Meriter

Bengt Birgersson, hertig av Finland och biskop i Linköping, f. 1254, d 25 maj 1291, var yngste son till Birger Jarl och Ingeborg Eriksdotter.

Biografi

Från barndomen bestämd för det andliga ståndet, erhöll han sin prästerliga uppfostran vid Linköpings domkyrka och är redan 1269 ärkedjäkne där. Vid de alltmer skärpta tvistigheterna inom konungafamiljen i början av 1270-talet skall B. enligt traditionen ha verkat för försoning, men när medlingsförsöken blevo fruktlösa och öppen fejd utbröt mellan konung Valdemar och hertig Magnus, ställde han sig på den senares sida, liksom kyrkans män i allmänhet. Vid Magnus' kungahyllning i Uppsala 1275 var han närvarande, och den donation till instiftande av ett nytt kanonikat därstädes (Tierp), som Magnus vid detta tillfälle gjorde, besvarades av domkapitlet med att B. utsågs till detta prebendes förste innehavare. I ett enstaka brev av 1277 kallar han sig konungens kansler, men denna värdighet innehade han endast helt kort tid. Under de följande åren framträder han i urkunderna ofta vid Magnus' sida, såsom vid utfärdandet av Alsnö stadga, vilken bl. a, förlänar hans »brytar och landbor» samma frälse som konungens. Det var utan tvivel i överensstämmelse med Magnus' försonliga politik mot kungahusets rivaler bland de stora ätterna, som B. 1282 till Sko kloster skänkte några gods, som indragits till kronan vid räfsten med Filipsönerna 1280 (om dessa se Aspenäsätten) från den 1248 avrättade Holmger Knutssons^[1] änka Helena Filipsdotter och sedan tilldelats B., ty donationen gjordes efter överenskommelse med Helena och i tydligt uttalad avsikt att dämpa det genom konfiskationerna framkallade missnöjet. 1285 uppträdde han åter till Magnus' stöd genom att uttala sin tillstyrkan till Valdemars fängslande.

På mötet i Skänninge 1284 upphöjdes B. till hertig av Finland, och 1286 (mellan febr. och sept) valdes han till biskop i Linköping. De återstående åren av sitt liv framträder han huvudsakligen i utövandet av sistnämnda ämbete. Med iver fortsatte han domkyrkans uppbyggande och utverkade förnyelse av ett äldre kungligt påbud, att hälften av all tionde inom stiftet skulle anslås till detta ändamål, samt påvlig avlatsförkunnelse för dem, som vid vissa högtider besökte domkyrkan. Likaledes åtnjöto klostren inom stiftet hans omvårdnad, i synnerhet Skänninge nunnekloster, Nydala och franciskanerklostret i Linköping, som grundades 1287, enligt traditionen på Magnus Ladulås' föranstaltande. Vreta klosters kyrka invigdes 13 juni 1289 av B. i konungaparets närvaro. År 1287 gjorde B. en visitationsresa till Gottland. Vid detta tillfälle upprättade han sitt testamente, som bär vittne om en storslagen frikostighet: till Linköpings domkyrka skänker han Lena i Västergötland och Jolstad i Östergötland, kyrkoskrudar m. m., till samtliga andra domkyrkor i riket gårdar och penningsummor, beträffande Uppsala, Skara, Västerås och Åbo för stiftande av nya kanikprebenden, till alla rikets kloster och hospital större eller mindre legat, särskilt till Varnhem, Klara kloster i Stockholm och Linköpings franciskanerkloster. Redan tidigare hade han gjort donationer till sitt kanonikat i Uppsala, till upprättande av ett nytt kanikprebende i Strängnäs m. m.

Vilken ställning B. intagit som hertig av Finland är obekant; inga vittnesbörd äro bevarade om att han där utövat någon myndighet eller att han ens besökt hertigdömet. Att denna värdighet dock icke varit enbart en titel, antydes av hans i testamentet framställda önskan, att hans skulder måtte betalas av inkomsterna från hertigdömet, emedan han ådragit sig dem för dettas skull. De åsyftade utgifterna torde i så fall häva gällt uppsättande av manskap för detta ständigt hotade gränslandskaps skydd. Hans nyssnämnda begäran blev efter hans död ej efterkommen av förmyndarstyrelsen för konung Birger, utan B: s efterträdare på Linköpings biskopsstol, Lars II, nödgades åtaga sig betalningen av hans skulder och för detta ändamål utgiva över 4,300 mark penningar. Icke heller i övrigt blev B: s testamente fullt respekterat, i det att Linköpings domkyrka först 1318 kom i besittning av Lena.

Författare

Sten Engström.

Källor och litteratur

Källor: Diplomatarium Suecanum, 1—3, 5 (1829—65); Scriptores rerum Sueacarum 1: 1 (1818), 3: 1-2 (1871, 76 ; FL ReutrdaW, SwkyS hjstona, 2:2 (1850); A. M. Strinnholm, Sv. folkets historia, 4 (1852); V G Westman, Sv. rådets historia till år 1306 (1904).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Birgersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18481, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström.), hämtad 2024-10-31.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18481
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Birgersson, urn:sbl:18481, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström.), hämtad 2024-10-31.