Meriter

3. Ernst Gustaf Detlof Alfred Bexell, f. 22 nov. 1831 i Harplinge prästgård, d 3 maj 1900. Föräldrar: prosten och kyrkoherden i Harplinge och Steninge församlingar, teol. doktorn och hovpredikanten Justus Gabriel Bexell och Eleonora Kristina von Segebaden. Arrenderade vid aderton års ålder faderns prästgård; inköpte vid tjuguett års ålder hemmanet Lyngåkra i Harplinge, som utvidgades till godset Fjälldalen; sålde denna egendom 1874 och innehade därefter egendomarna Torstorp i Grimetons socken 1874–75 och 1879–99, Göingegården i Lindbergs socken 1877–90, Hovgården i Rolfstorps socken 1890–99 samt Kullagården i Veddige socken från 1899; ledamot av Hallands läns landsting 1863, av direktionen för Halmstads lasarett 1869–73, av Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott från 1877, av riksdagens första kammare för Hallands län 1884–88, av riksdagens andra kammare för Himble härad 1889–94 samt av direktionen för Varbergs lasarett från 1898.

Gift 21 juni 1865 å Menlösa i Voxtorps socken med Cecilia Gunilla Wennström, f. 11 dec. 1843, dotter till handlanden Nils Wennström.

Biografi

Efter undervisning i hemmet av fadern och dennes pastorsadjunkt Niklas Sinander samt en påbörjad men snart avbruten officersutbildning ägnade sig B. åt lantbruket. På sin första gård, hemmanet Lyngåkra i Harplinge socken, nedlade han ett omfattande och energiskt röjnings- och odlingsarbete. Om de oerhörda stenmassor, han där lät uppbryta och spränga, vittna än i dag av honom anbragta gärdesgårdar, sex alnar i bredd och ända till tre alnar i höjd. Så småningom inköpte han från åtskilliga andra hemman i Harplinge öde liggande utmärker, som han odlade och märglade. Den possession, som så bildades, egendomen Fjälldalen, omfattade till slut en areal av 500 à 600 tunnland. Till hjälp vid sina odlingsföretag hade B. jordbruksarbetare från Slesvig–Holstein, vilka blevo goda läromästare för de på den tiden med hänsyn till jordbruket efterblivna hallänningarna. Senare inköpte han utom fastigheter i Varberg åtskilliga andra lantegendomar, som han bragte i hög kultur. På sina egendomar främjade han också skogsodlingen och nådde härvid storartade resultat. Betydelsefullt var B: s arbete inom mellersta Hallands lantbruksklubb, som, bildad på 1870-talet, med kraft bidragit till att föra ortens jordbruk och särskilt dess kreatursavel fram till dess nuvarande höga ståndpunkt. I länets landsting och hushållningssällskap samt i ett flertal nämnder och styrelser nedlade B. samma energiska och dugande arbete och vann så ett förtroende, vilket ledde till hans inval i riksdagen.

Som en övertygelsetrogen och entusiastisk anhängare av skyddstullar, framför allt jordbrukstullar, gjorde sig B. först bemärkt inom representationen. Han hoppades ej blott, att spannmålstullarna skulle gagna särskilt de mindre jordbrukarna, han var också övertygad, att vårt land tack vare dem skulle bliva oberoende av utländsk spannmålsimport. B. delade lantmännens önskningar om grundskatternas avskrivning, som han ville genomdriva på den gemensamma voteringens väg, men han ville ej köpa denna förmån med en utsträckning av den allmänna värnplikten, som för honom betydde att vräka de överklagade bördorna över på de fattigaste klasserna. Först när allmän rösträtt införts — B. var den förste lantman, som (1893) satt sitt namn under en motion om sådan — och svenska folket fått rätt att självt bestämma om krig och fred, borde det bliva tal om utsträckt värnplikt. B. delade flertalet lantmäns misstroende till statens tjänstemän, liksom han hyste föga tillit till de allt talrikare kommittéerna: »Ju större löneförmåner ämbetsmännen få, dess mindre vilja de arbeta.» Utpräglad sparsamhetsivrare, var han mot anslag till nya järnvägsbyggnader. Dock ansåg han, att staten åtminstone genom lån borde understödja de halländska järnvägsintressena Folkskoleundervisningen borde enligt B: s mening främjas genom att medelst statsinitiativ mera patriotiskt hållna läroböcker utarbetades, bl. a. i geografi, och att för landsbygden s. k. samlad skoldag infördes jämte slöjdundervisning för gossar. Däremot motarbetade B. av farhåga för att flickorna alltför mycket skulle dragas från hemmet statsbidrag för undervisning i kvinnlig slöjd liksom även kvinnas valbarhet till ledamot av skolråd och fattigvårdsstyrelse. Han sympatiserade med förslag om ungkarlsskatt, som borde bliva av kommunal natur i likhet med — hundskatten.

Till sin politiska färg utmärktes B. av stor originalitet. Han var den mest utpräglade tullvän men tillika i allmänt politiskt avseende den radikalaste bland de radikala. Det var emellertid ej främst hans åsikter, som gjorde honom bemärkt, utan det sätt, på vilket han i riksdagsdebatten förfäktade dem. Hans vältalighet var av ett eget slag, originell som själva personen: korthuggna, abrupta meningar, som brottades med varandra om att komma fram och slå ned på motståndaren, ord, som — har det sagts — slungades fram likt skummet från brottsjöar, medan de skarpa, stålgrå ögonen och hela det karaktäristiska ansiktet glödde av stridslust. Hans anföranden voro för åhörarna ofta svåra att helt uppfatta. Vad som hördes, var emellertid ofta ägnat att väcka munterhet, om icke alltid genom sin kvickhet, så genom sin rättframma natur, någon gång genom sin påtagliga naivitet. Betecknande för hans fritalighet är hans ofta citerade ojusterade anförande 1891 mot borttagandet av fläsktullen. De tryckta riksdagsprotokollen återge långtifrån alltid de Bexellska kärnuttrycken i hela deras ursprunglighet, ty han justerade ofta och mycket i protokollen.

Det mest utmärkande draget hos B. var hans starka självkänsla och motvilja mot allt tvång. Han var en avgjord motståndare mot alla auktoriteter i politiskt, socialt och religiöst hänseende. Hans eruptiva hat mot allt, som stötte på våld och förtryck, förklarar hans på sin tid (1893) ytterst uppmärksammade ingripande för att från en privat sinnessjukanstalt befria en person, som enligt B: s mening med orätt där intagits (den s. k. Tuvaaffären). Samtidigt påkallade B. ej utan framgång J. O: s uppmärksamhet på det formella tillvägagångssättet vid intagning av patienter i ifrågavarande anstalt. En vidlyftig, mot medicinalstyrelsen och läkarna synnerligen onådig motion i samma ämne (1894) hade hedern att delvis bifallas av andra kammaren men avslogs av den första. Från sin övertygelse lät B. aldrig rubba sig. Han hade ett oförfärat mod. Detta jämte hans äkta, ofta burleska humor förklarar den popularitet, som han, trots sina skarpa, ofta personliga hugg och obestridliga förlöpningar mot motståndare, åtnjöt inom skilda läger.

Vid ett par tillfällen sökte B. ingripa i storpolitiken. År 1889 riktade han till utrikesministern en troligen av S. A. Hedin, B: s beundrade politiska ideal, inspirerad förfrågan om förefintligheten av allians mellan Sverige och Tyska riket, en interpellation, vars framställande emellertid vägrades av andra kammaren. Vid 1892 års urtima riksdag väckte han förslag om förbud mot beväringens användande utom rikets gränser utan riksdagens hörande. Det troddes av många, att denna motion skulle komma att välta hela det K. förslaget till förbättrad härordning, men den bifölls ej, och B:s farhåga, att »de nittio dagarna» skulle leda till en sådan emigration, att »jorden skulle bliva öde och tom, att vi skulle få hela truppen i Amerika och befälet här hemma» — enligt B. »en dubbel olycka» — förverkligades dock icke.

Även B:s yttre var anmärkningsvärt och frapperade än mer, därför att han vid unga år genom olyckshändelse förlorat sin vänstra arm. Vid första anblicken röjdes en oharmonisk men rikt begåvad man, en utpräglad kraftmänniska med förmågan att uthärda snart sagt vilken fysisk smärta som helst. Men B. var utmärkt ej blott av mannakraftens storvulenhet utan också av hjärtelagets, som yttrade sig i en mindre vanlig vänfasthet, i gammalsvensk gästfrihet och storartad frikostighet. — Med betydande uppoffringar av penningar och möda lyckades B. åstadkomma en aktningsvärd samling fornsaker, som exponerades i en av honom å Torstorp uppförd stiltrogen halländsk bålastuga. De samlade föremålen skingrades visserligen efter hans frånfälle men torde till väsentlig del ha hamnat i våra offentliga museer. På stenar i Torstorps skog lät B. inhugga namnen å ett hundratal betydande män. Hans politiska motståndares namn glömdes ej — men vändes upp och ned.

Författare

H. Rosengren.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av godsägaren Ragnar Bexell, Hovgården, Rolfs, torp; Riksdagens protokoll med bihang; [V. Millqvist], Andra kammarens män 1888—90, af Scipio (1890); [V. Millqvist E. Thyselius], Hvilka riksdagsmän böra omväljas? Af Tom Jones & C: o (1893); nekrologer och meddelanden i tidningarna Halland och Hallandsposten maj 1900.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E G D Alfred Bexell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18143, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18143
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E G D Alfred Bexell, urn:sbl:18143, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-19.