Gabriel Andersson Beyer

Född:1721-08-31 – Uddevalla församling, Västra Götalands län
Död:1779-09-02 – Göteborgs stad, Västra Götalands län

Präst, Gymnasielärare, Swedenborgare


Band 04 (1924), sida 120.

Meriter

Beyer, Gabriel Andersson, f. 31 aug. 1721 i Uddevalla, d 2 sept. 1779 i Göteborg. Föräldrar: rådmannen Anders Beyer och Gertrud Wäfwer. Inskriven på Göteborgs gymnasium 1734; student i Lund 18 sept. 1739 och i Uppsala 1 okt. 1745; disputerade i Uppsala 3 dec. 1745 och 2 juni 1746 (De caussis abrogatae per orbem christianum servitutis, p. I—II; pres. J. lhre); fil. magister i Greifswald 1746. Kvarstannade i Uppsala till 1748 och höll därunder »privata föreläsningar för landsmännerne vid academien» (Gothenius); konsistorienotarie i Göteborg 14 dec. 1748; prästvigd 22 apr. 1749; lektor i grekiska vid Göteborgs gymnasium 8 okt. 1752. Teol. doktor i Greifswald 1762.

Gift 7 apr. 1756 med Gunilla Stina Ekman, f. 16 sept. 1737, d 21 aug. 1769, dotter till kronofogden i Södra Halland Jakob Ekman.

Biografi

B: s namn är nära förbundet med svedenborgianismens tidigare historia i Sverige. Han är en av Swedenborgs mest övertygade anhängare i vårt land, liksom han är en av dem, som tidigast slöto sig till honom. Då Swedenborg 1765 kom till Göteborg på väg till England, sammanträffade B. med honom och blev djupt gripen av den märklige mannens personlighet och ord. B. var från den tiden Swedenborgs trogne anhängare och fördjupade sig genast i dennes skrifter (jfr B: s brev till Swedenborg 18 mars 1766). Längtande att göra andra delaktiga av sitt nya ljus, började han snart i svedenborgsk anda författa en postilla, som under namnet »Nya försök til upbyggelig förklaring öfwer evangeliska sön- och högtidsdagstexterne, i afsigt på en hand-postilla» utkom 1767—68. B. ålade sig väl i denna skrift en viss försiktighet, vartill han för övrigt manats av Swedenborg själv (Swedenborgs brev till B. 25 sept. 1766). Men då hans kollega lektor J. Rosén 1768 i sin tidskrift Preste-tidningar uttryckt sig förmånligt om Swedenborgs »Apocalypsis revelata» och en annan kollega, lektor M. Roempke, i en prästmötesavhandling samma år uttalat sig på ett sätt, som tycktes smaka av svedenborgianism, och då det vidare var känt, att både biskopen E. Lamberg och domprosten O. Ekebom hade förbindelse med Swedenborg, väcktes givetvis oro bland det ortodoxa prästerskapet. Vid prästmötet samma år hemställde prosten P. Aurelius, att domkapitlet måtte vidtaga de kraftigaste mått till förekommande av att Swedenborgs och likartade arbeten utspredes. Och kort efter mötet fick domkapitlet ett memorial från kyrkoherden A. Kollinius, vari denne, med erinran om att enligt ryktet Swedenborgs principer »skola gynnas av nog betydanda män i denna ort», begärde, att biskop och domkapitel ville underrätta prästerskapet, »om något verkligt ont ligger uti Swedenborgs skrifter». Härmed var början gjord till den religionsprocess, som under många år skulle uppröra Göteborgs domkapitel och allmänheten.

Med anledning av Kollinius' memorial fick B. i uppdrag att uppsätta förslag till yttrande. När detta äntligen efter nära ett halvt år förelåg, innehöll det, att då Swedenborg vore känd som en gudfruktig, dygdig och lärd man, kunde hans tänkesätt i religionen först efter grundlig undersökning dömas; till att företaga en sådan undersökning hade domkapitlet emellertid varken haft tid eller funnit anledning. Vid behandlingen av B: s förslag i domkapitlet 22 mars 1769 framträdde domprosten Ekebom, såsom det vill synas tämligen oväntat, som en avgjord motståndare till svedenbörgianismen, i det han i ett skriftligt utlåtande uttalade en fullständig förkastelsedom över denna lära såsom »snörrätt stridande mot Guds uppenbarade ord och den luterska kyrkans symboliska böcker.» Den vore, hette det bl. a., »i de allra ömmaste delar sociniansk». Även biskopen gick vid nästa sammanträde med ett tvetydigt uttalande över på anti-svedenborgarnas sida, och domkapitlet beslöt, att ärendet vid instundande riksdag skulle anmälas hos prästeståndet och att stiftets prästerskap genom cirkulär skulle manas till varsamhet beträffande Swedenborgs arbeten.

Vad domkapitlet angick, kunde den svedenborgska saken genom nyssnämnda beslut tills vidare ha varit slutbehandlad, men frågan väcktes nästan genast till nytt liv, och härtill bidrog B. själv. Kort efter det nyssnämnda avgörande fattats, inlämnade nämligen denne till domkapitlet tvenne skrivelser från Swedenborg (daterade Amsterdam 15 och 22 apr. 1769), riktade mot Ekeboms betänkande. Då tonen i dessa — för visso ej utan skäl — var ytterst skarp och frän, skärptes naturligen ytterligare oviljan hos anti-svedenborgarna inom domkapitlet. Domprosten, som nu i biskopens frånvaro var ordförande, lät i sin förbittring B. förstå, att han »torde hända, innan han vet ord av, bliver fast för sina predikoförsök.» Vad Ekebom härmed åsyftade, blev klart vid nästa domkapitelssammanträde. Då riktade nämligen assessor A. J. Aurell, som tycks ha varit den ledande själen i processen mot svedenborgianismen i Göteborg och hänsynslöst utnyttjade alla möjligheter, ett anfall mot B: s »Nya försök», som väl utkommit anonymt men vilkas författare dock var känd. Närmast gällde det en påstådd oegentlighet vid domkapitlets censur av arbetet, vilken förrättats av Roempke. Kort efteråt var Aurell färdig med ytterligare ett angrepp mot B. Han hade lyckats komma över några gymnasisters anteckningar (»dictata») efter B: s teologiska föreläsningar och begärde domkapitlets censur över dem i och för tryckning, givetvis för att göra deras svedenborgia-nism offentlig. Under behandlingen härav yttrade sig B. med rätta skarpt mot detta skamliga sätt att »värva Iskarioter» bland hans elever ävensom mot begäran att få utgiva »sådana ohyggliga lappar» såsom hans arbete och över huvud mot anhållan att få publicera en persons arbete, denne oåtspord och mot hans vilja. När avgörandena i de väckta frågorna under hösten 1769 föllo, stannade domkapitlets majoritet i det beslut, att censuren å »Nya försök» vore behörig. Aurells begäran angående »dictata» avslogs med den motiveringen, att de vore författade av »omogne lärlingar», som saknat förmågan både att fatta lärarens mening och att begripligt nedskriva den. För detta avslag röstade märkligt nog alla konsistoriales.

Ej heller de Aurellska angreppen mot B. hade sålunda lett till något resultat. Men knappt är denna akt till ända, förrän, likaledes genom B: s förvållande, en ny begynner. Han lät nämligen trycka ett till honom ställt brev från Swedenborg (daterat Stockholm 30 okt. 1769), vilket han i egenskap av dekanus försett med imprimatur utan konsistoriets hörande. Detta brevs innehåll väckte ett utomordentligt uppseende. Brevskrivaren talar däri om den fägnad, »så högre som lägre» visat vid hans ankomst till Stockholm, om den heder, som kommit honom till del från kronprinsparet och riksråden, samt om de samtal, han haft med bl. a. biskoparna vid riksdagen, som alla visat sig helt benägna med undantag av biskop P. Filenius. Måste redan detta väcka oro i sinnena, var det ännu mera fallet med de följande angreppen på de enligt Swedenborgs åsikt oförnuftiga och bibelstridiga dogmerna om rättfärdiggörelsen och treenigheten samt på den svenska teologien, som befunne sig i vintermörker. Men allra mest anstöt väckte åtminstone i Göteborg sista delen av hans brev, där han uttalar sig med anledning av B:s hustrus nyss timade död. Hon hade på dödsbädden i närvaro av tvenne präster (av vilka den ene lär ha varit Ekebom) kraftigt tagit avstånd från svedenborgianismen samt varnat man och barn därför. I brevet säges nu, att hon talat under påverkan av de båda prästerna, som satt hennes tankar i sällskap med onda andar av drakensi följe. Hon hade just besökt Swedenborg och berättat om sådant, som stod i samband med hennes död. Ärendet togs genast upp av Ekebom, som i domkapitlet företedde det tryckta brevet. B. medgav, att han såsom dekan meddelat imprimatur, ehuru någon censur ej var tryckt därå. Innan något vidare i saken hann åtgöras, kom från Stockholm ett brev från biskop Lamberg, som vittnade om den bestörtning, vari det tryckta Swedenborgsbrevet försatt honom loch alla andra. Vid! ett av detta brev föranlett förhör sökte B. på ett föga hedrande sätt förneka, att det var han, som låtit befordra brevet till trycket, och vägrade att upplysa, om det var ställt till honom. Under förhandlingarnas gång visade det sig, att stäimningen i domkapitlet numera var åtskilligt förändrad. Det var nu icke blott Ekebom och hans båda ständiga; medkämpar, tyske pastorn Kr. A. Hempe och lektor L. J. Kullin, som fällde skarpa omdömen om brevet och dess tryckning. Även lektorerna J. Gothenius och M. G. Wallenstråle, som dittills i stort sett hört till dessas motståndare, ogillade högeligen brevets innehåll och beklagade, att en sådan skrift sett dagsljuset. Endast Rosén sökte i viss mån försvara Swedenborg men medgav, att många uttryck i brevet vore olämpliga och faktiskt givit upphov till missförstånd i läran, varför även han beklagade tryckningen. Domkapitlets beslut blev, 7 dec. 1769, att målet skulle hänskjutas till K. M:t. Två dagar tidigare hade i Stockholm prästeståndet beslutat att anmäla saken till justitiekanslerns åtgärd. Stämningen i huvudstaden både bland prästerna och på högsta ort var nu särskilt med anledning av det tryckta brevet mycket anti-svedenborgiansk, och avgörandet drevs på. K. M:t befallde 2 jan. 1770 domkapitlet att förklara sitt handlingssätt i svedenborgska saken samt att avgiva utlåtande såväl om Swedenborgs lärosatser som om de s.k. »Predikoförsöken» och de s. k. »dictata». B. borde särskilt förklara sig över vad som mot honom personligen anmärkts. Tillsynen i stiftet och över undervisningen skulle skärpas. Samtidigt avgick K. befallning till Göta hovrätt att undersöka, vem som befordrat Swedenborgs brev av 30 okt. 1769 till trycket.

När domkapitlet skulle avgiva; det anbefallda utlåtandet, uttalade sig alla ledamöter utom B. och Rosén klart mot sweden-borgianismen, vårföre i kapitlets gemensamma betänkande Swedenborgs lärosystem ogillas och likaså B:s »Nya försök» och hans »dictata», emedan de förra i det mesta, de senare helt och hållet härflutit från Swedenborgs skrifter. Vad B. angår, ingav han ett vidlyftigt betänkande, som är för honom synnerligen belysande. Han söker däri visa, att Swedenborgs andliga skrifttolkning, som är en fulländning av vad Origenes, Coccejus och andra gudfruktiga och lärda teologer mycket ofullkomligt förut försökt, är det rätta sättet att läsa bibeln; att Swedenborgs lärosatser äro fullt överensstämmande med den egentliga meningen i Guds ord och ävenså enliga med de tre allmänna symbola, om man endast undantar, vad som i Athanasii symbolum kan giva stöd åt idén om tre gudar; vidare att Swedenborg ingenstädes uttalar något förakt för luterska kyrkans symboliska böcker, men att han »vill ha åtskilligt i dem närmare jämkat intill ordets egentliga förstånd». B. sammanfattar sin åsikt så, att han »ej annat har funnit, än att de nämnda svedenborgska skrifterna äro lätt överensstämmande med Herrens muns ord och glimma av ett gudomligt ljus». Att han är författare till »Nya försök» (med undantag av de flesta däri ingående s. k. nyttorna) och att innehållet i de s. k. »dictata» härrör från hans föreläsningar, erkänner han, ävensom att han i båda fallen hämtat sina tankar från Swedenborg. Han säger sig emellertid vid sin undervisning aldrig ha sagt något, »som kunde stöta Libri symbolici», lika litet som han nämnt Swedenborgs namn eller prisat hans skrifter. Sitt imprimatur på det svedenborgska brevet söker han försvara, särskilt genom att hänvisa till praxis i Göteborgs domkapitel. Till slut uttalar han under hänvisning till sin långa tjänstetid och sina feta omyndiga barn sitt hopp att få behålla sitt ämbete och lovar att lydigt följa K. M: ts nådiga förordnande, vad han finge offentligen lära eller icke.

Konungens med spänning motsedda beslut föll hastigt nog 26 apr. 1770, och innehöll ett skarpt fördömande av svedenborgianisimen. Vad B. och Rosén anginge, vore väl »fullkomlig anledning: att genast låta med dem förfaras efter religionsstadgarne», men till en början skulle man åtnöjas med varning inför domkapitlet. Innan ärendet slutbehandlats, skulle de ej tillåtas att befatta sig med undervisning i teologien. Med anledning av det K. brevet fråntogs B. omedelbart det förordnande, han haft att upprätthålla, första teologie lektorsbefattningen. Han skulle återgå till sitt lektorat i grekiska och fick icke ens språkligt behandla det grekiska nya testamentet utan endast profana auktorer. Vid ett senare konsistoriesammanträde fingo B. och Rosén av biskopen mottaga de av K. M:t föreskrivna varningarna och föreställningarna, vilka utdelades i ytterst kränkande och sårande former. När biskopen därefter ville anställa förhör med dem angående deras nuvarande ställning till svedenborgianismen, vägrade de att underkasta sig detta, såsom ej föreskrivet i det K. brevet. De begärde i stället att få till protokollet avlämna sina skriftligt uppsatta förklaringar i ämnet. Från denna. ståndpunkt kunde biskop och domkapitel ej få dem att vika i det utlåtande, B. ingav, betygar han, att han »i sitt ämbetes förrättningar och allt vad därtill hörer» skulle »med rättsinnigaste lydria och uti djupaste underdånighet» rätta sig efter K. M: ts varning och icke fortsätta med att vid sin underr visning framställa några svedenborgska satser. Likaså ville han avstå från allt utspridande därav i församlingen. Däremot anhåller han, att honom måtte medgivas att under sina grekiska lektioner »grammatice läsa» det grekiska nya testamentet. I likartad anda yttrade sig Rosén. Domkapitlet förklarade sig i sin berättelse till K. M: t icke våga lita på de båda lektorernas avsägelser, emedan de vore alltför skruvade och tvetydiga, samt framhöll sin farhåga för att gymnasiet skulle bli utan elever, om B. och Rosén förbleve i läroämbetet. K. M: t förklarade sig emellertid (7 dec. 1770) väl dela domkapitlets mening, att de båda anklagades förklaringar icke vore tillfredsställande, men då de likväl syntes »vara på vägen att rätta sig», skulle de lämnas nytt tillfälle att inför domkapitlet uttryckligen förklara, huruvida de ville avsäga sig all tillgivenhet för och befattning med »svedenborgske och andre slike lärosatser». Dessutom borde de sedermera i tryck genom utgivna »aforismer» giva uttryck för sina tänkesätt. Detta K. brev föranledde nya förklaringar av B. och Rosén ävensom av dem publicerade aforismer. (B :s skrift bar titeln »Filum scriptionis Johannæ» och behandlade 1 Joh. kap. 1 och 2.) Domkapitlet ansåg sig emellertid icke kunna konstatera någon förändring i de anklagades åsikter eller något verkligt ogillande av svedenborgianismen och meddelade K. M:t detta.

När sålunda intet stod att vinna på den hittills följda vägen, hänvisade K. M:t 14 maj 1771 målet till Göta hovrätt och gav samma dag Uppsala domkapitel i uppdrag att avgiva sitt omdöme; (huruvida och i vad mån B:s »Nya försök» och Roempkes prästmötesavhandling vore stridande mot den evangeliska läran. I den förklaring, B. nu ingav till hovrätten, sökte han visa sin fullkomliga luterska renlärighet och sin oskuld. Han kan nog icke fritagas från anklagelsen att vid sitt försvar ha varit mer än lovligt advokatorisk och visat bristande uppriktighet och sanningskärlek (Sundelin). Både han och Rosén yrkade emellertid, att målet måtte vid hovrätten vila, tills Uppsala domkapitel hunnit avgiva sitt utlåtande. Detta bifölls, och då ett av justitiekanslern J. V. Lilliestråle under hans visitationsresa 1773 företaget förhör ej ledde till något ytterligare ingripande, voro B. och Rosén tillsvidare i lugn. Emellertid väntade man förgäves på något utlåtande från Uppsala. Kanske har, såsom Sundelin antar, tystnaden berott på att domkapitlet kommit till slutsatsen, att både biskop Lamberg och andra göteborgska kapitulares vore svårt komprometterade, och därför önskat slippa ifrån saken. Efter flera års fåfäng väntan anhöll Göta hovrätt 1778 hos K. M:t att få avskriva hela målet. Hovrätten framhöll, att Rosén vore död sedan sept. 1773, att den svedenborgska rörelsen numera upphört att vara någon fara och att den ålderstigne B. hade rätt att få saken avgjord. Den 18 sept. 1778 biföll K. M:t hovrättens framställning, och 12 okt. avskrevs målet därstädes. Därmed var den långvariga rättegången till ända.

Året efter rättegångens nedläggande avled B. Ända in i det sista hade han verkat för sin svedenborgska tro. 1775 hade han ertappats med att ej blott hålla hemliga svedenborgska konventiklar utan även trots förbud ha enskilt hållit exegetiska föreläsningar för ungdomen. Men framför allt verkade han genom författarskap. Under rättegången sammanskrev han den första svedenborgska katekesen, som spreds i handskrift och strax efter hans död utkom i Köpenhamn under titeln »Kort begrepp äf christnas sanna lära och dyrkan». Han dels översatte själv, dels lät andra översätta några av Swedenborgs verk. Sitt mest hängivna arbete ägnade han under sina sista tretton år åt ett lexikografiskt verk över Swedenborgs teologiska skrifter, »Index initialis in opera Swedenborgii theologica». När sista arket i manuskript avsänts till Amsterdam, där arbetet trycktes, insjuknade B. och dog några dagar därefter. Vilket inflytande B. utövat, är svårt att säga. Tomas Thorild hörde till hans lärjungar på gymnasiet, och det svedenborgska inslaget i dennes åskådning torde åtminstone delvis vara att tillskriva impulser under hans Göteborgstid och väl då närmast från B.

Författare

G. Walli.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Nitton brev från Swedenborg till B. kommo tidigt i Vetenskapsakademiens i Stockholm ägo. Numera finnas sexton bland dess Swedenborgsmanuskript, ett finns i British museum. De två återstående finnas jämte ytterligare fjorton av breven återgivna i »Samlingar för philantroper» (1787). — Ett brev från B. till Swedenborg finns i Vetenskapsakademien (Bergianska saml.), ett brev från honom till K. F. Nordenskiöld är tryckt hos A. J. Kahl, Nya kyrkan, och ett från honom till den tyske teologen Fr. Kr. Oetinger har jämte övriga här nämnda brev i översättning influtit i I. Tafels och R. L. Tafels urkundssamlingar rörande Swedenborg.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Diss. de caussis abrogatas per orbem christianum servitutis. P. 1—2. Upps. 1745—46. 4: o 2 bl., 18 s.; 2 bl., s. 19—32. (Pra;s. J. Ihre.) — Theses de certitudine morali. Upps. 1748. 4: o 2 bl. (Resp. D. Aurelius.) — Specimen elenchi rationalis, in actis apostolorum conspicui. Upps. 1748. 4: o 46 s. — Tal wid deras Kongl. Majestäters nådiga närvaro i Götheborgs K. gymnasii bok-sal d. 12 aug. 1754. Gtbg [1754]. 32 s. — Oratiuncula, in mutatione rectoratus d. XX. m. Jun. MDCCLXIV habita. [De prophetia, ejusque stilo, prssertim Jesaiano.] Gtbg [1764]. 4: o 24 s. — Nya försök til upbyggelig förklaring öfwer evangeliska sön- och högtidsdags-texterne, i afsigt på en hand-postilla. D. 1—3. Gtbg 1767—68. D. 1—2. 480 s. D. 3. 360 s. (Anon.; 2: a förb. uppl. D. 1—2. Sthm 1826—29. — De duplici sacram scripturam interpretandi ratione. Oratio umbratilis pro mutatione rectoratus habita in gymnasio d. 15 m. Jun. A. 1769. Gtbg [1769]. Lit. 8: o 40 s. — Index initialis, in opera Swedenborgii theologica, tripartitus: I mus. verborum, nominum, rerum; II dus. dogmatum, senten-tiarum; III tius. locum scripturas sacras, luculentatorum,scientia5corr,esponden-tiarum, doctrinse coelesti, studioque biblio dictus... Amsterdam 1779. 4: o 2 bl., 522, (4) s.; 312, (4) s.; 40, (4), 16, 20 s. — A declaration respecting the doctrines taught by Emanuel Swedenborg...; with a list of his theo-logical writings: delivered, in obedience to the royal command, the 2nd of january, 1770, to his Majesty, Adolphus Frederic, king of Sweden. 2 nd ed. London 1823. VI, 18 s. 3 rd ed. London 1829. 23 s. (Även upptagen i olika uppl. av Swedenborgs The heavenly doctrines of the New Jerusalem; på svenska i nedannämnda arbete av A. J. Kahl, H. 1, 1847, s. 29—48.) — Dessutom: Kort begrepp af christnas sanna lära och dyrkan. Köpenh. — Filum scriptionis Johannae. — Utdrag ur B: s 'Cursus philosophicus' m. m. i Kahls anf. arbete.

Översatt: Isaac Newton, Anmärkningar vid Daniels prophetior och Johannis uppenbarelse. [D. 1—2.] Gtbg 1760. VIII, 324 s. — Em. Swedenborg, Om inflytelse eller gemenskapen emellan själ och' kropp. Köpenh. 1796. 56 s. (Förmodas vara tryckt efter den översättning, som B. 1769 gjorde av S:s De commercio.)

Utgivit: Άποσπασμάτια... Excerpta Grasca in usum gymnasticum. Gtbg 1763. 4: o 8, 133, (3) s.; 150, (4) s.

Handskrifter: Oration vid Göteborgs gymnasii jubelfest 1748 (på latin; i en volym 'Acta jubilaea' i Göteborgs h. latinlärov. arkiv). — Översättningar av arbeten av Em. Swedenborg: Änglawisheten om gudomliga försynen. Sednare delen. Amsterdam, 1764. (Förmodas vara översatt av B.; manuskriptet, som en gång tillhört A. J. Kahl, synes nu förlorat.) — Wishetens läckerheter beträffande ägtenskapliga kärleken. (Förr hos Exeg.-philantrop-sällsk. i Stockholm, nu i Swedenborg society's bibliotek i London.)

Källor och litteratur

Källor: Uddevalla kyrkobok 1721—25, Gustavi domkyrkas annotationsbok på födde, döde och vigde 1762—80, Göteborgs domkapitels prot. samt Joh. Gothenius' Anteckningar, allt i Göteborgs landsarkiv. — Handl. ror. Svedenborgianismen och de s. k. prediko-försöken (1770); W. Berg, Samlingar till Göteborgs historia, 4 (1892); [A. J. Kahl], Nya kyrkan och dess inflytande på theologiens studium i Sverige, 1, 3 (1847, 52); R. Röding, Bidrag till Göteborgs latinläroverks historia, 1 (1898); C. Sjöström, Goteborgs nation i Lund 1669—1906 (1907); C. W. Skarstedt, Göteborgs stifts herdaminne (1878—85); R. Sundelin, Svedenborgianismens historia i Sverige under förra århundradet (1886); R. L. Tafel, Documents concerning the hfe and character of Em. Swedenborg, 1—2: 1-2 (1875—77); K. J. Warburg, Göteborgs i Upsala studerande nation (1877).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gabriel Andersson Beyer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18148, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2019-04-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18148
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gabriel Andersson Beyer, urn:sbl:18148, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2019-04-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se