Birger Magnusson

Död:1266-10-21

Jarl


Band 04 (1924), sida 418.

Meriter

Birger (II) Magnusson till Bjälbo, Sveriges jarl, f. troligen på 1200-talets första årtionde, d 21 okt. 1266. Föräldrar: Magnus. Minnisköld av Folkungaätten och Ingrid Ylva.

Gift 1) med Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter, d 1251, 2) 1261 med Mechtild, d 1288, dotter till Adolf IV av Holstein och änka efter danske konungen Abel.

Biografi

Tack vare sin härstamning från Sveriges mäktigaste stormannaätt kunde B. redan tidigt framträda som en av rikets främsta män, rivaliserande med sin frände jarlen Ulv Fasi. I motsättning till dennes tvetydiga politik slöt han sig nära till konung Erik Eriksson; ett uttryck för denna förbindelse är hans giftermål med konungens syster Ingeborg, vilket torde böra dateras till mitten av 1230-talet. Redan vid denna tid uppträdde han som konungens fullmäktige representant vid rättskipningen och några år senare (1241) i samma egenskap vid underhandlingar med konung Håkan av Norge. Enligt vad den norska konungasagans framställning synes antyda, tillhörde B. den grupp inom konung Eriks omgivning, som önskade utkräva hämnd för Håkans infall i Värmland 1225, medan Ulv jarl i det längsta sökte bevara freden. Att B., såsom ofta påståtts, även lett det misslyckade svenska sjötåget till Neva 1240, är däremot en uppgift, som blott har stöd i en sen och grumlig källa och i sig själv är ganska tvivelaktig.

Holmger Knutssons uppror 1247 torde — ehuru de samtida notiserna om krisens förlopp äro torftiga och delvis motsäga varandra — kunna betecknas som den omvälvning, under vilken B. tillkämpade sig det dominerande inflytandet i riket. Troligen hade han betydande andel i det kungliga partiets, seger vid Sparrsätra; säkert är, att han redan i mars 1248 var rikets jarl, ehuru Ulv Fasi enligt en god källa avled först på hösten samma år. Den sannolika förklaringen är, att Ulv Fasi mer eller mindre öppet gynnat sin frände Holmger och att konungen därför överflyttat hans ämbete på B., som hållit fast vid sin svågers sak. Ett sådant partitagande av den mäktige Ulv kan också förklara, varför konung Erik och B. trots segern måste söka medling i striden hos den påvlige legaten Vilhelm, kardinalbiskop av Sabina, som i slutet av 1247 anlänt till Sverige. Priset för detta stöd var konungens och jarlens samtycke till de genomgripande kyrkliga reformer (celibatstadgandet, påbudet om biskopsval genom domkapitel etc), vilkas genomförande var syftet med kardinalens hitresa. Det är betecknande, att det viktiga kyrkomötet i början av 1248 hölls i Skänninge, i hjärtat av den landsdel, där B. enligt legatens vittnesbörd var så gott som allenarådande, och i B: s närvaro. Från medtävlare om sin nyvunna plats som den verklige ledaren av riksstyrelsen befriades B. snart genom Ulv Fasis död, varefter han skyndade att låta gripa och avrätta Holmger Knutsson, vilkens förnämsta anhängare flydde till Norge.

B: s seger betydde, att en skarpare ton genast anslogs från svensk sida gentemot Norge, men efter en tids fruktlösa förhandlingar kom det till en fredlig uppgörelse vid Lödöse sommaren 1249. Konung Håkan förstod att närma sig B. personligen genom förslag om giftermål mellan sin son Håkan och B: s dotter Richissa, men B: s eftergivenhet hade även ett annat skäl. Han torde vid denna tid ha sett som sin främsta uppgift att återgiva trygghet åt det svenska missions- och kolonisationsområdet i Finland, som under de senare åren varit utsatt för ödeläggande härjningar av de hedniska tavasterna och hotades av en från Novgorod framträngande rysk expansion. Hans tanke på ett korståg dit hade måhända väckts eller åtminstone underblåsts av Vilhelm av Sabina, som under en tidigare verksamhet i Östersjöländerna starkt ivrat för den kristna trons utbredande. Troligen snarast möjligt efter Lödösemötet förde B. en expedition till Finland, besegrade tavåsterna och skapade genom Tavastehus' anläggning förutsättningen för det nyvunna landets bevarande. Han befann sig, enligt rimkrönikans uppgift, ännu i fält, då hans kunglige svåger avled 2 febr. 1250, varmed konungaättens äldre gren utslocknade på manssidan och tronföljdsfrågan gjorde B:s egen ställning kritisk. Såsom Erik Erikssons systersöner och arvingar kunde B: s och Ingeborgs söner anses som de närmaste pretendenterna till kronan, men andra tronkrävare funnos, som kunde åberopa släktskap med Erikska ätten, såsom Holmger Knutssons broder Filip och Folkungen Knut Magnusson. B:s makt och anseende voro emellertid tillräckliga för att trygga valet av hans äldste son Valdemar. Traditionsuppgiften, att B. harmats över detta val, förefaller osannolik. Såsom den naturlige förmyndaren för sonen hade B. därigenom blivit rikets faktiske härskare, och denna ställning behöll han till slutet av sitt liv, alltså även sedan Valdemar uppnått myndig ålder. Under de närmaste åren utställdes visserligen urkunderna i Valdemars namn men senare av konungen och jarlen gemensamt eller av B. ensam, det sistnämnda regelbundet vid förhandlingar med främmande makter.

Det enda verkligt allvarliga angrepp mot den nya konungaätten, som gjordes, tillbakaslogs av B. med hårdhänt kraft. De förbigångna tronkandidaterna Filip Knutsson och Knut Magnusson inföllo hösten 1251 i Sverige med värvade tyska trupper och dansk hjälp, men B. mötte dem vid Herrvadsbro, fick dem i sitt våld (enligt rimkrönikan genom svek) och lät halshugga dem jämte en mängd av deras folk samt konfiskera deras egendom. Denna grundliga räfst kvävde oppositionen för B:s livstid; de stormän — väsentligen B: s fränder — som ännu ägde makt och anseende nog för att kunna tänkas bli B: s rivaler, lämnade landet eller föredrogo att i B: s omgivning verka som hans förtroendemän. Därjämte förstod B. att vinna ett stöd i kyrkan. Märkligast bland de upprepade ynnestbevisningar, han utverkade vid påvestolen, äro Innocentius IV :s befallning till de svenska biskoparna 1252 att bistå konungen och jarlen mot fridsstörare och Alexander IV:s bekräftelse av B:s plan att tilldela sina söner »vissa lotter i riket» 1255. Det är svårt att avgöra, huruvida den av påven sålunda understödda tanken inneburit mer än en uppdelning av kronogodsen; det finnes i alla händelser intet stöd för den traditionella uppgiften, att B. till sina söner utdelat hertigdömen i en senare tids bemärkelse. — Kyrkans välvilja är desto mer anmärkningsvärd, som B., såvitt man kan sluta av källornas sparsamma upplysningar på detta område, ingalunda betalat den med någon långt gående undfallenhet för kyrkliga önskemål. Han har ganska säkert i enlighet med kontinental uppfattning betraktat prelaterna som kronans vasaller, vilka hade att utgöra rusttjänst för både egna och kyrkornas gods; måhända har han icke ens erkänt kyrkans äldre frälseprivilegier. I längden kunde därför hans kyrkopolitik knappast undgå att väcka prelaternas och kurians missnöje, även om dess kraft var förenad med tillräcklig hovsamhet för att icke i vårt land framkalla en motsvarighet till den samtida våldsamma konflikten mellan krona och kyrka i Danmark.

B. ställdes från början av sin regering inför en rad av krävande politiska problem. De tyska handelsstädernas snabba framväxt synes redan nu ha satt Sveriges gamla Östersjöhandel i svårigheter, som fingo en krisartad tillspetsning genom kriget mellan Danmark och Lybeck, vilket utsatte den svenska sjöfarten för kaperier av båda de krigförande parterna. B: s ställning till konflikten var given genom Danmarks hjälp åt de svenska upprorsmakarna. Bröllopet mellan hans dotter och den norske tronföljaren, vilket firades vid samma tid, som Herrvadsbroslaget stod, kom under sådana omständigheter att inleda en långvarig period av intim samverkan mellan honom och konung Håkan av Norge, som likaledes stod i fiendskap med Danmark. I likhet med denne slöt han fred med Lybeck, men vid förnyelsen av dess privilegier gjordes det betydelsefulla tillägget, att lybeckare, som slogo sig ned i Sverige, skulle leva efter svensk lag och kallas svenskar. Bestämmelsen ger nyckeln till B: s uppfattning av det tyska problemet. Den svenska handeln borde pånyttfödas med hjälp av de i Sverige bosatta tyska köpmännen, varför dessa borde naturaliseras och kontinentens stadsväsen inympas på svenska förhållanden. Sitt mest bekanta uttryck fick denna politik i Stockholms »grundläggning», som synes inneburit, att B. lät befästa den handelsplats, som tidigare uppvuxit på orten, planera den efter nordtyskt mönster och ordna dess jurisdiktion och förvaltning. Då B. sommaren 1252 en längre tid uppehöll sig i Stockholm, kan möjligen nydaningen antagas härröra just från denna tid. — Direkt syftande till den svenska handelns fromma voro säkerligen de underhandlingar, som B. vid denna tid öppnade och 1255 återupptog med Henrik III av England men som icke synas ha givit något egentligt resultat.

Efter uppgörelsen med Lybeck avtalade B. och Håkan 1252 ett gemensamt angrepp mot Danmark, men konung Abels död s. å. ändrade situationen. Kristoffer I upptog underhandlingar för att få tvistefrågorna utjämnade och lyckades snart komma i så gott förhållande till B.-, att denne icke blott lät sina egna klagomål falla utan också med största iver sökte medla mellan Danmark och Norge. Orsakerna till denna B: s försonlighet, som t. o. m. utsatte honom för norska misstankar om dubbelspel, äro ej fullt klara, men ett bidragande skäl torde ha varit hänsynen till läget i öster. Omsorgen om de finska besittningarna och om den svenska handeln på Novgorod, som stördes av ryska fientligheter, gjorde det önskligt för honom att icke alltför mycket binda sina krafter i de danska stridigheterna. Tydligt framträder detta drag i B:s politik några år senare, då han gjorde ett försök att få fotfäste även på sydkusten av Finska viken. 1256 företogo nämligen svenska trupper i samverkan med Tyska orden en expedition till Narova för att där grundlägga en stad, men företaget misslyckades och hade till följd, att Alexander Nevski s. å. inbröt och härjade i Finland. Det är knappast ett tillfälligt sammanträffande, att samma år ett svensk-danskt fredsmöte uppges ha ägt rum, som väl avsett att slutgiltigt befästa den nyvunna vänskapen. Sommaren 1257 ingrep B. även som medlare i striden mellan Kristoffer och ärkebiskop Jakob Erlandsson, och måhända var det redan nu, som han med Kristoffer avtalade ett giftermål mellan Valdemar och Erik Plogpennings dotter Sofia. Den år 1259 utfärdade påvliga dispensen, som kontrahenternas släktskap gjorde erforderlig, motiveras med förbindelsens syfte att bidraga till rikenas samverkan mot de på Sveriges gräns oupphörligt härjande hedningarna. Utom denna politiska fördel hade B. säkert i sikte en ekonomisk, då Sofia var berättigad till ett rikt arv efter sin fader. Hans nordiska politik nådde under de närmaste åren efter 1257 höjdpunkten av framgång. Vänskapen med Håkan den gamle hade icke försvagats trots B:s medlande ställning i den dansk-norska konflikten, och efter dennas slutliga biläggande genom freden i Köpenhamn 1257 sammanslöto sig B. och Håkan ännu närmare i syfte att stödja Kristoffer mot hans fiender. Möjligen fick B. ungefär vid denna tid även fred eller stillestånd med Novgorod i samband med det fredsslut mellan denna stad och de tyska och gottländska köpmännen, som dateras till åren 1257—1262.

Samtidig med den framgångsrika, i så många hänseenden för framtiden betydelsefulla verksamhet, B. under sin regerings första årtionde utvecklade i brottningen med de utrikespolitiska problemen, är till väsentlig del hans av traditionen hågkomna lagstiftar gärning. Mer än något annat vittnar det kanske om B:s personliga kraft och styrkan av hans ställning, att han kunde genomföra ett flertal inom skilda områden av rättslivet djupt ingripande reformer, då den centrala riksmyndighetens auktoritet i detta hänseende helt berodde på den faktiska makt, varmed dess innehavare kunde uppträda inför landskapsmenigheterna. På konungamaktens gamla uppgift att vårda friden byggde hans fridslagstiftning, kodifierad i de sexton första flockarna av Östgötalagens edsöresbalk (om hemfrid, kvinnofrid, tings- och kyrkofrid, orättmätig hämnd och svår stympning). Till tiden faller denna säkerligen inom första hälften av 1250-talet. Som det jämte fridslagarna märkligaste resultatet av B: s lagstiftning förtjänar att betecknas stadgandet om systers rätt att ärva hälften mot broder, som var påverkat av dansk rätt och i den nyare forskningen betecknats såsom en kompromiss mellan det äldre rättssystemet och en frambrytande utveckling med tendens till lika arvsrätt. Östgötalagen nämner vidare som utfärdade av B. förbud mot jämbörd — vartill B. fått impulsen från kyrkligt håll, troligen av Vilhelm av Sabina — förbud mot gävträldom, skärpta bötesbestämmelser för dråp å konungens män m. fl. stadganden.

Krisen i Danmark 1259 rubbade grundvalarna för den nordiska samförståndspolitik, B. arbetat för. Vid budet om Kristoffers död ryckte B. söderut med en ansenlig här till den danska förmyndarstyrelsens hjälp, medan Håkan av Norge i samma syfte seglade till Öresund med sin flotta, men danskarna avvaktade icke deras ankomst utan slöto fred med holsteinarna och övriga fiender, vilket väckte de båda bundsförvanternas missnöje; Året därefter gick visserligen äktenskapet mellan Valdemar och Sofia i fullbordan, men då den danska regeringen, som det vill synas, gjorde svårigheter med att utreda Sofias arv, ändrade B. politik på ett sätt, som starkt belyser hans kallt realistiska läggning. Han närmade sig Jakob Erlandsson och holsteinarna; under den förres bemedling ingick han 1261 nytt gifte med konung Abels änka Mechtild, den danska kungafamiljens bittra fiende, och seglade s. å. med en flotta till Öresund. Till öppna fientligheter gick det dock ej, då danskarna synas ha givit efter i tvistefrågan: 1263 förrättades skifte av Erik Plogpennings arv. Sofia och hennes systrar sattes likväl icke i verklig besittning av sina arvslotter, varför det kan antagas, att frågan övat inflytande på B: s politik även under de sista åren av hans liv. — Från denna tid lämna källorna i övrigt nästan inga upplysningar. Den sista statshandling av B., varom vi äga kunskap, tillhör sommaren 1266, då han i Kalmar sammanträffade med den påvlige legaten kardinal Guido på ett stort möte, i vilket bl. a. hans fyra söner och minst fem biskopar deltogo. De underhandlingar, som här upptogos, gällde antagligen B: s kyrkopolitik men ledde såvitt känt ej till något resultat.

Rimkrönikan uppger, att B. dött i »Jälbolung», vilket möjligen åsyftar någon gård i det dåtida Lung bo i Västergötland. Han begrovs i den Erikska ättens gravkyrka, Varnhem. 1854 restes hans staty, av B. E. Fogelberg, på Riddarholmen i Stockholm, och invid det 1923 fullbordade stadshuset i Stockholm har ännu ett minnesmärke över B. i form av ett cenotafium uppbyggts.

Författare

Sten Engström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Diplomatarium Suecanum, 1 (1829); Hakonar saga, ed. by G. Vigfusson (Chronicies and memorials of Great Britain and Ireland, 88: 2, 1887); Samling af Sveriges gamla lagar, utg, af H. S. Collin och C. J. Schlyter, 2 (1830); Scriptores rerum Danicarum, 5 (1873); Scriptores rerum Suecicarum, 1—3 (1868—76); Sv,, medeltidens rim-krönikor, utg. af G. E. Klemming, 1 (1865); Sveriges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 1 (1877); Utdrag ur ryska annaler, af M. Akiander (Suomi, 1848). — L. M. Bååth, Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige (1905); Danmarks Riges Historie, 2: Den senere Middelalder, af Kr. Erslev (1905); K. G. Grandinson, Studier i hanseatisk-svensk historia, 1 (1884): H. Hildebrand, [Anmälan af] W. E. Svedelius, Smärre skrifter, 3 (Hist. bibliotek, 1877); Å. Holmbäck, Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar (1919); K. E. F. Ignatius, Ett ytterligare inlägg i fråga om Birger jarls tåg emot tavasterne (Hist, Arkisto, 1886); R. Josephson, Stadsbyggnadskonst i Stockholm intill år 1800 (1918); Hj, Lindroth, Var dog Birger jarl? (Fornvännen, 1920); P. A. Munch, Det norske folks historie, 4: 1 (1858); A. M. Strinnholm, Sv. folkets historia, 4 (1852); S. Tunberg, Till den svenska ständerstatens äldsta historia (Hist. tidskr., 1917); P. O. von Törne, Medeltidsstudier, 3 (Hist, tidskr. f. Finland, 1920); K. G. Westman. Sv. rådets historia till år 1306 (1904).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Magnusson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18238, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18238
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Magnusson, urn:sbl:18238, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se