Lars Benzelstierna

Född:1680-03-27 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1755-06-10 – Stockholms stad, Stockholms län

Landshövding, Bergsråd


Band 03 (1922), sida 279.

Meriter

1. Lars Benzelstierna, f. 27 mars 1680 i Uppsala, d 10 juni 1755 i Stockhblm. Föräldrar: dv. professorn, sedermera ärkebiskopen Erik Benzelius d. ä. och Margareta Odhelia. Student i Uppsala 10 febr. 1686; auskulterade tillika i bergskollegiet; disp. 8 maj 1703 (De re metallica Sveogiothorum; pres., P. Elvius); besökte i studiesyfte ett flertal svenska bergverk och företog därefter med offentligt understöd studieresor i Tyskland, Frankrike och England juni 1704—dec. 1706. Notarie i bergskollegiet 2 sept. 1708; bergmästare i Öster- och Västerbergslagen, 26 juni 1713; adlad 25 juni 1719; assessor i bergskollegiet 30 mars 1722; deltog från 1723 i riksdagarna och var därunder merendels ledamot i sekreta utskottet samt användes även i övrigt gärna i utskott och deputationer; ledamot av kommissionen i Falun över hushållningen vid kopparverket 24 dec. 1723; av kollegiet utsedd ledamot i statskommissionen 11 sept. 1725, 12 juli 1726 och 26 sept. 1728; ledamot av reduktions- och likvidationskommissionen 4 dec. 1733; en av bergskollegiets deputerade vid rangordningens överseende 22 febr. 1737; förordnad att biträda myntkommissionen 2 maj 1739: ledamot av kommissionen angående järnhandelns upphjälpande 2 nov. 1743; bergsråd 6 aug. 1744; medlem av kommittén över växelkursen 27 sept. s. å.; ledamot av överstyrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor från dess stiftelse 1746 och direktör där 1754—55; ledamot av kommissionen angående brännvins-konsumtionsaccisen 17 nov. 1747; erhöll landshövdings titel 31 dec. s. å.; en av deputerade angående stångjärnsmidets förbättring 27 juni 1750; en av deputerade angående åtgärder till förekommande av bedrägerier vid metallarbeten 23 nov. s. å.; ledamot av kommissionen angående kopparpriset 14 dec. s. å.; en av deputerade för anställande av försök med brukspatron Nils Kochs uppfinningar rörande stångjämsmide 28 jan. 1751. LVA 1740 (preses 1741); RNO och skattmästare i KMO 1748.

Gift 1) 18 juli 1714 med Hedvig Swedenborg, f. 30 nov. 1690, d 19 dec. 1728, dotter till biskopen Jesper Swedberg; 2) 28 maj 1732 med Katarina Insenstjerna, f. 1689, d 1762, dotter till kommissarien Henrik Insenstjerna och änka efter kammarrådet Albin Grundelstierna.

Biografi

Att en av Erik Benzelius den äldres söner ägnade sig åt bergsvetenskaperna, var ganska naturligt. Hans i förtid bortryckte svåger Erik Odelstierna räknades bland bergskollegiets framtidsmän. Vänskaps- och frändskapsbanden mellan kyrkans ledande personligheter, särskilt stiftscheferna, och den likaledes i provinsernas liv framträdande bruksägarklassen voro därjämte ofta nog starka och saknades ej i detta fall. B: s styvmoder, dem gamle ärkebiskopens andra hustru Anna Mackeij tillhörde nämligen både genom börd och ett föregående gifte med en Hök 1600-talets bruksaristokrati — en förbindelse, som B. f. ö. själv framdeles skulle utvidga och befästa genom sina giften med biskop Jesper Swedbergs dotter Hedvig Swedenborg, på mödernet en Behm (se denna släkt), och med sin styvmors franka Katarina Insenstjerna, på mödernet en Leijel. Morbroderns föredöme och ledning samt egna anlag gåvo tidigt åt B: s studier och intressen deras bestämda riktning. Bland håns kamrater och ungdomsvänner möta också namnen på tvenne blivande kolleger i bergsadministrationen, Anders Svab och Göran Wallerius. Bergskollegiet, där B. under Odelstiernas auspicier började periodvis arbeta redan under studentåren, blev, har det sagts, för honom en ny akademi, och intet tvivel råder om att han redan genom sin studieutbildning med de däri ingående vidsträckta resorna tillägnade sig sini tids praktiska ingenjörskonst. Det har betygats, att han därför ej försummade den med tidens privilegie-och regleringsväsende lika omfattande som betydelsefulla bergslagfarenheten, och slutligen visar hans akademiska avhandling, att brodern Eriks historiskt-kritiska studier, ej undgått att fängsla hans intresse. Den lilla skriften avser att fullständiga och kommentera den åt bergverken ägnade sjätte boken av Olaus Magnus' »Historia de gentibus septentrionalibus» och utgjorde ett förarbete till en kritisk upplaga av detta märkliga verk, en plan, som dock aldrig av B. fullföljdes.

Vid sidan av sin grundliga utbildning och sina relationer ägde B. även andra förutsättningar, som otvivelaktigt gjorde honom väl ägnad'att söka sin'framgång inom en trängre kollegial krets. Hans gåvor voro »om icke de aldra sällsyntaste, dock nog store och tillräckelige». De betydande kunskaper, han inhämtat, hade han tack vare den överlägsna Benzeliska minnesbegåvningen alltid presenta. I kollegiala överläggningar och muntliga samtal kunde han därför göra dem fullt ut gällande och vann så ett anseende för lärdom, som dock måhända icke till fullo motsvarades av vetenskaplig självständighet och originalitet. B: s ärelystnad var tydligen lagom stark för att föra honom framåt utan att den ängslade kamraterna genom tidiga anspråk. Därtill kom ett imponerande men samtidigt livligt, behagligt och genom blandning av skämt och allvar underhållande sätt att vara samt en mindre vanlig förmåga att vinna människor och försäkra sig om deras medverkan. Det räckte, säges det, ofta nog för honom med ett personligt vädjande »Gör mig till viljes», förnuftsskäl behövde han mången gång ej lita till. Att han alltså måste ha varit en kraft att räkna med vid ämbetsverkets förhandlingar i sakliga och personliga frågor liksom i de talrika utskott, deputationer och kommissioner, vari han brukades, synes klart och intygas också från olika håll. »På alla ställen», säger hans minnestecknare, »voro hans ord godkände, ty de föllo sällan men innehöllo desto mer.» Emanuel Swedenborg har velat göra gällande, att B. använt sitt stora inflytande till ovärdiga intriger och mannamån. Men Swedenborg var i allmänhet djupt sårad i sin innerligare känslighet av de Benzeliska brödernas världsåtvända handlingskraft och var dessutom till följd av arvs- och affärstvister intagen av ett sjukligt färgat hat mot B. Det synes därför mer än ovisst, vilken betydelse geni emot motsatta vitsord hör tillmätas hans uppenbarligen av den personliga oviljan förvridna anklagelser.

Efter de vanliga läro- och förberedelseåren i verket och ute i provinsen deltog B. från år 1722 med växande inflytande i bergskollegiets förvaltning. Hans insats, i denna tillhör det betydelsefulla skede, då den merkäntilistiska ledningen av vår viktigaste industri stelnade i den snävt byråkratiska anda, vilken i smidets begränsning fann sitt mest karaktäristiska och måhända ödes-digraste uttryck. Varken kollegiets protokoll, som ej referera diskussionerna, eller andra källor belysa hans personliga ställning till denna utveckling, men någon anledning att betvivla hans fulla samförstånd därmed gives ej. Från första stund togs han starkt i anspråk för de talrika förrättningar i orterna, varigenom kollegiet bevarade känningen med sina underordnade organ och bruksnäringens faktiska utveckling samt kontrollerade gruvbrytningen i tekniskt avseende. Så deltog han redan 1724 i en viktig kommission till Falun och besökte gång på gång i olika uppdrag Sala silvergruva, varest han bl. a. 1733 medverkade vid en av de många regleringarna av de tilltrasslade jordförhållandena. Då det efter de första svårigheterna vid startandet av järnkontoret gällde att genom direkta förhandlingar i bergslagerna vinna brukspatronernas medverkan, togs bl. a. B: s beprövade övertalningsförmåga med framgång i anspråk för detta värv (1744—45). Sitt personliga intresse för bergshanteringens utveckling ådagalade han genom deltagande i flera snarare för tidens ekonomiska entusiasm än för dess ekonomiska sinne hedrande statsunderstödda gruvföretag såsom Västerbottniska bergslagen, Hällefors silververk, vars direktör han blev 1727, och Ädelfors bolag för exploaterande av de nyupptäckta småländska guldfyndigheterna; ehuru ej blind för att omkostnaderna för guldframställningen lämnade liten eller ingen vinstmarginal, fann han »den nationelle fördelen så ansenlig, att alla rätts inte lära fägna sig» (1741). År 1731 intresserade B. sig för bildandet av ett bergssällskap, som skulle befrämja upptagandet av nya fyndigheter i södra Sverige. — I allmänna angelägenheter torde B. ha delat sina bröders uppfattning. Han var sålunda otvivelaktigt anhängare av 1719 års grundlagstiftningsverk och stod 1723 Arvid Horn så nära, att han erhöll dennes fullmakt vid riksdagen. Senare anslöt han sig till hattpartiet och skall särskilt ha befrämjat dess merkantilistiska näringspolitik med nit och insikter, grundade på uppmärksamma iakttagelser av de ekonomiska förhållandena under de utländska studieresorna. Redan från dessa förtäljes det, att han med tidstypisk förkärlek för högförädlingen i England »betraktade allt annat med nöje men ej utan harm igenkände det svenska järnet uti de. skickelige engelsmänners hand förädlat. Han älskade konsten men avundade dem en båtnad, vilken naturen själv tycks hava ämnat vårt rike, när vi den samma vilja njuta.» Han lär också verksamt hava deltagit i flera industriella företag, men hans bouppteckning bevarar ej andra spår därav än ett antal lotter i Flors linnefabrik. Genom sitt första gifte blev han jämte Emanuel Swedenborg ägare av Starbo masugn i Norrbärke, som emellertid snart nog såldes. Senare innehade han gården Malma i Lyhundra, som han torde ha förvärvat från sin andra hustrus släkt, samt bebodde ett henne tillhörigt stenhus i kvarteret Brunkhalsen vid Drottninggatan. Någon nämnvärd förmögenhet efterlämnade ej B., men han ägde ett bo, där ett malmkabinett och en ej obetydlig boksamling vitsordade hans intresse för kallet, medan husgeråden i övrigt till äventyrs antyda håg även för den kollegiala sällskapligbeten. B. »ägde icke samma kropps- som sinnesstyrka. Kvicke ögon lyste ur ett öpnet, muntert och allvarsamt ansikte, och ehuru naturen just icke hade tilldelt honom någon reslig kropp, så följde icke desto mindre vördnad och högaktning med hela hans utseende». Då han vid sjuttifem års ålder avled, betygade sig hans ämbetsbröder så mycket mer taga del i änkans sorg, »som kongl. collegium även genom detta dödsfall måste sakna en så värdig ledamot».

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Från B:s ämbetsverksamhet föreligga i bergskollegiets arkiv bl. a. hans bergmästarrelationer samt utförliga berättelser om förrättningar vid Sala 1733 och Ädeffors 1742, den sistnämnda uppdragen åt B. ensam. Strödda brev från honom till hans bröder finnas i Uppsala universitetsbibliotek, K. biblioteket och Linköpings stiftsbibliotek, brev frårn honom till P. V. Wargentin i Vetenskapsakademiens bibliotek och avskrifter av brev från honom till E. Swedenborg i Bergianska brevsamlingen därstädes.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De re metallica Sveo-Gothorum schediasma. Upps. 1703. 86 s. (Diss, pras. P. Elvius; omtr. i F. E. Bruckman, Magnalia Dei mlocis subterraneis, Th. 2, 1727, s. 873—897.) — Berättelse om åtskillige nyare malm- ock mineraluppfinningar i riket (VA Handl, Vol. 2, 1741, s. 237—248).

Handskrifter: Se texten.

Källor och litteratur

Källor: Bergskollegiets prot. samt brev och suppliker (1705, 1706; reseberättelser 4 mars och 12 okt. 1705) och B:s bouppteckn., Svea hovrätts arkiv, allt i RA. — Documents concerniag... Emanuel Swedenborg, ed. by R. L. Tafel, 1—2 (1875 —77). — J. A. Almquist, Bergskollegium (1912); O. Celsius, Åminnelsetal öfver. .. Lars Benzelstierna, hållit för Kongl vetenskaps academien d. 6 dec. 1758 (u. å.); S. Clason, Några huvuddrag av jernkontorets historia (Jernkontorets annaler 1817—1917, Minnesskrift, 1, 1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Benzelstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18508, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2020-02-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18508
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Benzelstierna, urn:sbl:18508, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2020-02-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se