Meriter

Magnus Olai Beronius, f. 18 okt. 1692 i Uppsala, d 18 maj 1775. Föräldrar: regementspastorn vid Hälsinge regemente, sedermera kyrkoherden i Hudiksvall Olaus Magni Beronius och Katarina Celsia, dotter till professor Magnus Celsius. Åtnjöt undervisning i Hudiksvalls skola; student i Uppsala 14 sept. 1707; disp. 14 apr. 1714 (R. Mosis Maimonidæ de miscellis cap. quartum & quintum, pres. O. Celsius) och 30 maj 1716 (De proverbiis, pres. J.Upmarck); fil. magister 12 juni 1716; avlade examen i teol. fakulteten 15 maj 1722; företog med understöd av ett kåreanskt stipendium en studieresa till universitet i Tyskland, Frankrike, England och Holland 1723–26. Magister docens i filosofiska fakulteten; eloquentise et poeseos lektor i Gävle 30 maj 1723; teol. adjunkt vid Uppsala universitet 18 sept. 1727; tillika pastor i Börje; prästvigd 1728; orator vid jubelfesten 1730 och vid hundraårsfesten 6 nov. 1732; framställde doktorsfrågan (»De tolerantia religionum inter evangelicos») vid teol. doktorspromotionen 23 febr. 1732; poëseos professor 3 mars s. å.; femte teol. professor, dock med bibehållande av sin fil. professorslön, 1 mars 1737; prost över Lagunda kontrakt 10 okt. 1740; universitetets rektor vt. 1743; biskop i Kalmar 20 febr. 1745 (vid valet uppförd å första rummet med 38 röster); invigd till ämbetet 1 mars 1746; bevistade riksdagarna 1746–47, 1751–52, 1755–56, 1760–62 och 1765–66 och var vid den sistnämnda prästeståndets talman; erhöll första förslagsrummet till ärkebiskop 18 okt. 1758; ärkebiskop och prokansler 26 juni 1764; ledamot av kommittén för omarbetande av skolordningen och de akademiska konstitutionerna 17 jan. 1770; promotor vid teol. doktorspromotionen 14 okt. 1772; ordförande i bibelkommissionen 18 maj 1773. Teol. doktor 15 juni 1752; officierade vid kronprins Gustavs och prinsessan Sofia Magdalenas biläger 1766 och vid konungaparets kröning 1772; jordfäste Adolf Fredrik 1771.

Gift 1) 29 sept. 1726 med Katarina Elisabet Valleria, f. 10 juni 1710, d 7 apr. 1745, dotter till professor Johan Vallerius; 2) 25 juli 1756 med Johanna Katarina Burman, f. 25 apr. 1710, d 20 apr. 1778, dotter till landskamreraren i Upplands län Elov Burman och änka efter censor librorum Gustav Benzelstjerna.

Biografi

På mödernet tillhörde B. den lärda och inflytelserika Celsiusfamiljen, och detta har haft väsentlig betydelse för hans levnadsbana och hans framkomst. Som ung student stod han under sin morbrors, den bekante polyhistorn Olof Celsius', privata handledning och inspektion och grundlade då sin omfattande lärdom i de gamla språken; såsom femte teologie professor hade han huvudsakligen att bestrida undervisningen för den ålderstigne morbrodern, numera domprost. Till sin något yngre kusin, den berömde astronomen Anders Celsius, stod han i förtroligaste förhållande; till samma krets hörde också Linnæus, som i B. fick en trogen vän och beundrare. I politiskt hänseende bildade Celsierna medelpunkten i hattpartiet inom det akademiska konsistoriet, och så länge B. tillhörde universitetet som professor, följde han även härutinnan sina fränder; vorden biskop, gick han så småningom över till mössorna, ehuru han aldrig blev någon utpräglad partiman. — Trots sin fridsamma läggning kom B. att spela en huvudroll i ett par för tiden karakteristiska universitetsstrider. Den ena gällde tillsättandet av nationsinspektoraten. Dessa, som ursprungligen betraktats som en börda, hade med tiden på grund av det inflytande på ungdomen, platsen skänkte, liksom de ofta dyrbara honorar, nationerna numera plägade giva sina inspektörer, blivit eftertraktade som en förmån och ett maktmedel. Redan när B. år 1737, nyss bliven teologie professor, valts till inspektor för Gästrike och Hälsinge nationer, förnams opposition inom konsistoriet, men först året därefter, då även Roslags nations enhälliga val fallit på honom, samtidigt med att A. Celsius valts av en annan nation, blossade en häftig strid upp, vilken fick sin egentliga prägel därigenom, att tidens partiväsen spelade in. Konsistoriet, vars majoritet hade starka mössympatier, upphävde de båda valen och hävdade principen, att flera inspektorat ej finge samlas på en hand — det hjälpte ej, att B. yrkade på avskaffandet av honoraren, vilka tvisten tydligen till god del gällde, och försvarade nationernas fria valrätt. Besvär anfördes av nationerna över konsistoriets beslut, men saken drogs ut genom flera år, tills äntligen partipolitiken år 1741, då hattarna hade överhand vid riksdagen, grep in i frågan. Protokollsdeputationen upptog den och hemställde hos stånden, att nationernas fria valrätt skulle fastslås, vilket ock skedde genom K. brevet 16 sept. 1741, varefter B. äntligen inträdde som inspektor för Roslags nation. — Vid samma tid var B. en av huvudfigurerna i det uppträde, som betecknats såsom »kanske den hetsigaste universitetskalabalik, som vid universitetet någonsin förekommit». Vid konkurrensen om den medicinska professur, till vilken Linnaeus bort anses självskriven, hade en av dennes medsökande, med. adjunkten J. G. Wallerius, tagit sig för att i ett specimen kritisera åtskilligt, som han uppletat i Linnæus' arbeten, och därvid gjort sig skyldig till förvrängningar och försök till förlöjligande. B., som liksom Celsierna ivrat för sin beundrade väns införlivande med universitetet utan avläggande av vanliga prov, kände sig nu uppfordrad att föra såväl hans som den goda vetenskapliga tonens talan. När disputationen 25 febr. 1741 gick av stapeln, uppträdde B. som extra opponent, varvid han emellertid genast gav till känna, att »såsom denne materien icke var hans studiorum genus, så vore han icke för denna gången uppkommen att egenteligen agera någon disputator, utan fast mera att göra praesidi någre vänlige och vähnente föreställningar»; dessa formade sig till en grundlig upptuktelse av författaren för att han ej iakttagit »de regler, som goda seder och en kristelig kärlek föreskriva». Harmen var berättigad, men angreppet gick för det mesta utom ämnet för ventilationen, och detta gav dekanus, Nils Rosén, anledning att gång efter annan avbryta B., tyvärr i alltmer obehärskade ordalag — han använde till sist epitetet »opponens impudentissimus» (själv ville Rosén efteråt göra troligt, att han sagt »imprudentissimus»). Wallerius betedde sig än oskickligare »med ropande, stampande och bultande i katedern», och även studenterna rycktes med i den irriterade stämningen och gåvo högljutt sina meningar till känna. B. fortsatte emellertid lugnt, tills Rosén rent av imponerade honom silentium; då vände sig B. direkt till ungdomen med några ord, i vilka han »gav korteligen en karakter av D. Linnaeus» och framställde honom som ett vackert föredöme för de unga: ett verkligt vältalighetsprov, som grep ungdomen, så att den stod tyst och lyssnade med blottade huvud. Spektaklet, som blev än värre under disputationens fortsättning, väckte ofantligt uppseende, men man fann klokast att icke direkt beivra det. Huvudsaken var, att Linnæus kort därefter utnämndes till professor. Den aktning, B. åtnjöt, kunde icke gärna rubbas genom det skedda.

I sin bildning och sin åskådning hörde B. den gångna tiden till; varken som vetenskapsman eller som kyrkoman avvek han från traditionella banor. Hans lärarverksambet som professor i poesi röjer inga spår av modernare strömningar och har icke haft någon betydelse för 1700-talets litterära kultur. Det är uteslutande de klassiska författarna, han i sin undervisning sysselsätter sig med, och poesiens studium har enligt honom sitt värde »dels för språkets skull, emedan en lärjunge, sedan hän något kommit för sig i latinet, kan däruti göra mera framsteg med en enda poets läsande än som tvänne eller flere klassiska auktorers i obundet tal, dels att uppodla inbillningsgåvorna, dels ock att giva snillen, som hava böjelse för poesi, anledning till dess uppbrukande, jämväl att ungdomen måtte av poeters läsande inhämta nyttiga saker, som pä deras tungomål äro författade in omni scibili». Det var alltså det gammalhumanistiska bildningsidealet, han hyllade, och för dettas fortfarande herravälde framträdde han som den främste förkämpen i frihetstidens livliga pedagogiska diskussion. Den år 1745 tillsatta uppfostringskommissionen yrkade på latinets och språkstudiernas tillbakaträngande till förmån för ekonomi och naturvetenskap. I ett utförligt betänkande, som B. uppsatte och som 29 sept. 1754 i Kalmar domkapitels namn ingavs till kommissionen, riktade B. en expressivt formulerad kritik mot de nya idéerna och hävdade klassiciteten som kärnan i skolans bildningsområde. För all sammanblandning av »lärt och olärt, studerat och ostuderat» varnade han; för dem, som icke ärnade sig till lärda studier, tillrådde han upprättande av särskilda, för det praktiska yrkeslivet förberedande skolor: så skulle »studier bliva studier i sitt rätta skick och de ostuderade hava av delm (de praktiska skolorna) sin tillständiga handräckning» — alltså i huvudsak samma skolprogram, som nyhumanismen sedermera upp- tog. B. intog ingalunda en negativ hållning i skolfrågan; han erkände, att »uppfostringen här i landet behöver, såsom alla andra stora verk, att ansas och efter tidernas skick och nödtorfter bringas i bättre tillstånd», och han ivrade för en effektiv löneförbättring åt lärarna såsom »ett ibland de säkraste medlen till att hjälpa informationsverket på fötterna». Överhuvud synes undervisningsväsendet ha legat hans hjärta närmast som stiftschef. Vid uppfostringskommissionens rekonstruktion 1770 fick också B. plats däri, och när det nya skolordningsförslaget förelåg 1778, visade det sig hava tagit starkt intryck av den ståndpunkt, B. hävdat.

Som teologisk vetenskapsman har B. icke förvärvat sig något namn. Både kvantitativt och kvalitativt är hans produktion obetydlig. Mer praktiskt än vetenskapligt begåvad, ådagalade han som stiftschef stor administrativ duglighet, men han gjorde sig dock kanske mest känd genom sin »av foglighet, jämnhet och försiktighet lysande umgängelse», och det var tvivelsutan dessa gåvor, som omsider förde honom till kyrkans högsta värdighet. Efter ärkebiskop Sam. Troilius' oväntat hastiga bortgång 16 jan. 1764 kämpade hattar och mössor vid valet av efterträdare; i domkapitlen, som alla voro valkollegier, syntes krafterna jämnt fördelade, ty på förslag kommo bägge de skarpt utpräglade partimännen Halenius (hatt) och Serenius (mössa), men första rummet tillföll B. (han hade redan vid förra ledigheten inom själva ärkestiftet fått de flesta rösterna). Inom rådet förenade sig bägge partierna, och! han blev utan meningsskiljaktighet utnämnd. B. var dä 72 är gammal, och han kom icke på något område att spela någon betydande roll, ehuru hans representativa egenskaper gärna togos i anspråk. Att ordförandeskapet i den stora bibelkommissionen 1773 anförtroddes åt honom var uteslutande en gärd åt hans ämbetsställning; överhuvudtaget visade Gustav III, som B. både vigde och krönte, mycken uppmärksamhet mot den gamle ärkebiskopen. Själv otadligt ortodox, var B. dock ingen vän av religionsprocesser och religionsförföljelser. När rättegången mot de båda domkapitelsledamöterna i Göteborg J. Rosén och G. Beyer för svedenborgska villoläror anhängiggjorts inför Göta hovrätt, anbefallde regeringen 14 maj 1771 domkapitlet i Uppsala att avgiva yttrande angående renlärigheten i de anklagades skrifter. Något sådant utlåtande hördes aldrig av. Anledningen torde varit den, att B. lyckats enskilt utverka befrielse för domkapitlet från att framlägga resultatet av sin granskning; hän synes ha befarat, att religioffis-processen skulle gripa vidare kring sig. Målet blev också vilande, tills hela rättegången på regeringens befallning 1778 nedlades. — Med sorg och bekymmer betraktade B. de nya tidsriktningarna. Rationalismen grep kring sig, och han klagade över att »en del präster beflita sig om en osmaklig vältalighet samt att i sina predikningar behaga med utsökta granna och högtravande talesätt» och' att andra »inrätta sina predikningar uppå sunda förnuftets bekanta sanningar». Men kyrka och teologi voro religiöst kraftlösa, och B. var icke mannen att giva några uppslag till det kyrkliga livets höjande. När den åttioårige ärkebiskopen i sitt tal vid den stora teologiska doktorspromotionen 1772 hävdar teologiens överhöghetsställning och upprepar den välkända satsen, att filosofien bör vara teologiens ödmjuka tjänarinna, så verkar detta som en röst ur den karolinska tiden utan resonans i den gustavianska.

Författare

R. Holm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De origine «t antiquitate poéseos. P. 1—2. Upps. 1734—37. (4), 51 s.; (4) s., s. 53—68. (Diss., resp, J. P. Nymark.) — De vere sacro apud veteres romanos. Upps. 1734. (4), 31, (3) s. (Diss., resp. O. Deckberg.) — De magno Pane Plutarchi. Upps. 1734. (6), 44 s. (Diss., resp. J. Nyman.) — De invocatione deorum poética. Upps. 1734. (2), 20 s. (Diss., resp. E. H. Kulberg.) — De usu poéseos. Upps. 1735. 4: o (4), 52 s. (Diss., resp. G. Werner.) — De Eddis islandicis seu veterum septem-trionalium mythologiis. P. 1*. Upps. 1735. 4: o (8), 54 s. (Diss., resp. O. Nording.) — De auscultatione academica. Upps. 1736. (8), 62 s. (Diss., resp. L. Nyman.) — De vitiis quibusdam poétantium, quse, hoc ecvo, pasdantismi et charlatanerias nomine venire solent. P. 1. Upps. 1737. 4: o (6), 36 s. (Diss., resp. O. Celsius; p. 2, 1743, praes. O. Celsius, resp. B. Norlin). — De praecipuis ingenii poetici requisitis. Upps. 1737. (4), 28 s. (Diss., resp. A. Forsius.) — De artis oratorise -et poeticse sororio nexu. ,P. 2. Upps. 1737. (2) s., s. 35—70. (Diss., resp. E. Waldius; P. 1 prass. M. Asp, resp. E. Waldius.) — Aphorismi nonnulli selecti circa orationem dominicam. Upps. 1738. 4: o (8), '39, (3) s. (Diss., resp. J. Kempe.) — De exorcismo baptismali. Upps. 1738. 4: o (4), 108 s. (Diss., resp. J. Amnell.) — Pietas camenarum Upsaliensium in beatos månes . .. Erici Benzelii... Upsaliie in auditorio Carolino majori anno 1744 d. 18 octobr. Upps. u. å. 4: o 6, 51 s. — Wid.. . Svea och Götha rikes kronprintses Gustafs och... kron-printsessans Sophia Magdalenas höga bilägers-act i Stockholm then 4 nov. 1766. Underdånigt tal. Sthm [1766]. 4: o (11) s. — Dessutom akademiska program (1743, 1772), ämbetsskrivelser, samt latinska verser bl. a. i C. G. Schröders synodalavh. De officiis Jesu Christi, Kalmar 1763; även översatta på svenska av Th. Wennberg, Kalmar 1764, 4: o (8) s.

Handskrifter: Anteckningar efter kollegier i poetik (LB o. UB, se nedannämnda arbete av Gunh. Bergh, s. 218).

Källor och litteratur

Källor: Handl. i Björnstjemska familjearkivet på Almare-Stäket; Uppsala o. Kalmar domkapitels skrivelser till K. M:t, RA. — Uppsala univ. matrikel, H. 6, utg. af A. B. Carlsson (1919); likpredikan över B. av G. Rosén (1778); Cl. Annerstedt, Upsala univ. historia, 3:1—2 med Bihang (1913, 14); Gunh. Bergh, Litterär kritik i Sverige under 1600- o. 1700-talen (1916); H. Hernlund, Skolordningsförslaget af den 28 nov. 1778 jämte historik (1880); dens., Bidrag till den sv. skollagstiftningens historia 1718 —1809, 1 (1882—92); H. Levin, Religionstvång o. religionsfrihet i Sverige 1686—1782 (1896); K. Nordlund, Översikt av de sv. gymnasiernas historia intill 1820 (1914); R. Sundelin, Svedenborgianismens historia i Sverige (1886).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Olai Beronius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18108, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18108
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Olai Beronius, urn:sbl:18108, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2024-04-19.