Nils Turesson Bielke

Född:1569-11-05
Död:1639-12-17 – Tensta församling, Uppsala län (på Salsta)

Lagman, Riddare, Hovrättspresident, Guvernör


Band 04 (1924), sida 216.

Meriter

21. Nils Turesson Bielke, den föregåendes broder, f. 5 nov. 1569, d 17 dec. 1639 på Salsta. Inskrevs vid universitetet i Rostock 1588 och var 1591 inskriven vid universitetet i Siena, som han s. å. lämnade, samt var 22 aug. s. å. i Venedig. Var en av de »herrer, junkere och hovtjänere, som giorde tjenest för Kon. Ma:tt, mäden högb:te Kon. Ma:tt var här i landet» och uppbar därför enligt 1594 års räntekammarbok 100 dir; inträdde i hertig Karls tjänst och namnes snart hertigens råd; tillika häradshövding i Oppunda 30 mars 1598 men lämnade längre fram denna tjänst; ledamot av den under hertig Karls finska resa 1599 i Åbo tillsatta domstolen; befullmäktigad att jämte Tönne Göransson kvarstanna i nyssnämnda stad med hertigens sekret för att avhjälpa allehanda klagomål 9 nov. s. å.; utsedd att jämte fogdarna uppbära hjälpskatten i Gripsholms län och Rekarna 7 dec. s. å.; ledamot av den vid riksdagen i Linköping 1600 tillsatta domstolen; hovråd (jfr riksdagsbeslutet 17 juni 1602) och räknades längre fram, antagligen utan ny utnämning, jämte övriga högättade hovråd till riksrådet; erhöll i uppdrag att söka upplåna penningar mot pant i jordagods 25 aug. 1602 samt förordnades jämväl att uppbära kvartalspenningarna i Västmanland och Uppland s. å. (jfr K. brev 1 sept.) och i Östergötland 6 mars 1603; anlitades vid upprepade civilmilitära förrättningar såsom utskrivningar och mönstringar; sändes jämte Göran Klasson (Stjernsköld) med trupper till Östersjöprovinserna 5 sept. 1603 och ålades (7 nov.) att stanna där över vintern; utsedd till en av hertig Johans förmyndare genom Norrköpings riksdags beslut 22 mars 1604; ledamot av den vid riksdagen i Stockholm 1605 tillsatta domstolen; utnämnd till ståthållare i Reval 10 maj s. å. men tillträdde ej denna befattning utan förordnades i stället till överste befallningsman över allt krigsfolk i Sverige 19 juni s. å.; ett av konungens ombud vid Distingsmarknaden i Uppsala 7 febr. 1606; sändes ånyo jämte Göran Klasson (Stjernsköld) att åtfölja trupper till Östersjöprovinserna 21 aug. s. å. och var jämte sin medförordnade redan 26 okt. tillbaka med skeppen och arkliet; kommissarie vid stilleståndsförhandlingarna med Polen 25 juli 1608; friherre 12 aug. s. å.; ledamot av förmyndarregeringen efter Karl IX:s död till Gustav Adolfs regeringsanträde 26 dec. 1611; avsänd till Finland med uppdrag att bl. a. mottaga invånarnas trohetsed 21 febr. 1612; sänd till Uppland för att upptaga allmogens klagomål m. m. 26 juni s. å.; förordnad att vara bönderna i Uppland följaktig och göra fienden motstånd i händelse av en dansk landstigning 4 sept. s. å.; kommissarie vid fredskongressen i Knäred 17 nov. 1612; ledamot av den för förvaltning av Älvsborgs lösen tillsatta fyramannakjommissionen 13 febr. 1614; assessor i Svea hovrätt 16 febr. s. å..; rikskammarråd mars 1615—1623; uppgives flerstädes ha deltagit i den i enlighet med instruktion av 29 okt. 1615 anordnade revisionen av medelförvaltning m. m. i de besatta ryska provinserna och vistades i varje fall vid denna tid i Östersjöprovinserna (jfr K. brev 22 nov. 1615); användes alltjämt vid allehanda civilmilitära förrättningar, särskilt utskrivningar; förordnad att upptaga allmogens klagomål i Kalmar län och på Öland 18: nov. 1616; kommissarie vid mötet i Ulvsbäck 20 jan. 1619; ledamot av tillförordnade regeringen under Gustav Adolfs lifländska fälttåg 16 juli 1621 och 6 juni 1622; civil guvernör i Finland och president i Åbo hovrätt 15 juni 1623; tillika militärbefälhavare i Finland 5 mars 1628; erhöll avsked från presidentsbefattningen 5 juni 1630 samt från guvernörsbefattningen 1 mars 1631; utnämndes till guvernör i Västergötland 14 okt. 1634 men torde ha undandragit sig att inträda i tjänstgöring. Var jämväl häradshövding i Frötuna och Bro samt lagman i Östergötland och innehade senare lagmansränta i Småland, slutligen i Kalmar län, varmed även Öland förenades.

Gift 12 mars 1605 med Ingeborg Oxenstierna, f. 29 nov. 1581 på Fiholm, d 29 juli 1661 på Edshammar, dotter till friherre Bengt Gabrielsson Oxenstierna.

Biografi

B. tillhörde liksom brodern Svante den unga adel, som fästes vid det hertigliga hovet, och liksom brodern tog han konsekvensen därav vid brytningen mellan Karl och Sigismund. Det tjugunioåriga hertigliga rådet uppräknas bland de »månge förnäme män äv adel och officerer» som åtföljde hertigen under fälttåget 1598, och år 1600, medtogs B. av Karl till Östersjöprovinserna såsom »rådsperson och daglig uppvaktning». Det var alltså snarast blott en bekräftelse av de efter välvningen faktiskt föreliggande förhållandena, att B. under riksdagen 1602 såsom »hovråd» erhöll en framskjuten post i rikets tjänst. Vid hovets fester syntes B. hertigen hedrade hans bröllop med sin närvaro, och vid kröningen 1607 bar han kronan för drottning Kristina. Hans oförbehållsamma anslutning till det segrande revolutionspartiet markerades till överflöd icke endast därigenom, att han satte sitt namn och sigill under det slutliga uppsägelsebrevet till Sigismund 17 juni 1605, utan framför allt genom hans hållning till de olyckliga ståndsbröderna och fränderna på den motsatta sidan. Han satt med i blodsdomstolarna i Åbo 1599, i Linköping 1600 och i Stockholm 1605; att hans underskrift ej återfinnes under den vid sistnämnda tillfälle utfärdade domen får väl anses bero på en tillfällighet. Hur fullständigt B. och hans broder i denna punkt frigjort sig från de känslor, som måste förefalla eftervärlden naturliga, visar följande episod. En söndag i aug. 1607 överraskade hertigen dem med ett erbjudande att genom en särskild upphöjelse och ett nådetecken göra en skillnad emellan deras tjänst och, såsom orden falla i deras berättelse om samtalet, »den otrohet, våra fränder (det Gud bättre och oss alldeles emot är, att så skall vara skett) emot E. K. M:t gjort have». De båda bröderna skyndade sig att skriftligt fastslå de kungliga löftena, varpå Karl lät göra ett förslag till ändring av deras vapen och ställde förläningar i utsikt. Då uppfyllandet, av de sålunda väckta förhoppningarna dröjde, gjorde B, sig ånyo påmint (18 febr. 1608), erinrande om behovet av en åtskillnad mellan bröderna och deras »ordlöse och schiälmischié fränder». Ett halvår senare räknades Svante och Nils Bielke till den betitlade högadelns ännu exklusiva krets.

Titeln hovråd, som tillades B. och några kolleger 1602, väcker snarast föreställningen om en vid hovet knuten förtroendeman, en residerande rådgivare alltså, som regelbundnare än de på sina egendomar gärna kvardröjande riksråden skulle stå till regentens förfogande vid det löpande regeringsarbetet. Har något dylikt varit avsett, uppnåddes syftet ej. De högadliga hovråden ha, såvitt vi kunna följa deras verksamhet, utövat sitt rådgivarkall gemensamt med riksråden och snart nog uppgått i deras krets. B. har jämte sina medbröder träget tagit del i de mer eller mindre friktionsfria förhandlingarna med konungen och har satt sitt namn under de rådslag, som framgingo ur dessa; i vad mån han personligen tryckt sin prägel på deras innehåll, är oss obekant. I riksdagarnas handlingar möter han naturligtvis likaledes. Men om än den egentliga rådstjånsten på traditionellt sätt förblev mera sporadisk, fick B. liksom sina ämbetsbröder vänja sig att stå till den fordrande konungens förfogande för de mångfaldiga politiska, diplomatiska, militära och kamerala förrättningar av mera tillfällig natur, som erfordrades för riksstyrelsens jämna gång och enhetlighet. Den, vars nit och redobogenhet här svek, fick snart erfara, att han tjänade en sträng herre: B. hade, heter det i ett brev till honom 31 juli 1606, fått sådana förläningar, att han ej kunde klaga — »om eljest någon tack finnes hos eder» — men om han såsom på sista tiden skett droge sig undan kronans tjänst, skulle hans underhåll återkallas. Uppdragens mängd och art vittna om B:s användbarhet. Om självständigheten av hans insats kunna vi lika litet döma i det administrativa som i det politiska; att han i det hela varit sin konung till lags, synes därav, att han fick en plats bland Gustav Adolfs förmyndare.

Om under Karl IX: s tid en regentpersonlighet av sällspord kraft och självständighet ställde sina medhjälpare i skuggan, fördunklades under sonens dagar män med mera alldagliga gåvor av ännu ovanligare krafter icke endast på utan även nedanför tronen. Bredvid Gustav Adolf och Axel Oxenstierna har B. icke spelat någon ledande roll. Men en nyttig och trägen insats på viktiga och krävande poster måste räknas honom till godo. I rådets och riksmötenas förhandlingar framträder han som förut. Han deltog i avslutandet av freden med Danmark 1613 och i senare diplomatiska förhandlingar utan att hans insats skiljer, sig från den kollegiala. Hans egentliga uppgifter föllo emellertid inom den civila och civilmilitära administrationen. Som förvaltare av Älvsborgs lösen och kammarråd (1615—23) fyllde han under brydsamma år ett krävande och ofta otacksamt värv på ett säkerligen hedrande sätt, även om han måhända ej kunde tillskriva sig mycken andel i de samtida organisatoriska framstegen inom kammarförvaltningen: det är åtminstone ej känt, att B. varit en initiativtagande och drivande kraft i det lokala och centrala räkenskapsväsendets just under dessa år fortgående omläggning och systematisering, och mot 1618 års kammarordning, som flutit ur rikskanslerns penna, reste kammarråden samfällt invändningar, ytterst bottnande i fruktan för ett alltför drygt ansvar.

Kulmen av B:s offentliga bana utgjorde måhända hans åttaåriga ämbetsförvaltning i Finland. Lagskipning och kontroll hade alltid haft svårt att nå effektivitet i denna avlägsna landsända, men nu skulle rättelse skapas i båda avseendena. Som president organiserade B. den nyinrättade hovrätten i Åbo, som guvernör ingrep han med kraft mot de många missbruk, som inrotat sig bland fogdar, präster och andra uppbördsmän, ej minst genom utkrävandet av allehanda biutlagor och i det övriga riket obekanta sportler. Med ständerna förhandlade B. vid olika tillfällen; i Åbo stads förvaltning ingrep han ofta och med kraft. Det har, väl närmast mot bakgrunden av Per Brahes lysande insats, klagats över en viss brist på nyskapande uppslag i B:s finska förvaltning (Schybergson), och tyngdpunkten i denna på det civila området ligger jämväl otvivelaktigt i den skärpta kontrollen. Då en genomförd undersökning av hans förvaltning saknas, må det här blott antecknas, att ännu hundra år efter B: s tid traditionen betecknade honom som den, »vilken betagit här i landet allt övervåld». Viktig torde även B: s insats på det civilmilitära området ha varit, såväl för krigföringen i Östersjöprovinserna, för vilken Finland i stor utsträckning tjänade som bas, som för organiserandet av den tyska expeditionen. Även här sakna vi emellertid närmare utredning.

Den »mödesamma och hatefulle tjänsten» i Finland skänkte B. personligen föga tillfredsställelse. Han kände starkt olägenheten av att ej behärska det ena landsspråket. Varken land eller folk voro honom sympatiska: orten kallade han »ond och barbarisk», folket, halsstarrigt i sitt fasthållande vid sina »gamble bruk och osedvana», syntes honom »egensinnigt och ont» (till Oxenstierna 30 juli och 18 aug. 1624). Svårast var dock den förbittring, som blev följden av hans ingripanden mot de inrotade missbruken; ända till huvudstaden spredo sig elaka rykten och förtal, som han sökte sina vänners bistånd att bemöta. Redan 1624 begärde B. enträget Axel Oxenstiernas bemedling för att bli fri från sin syssla, men först 1631 kom förlossningen. Han var då en åldrad man. I det brev, varigenom han (25 febr.) underrättades om konungens bifall till hans avskedsansökan, talas icke endast om det arbete, han utstått i Finland, utan även om hans »ålder och tunghet», och han avhöll sig långa tider från rådets sammanträden på grund av både sjukdom och längtan till lantlivets lugn. Någon större roll kom han under sådana förhållanden ej att spela i rådet, men på grund av anciennitet och anseende nämndes han 1634 bland kandidaterna till de lediga riksdrots- och riksskattmästarbefattningarna. Att han till slut fick stå tillbaka för yngre krafter, efterlämnade hos honom en bitterhet, som ej kunde förjagas genom utnämningen till en ny guvernörsbefattning. Det hade förut-spåtts, att B. efter en dylik missräkning skulle komma att hålla sig borta från rådets sammanträden, och hans misstämning är måhända den verkliga anledningen till hans permanenta frånvaro fr. o. m. år 1635. Att han var de segrande Oxenstiernorna gramse, synes framgå därav, att han åberopande särskilt formella skäl, tadlade Johan Oxenstiernas inval i rådet 1639. I vad mån sakliga meningsskiljaktigheter kommit till de personliga, torde knappast vara möjligt att avgöra, men då aristokratiska intressen till en del lågo bakom oppositionen mot rikskanslern, lägger man märke till hans förtroliga kritik av vissa avgöranden, som sägas »mest gå ut över then fattige adelen» (till Åke Tott 30 okt. 1636).

B: s sätesgård var det fäderneärvda Salsta, till vilket han regelbundet skrev sig, måhända även till åtskillnad från sin kusinson Nils Turesson Bielke till Åkerö. Hans godsbesittning var ansenlig. Efter hans död skiftade barnen 931 hela hemman, 140 mindre gårdar och allehanda lägenheter i olika delar av Sverige och Finland, räntande tillhopa över 5,000 dir; häri ingick dock även mödernet. Till de inhemska godsen kommo de danska släktegendomarna, för vilka B. liksom de äldre Bielkegenerationerna ådagalade stort intresse och för vilka han helt fick övertaga målsmansskapet, då danskarna fordrade klarhet i ägareförhållandena. I det första kopparkompaniet participerade B. med ett kapital av 4,268 dir 13 öre 4 penningar. Redan 22 juli 1601 upplät Karl IX åt honom på behaglig tid den gamla Bielkeförläningen Alunda och Morkarla socknar, vilka han emellertid aldrig fick tillträda och följande år på enahanda villkor utbytte mot Funbo och Rasbo (K. brev 23 aug. 1602). Härtill kom 26 juli 1602 den till Sigismund förrymde kamreraren Knut Pederssons hus vid Köpmannagatan. Sedan B. fått sin verksamhet förlagd till Finland, blev det ett trängande behov för honom att där erhålla någon jord till sitt underhåll. Till en början arrenderade han av kronan Runsala ladugård i Vårfrukyrka socken utanför Åbo (kontrakt 27 aug. 1623) men måste till sitt stora missnöje avstå denna egendom redan följande år. Ersättning bereddes honom, då han 22 juni 1625 för sin tjänstetid i Finland erhöll den likaledes välbelägna Kuustö gård i Piikkis socken samt sedermera, 26 sept. 1627, en donation till evärderlig ägo i Euraåminne i Norra Satakunda. Lägger man till avkastningen av förläningarna på behaglig tid och av B: s domarbefattningar hans övriga löneförmåner, uppnås, enligt 1629 och 1638 års rikshuvudböcker, en årlig inkomst av kronan på över 4,000 dlr smt.

B:s papper bevara ett och annat drag från hans enskilda liv. Hans frieri till Ingeborg Oxenstierna understöddes av hertig Karl, men det kunde till en början ej fördöljas, »att hennes sinne icke ännu är ther till alldeles fallet» (3 okt. 1603), även om det förutsågs, att hertigens och frändernas tillstyrkanden skulle få råda. Måhända behövdes det dock tid härtill, ty bröllopet dröjde ännu i två år, men sedan har hustrun av allt att döma hängivet slutit sig till sin man. »Gwdh wett mädh hwadh ånger och rädhwge jagh är, jagh frygter dätt är icke mykett säkertt där vte», utbrast hon under makens frånvaro i Finland 1612 i ett brev, vari hon (under tysthetsförbehåll) vädjade till sin mäktige frände rikskanslern för att B. skulle få komma hem till Salsta. B: s varma familjekärlek framlyser ofta. Till hans ovanberörda vantrevnad i Åbo år 1624 bidrog väsentligen, att han i avsaknad av lantgård måste hålla sin »hustru och månge barn... här inne på slottet som andre fånger». Om hans omsorger om sönernas utbildning och framgång bevarar hans korrespondens flera vittnesbörd, och snart nog intaga hans dotterbarn ett stort rum i hans hjärta och tankar.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En del koncept, anteckningar, godshandlingar, räkenskaper och brev, härrörande från B: s och hans hustrus papper, förvaras i riksarkivet. Där finnas även ett ej obetydligt antal brev från B., bl. a. till sonen Ture och magen Åke Tott samt till Axel Oxenstierna och Jöns Kurck. Hans ämbetsrapporter från Finland ingå i kammararkivets brevböcker. Uppsala universitetsbibliotek äger enstaka brev från B. (sign. E 158).

Källor och litteratur

Källor: Jakob Gottbergs album, KB; riksregistr. samt B:s ovannämnda papper och brev. — Calendaria Caroli IX, utg. af A. Lewenhaupt (1903); Carl Carlsson Gyllenhjelm, Egenhändiga anteckningar rörande tiden 1597 —1601 (Hist. handl., 20, 1905); Handl. upplysande Finlands historia, utg. af J. E. Waaranen, 2, 4 (1864, 74); Sv. riksrådets prot, 1—7 (1878— 1895): Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, passim; Danmark—Norges traktater, 3 (1916); — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917—23); H. Almquist, Karl Karlsson Gyllenhjelm mot Oxenstiernorna 1639—4640 (Personhist. tidskr., 1911); C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet, 1, 2 (1889— 1904); A. B. Carlsson, Riksdrots- och riksskattmästarevalet 1634 (Hist. tidskr., 1911); N. Eden, Den sv. riksstyrelsens reorganisation 1594—1602 (Hist. tidskr., 1901); Dens., Den sv. centralregeringens utveckling till kollegial organisation i början av 17:e århundradet, 1602—1634 (1902); G. W. Lagus, Biogr. anteckningar om Åbo hofrätts presidenter och ledamöter (1834); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1903); P. O. Wilner, Förteckning öfver svenskar inskrifvna vid tyska universitet under 1500-talets senare hälft (Samlaren, 1904).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Turesson Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18173, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18173
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Turesson Bielke, urn:sbl:18173, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se