Meriter

Berg, Karl Johan, f. 28 jan. 1819 i Stockholm, d 25 febr. 19Q5 därstädes. Föräldrar: rådmannen i Stockholm Johan Olof Berg och Kristina Katarina Åberg. Genomgick Hillska skolan; student i Uppsala 12 juni 1836; avlade kameralexamen 13 juni 1837 och hovrättsexamen 3 dec. 1840. E. o. kammarskrivare i generaltullstyrelsen 5 juli 1837; e. o. kanslist i justitiefördelningen av K. M:ts kansli 19 dec. 1840; auskultant i Svea hovrätt 11 aug. 1841; e. o. notarie 28 sept. s. å., v. notarie 10 jan. 1843, e. o. fiskal 31 maj 1844, fiskal 31 okt. 1845, adjungerad ledamot 29 sept. 1846 och assessor 5 maj 1848, allt i nämnda hovrätt; tf. byråchef i justitiestatsexpeditionen 7 juli 1853; revisionssekreterare 20 juli 1855; förordnad att jämte annan person utarbeta förslag till stängselförfattning 5 juli 1856; ledamot i krigslagskommittén 30 dec, s. å.; expeditionschef i justi-tiestatsexpeditionen 20 apr. 1858; ledamot i direktionen för Stockholms allmänna barnhus 14 jan. 1859—1867; justitieråd 4 nov. 1859; stadsfullmäktigs i Stockholm och v. ordförande i stadens fattig-vårdsnämnd 1863—68; ledamot i unionskommittén 6 febr. 1865—29 aug. 1867; konsultativt statsråd 4 juni 1868—11 maj 1875; tf. president i Svea hovrätt 14 maj 1875; ordförande i nya lagberedningen s. d.—26 febr. 1883, då han entledigades från denna, befattning men förordnades att fortfarande deltaga i beredningens förhandlingar, i den mån hans övriga ämbetsgöromål lämnade honom tid därtill; ledamot i direktionen för allmänna institutet för dövstumma å Manilla 15 okt. 1875; ledamot av riksdagens andra kammare för Stockholms stad 1876—82 och var därunder bl. a. ordförande i särskilt utskott 1877; president i Svea hovrätt 30 apr. 1880—1 febr. 1889; ordförande på femte nordiska juristmötet i Stockholm 1884; ledamot i förstärkta lagberedningen 5 dec. s. å.—1893; ordförande hos fullmäktige för civilstatens pensionsinrättning 1877, 1882 och 1887; ombud vid kyrkomötet och ordförande i dess lagutskott 1888. RNO 1859; KVO 1862 (1 kl 1873); KNO 1864; KmstkNO 1870; jur. hedersdoktor i Uppsala 6 sept. 1877; RoKavKMO 1887. - Ogift.

Biografi

B. kom under ett långt och verksamt liv att alltmer stadga sitt anseende som en av landets skickligaste och kunnigaste jurister, varom mängden av framskjutna poster, som han beklädde, bär vittne. Som president i Svea hovrätt, såsom ordförande i nya lagberedningen och såsom ledamot i förstärkta lagberedningen uträttade han ända in i sena ålderdomen ett betydande arbete både inom lagskipningen och lagstiftningen. I Stockholms stadsfullmäktige, vars första uppsättning han tillhörde och där hail spelade en ledande roll, samt som vice ordförande i dess fattigvårdsnämnd verkade han mycket för fattigvården; likaså tog han livlig del i allmänna skyddsföreningens behjärtansvärda arbete. — Uppslaget till B: s inträde i det politiska livet var hans medlemskap i den andra stora unionskommittén (1865—67). Han var en av de två svenskar, som tillhörde dess arbetsutskott, och hade sålunda en väsentlig andel i kommitténs förslag till en ny föreningsakt, vilket mera gick ut på att förtydliga de unionsbestämmelser, som dittills vållat stridigheter, än på att skapa nya institutioner till unionsbandens stärkande; förslaget framlades i sina väsentligaste delar såsom K. proposition vid 1869 års riksdag och storting, där det i första omgången antogs för att emellertid vid andra behandlingen några år senare kasseras. Otvivelaktigt var det B: s insats i denna fråga, som åtminstone delvis föranledde, att han vid en partiell ministerkris 1868 fick plats som konsultativt statsråd i Louis De Geers ministär; han kvarstannade i samma egenskap även efter De Geers avgång i den under A. G. Adlercreutz' chefskap rekonstruerade konseljen. Inom regeringen kom B. genast att intaga en framskjuten ställning. De Oeer ger honom det vitsordet, att »han kan anses så nära som möjligt hava motsvarat idealet av ett konsultativt statsråd» och att »hans ord i statsrådsberedningen från början vägde nästan tyngst av alla». Regeringschefen hade särskilt påräknat hans stöd såsom talare i riksdagen, och B. infriade också till fullo hans förhoppningar. B. var visserligen ingen vältalare av rang, och han ansågs nog på sina håll såsom väl »byråkratisk», men hans sakrika, klara och ytterst korrekta utredningar förfelade sällan sin verkan; i synnerhet hade han andra kammarens öra. Mest uppträdde han i lagfrågor och konstitutionella frågor; av sistnämnda art var t.ex. hans försvar för det av regeringen föreslagna sättet att giva den ovannämnda nya unionella föreningsakten stöd av grundlag (1869), försvaret för regeringens klandrade hållning vid avvecklingen av norska ståthållarfrågan (1874) samt tillbakavisandet av statsutskottets enligt hans åsikt inkonstitutionella yrkande att för övning av andra klassens beväring taga medel ur allmänna beväringsfonden (1870). I försvarsfrågan var B. en varm vän av indelningsverket och var med om att tillstyrka framläggandet för riksdagen av 1869, 1870 och 1871 års på dess grund byggda försvarsförslag, liksom han vid urtima riksdagen sistnämnda år tillhörde de statsråd, som efter det kungliga förslagets fall inlämnade sina — sedermera visserligen återtagna — avskedsansökningar. Emellertid finner man honom i konseljen åtminstone icke motsätta sig framläggandet av 1875 års rena värnpliktsförslag, ehuru han gör det under starka betänkligheter med hänsyn till frågans outredda skick och endast såsom eftergift för krigsministern E. O. Weidenhielms av sjöministern och utrikesministern understödda ivriga yrkanden. Förslaget led som bekant ett grundligt nederlag, men redan dessförinnan befann sig ministären i fullkomligt upplösningstillstånd, och upplösningen fullbordades genom den s. k. »Bergsprängningen», då de tre statsråden Berg, Bergström och Wennerberg ingåvo sina avskedsansökningar (maj 1875). Den närmaste anledningen var ett nederlag, som civilministern Bergström lidit, i det förslaget om kommerskollegiets omdaning till en styrelse för handel och näringar föll i den gemensamma voteringen. B. hade visserligen ingen omedelbar andel i denna fråga, lika litet som i de övriga, som detta år föranlett konflikt mellan regering och riksdag, men förmodligen ansåg han sig för mycket solidarisk med sina kolleger för att vilja kvarstå. Möjligt är också, att han begagnade tillfället att avgå ur konseljen på grund av de erfarenheter av riksdagens granskningsmyndighet, han gjort 1874, då konstitutionsutskottet, visserligen utan resultat, hemställt, att B. jämte ett par andra statsråd skulle skiljas från ämbetet, emedan de tillstyrkt frihetsår för Åtvidabergs bruk, vilket utskottet ansåg som ett ingrepp i riksdagens beskattningsrätt. Visst är, att B. lämnade ett tomrum inom konseljen, kännbart icke minst för den nya ministärens chef De Geer, som också använde all sin övertalningsförmåga för att förmå honom att stanna kvar.

Såsom fackman i lagfrågor åtnjöt B. stor respekt, och sedan han lämnat statsrådet kom han under en följd av år att göra en betydande insats, i lagstiftningsarbetet i egenskap av ordförande i nya lagberedningen och ledamot av andra kammaren. År 1877 intog han sålunda en ledande ställning såväl i särskilda utskottets som i kammarens överläggningar om beredningens förslag till utsökningslag, vilket nu antogs. Följande år visade majoriteten honom det. förtroendet att välja honom till ledamot av lagutskottet, ehuru han begärde entledigande därifrån under hänvisning till sitt maktpåliggande arbete i lagberedningen. De viktigaste inom denna utarbetade lagar, som under de följande åren, alltjämt under B: s kraftiga medverkan, vunno riksdagens bifall, voro dikningslag (1879) och andra vattenrättsliga författningar (1880) samt lag om tjuguårig hävd (1881). Året efter B:s avgång från ordförandeposten i nya lagberedningen kunde denna därjämte framlägga sitt bekanta »principbetänkande» angående revision av landets rättegångsväsende, vilket, samtidigt med att det ledde den stora frågan in på de partiella reformernas — f. ö. föga framkomliga — väg, avsåg att bevara det organiska sambandet mellan det tilltänkta reformverkets olika delar.

Även efter sitt utträde ur regeringen spelade B. en bemärkt politisk roll, ehuru han såsom tillhörande minoriteten under lantmannapartiets välmaktsdagar visserligen icke kunde utöva något inflytande på de stora frågorna. Då förslaget om statsministerämbetets inrättande förelåg till slutlig behandling (1876), röstade B., i likhet med flera andra f. d. statsråd, emot detsamma, såsom »i sig innebärande ett frö till en enligt hans uppfattning för landet icke gagnelig parlamentarism». Likaledes var häri i sakens enligt hans åsikt outredda skick motståndare till de under hans riksdagstid framkomna yrkandena på utvidgning av rösträtten till andra kammaren (»halvstrecket» i motioner 1880 och 1881). Kulturfrågor och kulturanslag hade alltid i B. en ivrig och varmhjärtad förkämpe. Särskilt intresserade honom läroverksfrågan, där han kämpade för latinet och förbättrad ekonomisk ställning för läroverkslärarna. Ökad juridisk bildning i landet var ett av B. ofta framfört önskemål; ur denna synpunkt uttalade han sympati för inrättandet av en rättsvetenskaplig anstalt i Stockholm (1876). På 1888 års kyrkomöte drog han vid V. Rudins sida, ehuru förgäves, ivrigt i härnad för prästedens utbytande mot löfte. Försvarets stärkande hade för B. alltmer blivit en nationell livsfråga, och han var en bestämd motståndare till sammankopplingen av denna fråga med frågan om grundskatternas avskrivning, om han också icke under alla förhållanden ville motsätta sig sistnämnda krav. Med osedvanlig skärpa protesterade han mot lantmannapartiets försvarsförslag 1878, som han karaktäriserade så, »att grundskatternas avskrivning är den egentliga varan, varom man köpslår, och att fosterlandets försvar endast betraktas såsom det pris, man vill bjuda för densamma». Däremot hade han trots dess brister och ofullständighet förordat det De Geerska förslaget 1877 och återfinnes bland reservanterna mot kammarens beslut om avslag. I den minnesvärda debatten 12 apr. 1880, då De Geer tog avsked av lantmannapartiet, som rest ett kompakt motstånd mot hans värnpliktsförslag, gjorde även B. ett mycket pessimistiskt inlägg; »då jag begraver detta förslag», slutade han, »begraver jag all förhoppning att i min livstid någonsin få se försvarsfrågan vinna en lycklig lösning». Det allt starkare framträdande partipolitiska inslaget i riksdagslivet var B. djupt antipatiskt. »Partiman har jag aldrig kunnat bliva, och någon framstående politisk roll har jag ej heller spelat», yttrar han i några autobiografiska rader. Sannast kan han karaktäriseras som typen för en svensk ämbetsman, byråkrat i ordets bästa bemärkelse: kunnig, arbetsam, samvetsgrann, omutlig.

Författare

Jacobson.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagens prot. och handl.; nekrologer i samtida tidn.; Auto-grafier och porträtt af framstående personer, [utg. af P. Lindeli], ser. 2 (1891); [W. A. Bergstrand], Politiska silhuetter, af Marcellus (1880); dens., Från 1881 års andra kammare, 2 (1881); dens. Ministerskiftenas historia under det nya representationsskicket (1884); L. De Geer, Minnen, 2 (1892): R. Kjellén, Unionen sådan den skapades och sådan den blifvit, 2 (1894).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Johan Berg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18550, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jacobson.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18550
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Johan Berg, urn:sbl:18550, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jacobson.), hämtad 2024-11-08.