Meriter

4. Lars Benzelstierna, den föregåendes kusin, son till B. 1 i hans första gifte, f. 19 apr. 1719 på Starbo i Norrbärke, d 18 febr. 1800 i Västerås. Student i Uppsala 4 mars 1729 och i Lund 22 okt. 1735; disp. 15 febr. 1738 (De successione episcoporum canonica apud evangelicos praesertim in Svecia; pres. H. Benzelius) och 26 apr. s. å. (Diss. historico-philologica gradualis pa-rallelismum inter Herculem atque Josuam instituens; pres.- J. Engeström); fil. mag.. 15 maj s. å. Teol. docent i Lund 1741 (universitetskanslerns skrivelse 3 juli); prästvigd s. å.; teol adjunkt 22 mars 1743; professor i grekiska språket i Uppsala 6 maj 1746; femte teol. professor och ledamot av domkapitlet 1 juni 1747; kontraktsprost i Hagunda kontrakt 1749; fjärde teol. professor och kyrkoherde i Danmark 1754; inspektor för Roslags, Gästrike och Hälsinge nationer 1754—60 samt för Värmlands nation 1756—60; deltog i samtliga riksdagar från 1755—56 t. o. m. 1792; biskop i Västerås 20 juli 1759 (tilltr. maj 1760); erhöll sex röster vid ärkebiskopsvalet 1764 samt uppfördes på andra förslagsrummet till ärkebiskop 1775 och ånyo 1786. Utnämndes till teol. doktor vid kröningen 1751 (promoverad 16 juni 1752); ledamot av Samfundet pro fide et christianismo 1776, av Patriotiska sällskapet 1782 och av Uppfostringssällskapet 1783. LNO 1784; ordensbiskop 1785; KNO 1799.

Gift 11 sept. 1748 med Elisabet Maria Schönström, f. 24 sept. 1725, d 4 aug. 1801, dotter till överstelöjtnanten Albrekt Schönström.

Biografi

Under sin studietid i Lund bodde B. hos sin farbror, dåvarande teologie professor Henrik Benzelius. Han studerade under dennes inseende klassiska språk och teologi och blev vid mycket unga år först docent, sedan adjunkt inom teologiska fakulteten i Lund. Fastän lundensare, lyckades han 1746 erhålla professur i Uppsala, något vid denna tid enastående. Att han, och det endast tjugusjuårig, sålunda kunde bryta den uppsaliensiska avspärrningen, berodde dock icke på att han besatt en så utomordentlig skicklighet inom professurens läroämne, grekiska, att den kan förklara det överraskande häri. Tvärtom var han säkerligen en av de konkurrerande uppsaliensarna som vetenskapsman underlägsen. Men Benzeliska släkten var inflytelserik inom det härskande hattpartiet, och K. M: t nämnde honom i strid mot Uppsalakonsistoriets önskan. Hans utnämning redan året därpå till femte teologie professor över stat, utan att konsistoriet fått uppgöra förslag, får kanske anses som en belöning för den roll, han spelat vid den berömda kanslersstriden under förra hälften av 1747, då hattarna påtrugade universitetet Adolf Fredrik som kansler i stället för mössan riksrådet Samuel Åkerhielm. Som teologie professor torde B. knappast särskilt ha utmärkt sig i vetenskapligt avseende. Han tyckes dock ha varit en gärna hörd föreläsare, ty året efter sin utnämning till teologie professor hade han de flesta åhörarna bland teologerna och överträffades med hänsyn till åhörarnas antal endast av ett par lärare vid universitetet. För popularitet bland studenterna talar väl i sin mån också, att hän utsågs till inspektor för ett flertal nationer.

B: s akademiska lärarverksamhet blev relativt kortvarig. Vid fyrtio års ålder blev han biskop i Västerås, och på denna post verkade han sedan, tills han över åttiårig avled. Den forne professorn tycks som biskop icke glömt böckerna. Åtminstone ägde han vid sin död ett sällsynt rikhaltigt bibliotek, vari även ingick en mängd manuskript, bl. a. hans farbror Henrik Benzelius' privata samling av orientaliska handskrifter. Och böckerna påstås i de visserligen mycket panegyriska personalierna ha varit hans käraste sällskap. Men några vittnesbörd om sin lärdom gav han under sin biskopstid icke, frånsett att han vid prästmöten uppbyggde sitt stifts prästerskap med stundom rätt så exklusiva orationer. Om B. sålunda icke kan sägas ha betytt särdeles mycket för det vetenskapliga livet, så torde han än mindre gjort det för det religiösa. Hans höga kyrkliga ställning synes icke ha uppburits av djupare religiositet och andlig ledargåva. När han vid riksdagarna uttalade sig i rent kyrkliga spörsmål, var det med en konservatism, som mindre förefaller framsprungen av inre rotfasthet i fädernas tro än av byråkratiskt statskyrkliga intressen. Vid 1755—56 och 1765—66 års riksdagar hävdade han, att den de reformerta medgivna religionsfriheten icke innefattade rätten för föräldrar att uppföda barnen i sin religion. Och när vid 1778 —79 års riksdag förslaget om religionsfrihet för främmande trosbekännare behandlades i prästeståndet, var han en av motståndarna. Till den reform av de kyrkliga böckerna, som på många håll ivrigt efterträddes, ställde han sig i stort avvisande. I bibelöversättningsfrågan ansåg han vid 1769—70 års riksdag, att inga förändringar borde i bibeltexten vidtagas, »där de icke voro högst nödvändiga». Och i fråga om handbokens reformering påstod han vid 1789 års riksdag under hänvisning till alla tiders erfarenhet, att alla förändringar i ritualen »långt ifrån att vara nyttige kunde för kyrkans lugn blifva högst vådelige», varför handboken borde oförändrad bibehållas (särskilda ecklesiastikdeputationens prot. 28 febr.). — Nämnas bör, att B. misstänkts för böjelse för svedenborgianismen. Något starkare stöd för en sådan misstanke finns näppeligen, men faktum är, att han upprätthöll vänskapliga förbindelser med Emanuel Swedenborg, som var hans morbror, och att denne i ett brev till A. J. von Höpken 1769 säger, att B. »är en rationalis homo jämväl uti teologien och intet utaf trones lydna antager irrationalia». — Av sina rent episkopala plikter har B. med särskilt intresse och framgång ägnat sig åt de mera yttre ämbetsmannamässiga. Han var en framstående expeditionskarl, som med ordning och drift skötte förefallande göromål. Ännu sista dagen av sitt liv kallade den åldrige stiftschefen till sig sin domprost och sin konsistorienotarie för att med dem genomgå sedan föregående konsistoriedag till honom inkomna ärenden. Gärna reste han också omkring och visiterade i sitt stift. Många församlingar medhann han under sin långa biskopstid visitera två ä tre gånger.

Sin mest betydande roll spelade B. som riksdagspolitiker. Hans namn är starkt förknippat med riksdagshistorien under senare delen av 1700-talet. Släkttraditionerna gåvo honom en självskriven plats i hattarnas led. Sina sporrar vann han under kanslersstriden 1747. Vid trettisex års ålder invaldes han 1755 i prästeståndet såsom representant för ärkestiftet, vid alla följande riksdagar till århundradets slut var han som biskop självskriven. Vid 1755 —56 års riksdag tycks han liksom farbrodern Henrik Benzelius ha stått i förbindelse med hovpartiet. Men vid 1760—62 års riksdag uppträdde han som partitrogeh hatt och var redan en av partiets ledare inom sitt stånd. Han höll riksdagspredikan vid riksdagens hörjan och insattes i sekreta utskottet. När K. Fr. Pechlin i dec. 1760 riktade sitt stora angrepp mot hattrådet genom att föreslå tillsättandet av en särskild stor deputation för att pröva lagligheten av vissa rådets åtgärder, var B. en av de rådets vänner inom prästeståndet, som bekämpade förslaget. Även i den nya kraftmätningen mellan partierna i början av 1761 rörande granskning och offentliggörande av de extra kommissionernas akter, då mössorna och hovpartiet yrkade på att de skulle remitteras till justitiedepntationen för granskning, medan hattarna ville remittera dem till sekreta utskottet, talade B. i sitt stånd för hattarnas mening. Likaså intog han hattarnas ståndpunkt, då från mösshåll förslag, väckts om att konungens votum i avseende på kriget skulle delgivas själva stånden, i det han hävdade, att ett sådant delgivande skulle bli farligt till sina konsekvenser. Nämnas bör dock, att han i frågan om ständernas tjänstetillsättningar talade för att ständerna borde avstå därifrån, i detta fall stödjande Celsius och andra av det motsatta partiet. Mössornas tid kom med 1765—66 års riksdag. B. var en av de hattar, som särskilt påtagligt fingo erfara förändringen. Mössorna sågo i honom en av sina mest betydande antagonister och lyckades efter långa strider i maj 1765 formligen utesluta honom ur prästeståndet, under motivering att han inverkat på prästerskapets valfrihet i sitt stift. 1769—70 års riksdag kom med upprättelse för honom. De segrande hattarna inom prästeståndet upphävde omedelbart efter talmansvalet den mot adliga präster riktade ståndsordning, som antagits av förra riksdagen, varpå B., som befann sig i Norrköping, blev inbjuden att intaga sin plats, där han »med mycken fägnad beneventerades». Som en av hattpartiets främste invaldes han i sekreta utskottet. Han var där en av de mest framträdande i angreppen mot mössrådet och fortsatte sitt angrepp i ståndet. I ett slags konsekvens, härav uttalade han sig för förslaget om en ständernas tacksägelse till riksrådet G. A. Hjärne ävensom till de ämbetsmän, som gjort obstruktion mot mössrådet och så framtvingat riksdagskallelsen. När finansfrågan efter riksdagens överflyttande till Stockholm avhandlades och hattpartiet började upplösas, hörde B. inom sekreta utskottet till den »hattarnas kärn-skara», som kämpade för bankodeputationens ursprungliga finansplan även mot det krav på bankens öppnande för lån, som framställdes av eljest goda hattar. Inom ståndet nödgades han visserligen sedan tala för den nya förfuskade finansplanen såsom den under dåvarande förhållanden enda möjliga. I författningsfrågan anslöt han sig till de hattar, som, lojala mot partiets ingångna förpliktelser, gingo med på en reform, om ock ringa, av den senaste utvecklingen i författningshänseende, och var alltså liksom majoriteten inom prästeståndet för säkerhetsaktens antagande. Ännu i riksdagens sista stunder stred han för sitt parti, i det han talade för att riksdagsbeslutet enligt sekreta utskottets förslag skulle innehålla en klausul, att ständerna ej måtte sammankallas före den utsatta tiden (okt. 1773) utan att K. M:t i händelse av fientligt anfall själv skulle vidtaga erforderliga mått och steg. Adolf Fredriks död framtvang 1771 i förtid en ny riksdag, då partistriden åter bröt ut. När Gustav III: s kompositionssträvanden misslyckats och mössorna företogo sitt stora anfall mot hattrådet, uppträdde B. i sitt stånd för riksrådens frikännande, när deras öde 11 apr. 1772 där avgjordes. Efter revolutionen förefaller han ha sökt finna sig till rätta med de nya förhållandena. Åtminstone påpekade han några gånger vikten av att man icke gick utöver ständernas nu begränsade befogenheter och inkräktade på konungens. Och då de båda gamla mösscheferna K. Kroger och Kaspar Wijkman fordrade större säkerhet för banken, befann han sig bland dem, som.ansågo det opassande för prästerna att visa mindre förtroende för konungen, än de andra stånden ådagalagt. Vid 1778—79 års riksdag, då ju stämningen i stort, särskilt inom de ofrälse stånden, var föga oppositionell, var B. lierad med »hovpartiet». Enligt Joh. von Engeström skall konungen själv genom att visa sig mycket nådig mot den forne hattledaren ha lyckats inleda honom »på hovsidan». Han insattes i bankoutskottet, där han enligt Fersen (4, s. 85) var en av de fem medlemmar, »som hade någon kunskap om bankoverkets sammanhang». B: s brytning med Fersen och andra forna partivänner bland oppositionen blev ej beståndande. Vid 1786 års riksdag återknöt han de gamla förbindelserna. På ledande oppositionellt håll lade man stor vikt vid att vinna den i riksdagsstrider tränade B. och föranstaltade en försoning mellan honom och Olof Celsius, som vid riksdagens början var självskriven ledare av oppositionen inom prästeståndet. När B. även denna riksdag insattes i bankbutskottet, var det därför i egenskap av oppositionsman. Vid den första stora kraftmätningen mellan konungen och oppositionen i passevolansfrågan svek han väl liksom Celsius. De hade varit uppkallade till konungen och påverkats av honom genom bevekliga föreställningar. Men passevolanssaken intog en särställning bland denna riksdags stridsämnen. När statsutskottets utlåtande om allmänna bevillningen överlämnades till stånden, hindrade B. från början talmannen biskop Uno von Troil i hans försök att genom överrumpling hastigt få frågan behandlad bland prästerna. Till konungens hälsning genom Troil, att han skulle hjälpa till att hindra, att bevillningen fastställdes för en bestämd tid, svarade han nej (Joh. von Engeström). Även gentemot konungens proposition om husbehovsbränningens frigivände mot en ständig skatt ställde B. sig avvisande. Han talade i prästeståndet för samma förslag som Fersen på riddarhuset, en bevillning på åtta år, ett anbud, som ståndet i sitt avslag på den K. propositionen framförde. Den 1786 triumferande oppositionens ställning blev en annan 1789. I prästeståndet och de övriga ofrälse stånden hade då regeringens vänner överhanden. B. tyckes ha varit särskilt utsatt för konungens misshag. Denne förklarade före elektorsvalet för Olof Wallquist, alt han beträffande prästeståndets val vore likgiltig angående personerna, »endast biskop Benzelstierna från alla ställen av ståndet uteslöts». B. skulle nämligen vid sitt bord i Västerås uppenbarligen ha gillat de olydiga officerarnas i Finland straffbara förhållande. Endast ytterst försiktigt kunde under denna riksdag någon opposition inom prästeståndet drivas, men där den var möjlig, möta vi i regeln även B. Sä var fallet, då den av Klas De Frietzky på riddarhuset väckta frågan om en instruktion för hemliga utskottet kom före bland prästerna. B. talade visserligen icke för en instruktion i egentlig mening men önskade dock en bestämmelse, att utskottet ej skulle befatta sig »med de ärenden, vilka regeringsformen uppdragit åt andra utskott eller deputationer att överväga och besörja». Han tänkte tydligen på det särskilda icke hemliga statsutskott, som blev oppositionens nästa krav och för vilket även han i sitt stånd uppträdde. I båda fallen talade han förgäves. Ännu lönlösare var oppositionen efter statsvälvningen. Vid diskussionen om ständernas garanterande av hela riksskulden höll han sig i bakgrunden. Och när frågan om tidsbestämning för bevillningen i ståndet ventilerades, uttalade han endast, att han önskat, att tiden bestämdes till två ä tre år, men att han gav vika för konungens vilja. Sista gången B. bevistade en riksdag var i Gävle 1792. Men då var han ur spelet och tyckes knappast ha betytt något. När Troil ville jäva sig själv såsom adelsman för att slippa leda förhandlingarna, då det av borgarståndet framlagda förslaget till tacksägelseadress till konungen skulle behandlas, förmådde B., själv adelsman och gammal oppositionsman, den bekymrade ärkebiskopen att av klokhetsskäl avstå från denna plan (Wallquist). Det var den gamle riksdagsveteranens sortie från den politiska skådebanan. Med sin maka Elisabet Maria Schönström levde B. i ett lyckligt fenitiettårigt äktenskap. På sin guldbröllopsdag donerade de båda makarna 600 rdr till en fond, vars ränta årligen skulle utdelas till fyra fattiga prästänkor i Västerås stift.

Författare

G. Walli.

Arkivuppgifter

Strödda brev till och från B. finnas i K. biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek och Linköpings stiftsbibliotek, anteckningar efter hans föreläsningar och strödda anteckningar av honom i K. biblioteket. Protokollen över de under hans ämbetstid hållna biskopsvisitationerna jämte inventarier lät han på egen bekostnad inbinda.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se J. H. Liden, Cata-logus disputationum, 1, 2 (1778, 79) och E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908). — b) övriga'skrifter: Ett rättfärdigt och syndigt, eller, ett wäl och illasinnadt folks, olika så beskaffenhet som öden; uti en christelig predikan . . . wid riksdagens början, den 25 octob. 1760 förestäldt. Sthm 1760. 4: o 24 s. — En trogen själs beständiga, men, genom Guds kärlek i Christo Jesu, segrande strid emot sina andeliga fiender; uti en christelig lik-predikan öfwer contracts prosten, och kyrkoherden i Husby församling . . . Magnus Troilius, hwilken ... i Husby kyrka begrofs den 5 septembr. 1762, betraktad. Västerås 1763. 4: o 60,' (19) s. — Den saliga roligheten och hwilan, hwaruti wi böra winlägga oss alt inkomma, förestäld wid contracts probstens och St. Tuna församlings kyrkoherdes:. .. Nils Rabenii christeliga jordafärd uti St. Tuna kyrka den 8 martii 1767. Västerås 1767. 4: o 72 s. — At the som lefwa och dö Herranom, äfwen höra Herranom til, förestäldt, uti Sala stads kyrka den 10 martii 1769, då contracts probsten och Sala församlingars kyrkoherde. . . Matthias Ram-zelius därsammastädes begrofs. Västerås 1770. 4: o 64 s. — Christelig likpredikari öfwer contracts probsten och kyrkoherden i Stora Tuna församling .. . Eric Sernander, wid dess begrafning i Stora Tuna kyrka den 16 octobr. 1774. Västerås 1775. 4: o 64 s. — Grifte-tal, då Kongl. Maj:ts tro-man och biskop öfwer Gottlands stift ... doctor Carl Fredric Muhrbeck, som ... uti Badelunds prostgård d. 16 jan. 1796 hade lemnat det timmeliga, i Westerås d. 28 i samma månad jordfästades. Västerås 1796. 4: o 16 s.

Källor och litteratur

Källor: Prästeståndets prot. och handl, RA. — J. von Engeström, Hist. anteckningar och bref (1877); F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 4 (1869); O. Wallquist, Berättelse om riksdagen i Stockholm 1789 (Hist. handl, 5, 1866); dens. Minnen och bref (1878). — Upfostrings-säiskapets tidningar 1784, 85, 86; likpredikan över B. av J. M'. Fant jämte personalier samt 'Justa parentalia' av P. Kraft (1801); J. A. Almquist, Riksdagen i Gefle 1792 (1895); dens, Sveriges bibliografiska litteratur, 2 (1906—11); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1—2 (1913, 14); S. P. Bexell, Riksdags-hist. anteckningar (1839); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 37—42 (1903—04); [A. J. Kahl], Nya kyrkan och dess inflytande på theo-logiens studium i Sverige, H. 3 (1852); H. Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686—1782 (1896); E. Lewenhaupt, Anteckningar om Uplands nation i Upsala före 1830 (1877); E. H. Lind & A. Larsson, Värmlands nations historia jämte förteckn. öfver dess medlemmar från 1595 till 1877 (1877); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 4—6 (1899—1901); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—2 (1885, 96); F. von Schéele, Anteckningar om Gestrike och Helsinge nationer i Upsala (1877); G. Sommelius, Specimen historico-literarium in specimine lexici eruditorum Scanensium, 1 (1776—86); W. Tham, Kon. Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); C. Fr. Wsern, 1786 års riksdag (1868); A. Westén, Sv. Kongl. hof-clericiets historia, 3 (1814).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Benzelstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18509, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18509
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Benzelstierna, urn:sbl:18509, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2024-04-23.