Meriter

2. Anton August Bournonville, son till B. 1 och Louise Sundberg, f. 21 aug. 1805 i Köpenhamn, d. 30 nov. 1879 därstädes. Balettelev vid K. teatern i Köpenhamn 8 juli 1815; dansör 1823; studerade i Paris 1824−29; tillika solodansör vid stora operan därstädes 1826−29; förste dansör och direktör för dansen vid K. teatern i Köpenhamn 1829; balettmästare därstädes 1830; företog en resa till Italien 1841; gästspelade på K. teatern i Stockholm 1839 och 1847; komponist och instruktör för baletten i Köpenhamn 1848−30 sept. 1861 med undantag för spelåret 1855−56, då han var engagerad vid Kejserliga operan i Wien; gästspelade åter vid K. teatern i Stockholm 1858; intendent för scenen vid K. teatern i Stockholm 1 okt. 1861−1 juli 1864; återtog sin verksamhet i Köpenhamn 1865; tillika sceninstruktör vid operan 1868; lämnade teatern juni 1877. RVO 1864; RNO 1875; RDDO och Dannebrogsman.

Gift 23 juni 1830 med Helena Fredrika Håkansson, f. 22 apr. 1809, d. 24 juli 1895 i Fredensborg.

Biografi

Då B. endast var åtta år, tog fadern honom med sig upp på dansskolan, och redan 2 okt. 1813 uppträdde han för första gången som en av Ragnar Lodbroks söner i baletten »Lagertha». Sommaren 1814 dansade han en ungersk solo vid en beneficeföreställning på hovteatern och vann livligt bifall. 1824 begav han sig till Paris och studerade sin konst för Pierre Gardel och Auguste Vestris samt blev engagerad som solodansör vid stora operan i Paris 1826−29. Ehuru han mottog lysande anbud från Wien och Paris, föredrog han att återvända hem och blev anställd vid K. teatern i Köpenhamn med en lön av 2,200 rdr och titel av konstituerad hovdansmästare. I juni 1839 uppträdde B. för första gången i Stockholm på K. teatern jämte några av sina kolleger. 1847 återvände han dit och dansade då under maj och juni i sina baletter »Toreadoren», »Faust» och »Bellman eller Polskan på Gröna Lund», vilket sistnämnda parti han även utförde i apr. och maj 1858 under publikens livliga bifall. När hans adertonåriga kontrakt med Köpenhamns K. teater utlöpte, förnyade han det visserligen på sju år men tog på samma gång avsked som solodansör, ehuru han ännu ägde kvar sin fulla kraft och sin fullkomliga teknik. Sista gången han uppträdde på Det kongeliges scen var 31 mars 1848, då han utförde titelrollen i baletten »Valdemar». Därefter ägnade han sig uteslutande åt balettkompositionen och instruktörskapet. B. anses vara sin samtids förnämste balettförfattare och har erhållit hederstiteln »den danska balettens fader». Sedan Georges Noverre infört dramatisk aktion i den pantomimiska baletten och därigenom höjt den till en självständig konstart, utvecklades denna ytterligare i Köpenhamn av Vincenzo Galeotti, som komponerade stora rytmiskplastiska pantomimer. B. fullföljde bl. a. denna riktning och gav balettens form särskilt åt det fornnordiska kämpalivet, i det han hämtade sitt ämne från Eddan och kämpavisorna. På så sätt uppstod en rad märkliga dansdramer, av vilka flera räknas bland pärlorna i Danmarks sceniska diktning och vilkas popularitet ytterligare ökades genom J. P. E. Hartmanns nationella musik.

De tre år, B. verkade vid K. teatern i Stockholm, voro av en mycket stor betydelse för den svenska scenens utveckling. På talscenen inövade han bl. a. »Torkel Knutson», »Amaranterorden», »Daniel Hjort», »Fäktaren från Ravenna», »Richard den andre», »Ung Hanses dotter», »Engelbrekt och hans dalkarlar» och »Dagen gryr». Bland de operor, han satte upp, märkas F. A. Berwalds »Estrella» och Gounod’s »Faust» liksom nyinstuderingarna av »Den stumma» och »Robert». Han lärde de lyriska artisterna att icke blott sjunga sina roller utan också spela dem och rensade deras språk från en mängd oarter, som inrotat sig, liksom han inom dramats område mycket ivrade för ett naturligt spelsätt. Dock rönte han icke stor tack härför. Han blev tvärtom rätt illa omtyckt på grund av sitt häftiga lynne, sin egensinnighet och härsklystnad.

Dessa hans mindre goda egenskaper jämte en stark erotisk lättrördhet försatte honom redan under hans första adertonåriga period som den köpenhamnska balettens ledare i upprepade ödesdigra konflikter med balettens kvinnliga medlemmar, i synnerhet med primadonnorna. Även hos dessa damers beundrare och tillbedjare alstrades så småningom ett formligt hat mot förtryckaren, vilket ett par gånger tog sig utbrott i hyssningar och visslingar i teatersalongen. Första gången detta inträffade var 7 mars 1839, då några gardesofficerare ditkommit i upprymt tillstånd från den kungliga taffeln och läto höra starka yttringar av sitt missnöje, då den övriga publiken applåderade B:s framträdande i »Den svarta dominon». Den hetlevrade balettmästaren kände sig därav så kränkt, att han rusade ut från scenen och icke kunde förmås att den aftonen uppträda. Alldenstund den dåvarande premiärdansösen, för vars skull detta uppträde ägde rum, ungefär samtidigt tog engagemang utomlands, fick tilldragelsen icke några andra följder än att den efterlämnade en förbittring i sinnena, som gärna ville söka sig ett nytt utbrott. Och detta kom också ett par år därefter, då en ny primadonnafejd uppstått. Vid femtonde uppförandet 14 mars 1841 av den nya baletten »Toreadoren», med vilken B. vunnit en lysande seger både som balettdiktare och dansör, inträffade ett uppträde, som torde vara enastående i teaterns historia. Då B. gjorde sin effektfulla entré, buren på en sköld, mottogs han icke blott av den sedvanliga applåden utan också av ett par skarpa visslingar, vilka till den grad bragte honom ur fattningen, att han hoppade ned från skölden, sprang fram till den kungliga logen, där den kungliga familjen befann sig, och med hög röst frågade, vad »Theatrets allermægtigste chef» befallde. »Blive ved!» ljöd konungens korta svar, och medan polisen i all stillhet antecknade orostiftarnas namn, fortsattes den avbrutna föreställningen. Trots den stora beundran, konungen hyste för B., måste han dock denna gång visa honom sin onåd, och han ådömdes ett halvt års tjänstledighet, som han använde till en italiensk resa, under vilken han några gånger uppträdde på San Carloteatern i Neapel. Den grevlige upphovsmannen till skandalen fick fjorton dagars arrest på högvakten, och hans biträden ådömdes böter.

En annan bild från fyrtiotalet visar oss den excentriske balettmästaren från en gladare sida. Det är Agnes Geijer, som under familjens tyska resa i ett brev från Köln 1846 beskriver för sin fästman mötet en arla morgonstund med B. i Minden, där diligensombyte ägde rum. »Då vi stego ur vagnen vid posthuset, stod där på trappan en ståtlig, ytterst elegant klädd herre, som uppmärksamt betraktade oss. . .» B. proponerade genast ressällskap: »Undskyld, men maa jeg spöre deres navn ?» — »Geijer — från Uppsala!» »Stor scen!! — Med en dramatisk gest, vältaligt uttryckande den ytterligaste häpnad och glädje, tog han tre steg tillbaka, tre steg fram, störtade sig därpå över pappa, som stod där i sin oskuld, intet anande, grep hans hand och gjorde ett halvt knäfall — 'Oh Gus — !!!' (Danskt d ungefär som engelskt th.) — 'Hvis jeg vovede, vilde jeg kysse deres haand!!' — vilket han också i blinken gjorde, utan att avvakta vidare tillåtelse. 'Er det sant, er det muligt, at jeg virkelig skuer den store Geijer? !' . . . Pappas min, hans fullkomligt förstelnande häpnad över denna för honom lika oväntade som oförklarliga hyllning, var en syn för gudar. . . Det var, fingo vi äntligen klart för oss, ingen mer eller mindre än den mycket omtalade balettmästaren Bournonville från Köpenhamn — och aldrig i mitt liv har jag sett ett par mer danslustiga ben. I sitt hjärtas fröjd över sammanträffandet utförde han liksom ofrivilligt och omedvetet alltjämt de elegantaste entrechats och piruetter...»

Ungdomsårens stridslystnad och fåfänga försvunno med tiden, och på sin ålderdom blev B. endast den älskvärde mästaren. När han inlämnade sin avskedsansökan, skrev teaterns dåvarande chef, kammarherre Fallesen, till honom: »Jeg behøver neppe at sige Dem, at jeg i højeste grad beklager, at De ikke agter at forny Deres engagement ved det kgl. teater. Navnet Bournonville er saaledes knyttet til baletten, at jeg slet ikke kan se, hvorledes de kunne undvære hinanden. Enhver der oprigtigt elsker kunsten giver den til gengæld et ungt sind og et friskt hjerte men fremfor alt til den, der som De med rigt talent og glimrende evne trofast har virket til dens forherligelse. Bryd Dem derfor ikke om aarenes antal; de tynge paa vandalerne, men ikke paa musens ægtefødte søn. For alle, der som jeg elsker kunsten uden selv at kunne lægge sten til dens bygning, er og bliver De bestandig den unge Bournonville. Ham beder jeg ærligt og hjerteligt om ikke at forlade et teater, til hvilket hans navn til alle tider vil være forenet med uvisnelig hæder.» B:s beslut var emellertid oryggligt, och han drog sig tillbaka till sitt kära hem i Fredensborg. Därifrån for han dock emellanåt in till huvudstaden, och under ett sådant tillfälligt besök drabbades han en söndag, då han på väg från Frue Kirke promenerade utmed Frederiksholmskanalen, av ett slaganfall, vilket ögonblickligt ändade hans liv.

B:s namn är för alltid inristat i den danska teaterns historia, och med skäl har han kunnat skriva om sig själv: »Jag har tillkämpat baletten en värdig plats i konstens rike och gjort den till en prydnad för densamma scen, varest jag fordom har sett den ringaktad och försummad.»

Författare

N. Personne

Tryckta arbeten

Mit Theaterliv. Kjöbenh. 1848. (4), 261 s. -– Det kongelige danske Theater, som det er. Kjöbenh. 1849. 54 s. — Hvad bör Danmark gjöre för sine invalide krigere? Kjöbenh. 1849. — Vort Theatervæsen. Randgloser til det nye Lov-Udkast. Kjöbenh. 1851. 29 s. — Et nyt Skuespilhuus i Kjöbenhavn. Fortsættelse af »Vort Theatervæsen». Kjöbenh. 1852. 30 s. — Theaterliv og Erindringer. Kjöbenh. 1865. (6), 437 s . (Mit Theaterliv , D.2.) — Danske Theaterforhold . Kjöbenh . 1 8 6 6 . 72 s. — Rætfærdighed! Indlæg til Belysning af vore nærværende Theaterforhold. Kjöbenh. 1876. 12 s. — Theatercrisen og Balletten. Kjöbenh. 1877. 108 s. (Mit Theaterliv, D. 3: 1.) — Erindringer og Tidsbilleder. Kjöbenh. 1877. (3), 140 s. (Mit Theaterliv, D. 3: 2.) — Reiseminder, Reflexioner og biographiske Skizzer. Kjöbenh. 1878. (3), 267, (1) s. (Mit Theaterliv, D. 3: 3.) — Efterladte Skrifter. Udg. af Charlotte Bournonville. Köbenh. 1891. (7), 325, (1) s., 1 portr.

Ang. B:s talrika baletter och divertissement, av vilka flertalet särskilt utgivits i tryck och åtskilliga utkommit i flera upplagor, se — jämte B:s egen redogörelse i Mit Theaterliv — Chr. V. Bruun, Bibliotheca Danica 1482—1830, 4 (1902) och Dansk Bogfortegnelse 1841—1924 (1861—1924) samt G. E. Klemming, Sveriges dramat. litteratur (1863–79).

Källor och litteratur

Förf:s personliga erinringar; B:s Mit Theaterliv, [1]–3 (1848–78). – E. Agerholm & V. Berggreen, Den danske Skueplads 1722 —1922 (1922); E. Brandes, Dansk Skuespilkunst (1880); Anna Hamilton Geete, I solnedgången, 3 (1912); P. Hansen, Den danske Skueplads, 1—3 (1889—96); R. Neiiendam, Det Kongel. Teaters Historie 1874—1922, 1—2 (1921, 22); Th. Overskou, Haandbog for Yndere og Dyrkere af dansk dramat. Literatur og Kunst. 4:e Utg. ved E. Collin (1879); E. Reumert, Den danske Ballet (1923); H. Wieselgren, I gamla dagar och i våra (1900—01).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A August Bournonville, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18015, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:7103:N. Personne]), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18015
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A August Bournonville, urn:sbl:18015, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:7103:N. Personne]), hämtad 2024-04-19.