Meriter

Biörnberg, Carl, f. 29 nov. 1696, d 17 okt. 1775 i Stockholm. Föräldrar: översten Karl Biörnberg och Katarina Elisabet Piper. Student i Uppsala 22 febr. 1710; volontär vid Kalmar regemente juni s. å.; kommenderad på örlogsflottan under transporterna till Pommern 1711; transporterad till livgardet s. å.; musketerare 12 sept. 1712; rustmästare 23 dec. s. å.; förare 21 apr. 1713; erhöll 23 juni s. å. K. fullmakt på fänriks beställning, daterad Bender 10 nov. 1711; löjtnant 13 okt. 1718; regementskvartermästare 25 okt. 1739; kapten 11 maj 1741; överstelöjtnant vid det värvade garnisonsregementet i Göteborg och kommendant på Nya Älvsborg 1 apr. 1747; erhöll överstes titel 10 dec. s. å.; tjf. befälhavare för regementet under tituläröversten K. E. von Hessensteins minderårighet 1747–50 och 1751–59; friherre 21 nov. 1751; generalmajor 4 apr. 1759; kommendant på Sveaborg apr. 1762 samt tillika överste vid ett värvat skånskt regemente 27 apr. s. å.; generallöjtnant 17 juni 1765; förrättade generalmönstringar i Finland 1767 och 1768; erhöll avsked 22 nov. 1772. RSO 1748.

Gift 1734 med Anna Kristina Skurezewska, d 1 sept. 1747, dotter till löjtnanten i polsk tjänst Johan Antoni Skurezewski.

Biografi

B. bevistade Fredrikshalds belägring 1718 och deltog i striderna mot de på svenska kusterna härjande ryssarna följande år. Det var emellertid först sedan han 1738 tagit säte på riddarhuset, som han började spela en mera framträdande roll. Han vann då sina riksdagspolitiska sporrar som en av det segrande hattpartiets ivrigaste anhängare; bl. a. hörde han till dem, som yrkade strängare åtgärder mot överstelöjtnanten Gr. F. Günterfelt, då denne uteslöts från riddarhuset på grund av sitt försök att gå drottningens ärenden vid lantmarskalksvalet. Vid 1740 års riksdag blev han både bänkman och elektor vid rådsvalet och insattes i lant- och sjömilitie- samt protokollsdeputationerna. Under det finska kriget åtföljde, han armén 1741–42 och var 1743 kommenderad på Åland och vid norska gränsen. Från partistriderna behövde han därför icke avstå. Han deltog ivrigt i politiken inom armén och verkade för hertigens av Holstein val till tronföljare. Vid riksdagen 1746–47 var han med om den kupp, varigenom hattarna framtvungo rådsval i dec. 1746, sedan deras motståndare redan i stor utsträckning rest hem över julen. Han tillhörde också den extrema grupp av hattarna, som ville förläna kommissionen över Kristoffer Springer en utomordentlig befogenhet. Vid diskussionen på riddarhuset 18 mars 1747 i anledning av den av hattarna underblåsta obstruktionen mot den mössvänlige talmannen och sekreteraren i bondeståndet draperade han sitt partinit i höga principer; med hänsyftning på den omkring de angripna uppslutande majoriteten i bondeståndet förklarade han, att »en plura lité intet kan gälla emot lagen, ty ehuru vårt regeringssätt grundar sig på pluraliteten och vi äro maktägande ständer, så äro vi dock tillika lagbundna ständer». Såsom föredömligt för en ifrågasatt aktion mot bondeståndet nämnde han ett prejudikat från 1723 års riksdag, då »någre deputerade av varje stånd skickades dit, som hade med sig 60 eller 70 man gardesvakt med bajonetter på mousquetterne». B:s ståndaktighet i partistriderna var emellertid ingalunda lika stor som hans iver. I likhet med många andra högre militärer närmade han sig tidigt det nya hovet och räknades från 1751 till hovpartiet. Hans nya partiståndpunkt fick ett uttryck däruti, att han på riddarhuset väckte förslag om ökat apanage åt konungen och drottningen. Icke heller i hovpartiet förblev B. beständig. På 1760-talet övergick han till mössorna utan att motiven härför äro fullt klara. — För sitt stånds bästa gick B. i elden, då han sökte värna adelns företrädesrätt vid befordringar, närmast i anledning av vissa förhållanden i banken, som han påtalade i ett memorial av 3 mars 1747. Ett annat intresse, som han fann sig manad att företräda, var de värvade regementenas. I skrivelse till K. M:t 1760 begärde han, att dessa skulle få sända ombad till riksdagen, emedan flertalet av deras ansökningar remitterades dit. Även om B. sålunda icke var främmande för ständernas ingripanden och, såsom strax skall berättas, ej drog sig för att själv söka deras hjälp, har han dock vid andra tillfällen uttalat sig mot. riksdagens inblandning i befordringsärenden.

Med sin ställning i Göteborg på 1750-talet var B. missnöjd. Han ansåg det orättvist, att han trots överste- och slutligen generalmajorsfullmakterna alltjämt fick åtnöja sig med överstelöjtnants lön, och var rik på projekt för att förbättra sina förhållanden. Så begärde han 1751 och 1754 K. G. Tessins förord till landshövdingebefattningarna i Jönköpings och Malmöhus län, och 1760 sökte han på samma väg åt sig utverka Översteindelningen vid livdragonerna. Vid riksdagen 1760–62 begärde han ständernas förord till ett ackord. Upprepade gånger anhöll han, att regementet skulle befrias från tjänstgöring på Karlstens fästning. Sedan B. nått den betydelsefulla posten som befälhavare på Sveaborg, ha källorna föga att förtälja om honom förrän vid Gustav III:s revolution 1772. En förutsättning för att omvälvningen i Finland skulle kunna genomföras var givetvis, att det lyckades att oskadliggöra honom. Detta mötte ej heller större svårigheter. B. var vid denna tid gammal, och han synes ha varit alldeles okunnig om vad som planerades i Stockholm och Finland. Om J. M. Sprengtportens kupp i Borgå, varigenom denne vann dragonerna för sig, hann B. ej att få någon kunskap, innan de sammansvurna bemäktigat sig Sveaborg. Deras första åtgärd var att arrestera kommendanten — i konungens namn, som det hette, ehuru de naturligtvis ej kunde framvisa den kungliga order, som B. senare fordrade att få se. Sedan B. fängslats, mötte Sprengtporten inga gensägelser, då han på högvakten tillkännagav, att han övertagit kommandot. B., som ju varit med redan vid Fredrikshald, fick sålunda, såsom Malmström anmärkt, bevittna frihetstidens både början och slut. Efter revolutionen drog han sig tillbaka till Stockholm, där han tillbragte sina återstående dagar utan att spela någon roll i det offentliga livet.

Författare

Erik Naumann.

Källor och litteratur

Källor: Registr. (fullm.); egenh. meritförteckn., biiagd memorial till ständerna 17 aug. 1761 (prästeståndets arkiv F. 62); militaria: ansökn. och meritförteckn. samt meritlistor 42:1, 44; direktionen över arméns pensionskassa till K. M: t 12 nov. 1772; överstars och kommendanters skrivel-' ser till K. M:t; Skoklostersaml.: miscellanea, bd 36; brev till C. -G. Tessin; allegater till adelns prot. 1738, 1746, allt i RA. — Sveriges ridderskaps och. adels prot.; Ur J. M. Sprengtportens papper (Sv. memoarer och bref, 8, 1904); H. Fröding, Berättelser ur 'Göteborgs historia under frihetstiden {1919); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); A. T. Låstbom, Svea och Götha höfdingaminne sedan 1720, 2 (1843); C. G. Malmström, ..Sveriges polit. historia, 2—4, 6 (1895—99, 1901); W. Ridderstad, Gula gardet' 1526—1903 (1903); C. Trolle-Bonde, Riksrådet grefve Gustaf Bonde, 3: (1898).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Biörnberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18252, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18252
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Biörnberg, urn:sbl:18252, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-20.