Meriter

1. Pehr af Bjerkén, före adlandet Bierchén, f. 22 nov. 1731 i Stockholm, d 29 maj 1774 därstädes. Föräldrar: assessorn Hans Bierchenius och Anna Greta Leijel. Åtnjöt undervisning i hemmet; student i Uppsala 12 sept. 1749; fil. kand. 30 maj 1753; disp. 18 maj 1757 (Morbi expeditionis classiese 1756, pres. K. von Linné); godkändes i teoretisk medicinsk examen 28 maj s. å. och förklarades därvid »rätt duktig»; disp. 8 juni s. å. (Theses medicse, pres. S. Aurivillius); med. doktor 9 juni s. å.; anträdde år 1758 en utrikes studieresa, varunder han bl. a. tjänstgjorde vid London hospital ett och ett halvt år. Expeditionsläkare å svenska eskadern till Nordsjön 12 aug. 1756; medlem av Collegium medicum 1757; började egen praktik i Stockholm s. å.; v. stadsfysikus i Stockholm 1762–64; läkare vid Norrmalms brunn 1764; assessor i Collegium medicum 5 juni 1771; läkare vid tullstaten 1772; adlad i juli 1773.

Gift 27 maj 1762 med Johanna Margareta Christjernin, f. 27 apr. 1738, d 12 aug. 1807, dotter till registratorn och brukspatronen Johan Adolfsson Christjernin.

Biografi

B. hade under sin tjänstgöring på flottan år 1756 haft tillfälle att studera en smittosam sjukdom — möjligen återfallstyfus —, som svårt hemsökte besättningarna. Vid ankomsten till Göteborg i aug. fann han icke mindre an 1,900 sjuka, dels ombord å fartygen, dels inkvarterade i land, och nya fall inträffade dagligen. B. nedlade ett synnerligen förtjänstfullt arbete ej blott på vården av de sjuka och skeppens desinficering m. m. utan även på utrönandet av sjukdomarnas art och deras orsaker. Erfarenheterna från denna läkarverksamhet äro samlade i dissertationen »Morbi expeditionis classicae 1756», enligt Ernst Almquist troligen författad under samverkan med preses Karl von Linné. Avhandlingen är ett intressant dokument till fältsjukdomarnas historia och utmärker sig för en hel del goda synpunkter och praktiska råd, bl. a. beträffande skörbjuggen och dess behandling. Likaledes är att anteckna, att författaren uttryckligen betonar, att rödsot och andra diarrésjukdomar, som voro talrikt representerade ombord, spridas genom contagium i de sjukas uttömningar. Denna fullt riktiga uppfattning av smittobegreppet framträder även i en av B:s »Theses medicæ»: »de flesta exantematiska sjukdomarna, men icke alla, äro contagiösa». Största intresset knyter sig emellertid till beskrivningen av den ovannämnda, om återfallstyfus påminnande sjukdomen, vilken tycks ha varit den bland sjöfolket förhärskande och krävde en mängd offer. Såväl B. som stadsfysikus Johan Westman i Göteborg, vilken skötte en del av de sjuka i land, inlämnade till Collegium medicum utförliga rapporter om farsoten, vilka äro refererade av P. J. Bergius i »Försök til de uti Sverige gångbara sjukdomars utrönande». Under sin långvariga vistelse i England efter vunnen medicinsk grad studerade B. vid universiteten i Oxford och Cambridge samt på sjukhusen i London behandlingen av kräfta och lyckades även efter långa underhandlingar av fältskären Guy förvärva och till hemlandet medföra dennes »specificum», ett arkanum, vars sammansättning dock förblev en hemlighet. Efter hemkomsten vann han så mycket erkännande för sin behandling av kräftsjukdomen, att hans rykte gick landet runt och »människor hopetals kommo från alla rikets gränser» för att söka hans hjälp. I inträdestalet inför Collegium medicum 18 okt. 1771, »Om kräftskadors, scrophulöse och veneriske sårs och svullnaders igenkännande», framlade han sina rön och erfarenheter om dessa sjukdomar. Som ett kuriosum må omnämnas, att han bland behandlingsmetoder refererar ett gammalt förfarande att låta paddor suga ut sjukdomsgiftet ur de öppna kräftsåren. Han hade genom arkiatern Peter von Heidenstam från änkedrottningen erhållit en tysk beskrivning på metoden jämte uppmaning att försöka densamma. Försiktigtvis skrev han till Linné och begärde råd med hänsyn till faran för gift i paddornas sekret och fick från Linné skriftligt svar med tillstyrkan att pröva medlet. Någon framgång hade han dock ej med detsamma. B. omnämnes som en man av »mycken beläsenhet och vid sjuksängen ett säkert öga samt mycken rådighet». Abraham Bäck berömde honom för »lärdom och mogen erfarenhet». Han dog av slag »under det han satt i sitt rum och skrev ett recept åt ett fattigt tjänstehjon».

Författare

O. T. Hult.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Mc-rbi expeditionis classica; 1756. Upps. 1756. 4: o 22 s. (Diss., prses. C. von Linné.) — Theses medicae. Upps. 1757. 4: o 4 s. (Diss., prass. S. Aurivillius.) — Inträdes tal om kräftskadors, scrophulöse och vene-riske sårs och svullnaders igenkännande hållit för Kongl. collegium medicum den 18 october 1771. Sthm 1772. 90 s. (Även i tysk övers, av A. Murray. Gött. 1775.) — Berättelse om ett ax af Alopecurus, som nedsvälgdes och 5 veckor derefter bulnade ut under högra skulder-bladet (VA Handl., 1772, s. 85—91).

Källor och litteratur

Källor: P. J. Bergius, Försök til de uti Sverige gångbare sjukdomars utrönande (1755); O. T. Hult, Forschungen iiber das Auftreten des Typhus recurrens in Schweden (1913); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Bjerkén, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18260, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18260
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Bjerkén, af, urn:sbl:18260, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2024-04-24.