Botvidus Nericius

Död:tidigast 1579

Motreformator, Biskop


Band 05 (1925), sida 581.

Meriter

Botvidus Nericius, en svensk humanist och katolik från 1500-talets senare hälft, vars skiftesrika bana ännu till stor del är höljd i dunkel.

Biografi

En i Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd, år 1859 framställd och i vår senare litteratur flerstädes upprepad förmodan, att han slutligen blev kardinal i Rom, grundar sig på missuppfattning av den till stöd för densamma åberopade källan, men även om han sålunda icke nådde den katolska kyrkans tinnar, erbjuder hans levnadshistoria så pass mycket av intresse, att den väl kunde förtjäna att bli bättre utredd och rikare belyst än vad som hittills skett och f. n. på grundval av det närmast tillgängliga källmaterialet är möjligt. Föreliggande korta biografi måste i brist på tidigare undersökningar bli av rent provisorisk karaktär; den avser huvudsakligen blott att sammanställa några strödda notiser, vilka trots sin ofullständighet tillsvidare torde kunna göra tjänst som ersättning för den helhetsbild, en framtida forskning förvisso skall bli i stånd att skapa.

Född i Närke av bondeföräldrar, inskrevs B. i juni 1563 vid Rostocks universitet, där han synes ha bott hos högskolans främsta lärarkraft David Chytraeus, vilken lärde sig värdera honom som en begåvad och lovande yngling. Han hade denna tid stora ekonomiska svårigheter att kämpa med, emedan han icke kunde erhålla något penningunderstöd från hemlandet, och var för sitt uppehälle helt hänvisad till vad han kunde förtjäna som informator för skolgossar i staden. Tack vare några förnäma herrars frikostighet (»baronum aliquot liberalitate») kunde han emellertid under sitt tredje studieår vid det mecklenburgska universitetet anträda en kortare resa till Italien. Han tillbragte nu trenne månader i Rom, där han studerade för de berömda humanisterna Paulus Manutius och Marcus Antonius Muretus. Även av de högt ansedda klassiska filologerna Carolus Sigonius i Bologna och Petrus Victorius i Florens mottog han undervisning under några veckors uppehåll i sistnämnda båda städer. Han torde ha introducerats hos dessa lärde av sin vän från Rostock, den bekante tyske humanisten Johannes Caselius, som själv numera vistades i Italien. Resan blev emellertid alltför kortvarig för B: s brinnande kunskapstörst, och då han under senare hälften av år 1566 återkom till Nordtyskland, beslöt han att genom lämpliga förespråkare hänvända sig till Erik XIV för att av denne erhålla pekuniär försträckning för nya peregrinationer med Frankrike, Italien och eventuellt även Konstantinopel som mål. Hans bön framfördes också till konungen dels av den beryktade kungagunstlingen mäster Petrus Caroli i Kalmar (14 okt. 1566), dels av Chytraeus, vilken sistnämnde i den för ändamålet till konung Erik avlåtna skrivelsen prisade B: s' lyckliga naturgåvor och betonade, att denne framdeles kunde bli till stor nytta i statens värv, om tillfälle nu bereddes honom att genom en dylik vidsträcktare och långvarigare färd vinna ökad världserfarenhet och förkovra sin redan avsevärda språkliga och lärda bildning. I avvaktan på resultatet av ifrågavarande hänvändelser lät B. vintern 1566—67 inskriva sig vid Greifswalds universitet, men snart nog erhöll han på ett eller annat sätt de nödiga resurserna för den planerade resan, och år 1569 finna vi honom ånyo i Italien. På sommaren nämnda år vistades han i Rom, där han förnyade bekantskapen med Manutius, och begav sig så till Siena, troligen för studier vid därvarande universitet. Under samvaron med Manutius kom han synbarligen på rätt förtrolig fot med denne gamle mästare, som invigde honom i sina litterära sysselsättningar och därom utbytte tankar med honom, och efter sin ankomst till Siena mottog han från Manutius en skrivelse av 14 sept., vilken även med tillbörligt avdrag för de i dylik humanistkorrespondens obligata artighetsbetygelserna tydligt vittnar om att brevskrivaren uppskattade honom som en omdömesgill och högt bildad man. Några dagar senare (20 sept.) sjunger Manutius hans lov jämväl i ett brev till Caselius, som denna tid uppehöll sig i Florens och som uppenbarligen även nu genom vederbörliga introduktionsbrev hade sökt jämna vägen för B. hos de italienska lärde. »Vem kan underlåta» — heter det här — »att älska din Nericius? Tro mig, han behöver icke dina rekommendationer; mig har han intagit till den grad, att jag skulle vilja göra allt för hans skull. Atl inför dig, som själv känner honom så väl, särskilt framhålla hans begåvning, lärdom och elokvens, är alldeles onödigt, men för andra ämnar jag göra det, och detta dels emedan min kärlek till honom driver mig till det, dels därför att det är vår vana att lovorda förtjänsten, där den är tillfinnandes.» Även om de citerade orden tydligt avse att behaga Caselius, vars vän de gällde, torde de vackra omdömena återspegla Manutius' verkliga mening om den unge svensken.

Om B: s' öden under de tre närmast följande åren föreligga f. n. inga uppgifter, men det vill synas, som om han den tiden avlagt ett längre eller kortare besök i hemlandet och därvid tillvunnit sig Johan III: s förtroende. I maj 1574 befinner han sig i Lybeck, stadd på en ny färd till Rom med uppdrag från Katarina Jagellonika till kardinal Hosius och för att i samband med de pågående förhandlingarna om Birgittahospitalets återvinnande åt Sverige efterforska sådana i hospitalets gömmor befintliga arkivalier, som kunde vara av betydelse i den för ögonblicket brännande trekronorsfrågan. Innan han från Nordtyskland hann fortsätta den sålunda anträdda resan till Italien, blev han av konung Johan ombedd att vid de officiella svenska delegaternas sida deltaga i den kongress i Rostock rörande tvisten om tre kronor m. m., som var utlyst att öppnas 25 juli s. å., och följden var, att han icke förrän i slutet av året inträffade i Rom. Till en början fungerade han här närmast som biträde åt drottning Katarinas (i verkligheten, ehuru icke till namnet, även Johan III: s) ambassadör vid påvehovet, Petrus Rosinus, i dennes underhandlingar om Birgittahospitalet, trekronorsfrågan och det neapolitanska arvet, men sedan Rosinus i febr. 1575 lämnat Rom, kom det på B: s' lott att såsom svensk agent vid kurian fortsätta den av denne inledda aktionen i berörda angelägenheter. Egentliga resultat uppnådde han emellertid icke i sin ifrågavarande diplomatiska verksamhet, och särskilt grämde det honom, att det trots årslånga ansträngningar inte ville lyckas honom att bringa Birgittahospitalet i svensk besittning; därmed omöjliggjordes ju vad som från början tydligen varit hans huvuduppgift, nämligen det därvarande bibliotekets grundliga inventering i och för framdragande av de viktiga statshandlingar, vilka enligt hans fasta övertygelse hade kommit att hamna där. Han fick nöja sig med att till den svenska politikens tjänst på grundval av redan föreliggande material utarbeta en latinsk traktat i trekronorsfrågan, vilken han fullbordade under loppet av år 1575; den synes tyvärr ha gått förlorad.

B: s' vistelse i Rom blev denna gång betydligt långvarigare än hans diplomatiska mission i och för sig motiverade och han själv från början hade beräknat. Det sammanhängde nog delvis med, att han nu övergick till katolicismen, som måhända redan under hans tidigare italienska peregrinationer hade vunnit hans sympatier. Den 26 febr. 1575 inträdde han som elev i Collegium Germanicum, som han därefter tillhörde till 15 maj 1579 (Biaudet), och den religiösa ståndpunkt, han sålunda tillägnade sig, förblev han sedan trogen. Hos den motreformatoriska rörelsens ledare väckte den svenske humanistens anslutning till påvekyrkan naturligt nog stora förhoppningar med hänsyn till katoliseringsverket i vårt land, och år 1579 föreslog Possevino den påvlige statssekreteraren kardinalen av Como, att det måtte uppdragas åt B. — ett par andra namn nämnas alternativt, men B. är den i första rummet föreslagne — att verkställa svenska översättningar av »Catechismus Romanus» m. fl. för den romerska propagandan i Sverige tjänliga skrifter; följande år framhåller samme man önskvärdheten av att B. omedelbart vigdes till präst och som sådan finge verka hemma i Sverige för sitt folks omvändelse till den katolska tron.

Någon nämnvärd betydelse för den katolska reaktionen i hemlandet fick B. emellertid icke, och det är möjligt, att han aldrig återvänt dit. I varje fall torde han snart ha blivit varaktigt bofast i Italien, där han, om man får tro en anteckning i Rostocks universitetsmatrikel, nådde biskoplig värdighet. Om hans senare öden har J. Messenius en förvisso starkt färglagd relation, som dock torde förtjäna att återges. Den går ut på att B., sedan han länge uppehållit sig i Rom och blivit ägare av italienska latifundier, omsider sålde dessa och flyttade över till Spanien, där han blev mycket beundrad för sin lärdom, men olyckligtvis för att ytterligare öka sitt anseende föregav sig vara medlem av en svensk greveätt; bedrägeriet blev avslöjat och hindrade honom från att nå den lysande ställning vid det spanska hovet, som han eljest kunnat påräkna, men icke desto mindre dyrkades han av spanjorerna även i fortsättningen »som ett orakel» och fann sig så väl av den stora auktoritet, han hos dem åtnjöt, att han föredrog att kvarstanna där till sin död framför att återkomma till fäderneslandet. Så långt Messenius. Att B. verkligen slutat sin bana i Spanien och dött i Madrid, uppges — förmodligen med stöd av arkivaliska källor — av den finländske forskaren H. Biaudet, enligt vilken anledningen till hans vistelse i Spanien vid tiden för dödsfallet skulle ha varit den, att han ditsänts av konung Sigismund för förhandlingar med den spanske monarken angående ett förbund mot Europas evangeliska makter; den knappa form, vari dessa notiser — f. ö. utan någon som helst källhänvisning — framlagts, berövar oss möjlighet att fastställa, när B. avlidit.

Messenius karakteriserar B. som »en man av beundransvärd bildning» och anför i det sammanhanget bevis på den stora veneration, Johan III hyste för den lärde bondsonen, av vars hand konungen — enligt samme sagesman — hoppades få sin egen historia i en framtid tecknad. Det visserligen mycket sparsamma källmaterial till hans biografi, som hittills framdragits, gör det i själva verket sannolikt, att han var en ganska ovanlig begåvning och en sannskyldig humanist, måhända med ett drag av äventyrare, som icke var så sällsynt hos humanismens män.

Författare

G. Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. 1574, RA; Italica: Handl. ang. Ture Bielkes och Petrus Rosinus' beskickning, RA; Skoklostersamlingen, n:o 206 i folio, RA; H. R. Huldts avskrifter fr. italienska arkiv, UB (E. 159 m). — D. Chytraei Epistoke (1614), s. 1119 o. följ.; Dela Gardieska archivet, 4 (1833), s. 188 o. följ.; Documents concernant les relations entré le Saint-Siege et la Suéde . . ., recueillis et annotés par H. Biaudet, 2: 1 (1912); Epistolae P. Manutii (1586), s. 377, 431, 438; Hist. handl., 8: 2 (1878), s. 104; Le Saint-Siége et la Suéde ..., Notes et documents, recueillis et resumés par H. Biaudet, 1 (1906); Matrikel- d. Univ, Rostock, 2 (1890); Register öfver rådsslag i konung Johan III: s tid (Meddel. fr. Sv. riks-archivet, H. 5, 1881), s. 108; Aeltere Universitätsmatrikeln. 2. Univ. Greifswald, hrsg. von E. Friedlaender, 1 (1893). — H. Biaudet, Le Saint-Siége et la Suéde durant la seconde moitié du 16: e siécle, Études politiques (1906); E. Hildebrand, Den sv. kolonien i Rom under medeltiden (Hist. tidskr., 1882); K. Hildebrand, Johan III och Europas katolska makter (1898); J. Messenius, Scondia illustrata (1700—05); A. Theiner, Schweden u. seine Stellung zum heiligen Stuhl, 1 (1838); F. Ödberg, Om Anders Lorichs . .. och hans tid (1893).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Botvidus Nericius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18009, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2019-03-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18009
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Botvidus Nericius, urn:sbl:18009, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2019-03-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se