Klas Hansson Bielkenstierna

Född:1615-04-24 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1662-07-30 – Stora Mellösa församling, Örebro län (på Göksholm)

Sjöofficer, Amiral, Guvernör


Band 04 (1924), sida 302.

Meriter

2. Klas Hansson Bielkenstierna, den föregåendes son, född 24 april 1615 i Stockholm, d 30 juli 1662 på Göksholm. Skeppskapten 1638; förde ett skepp i Erik Rynings transportflotta till Tyskland 1638; skeppsmajor 28 maj 1641; förde en handelsexpedition till Portugal 1641—42; amirallöjtnant 1 febr. 1644; chef för tredje eskadern i den stora flottan 1644—45; överförde på fyra skepp Magnus Gabriel de la Gardies ambassad till Frankrike 1646; guvernör över arvprinsen Karl Gustavs förläningar 1650; friherre, med Pyhäjoki i Finland som friherreskap, 20 apr. 1652; riksråd 31 maj 1654 (Ekeblad); amiral av rikets råd 17 juli 1654 (koncept); hämtade med fem skepp Karl Gustavs trolovade, prinsessan Hedvig Eleonora, från Holstein sept.— okt. s. å.; förordnad att verkställa generalmönstring i Roslagen och Norrland 20 jan. 1655; chef (under konungen) för tredje eskadern i stora flottan till Polen s. å.; överförde med sex skepp drottning Hedvig Eleonora till Preussen apr. 1656; låg med huvudflottan i Älvsnabben till skärgårdens försvar juli—sept. s. å.; hämtade drottningen från Preussen okt. s. å.; befälhavare över flottan under danska kriget 1657—60 (utom okt. 1658, 6—20 apr. 1659 och 1 maj 1659—6 mars 1660).

Gift 21 sept. 1643 på Åkeshov med friherrinnan Barbro Åkesdotter Natt och Dag, d 14 mars 1680 i Stockholm, dotter till riksmarskalken Åke Axelsson Natt och Dag och i jan. 1665 omgift med riksrådet, och presidenten Knut Jönsson Kurck.

Biografi

B., som redan vid fem års ålder förlorade sin fader, stod under sina uppväxtår under förmynderskap av Axel Oxenstierna, vid vilken han städse var fästad med starka band av sonlig pietet; rikskanslern torde även ekonomiskt ha bistått B., bl. a. under den studieresa, som denne enligt tidens sed företog till Holland, England och Frankrike (1632—34). B. ägnade sig sedan, i likhet med sina förfäder i flera generationer, åt flottans tjänst. Efter att ha deltagit i några mindre sjöexpeditioner anförde han som amirallöjtnant vänstra eskadern i stora flottan 1644 och var bl. a. med om den äventyrliga men lyckligt genomförda reträtten ur Kielfjorden (juli 1644). Sedan flottan återvänt till Dalarö, kom B. att det året stanna hemma och fick således icke bevista slaget vid Femern. I 1645 års stora flotta förde B. samma befäl som föregående år men kom icke heller nu att taga någon aktiv del i de avgörande händelserna; sedan flottan efter många motigheter kommit till sjöss, drevs den av en svår storm till Gottlands östra kust, där B:s skepp Göta ark vid midsommartiden 1645 fick sin stormast bräckt och ett annat fartyg blev läck; B. sändes därpå med de skadade fartygen till Dalarö och gick det året icke vidare till sjöss. Sedan han följande år (1646) överfört Magnus Gabriel de la Gardies ryktbara ambassad till Frankrike, råkade han på återvägen vid Dieppe i handgemäng med ett stort engelskt krigsfartyg, som fordrade, att toppseglen skulle strykas; då detta vägrades, växlades glatta lag hela dagen; slutligen drog sig det engelska skeppet, illa tilltygat, undan, då man där fått veta, att man hade att göra med en ambassad.

Under tiden hade B. använts även i andra än militära värv. Så finna vi honom i nov. 1643 som en av de nio deputerade från ridderskapet och adeln, som inkallades i rådet för att ge regeringen sin mening tillkänna rörande den unga drottningens blivande regeringstillträde. Som guvernör över arvprinsen Karl Gustavs svenska förläningar blev B. ett slags homme d'affaires åt prinsen i Stockholm och var en mycket flitig korrespondent till honom, under det han vistades på Öland: än är det nyheter från hovet han har att berätta, än har han att till drottningen framföra klagomål över varjehanda förhållanden på Öland eller att inlägga ett förord för Kalmarbornas begäran om ett kronans skepp, med vilket de ämna hämta salt från Portugal, än att till drottningen överbringa Karl Gustavs presenter och lyckönskan på hennes födelsedag, än att för prinsens räkning utföra en del affärstransaktioner, t. ex. att upphandla en skuta om 150 läster smör osv. Sannolikt har härunder grunden lagts till den intima vänskap mellan B. och Karl Gustav, varom den bekanta anekdoten från Karl Gustavs dödsbädd vittnar: då B. kom in i den döende konungens sjukrum, räckte denne honom handen och sade: »Farväl min hederlige Bielkenstierna! Tack för var dag, vi varit tillsammans!»; B. förmådde ej svara utan vände sig bort och torkade tårarna från sina väderbitna kinder.

I Karl Gustavs krig kom B., som redan under Kristinas sista tid blivit riksråd och i juli 1654 amiral, att spela en mycket framstående och hedrande roll. Med Danmarks krigsförklaring 1657 börjar B: s verksammaste period. I juli erhöll han konungens befallning att utrusta hela flottan; nya order ålade honom att oförtövat gå löst på den danska flottan, driva in den i någon hamn och sedan kryssa i Öresund och Bält för att hindra fiendens transporter. Emellertid drog utrustningen så lång tid, att flottan först 1 sept. kunde avgå från Älvsnabben; den bestod då av tjugufem örlogsskepp, åtta kompaniskepp samt några mindre farkoster. Den 12—13 sept. kom det till slag med den underlägsna danska flottan under Möen. Första dagen gick det ganska illa: B:s eget fartyg Draken fick sådan skada på sin mesanmast, att det måste lägga bi och reparera, och de andra skeppen höllo sig undan, för vilket deras befäl också efter stridens slut fick uppbära »hårt tilltal» av B. Först andra dagen förmåddes de att gå emot fienden, »så att man omsider kom med honom uti en god aktion». De danska fartygen måste länsa undan för vinden, och de svenska förföljde dem ända till Falsterbo. Någon egentlig seger för svenskarna blev det dock icke, och flera av deras fartyg hade blivit ganska illa åtgångna. Den svenska flottan avseglade till Wismar, där konungen befann sig. Under vintern 1657—58 vistades B. på sin egendom Göksholm och var sålunda ej med om de viktiga händelserna i början av 1658.

Redan i dec. 1657 hade konungen gett order, att hela flottan skulle utrustas till nästa vår, och Roskildefreden föranledde ingen ändring i denna order. I juni 1658 beordrades B., jämte amirallöjtnanten G. Wrangel, att med en del av flottan gå till Wismar, och sedan konungen beslutat bryta freden med Danmark, var han mycket angelägen att få den i väg. I början av aug. avseglade en flotta på tolv skepp under B: s befäl från Dalarö, men innan den hunnit ur de svenska skären, kom ändrad order från konungen: det gällde nu att gå »gerade åt sundet och sätta för Köpenhamn», varjämte två snabbseglande fartyg skulle segla omkring och hindra danske konungen att »eschappera». I slutet av aug. var flottan på redden utanför Köpenhamn, och så följde en rad rörelser i Sundet. I okt. förde riksamiralen Karl Gustav Wrangel själv högsta befälet över flottan, och under denna tid inträffade det berömda slaget i Öresund med den holländska flottan (29 okt. 1658). I detta förde B. befäl över andra eskadern. Hans stora insats i slaget — kanske hans mest lysande bedrift som sjöman — var, då han med sitt skepp Draken anföll det stora holländska fartyget Brederode, med den frejdade viceamiralen de With ombord, och med understöd av ett annat skepp lyckades bemäktiga sig detsamma efter en bård strid; de With dog själv av sina sår i samma ögonblick, han sträckte vapen, och hans fartyg sjönk strax därpå. Kort före jul reste B. från huvudflottan hem på permission, vilken varade till mars 1659, då han kom tillbaka till Landskrona och återtog befälet över flottan, hälsad av konungen med orden: »Nå välkommen, junker! Jag har nu varit admiral en tid för er, görer nu väl och bli't nu I.» Någon tid efteråt levererade B. den oavgjorda sjödrabbningen med den dansk-holländska flottan mellan Femern och Låland (30 apr. 1659). Ehuru den svenska flottan var underlägsen fiendens och manskapet var svårt hemsökt av sjukdomar, beslöt B. att gå löst på fienden för att »konservera H. K. M: ts höga reputation». Redan i första sammandrabbningen blev han svårt sårad i högra sidan av en sexpundig styckekula och måste lämna ifrån sig befälet. Han blev visserligen så pass återställd, att han efter nära ett år kunde återtaga befälet (6 mars 1660), men han måste till sin död begagna krycka. B. fick uppdraget att efter danska fredens avslutande 1660 hemföra flottan, vilken anlände till Stockholm 20 juni 1660. Under sina återstående levnadsår tjänstgjorde B., under riksamiralen K. G. Wrangels frånvaro i Pommern, såsom dennes ställföreträdare och utövade ledningen av amiralitetskollegium under intim korrespondens med sin chef. Han ägnade sig även åt skötseln av sina många gods: förutom de fäderneärvda godsen Årsta och iVändelsö i Österhaninge socken hade han genom sitt giftermål förvärvat det berömda Göksholm i Närke. Härtill kommo betydande förläningar i anslutning till hans Södertörns- och Närkesgods samt friherreskapet Pyhäjoki i Finland. Det sistnämnda kom dock ej länge att stanna i B: s ägo utan ingick i likviden för en av honom från Johan Oxenstierna förvärvad possession i Medelpad, av vilken Njurunda, Alnö, Skön, Timrå och Sättna socknar skulle räknas som friherreskap (K. konfirmation 15 juli 1655). På fädernegården Årsta avled B. efter en kort sjukdom, sannolikt en svit av hans skottsår, 30 juli 1662; hans död »har gjort många ont, ty hän var mycket avhållen», skriver hans gamle vän Johan Ekeblad.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av B. finnas i riksarkivet ett ganska stort antal brev till Karl Gustav (1651—54) samt ett mindre antal till Axel Oxenstierna och till K. G. Wrangel; B:s journal under krigsåren 1656—60 är inflätad i amiralitetskollegiets registratur.

Källor och litteratur

Källor: Reduktionskollegiets akt N:o 57, kammararkivet; rådsprot.; Johan Ekeblads bref, utg. af N. Sjöberg, 1—2 (1911, 15). — A. Heimer, Grefve M. G. de la Gardies ambassad till Frankrike 1646 (1901); G. Löw, Stora Mällösa i äldre tider, 1: 1 (1922), s. 80—82; A. Munthe, Sv. sjöhjältar, 5 (1905—10); G. Wittrock, Karl XI: s förmyndares finanspolitik 1661—67 (1914); A. Zettersten, Sv. flottans historia åren 1635—1680 (1903).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Klas Hansson Bielkenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18195, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-10-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18195
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Klas Hansson Bielkenstierna, urn:sbl:18195, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-10-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se