Carl G Beijer

Född:1811-01-25 – Malmö stad, Skåne län
Död:1898-12-31 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Ämbetsman, Ingenjör


Band 03 (1922), sida 76.

Meriter

1. Carl Gottreich Beijer, f. 25 jan. 1811 i Malmö, d. 31 dec. 1898 i Stockholm. Föräldrar: regementsfältskären Gottfrid Beijer och Agneta Maria Halling. Elev i Malmö skola; student i Lund 19 juni 1828; lämnade snart universitetet för att utbilda sig till sjöofficer; praktiserade under några år å handelsfartyg; avlade sjöofficersexamen vid krigsakademien å Karlberg 1832; sekundlöjtnant vid flottan 14 juni s. å.; undergick examen vid h. artilleriläroverket å Marieberg 1835 samt avlade konstruktionsofficersexamen i Karlskrona 1836; anställd vid järnvägsbyggnader i S:t Petersburg 1837–38; hamningenjör i Malmö 1839–55; löjtnant i flottans mekaniska kår 30 okt. 1841; chef för södra väg- och kanaldistriktet 14 dec. s. å.; major i nämnda kår 1 febr. 1850; förflyttad som major i väg- och vattenbyggnadskåren 22 dec. 1851; ledande ingenjör för södra stambanan 31 jan. 1855; tillika rådgivande ingenjör vid hamnarbetena i Malmö s. å.–1895; erhöll överstelöjtnants namn, heder och värdighet 15 okt. 1858; ledamot av kommittén för ledning av undersökningar i och för anläggning av nya järnvägsstamlinjer 20 mars 1858–8 nov. 1859; chef i styrelsen över statens järnvägsbyggnader 30 dec. 1862; överste i väg- och vattenbyggnadskåren 2 okt. 1863; ledamot av riksdagens första kammare för Malmö stad 1871–94; överste och chef för nämnda kår och tillika överdirektör och chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 10 aug. 1877; erhöll generaldirektörs namn, heder och värdighet 1878; ledamot i löneregleringskommittén angående styrelsen för väg- och vattenbyggnader 19 maj 1879; erhöll avsked från chefskapen för styrelsen över statens järnvägsbyggnader och för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 11 aug. 1887. RVO 1854; RNO 1857; KVO 1862 (1 kl 1873); KNO 1871 (1 kl 1873); KmstkVO 1874; LLA 1877; erhöll medaljen »Illis quorum» i guld av adertonde storleken med gyllene halskedja 1882; LVA 1884; HedLLA s. å.; innehade dessutom norsk och dansk orden. Gift 4 febr. 1844 med Elisabet Ulrika Gustava Quensel, f. 22 maj 1817, d. 21 aug. 1846, dotter till kammarrättsrådet Eberhard Quensel.

Biografi

B:s tidigare ingenjörsverksamhet ägnades åt hans födelseprovins Skåne. Redan som tjugusjuårig sekundlöjtnant i flottan erhöll han 1839 ledningen av den sedan lång tid dryftade ombyggnaden av Malmö hamn. Vid sidan av L. I. Bager och sin blivande svåger J. P. Bager (se dessa) framstår han under flera årtionden i sin egenskap av hamningenjör och längre fram, sedan han 1855 lämnat Malmö, hamndirektionens tekniske rådgivare såsom en av de drivande krafterna i detta tekniskt krävande och för stadens utveckling ytterst betydelsefulla arbete. Det dröjde ej länge, innan han framlade förslag, vilka genom sin omfattning föranledde flera av hamndirektionens medlemmar att draga sig tillbaka. Det var den nuvarande inre hamnen, den radikala omdaningen till en början gällde. Dels av B. själv, dels under hans närmaste tillsyn utfördes kajbyggnaden omkring Suells-hamnen, nuvarande Mälar- och Hjälmarbroarna, skeppsreparationsdockan och stenkajbyggnaden utmed östra sidan av inre hamnen, varjämte hamnbassängen och inseglingsrännan ansenligt fördjupades och utvidgades. Till och med år 1868 fortfor B. att författa de årliga berättelserna om hamnbyggnadsarbetena och utövade alltjämt ett auktoritativt inflytande även vid de senare utvidgningarna, som bl.a. skapat Malmö nuvarande storslagna yttre hamn. Först 1895, då han avlade det sista av sina årliga besök i fädernestaden, avslutade han sitt då femtisexåriga arbete för dess hamninrättnings utveckling. Vid sidan av sin verksamhet i Malmö uppgjorde B. på 1840-talet planer och förslag till flera väganläggningar och vägförbättringar samt broar och vattenbyggnader i Skåne; bland dessa arbeten märkes särskilt den första egentliga chaussén i vårt land, mellan Malmö och Lund.

B. är måhända den förste svenske ingenjör, som i utlandet praktiskt deltagit i byggandet av järnvägar, och åt det svenska järnvägsväsendets utveckling ägnade han sitt betydelsefullaste arbete. Sedan 1853–54 års riksdag beslutat, att stambanorna skulle byggas för statens räkning, och ledningen av statens järnvägar år 1855 överlämnats åt Nils Ericson, kallades B. omedelbart på dennes förslag till en ledande ställning med uppgift att förestå det av statsbanornas arbetsdistrikt, som omfattade södra stambanan. Jämte Ericson och bergmästaren, sedermera generaldirektören K. O. Troilius deltog han även i utarbetandet av det 8 nov. 1859 avgivna kommittébetänkandet angående stambanornas lämpligaste sträckning. Detta betänkande, som blivit grundläggande för våra statsbanebyggnader, är i sina huvudsakliga delar dikterat av Ericson, och hans och hans medhjälpares särskilda insatser låta sig svårligen avgränsas från varandra; ett yrkande av B., som ej trängde igenom, var hans förslag att framdraga södra stambanan över Lommabukten rakt mot land, en plan, som Ericson fann alltför djärv men som, om den genomförts, skulle väsentligt ha förkortat vägen och skapat betydande landvinningar. Då Ericson med 1862 års utgång avgick, delades den myndighet, han innehaft, mellan tvenne ämbetsverk, styrelsen för statens järnvägstrafik och styrelsen över statens järnvägsbyggnader, under ledning av Troilius och B., hans närmaste medhjälpare och arvtagarna till hans idéer. På den framskjutna post, som sålunda kommit B. till del och som från 1877 förenades med chefskapet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, utövade han en rastlös, energisk verksamhet. Under de hetsiga järnvägsstriderna inom regering och riksdag framstod han städse liksom förut Nils Ericson såsom representant för allmänna, ortsintressen och andra bihänsyn avvisande synpunkter. Sedan han 1871 fått plats i riksdagens första kammare, blev även detta uppdrag i främsta rummet för honom ett medel att verka för hans järnvägspolitiska strävanden. I alla dithörande frågor åtnjöt han i riksdagen den största auktoritet, i de politiska fejderna deltog han däremot föga. Sammanlagda längden av de statsbanor, som fullbordades under B:s ämbetstid, uppgår till 1,862 bankilometer. Nu byggdes nordvästra och östra stambanorna, sammanbindningsbanan genom Stockholm samt norra stambanan till Sollefteå och den jämtländska mellanriksbanan till Storlien. Särskilt beträffande den sistnämnda inlade B. stora förtjänster. Vid 1873 års riksdag hade på regeringens av sparsamhetshänsyn förestavade proposition beslutats, att den skulle utföras smalspårig. Kort efter riksdagens slut ingav emellertid B, till civilministern P. A. Bergström en promemoria, vari han framhöll de kommersiella och militära skäl, som talade för banans utläggning till normal spårvidd, och påvisade, att merkostnaden för den dyrare anläggningen komme att understiga kostnaderna för omlastning med åtföljande tidsförlust och godsförsämring. Då samtidigt styrelsen för Sundsvall–Torpshammars järnväg ställde denna banas omläggning till normal spårvidd i utsikt och de norska myndigheterna uttalade sig för normal spårvidd för den norska bandelen[1], föranläts regeringen att till 1874 års riksdag avlåta en proposition om mellanriksbanans anläggande med dylik spårvidd, ett förslag, som även efter hätska debatter bifölls. B:s långvariga och framgångsrika arbete för statsbanornas utveckling rönte ett rättvist erkännande. Medaljen »Illis quorum meruere labores» var på det sätt, varpå den 1882 tilldelades honom, en utmärkelse, vilken tidigare endast en gång utdelats. Och då han 1887 nedlade sina befattningar vid sjuttisex års ålder och efter att i tjugufyra år ha förestått statens järnvägsbyggnader, tackades han av Oskar II genom en egenhändig, mycket erkänsam skrivelse.

Författare

Karl Löfström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Nekrologer i Ny illustr. tidn., Hvar 8 dag, Jernbanebladet, Stockholms dagblad, Sydsv. dagbladet snällposten m. fl. tidningar; A.U. Isberg, Bidrag till Malmö stads historia, 2: b (1900); Statens järnvägar 1856–1906, 1–3 (1906); Malmö, en skildring i ord och bild, 1–2 (1914); J. Marcks von Würtemberg, Matrikel öfver officerare vid Kongl. väg- och vattenbyggnadskåren 1851–1897 (1897); A. Regnéll, Malmö hamninrättning (1901); Kongl. väg- och vattenbyggnadskåren 1851–1901 (1904).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av tidigare felaktig uppgift, rättad i enlighet med tryckta utgåvan, bd 3., 2014-08-27


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl G Beijer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18421, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Löfström.), hämtad 2019-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18421
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl G Beijer, urn:sbl:18421, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Löfström.), hämtad 2019-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se