Meriter

1. Joachim Beck-Friis, f. 18 juli 1722, d 3 aug. 1797 på Börringekloster. Föräldrar: majoren Korfits Ludvig Beck-Friis och Maria Sofia Skogh. Student i Lund 11 febr. 1735. Auskultant i Göta hovrätt 1 apr. 1740; v. häradshövding 1743; kammarherre 13 apr. 1744; assessor i Göta hovrätt 9 maj 1754; hovrättsråd 8 mars 1757; revisionssekreterare 11 aug. 1761; landshövding i Kronobergs län 11 apr. 1763; riksråd 27 maj 1769; ordförande i barnhusdirektionen 11 dec. 1770; friherre s. d.; ordförande för deputerade angående inrättande av en civilstatens pensionskassa 9 jan. 1771; greve 15 okt. s. å. (bekräftat 9 okt. 1791); erhöll avsked från riksrådsämbetet 12 maj 1772; ånyo riksråd 22 aug. s. å.; jämte K. Fr. Scheffer chef för hospitalsväsendet 29 mars 1773; erhöll jämte densamme i uppdrag att uppgöra förslag till lasarettsväsendets ordnande efter franskt mönster 1780; ordförande i beredningen angående reglerande av författningar för sillfisket 3 mars 1788; ledamot av serafimerordensgillet s. å.; ledamot av tf. regering 1789 och 1790; ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 15 maj 1789–19 apr. 1793. RNO 1767; KNO 1769; RoKavKMO 1770.

Gift 28 juli 1745 med Vilhelmina Staël von Holstein, f. 5 sept. 1725, d 22 sept. 1786, dotter till översten Otto Vilhelm Staël von Holstein.

Biografi

B. var till sin politiska åskådning hatt. Han deltog första gången i riksdagen 1751–52 och invaldes då i riddarhusdeputationen; 1755–56 hade han plats i sekreta utskottet. Efter mössornas seger utsattes han för åtskilliga obehag, som även berörde honom i hans verksamhet såsom landshövding i Kronobergs län. Så erhöll han 1765 en tillrättavisning av sekreta utskottet, emedan han vågat draga riktigheten av dess beräkningar rörande statsverkets tillstånd i tvivel. Den markegångstaxa, han stadfäst för år 1768, upphävdes av rådet såsom olaglig, och B. ställdes under åtal, ehuru samma regering tidigare gillat den efter samma grunder för år 1765 upprättade och då överklagade markegångstaxan. På grund av det förändrade partiläget vid riksdagen 1769 kom emellertid aldrig något ansvar att utkrävas av B. Tvärtom erhöll han av ständerna upprättelse, insattes i sekreta utskottet och dess bankodeputation samt uppfördes på förslag till riksråd, vartill han även nämndes. I rådet deltog han i det ödesdigra beslutet rörande vicepresidentssysslan vid Åbo hovrätt, som väckte en sådan förbittring bland de ofrälse, och blev själv i särskilt hög grad föremål för denna förbittring; även de av mössorna, som ville i minsta möjliga mån förändra regeringens sammansättning, yrkade på hans avsättning, och hans fall var alltså en given sak. Sedan han efter stats välvningen ånyo erhållit plats i rådet, intog han en ledande ställning i justitierevisionen. Däremot kallades han, troligen på grund av sin stora myndighet och förmåga att göra sin mening gällande, mera sällan till de kungliga konseljerna. Av detta skäl och emedan han saknade det angenäma umgängessätt, som tiden värderade, kom han aldrig att stå Gustav III nära. Justitierevisionen, vilken ute i landet var föremål för ett visst misstroende och som dessutom stundom gjorde bruk av den självständigare ställning, den enligt regeringsformen intog, åtnjöt ännu mindre än rådet i dess helhet Gustav III: s bevågenhet. Då denna hans stämning hösten 1779 tog sig uttryck i den uppseendeväckande »remark», som till en början troddes utgöra inledningen till ett utkrävande av rådets ansvar inför konungen, utpekades B. allmänt såsom det egentliga föremålet för Gustavs onåd. Konungen synes ha övervägt möjligheten av att entlediga honom eller åtminstone avlägsna honom från justitierevisionen, men B. behöll till slut sin ställning. Vid den inskränkning av tryckfriheten, som genomfördes 1780, stod B. konungens uppfattning ganska nära. Redan i det bekanta målet mot J. G. Halldin, som var före på våren 1779, hade han tillhört den majoritet, som i överensstämmelse med konungens önskan skärpte straffet, så att sålunda de oppositionella skribenterna fingo en eftertrycklig varning, även om den kungliga benådningen sedan trädde emellan. Det var därför naturligt, att han 1780 oförbehållsamt gav sitt stöd åt konungens förslag: tryckfriheten hade nog länge blivit missbrukad till att skymfa medborgare och ämbetsmän, kasta skugga på de menlösaste föremål och sprida oenighet mellan undersåtarna. Även senare framträdde B. stundom på konungens sida. Vid 1786 års riksdag talade han sålunda för regeringsförslaget i passevolans-frågan, och vid riksdagen 1789 höll han enligt Wallquist en för Gustav III »förmånlig ton». — B:s ställning berodde delvis på hans stora rikedom, och det var säkerligen med allt skäl, han kom att framstå som de aristokratiska intressenas målsman. Redan vid 1751–52 års riksdag föreslog han, att ingen därefter skulle få introduktion på riddarhuset, som ej instiftat ett fideikommiss, och ovan är omtalat, hur han på detta sätt sörjde för sin egen ätt. B. uppförde 1763 slottsbyggnaden på Börringe-kloster och 1783–87 ny kyrka för Börringe och Lemmeströ år 1783 till Gustavs socken förenade församlingar. Karaktäristiskt för honom var hans förslag 1776 om införande av en särskild riksrådsuniform.

Författare

Erik Naumann.

Källor och litteratur

Källor: Registr. (fullm.) samt friherre- och grevebreven, RA. — Alm. tidningar, 1787: 3, s. 100, 1789: 2, s. 139; G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckn. förda vid Gustaf III: s hof, 1–2 (1877, 78); Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, 2–3 (1903, 07); E. Schröderheim, Skrifter till Gustaf III:s historia (1892); O. Wallqvist, Berättelse om riksdagen i Stockholm 1789 (Hist. handl., 5, 1866). — A. Th. Låstbom, Swea och Götha höfdingaminne sedan 1720, 1 (1842); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 4–6 (1899–1901); C. Th. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1–3: 1 (1885–1905); Fr. Richardt & G. Ljunggren, Skånska herregårdar, 2 (1854); Sv. slott och herresäten, Skåne (1909–12); C. Trolle-Bonde, Riksrådet och riksmarskalken grefwe Carl Bonde (1895).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joachim Beck-Friis, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18380, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18380
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joachim Beck-Friis, urn:sbl:18380, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-24.