytningen, och framför allt ett underlättat tillträde till de naturtillgångar, över vilka B. redan på 1620-talet proklamerat kronans bestämmanderätt. Målet var alltjämt en kapitalistisk utveckling, särskilt av stångjärnssmidet. De första ansatserna i denna riktning hade ju betecknats av de äldre Vasaregenternas kronobruk. Numera hade emellertid åskådningarna slagit om. För B. och hans medhjälpare var det en maxim, att det var den enskilda företagsamheten och den enskilda kapitalkraften, som — om än under fast ledning — skulle lösa de hela riket omspännande uppgifterna; det var, hette det en gång (17 dec. 1644) kronan angeläget att »göra de förnämbste bruken i riket till privatverk», och vid ett annat tillfälle (19 okt. 1647) androg B. det experiment med kronobrukning i Falu koppargruva, vilket han själv varit med om att avveckla, såsom ett exempel på »att kronan själv haver aldrig drivit bruk med nytta». Det kan icke heller råda något tvivel om att den revolutionerande utvecklingen berodde på kapitalets rikliga tillströmning till förut oanvända naturtillgångar och att denna kapitaltillströmning underlättades och påskyndades genom den liberala produktionsmedelspolitiken. Framgången väckte en stundom naiv tilltro till obegränsade utvecklingsmöjligheter: så såg B. i Nasafjälls nyupptäckta silvergruvor »det svenska Västindien, dem frommom [protestanterna] så gott som konungens i Spanien». Andra drogo dock redan nu gagnet av den starka kvantitativa utvecklingen i tvivelsmål. Föregripande tankar, som lågo bakom den karolinska tidens och frihetstidens prisstegrande produktionsbegränsning, sporde Grissbach i kollegiet, om det vore gagneligt, att bruken drevos så starkt: priset fölle, skogarna utöddes. Men B. företrädde den optimistiska expansionspolitik, som fick sitt kanske mest karakteristiska uttryck i den ovillkorliga — av Karl XI avskaffade — rätten till frihetsår för rätt lokaliserade nyanläggningar: nya marknader, Spanien, Indien, Tyskland efter freden, väntade; utvecklades ej bruken, kunde man ej nyttja tillfället (6 okt. 1645).

En av kollegiets viktigaste omsorger blev att än en gång genomarbeta bergslagstiftningen, en uppgift, som under fortsatta diskussioner fullföljdes med den framgång, att hela raden av grundläggande förordningar kunde nypubliceras i samband med utfärdandet av kollegiets egen förnyade fullmakt 1649 och B: s idéer sålunda för ett par århundraden fastslås i ännu mera systematiserad och utbildad form. Utöver vad förut är sagt om B:s åskådningar må här särskilt anmärkas, att bergsbrukets stegrade anspråk på skogarnas avkastning gjorde honom till en allt ivrigare förespråkare för den virkesbesparande, kolonisationsfientliga skogspolitik, som nu bröt igenom; med åren fick han särskilt ett gott öga till de svedjande finnarna, och några av de drastiska åtgärder, som föreskrevos mot dessas framfart, kunna direkt återföras på hans initiativ. Det dagliga kollegiala arbetet i bergskollegiet upptogs av mängden av enskilda ärenden men övergick ej sällan till rådslag av allmännare syftning, ofta i samband med föredragningen av de redan från början regelbundet återkommande bergverksrelationerna, överuppsikten över de bergmästare, som nu tillsattes i alla bergslager, var fördelad mellan de förnämsta ledamöterna, av vilka B. på sin lott tog Skinnskatteberg, Nora och Linde, Nya Kopparberget, Värmland, Södermanland och Östergötland samt svavelbruket i Närke. Kollegiet samlades endast till kortare sessioner i Stockholm, då flertalet av dess tjänstemän hade ämbetsplikter i landsorten att bestrida. Även B. fick — vid sidan av sin alltjämt fortgående befattning med kanalbygget och särskilda uppdrag såsom övervakandet av Askersunds stads grundläggning — dylika plikter, då han år 1642 ånyo utsågs till landshövding, denna gång i västra Västmanlands för honom från tidigare år välbekanta bergslager, vilka på grund av sin stora betydelse utbrötos till ett särskilt län. Meningen var, att B. skulle skapa ett nytt residens i en tilltänkt bergsstad vid Järla kungsgård, men den äldre bebyggelsen vid Nora och Linde visade sig livskraftigare, varföro stadsprivilegier istället på B:s förslag utfärdades för dessa samhällen (20 dec. 1643). Åt Hällefors silververk, som tidigare börjat bearbetas på B:s initiativ, ägnade han en särskild omvårdnad; kyrka byggdes där 1644. Kriget med Danmark drog dock snart nog B: s uppmärksamhet från de fredliga uppgifter, åt vilka han helst velat ägna alla sina krafter. Allmogen måste i organiserad beredskap hållas redo att möta befarade fientliga infall, ett särskilt bergsregemente, till vilket B: s län fick lämna betydande kontingenter, uppsattes, och trupper, som skulle sändas, väster ut för att deltaga i »Hannibalsfejden», mönstrades under B: s medverkan. I dessa krigiska värv fann B. en rörligare medhjälpare i sin son Krister, som genom dylika meriter och hans ivriga rekommendationer hos den mäktige morbrodern Axel Oxenstierna banade sig väg till att bli sin åldrade faders efterträdare i Nora län (1645).

Det var knappast en tillfällighet, att B. icke blev »någon synnerlig krigsman». Han hade en bräcklig hälsa och ett ängsligt, nervöst temperament, främmande för den robusta manlighet, varmed hans samtida mötte livets skiften. »Så snart som jagh tenker på», berättar han under en depressionsperiod (16 okt. 1621), »see det och det skalt du suara till, så sofuer jag intte, utan ner som jagh skall sofua, så kommer öfuer migh lika som en slage kalt vaten på migh, och fellas öfuer hella kroppen, och alt det som både ont och gåt tyckes mig at jag ser. Om [jag] då vagnar, skielfuer jag sosom löff och så våter aff suetten.» Längre fram klagar han över en värk i kroppen, som gör det omöjligt för honom att bära åtsittande kläder. Synförmågan minskas — mest därav, »at dee tuå tender, som sietia mit under ögonen, ere utfalna» — och han längtar till gravens ro. Känslan av en snart förestående bortgång gjorde honom angelägen att ställa väl om sitt bo i tid. Den ganska betydande godskomplex, B. ärvt, utvidgades med åren rätt väsentligt av honom. Själv ansåg han, att det dröjde alltför länge, innan hans förtjänster erhöllo ett tillbörligt erkännande i form av förläningar, och frambar då och då till svågern sina bekymmer i detta avseende. Så småningom fick han också sin andel i nåde-vedermälena. Så erhöll han (genom donationer 3 maj 1636, 30 dec. 1637, 18 juni 1645, 20 nov. 1648 och 19 juni 1651) en rad hemman i Uppland, Västmanland, Närke och Västergötland, som tillsammans rantade över 2,100 dir, samt såsom friherreskap 22 dec. 1651 Laihela socken i Österbotten med i det närmaste lika stor ränta. Efter upprepade påminnelser fick han även 7 jan. 1635 den tomt på Riddarholmen, där kammarrättens hus nu ligger, och bebyggde den med ett vid 1802 års brand spolierat stenhus..Sin godsbesittning avrundade han genom byten och köp, vilka sistnämnda egentligen utgjorde betalning för ganska ansenliga försträckningar till kronan. I andra kopparkompaniet insatte han 500 rdr, och även i övrigt torde han ha inlåtit sig på en och annan affär, bl. a. tillsammans med Louis De Geer (1635). Med åren upptager sönernas utbildning, resor och befordran mer och mer hans tankar, och han hade ju även glädjen att se sina omsorger om deras framtid belönade genom deras begynnande lysande karriär. B. ligger jämte sina båda gemåler begraven i ett av honom själv uppbyggt gravkor i Ringkarleby kyrka i Närke.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— De viktigaste skrivelseserier, vi äga i behåll av B., äro hans brev till Axel Oxenstierna (tryckta i Idennes »Skrifter och brefvexling», Afd. II: Bd 11, 1905) samt hans ämbetsskrivelser till kammaren i kammararkivet. Av hans rapporter till K. M: t ha endast ett fåtal blivit behållna.

Tryckta arbeten

Handskrifter i kammararkivet: B: s ovannämnda »undervisning på. bergsbruken», 1625 (2 ex., lagda till grund för avtrvcket i Jern-kontorets annaler, Arg. 29, 1845, s. 120–139; jmfr J. Johansson, Öm Noraskog, 2, 1881–82, s. 343 o. följ.), en egenhändig utredning om järnkompaniet, B : s utkast tilJ brukslagstiftning 1626 samt ett utkast till ordning för järnbergsmännen i Nora och Linde med egenhändiga rättelser av B. (Bergsbruk, Allmänt, Relationer om bergverken 1620–1719). — i RA: brev och uppsatser, varav flertalet tryckta i Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. II: Bd 11, 1905.

Källor och litteratur

Källor: B:s ovannämnda otryckta och tryckta uppsatser och skrivelser; riksregistr. och bergskollegiets prot., RA; inkomna skrivelser till kammarkollegiet, reduktionskollegiets akt N: o 65, Schylanders byten N: o 54, köpegodsakten .N:o 111, allt i kammararkivet. — Noraskogs arkiv, utg. af J. Johansson, 2, 3, 5:2 (1893—97, 1905); Sv. riksrådets prot., 1—15 (1878 —1920). — J. A. Almquist, Bergskollegium (1909); R. Björkman, Jönköpings historia, 2 (1918); B. Boéthius, Hammarkommissionerna på 1680- och 1720-talet (En bergsbok tillägnad Carl Sahlin, 1921); dens., Sv. brukshistoria (Nord. tidskr., 1923): S. E. Bring, Göta kanals historia, 1: 1 (1922); dens., Trollhätte kanals historia till 1844 (Trollhättan, dess kanal och kraftverk, 1, 1911); E. W. Dahlgren, Louis De Geer 1587—1652, 1—2 (1923); N. Eden, Den sv.- centralregeringens utveckling till kollegial organisation i början af sjuttonde århundradet (1602—1634) (1902); K. A. Edin, Gustaf Adolfs planer ,på landtregeringens organisation 1623—1624 (Hist. studier tillägnade professor Harald Hjärne, 1908); B. Ekeberg, "Ett och annat om det sv. vattenregalet (1913); Eli F. Heckscher, Betydelsen av vår historiska brukspolitik (Ekonomi och historia, 1922); É. Hildebrand, Riddarholmen (Utredningar rör. statens mark och tomter i Stockholm verkställda genom riksarkivet, 1, 1910); C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865); A. Pihlström, Kungl. Dahlregementets historia, 1-—2 (1902—04); J. Sandström, Studier rör. Dalarnes administrativa indelning 1539—1650 (Meddel. fr. Sv. riksarkivet, N. ' F., 1:25—27, 1911); S. Skragge, Adeo inculpate vixit... . Dn. Carolus Bonde Iiber baro de Laihela... (u. o. o. å.; likpredikan 1652); M. B. Swederus, Bidrag till kännedomen om Sveriges bergshantering ' 1612—1554 (Jern-kontorets annaler, 1908—10); C. G. Sityffe, Om Sveriges kanalbyggnader intill medlet af adertonde seklet (1846); G. Wittrock, Sv. handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919). — Se i övrigt: notiser i den toppgrafiska och brukshistoriska litteraturen, där B: s namn och insatser ofta nämnas.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17916, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-11-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17916
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Bonde, urn:sbl:17916, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-11-13.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se