P. E. Bergfalk. Oljemålning av K. T. Staaff. Stockholm nation, Uppsala.

Pehr Erik Bergfalk

Född:1798-02-04 – Överselö församling, Södermanlands län
Död:1890-01-31 – Stockholms stad, Stockholms län

Jurist, Kammarskrivare


Band 03 (1922), sida 500.

Meriter

Bergfalk, Pehr Erik, f. 4 febr. 1798 i Överselö, d. 31 jan. 1890 i Stockholm. Föräldrar: v. pastorn, sedermera kyrkoherden i Österhaninge, prosten Erik Bergfalk och Maria Sofia Thyselius. Student i Uppsala 23 apr. 1816; disp. 31 maj 1817 (Fidelium e triplici [grekisk text] per Christum liberatio ex capite epistolæ ad Romanos VIII: VO, p. II; pres. J. O. Holmström); fil. kand. 18 febr. 1824; disp. 5 juni s. å. (Prærogativarum lege majorum, quas, tempore unionis Calmariensis, ad se vindicarunt ordines populi Svecani potiores, expositio, p. I; pres. E. G. Geijer); fil. magister 12 juni s. å.; jur. kand. 13 dec. 1830; jur. lic. 20 dec. 1832; jur. utr. doktor 31 aug. 1838; företog med offentligt understöd en studieresa till Amerikas förenta stater 1849—50. Tf. adjunkt vid Strängnäs gymnasium 3 okt. 1829; e. o. kammarskrivare i kammarkollegiet 18 juni 1830; e. o. kanslist i justitierevisionen 11 mars 1831; e. o. notarie i Stockholms södra förstads kämnärsrätt 6 maj s. å.; jurisprudentiæ, oeconomiæ et commerciorum docent 8 juni 1832; förordnad att såsom domare biträda Stockholms södra förstads kämnärsrätt 8 aug. s. å.; tf. jurisprudentiæ, oeconomiæ et commerciorum professor 5 febr. 1833; adjunkt i samma ämnen 24 dec. s. å.; upprätthöll ånyo professuren i sin ämnesgrupp 1835—37 samt utnämndes till dess innehavare 1 juni 1838; ledamot av kyrkolagskommittén 15 juni s. å.—1846; sekreterare i konstitutionsutskottet vid riksdagen 1840—41; ledamot av utskottet för revision av akademiska konstitutionerna 19 jan. 1842; ledamot av lagberedningen 20 maj 1844 till utgången av år 1848; vald till justitieombudsman 1857, men antog ej kallelsen; ordförande i författningskommissionen 14 jan. 1859—31 dec. 1868; erhöll avsked från professuren 26 apr. 1861. LSkS 1838; LHA s. å. (v. preses 1840); RNO 1851; LVS 1858; LVA 1862; KNO 1867 (1 kl 1873). — Ogift.

Biografi

Det har blivit sagt om B., att hans författarskap blott fragmentariskt uppenbarar vidden och djupet av hans vetande. Hans sällsynt aktade ställning i den svenska lärdomens historia beror trots det stora värdet av de skrifter, som flutit ur hans penna, till väsentlig del på traditionen från dem, som från den personliga beröringen med honom bevarade outplånliga intryck av hans djupa kunskaper, utomordentliga, minne och ovanliga intelligens.

B. erhöll sin akademiska utbildning under bl. a. E. G. Geijer. Denne ledde hans första historiska studier och gav åt hans forskarhåg en riktning, som drev honom att förvärva en sällsynt insikt i det förflutna. Den historiska lärdomen blev hos B. levande och fruktbringande därigenom, att den var ett led i hans strävan att orientera sig i sin samtid. För dess sociala och politiska motsättningar ägde han ett intresse, som under hans krafts dagar kanske översteg hans rent teoretiska kunskapsbegär. Av hans skrifter har endast ett mindre antal karaktären av genomförda vetenskapliga undersökningar; de flesta kunna återföras på yttre impulser. Måhända har man i denna hans läggning att söka en förklaringsgrund till hans studiers gång. Vid sidan av historien blev juridiken och inom denna särskilt stats- och finansrätten samt nationalekonomien huvudföremål för hans uppmärksamhet. De vetenskaper, som B. framför allt gjorde till sina, samverka i kameralistiken, och inom denna föll hans åtminstone för eftervärlden betydelsefullaste insats. Inom den juridiska systematiken och laganalysen har han däremot föga gjort sig gällande. Ehuru B:s studier ägde rum under Uppsalakonservatismens högsta blomstring och han stod under bestämmande inflytande av dess främste märkesman, blev den allmänna åskådning, han utbildade, utpräglat liberal. Någon undersökning om ursprunget till hans liberalism har aldrig gjorts, men ej osannolikt synes vara, att den ägt samband med hans juridiskt-kamerala studier. Just inom den svenska juristvärlden mötte, såsom N. Wohlins undersökningar över ett B:s intressekrets näraliggande specialproblem, jordstyckningsfrågan, visat, 1700-talets liberala och optimistiska åskådningar i obruten tradition det nya liberala genombrottet. Otvivelaktigt har B. även rönt inflytande av den liberala franska historieskrivningen. Längre fram gjorde han propaganda för Michelet bland sina umgängesvänner och uttalade sig om Thierry med en hänförelse, som helt visst härflöt ur beundran både för dennes uppfattning och för hans fordran på omfattande källforskningar.

B:s erkända vetenskapliga kapacitet och klart liberala läggning gjorde det naturligt, att uppmärksamheten vid det stora liberala genombrottet 1840 fästes på honom. Efter egen ansökan men i själva verket på initiativ av K. H. Anckarsvärd kallades han till den betydelsefull uppgiften att såsom konstitutionsutskottes sekreterare utarbeta förslag till representationsreform. Det saknas ej uppgifter, som tyda på, att B. med all sin lärdom ej genast funnit sig till rätta i den nya verksamheten. Det sades på vissa håll, att han var föga praktisk och alltför doktrinär, och man befarade, att han skulle trassla in frågorna på ett sätt, som kunde äventyra representationsreformens framgång vid riksdagen. Även hans förmåga att redigera lagtext sattes på grund av hans benägenhet för abstrakt skrivsätt i fråga, och ett av honom avfattat utskottsmemorial återremitterades vid ett tillfälle av bondeståndet, enar dess avfattning vore så dunkel, att ståndet ej kunde förstå den, en motgång, som nära nog föranlett en avskedsansökan av B. Dylika svårigheter kunde dock ej rubba hans stora anseende, och utan tvivel har han även utövat ett betydande inflytande. Ett av honom avfattat förslag till dechargebetänkande antogs med undanskjutande av ett annat, som uppsatts av G. Hierta och framburits av K. H. Anckarsvärd. I representationsfrågan kunde B. ej trycka sin prägel på utskottsarbetet, men hans åskådning har dock satt tydliga spår däri. Han var anhängare av tvåkammarsystemet. Konstitutionsutskottets första förslag, som framlades i september 1840, gick emellertid ut på ett efter norskt mönster modifierat enkammarsystem. Sedan frågan återkommit till utskottet, anmodades B. att utarbeta en utredning rörande tvåkammarsystemet och framlade då under ständigt aktgivande på den utländska utvecklingen och doktrinen sitt program i en utförlig framställning, vilken betecknats som ett av »de mera betydande dokumenten i det svenska tvåkammarsystemets grundläggningshistoria». Tendensen är moderatliberal. Skriften har sitt huvudintresse i sin strävan att ge kamrarna ett lika folkligt ursprung samt att såsom konsekvens därav åvägabringa full jämställdhet dem emellan och fortsätter sålunda K. G. Spens’ arbete på det svenska tvåkammarsystemets frigörelse från den engelska doktrinen om nödvändigheten av kamrarnas olika ursprung och kompetens; något väsentligt nytt uppslag innebär B:s framställning ej (Rexius). I det nya förslag, som utskottet framlade och som slutligen blev vilande, bibehölls visserligen de från den norska förebilden hämtade dragen, men den av den undre kammaren valda övre erhöll nu en så väsentligt förstärkt ställning, att förslaget kan betecknas som ett otvetydigt försök att slå en brygga mellan den radikala och den moderatliberala ståndpunkten.

B:s namn nämndes under 1840—41 års riksdag stundom i de ministerkombinationer, som voro på tal; så förklarar J. G. Richert i ett privatbrev, att han skulle vilja ha B. till civilminister, om han själv bleve justitiestatsminister. Emellertid kom B. ej att återigen aktivt deltaga i det politiska livet, men han synes alltjämnt ha utövat ett ej obetydligt indirekt inflytande och torde ha funnit villiga språkrör bland riksdagsmännen. Julirevolutionen skall ha påverkat hans politiska åskådning i starkt radikaliserande riktning; han var »stock-ungrare» (Richert) och lär även ha gripits av varma sympatier för socialismen. Fredrika Bremer, som vi ha att tacka för sistnämnda uppgift, hoppades, att den studieresa till Nordamerikas förenta stater, B. kort därpå (1849—50) företog, skulle kurera honom för alla utopiska fantasier, och säkert är, att bekantskapen med unionens borgerligt-demokratiska samhällsskick satte djupa spår i B:s åskådningar. Reformbesluten vid 1853—54 års riksdag hälsade han med stor tillfredsställelse. Under 1857 års kris, som han tidigt förutsagt och följde med stor uppmärksamhet, uttalade han sig i sina brev med bestämdhet mot statssubvention såsom oförenlig med de liberala principerna. Att den De Geerska ministären skulle åtnjuta hans bevågenhet, är klart. För den danske statsmannen A. Fr. Krieger, som 1863 besökte Stockholm, berättade han — »den svärmiske Bergfalk» —, att ingen svensk statsman sedan Bengt Oxenstiernas och Arvid Horns dagar varit så mäktig som De Geer. — Ett vittnesbörd om B:s fortsatta parlamentariska förbindelser var valet till justitieombudsman 1857, som han dock avböjde.

Redan innan B. kallades till sekreterare i konstitutionsutskottet 1840, hade han ett par år deltagit i lagstiftningsarbetet såsom ledamot av kyrkolagskommittén; om hans verksamhet där är emellertid föga känt. Då till följd av riksdagen begäran lagberedningen tillsattes år 1841, var B. ifrågasatt till en plats däri, men det var först sedan Oskar I efter faderns död fått fria händer att stödja den liberala riktningen inom lagstiftningsarbetet, som han, samtidigt med Richert och på dennes uttryckliga begäran, kallades att lägga hand vid det viktiga reformverket. Han och Richert stodo sedan troget vid varandras sida. B. medverkade först vid överarbetningen av det inom lagberedningen redan utarbetade förslaget till ny strafflagstiftning, vilket vid 1844—45 års riksdag tack vare regeringens ansträngningar i princip gillades av ständerna men endast för att vid följande riksdag förkastas. Sedan därpå lagberedningen i jan. 1845 rensats från sina av Karl Johan tillsatta konservativa ledamöter, övergick den till privat- och processrätten. B. hann deltaga i utarbetandet av förslag till giftermåls-, ärvda-, jorda- och byggningabalkar, innan han (1849) anträdde sin studieresa till Amerikas förenta stater. Om arten av hans insats i lagberedningens kollektiva arbete vittna åtskilliga reservationer, vilka alla ge uttryck åt en långt gående reformvänlighet. som bekant blev det ej den inom lagberedningen efter ombildningen 1845 dominerande liberalismen förunnat att ersätta 1734 års lag med en av dess principer präglad ny lagbok, men det stora lagstiftningsarbete, vari B. under flera år var en av de tongivande krafterna, kom dock att spela en viktig roll för rättskipningen och för de senare partiella reformerna.

Av olika karaktär var det uppdrag, som lämnades åt den andra stora kommitté, i vars arbeten B. gjort en väsentlig insats, den s. k. författningskommissionen. Sedan århundradets början hade det varit ett önskemål att parallellt med de olika samlingar, varigenom man sökte hålla allmänna lagen à jour med lagstiftningsarbetets fortgång, även åstadkomma en lättöverskådlig sammanställning av den mångfald författningar från skilda tider, som reglerade den svenska förvaltningen. Som resultat av dessa strävanden förelågo emellertid endast strödda förordningssamlingar, ombesörjda av olika ämbetsverk, samt J. G. Brantings oumbärliga handbok, vilken torde ha förberetts i samband med försöken att samla de kammarkollegiets ämbetsverksamhet reglerande författningarna men med sin karaktär av register icke alldeles motsvarade vad som åsyftats. På initiativ av 1856—58 års riksdag beslöts därför att tillsätta en kommission med uppdrag att äntligen genomföra planen, och till dennas ordförande utsågs B. För ett sådant värv måste han med sin omfattande juridiska och historiska lärdom anses äga alldeles särskilda kvalifikationer. Arbetet lades av honom efter en mycket bred plan, omfattande arkivforskningar utfördes företrädesvis av honom och K. G. Styffe, vilken tidvis biträdde kommissionen, och ett mycket betydande, numera i riksarkivet förvarat material angående den svenska förvaltningsrätten och dess historia hopbragtes. Av dessa samlingar utkom tyvärr av trycket endast ett »Sammandrag af gällande författningar angående finansverket», vilket väsentligen torde ha redigerats av B. och utgör ett vackert vittnesbörd om sin upphovsmans lärdom och förmåga som forskare. Sedan B. 1868 på begäran erhållit avsked från ordförandeskapet, avstannade arbetet.

I recensioner över andra författare har B. stundom framlagt egna forskningsrön och synpunkter samt därigenom givit kommande forskare impulser till mera ingående undersökningar, vilka oftast kommit att bekräfta hans slutsatser. Både B:s anmälningar av Geijers och A. M. Strinnholms rikshistorier och hans i sak skarpa kritik av J. J. Nordströms »Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia» äro snarast att betrakta som självständiga arbeten, ehuru de anknyta sig till de anmälda skrifterna. Största bestående värdet har måhända B:s avhandling »Om svenska jordens beskattning till och med början af 17:de århundradet». Den uppfattning angående svenska jordrättsliga förhållanden, han där gjort gällande, stod ofta i stark motsats mot vedertagna, av traditionen uppburna äldre åsikter. B:s framställning synes i många punkter mera hava framgått ur slutsatser, vilande på hans allmänna förtrogenhet med äldre jordförhållanden, in ur detaljundersökningar, men har jämväl i sådana fall ofta på ett slående sätt bekräftats genom senare forskningar. I jordrättsliga frågor har B. även eljest gärna uttalat sig, Så exempelvis i avhandlingen »Om försvarslösa personers behandling enligt Kongl. förordningen d. 29 juni 1833», där han med utgångspunkt i allmänna sociala principer behandlar bl. a. landbornas ställning. Jordbruksarrendatorerna synas f. ö. ha varit föremål för B:s särskilda omtanke. Härpå tyder utom hans arbete i lagberedningen framför allt hans uppsats »Om den ungerska urbarialförfattningen», en polemik mot några uttalanden av Anders Lindeberg, som på ett fördomsfritt och vidsynt sätt mot bakgrunden av en allmänhistorisk orientering belyser de i Ungern för den lägre jordbruksbefolkningens frigörelse från livegenskapen vidtagna reformerna. I striden mellan Anders Fryxell och Geijer om »aristokratfördömandet i svenska historien» var B:s plats vid Geijers sida given.

B:s vetenskapliga och politiska intressen förde honom tillsammans med flera betydande samtida. Geijer stod han sedan gammalt även personligt nära. Richert hade länge haft en förnimmelse av själsfrändskap med B., innan de trädde i närmare beröring med varandra, och sedermera uppväxte ur deras gemensamma arbete en varm vänskap, som varade så länge Richert levde. V. E. Svedelius mottog ett starkt intryck av hans mänskliga karaktär med dess fond av sann humanitet och fördomsfrihet. I F. F. Carlson ägde han en nära förtrogen vän och bundsförvant. En bekantskap med Fredrika Bremer, som började med grannumgänget mellan Årsta och prästgården i Österhaninge, utvecklade sig till en vänskap för livet; på gamla dagar hörde B. till den krets av »unga gubbar», som regelbundet brukade samlas kring Fredrika Bremers tebord. De möttes i sina liberala och optimistiska åskådningar, medan B. däremot med sin empiriska läggning icke liksom P. J. Böklin synes ha ägnat sig till religiös själasörjare. Fredrika Bremer har i sina brev givit den mest personliga teckning vi äga av B. Hennes meddelanden efter sammanträffandena med honom kvarlämna ett levande intryck av hans briljanta konversation. »Jag vet ingen man livande som han, ingen som hastigare och bättre kan belysa historiens och tankelivets fenomener alla väldsåldrarne igenom. Han är i hög grad upplivande, väckande, ledande ej. Hans öga blixtrar men svävar och har ingen stadig blick. På relativiteternas område är han förträfflig; på det positivas (eller kanske rättare det absolutas, det evigas) grund är han vacklande och oklar.» Ett par anmärkningar om mindre polerade ungkarlsfasoner i obevakade ögonblick har hon emellertid även nedkastat.

B. saknade icke vedersakare: Nordström och han kunde ej tåla varandra. Bland sina ämbetsbröder ägde han ej uteslutande gynnare. Den juridiska fakulteten avstyrkte bidrag av statsmedel till hans amerikanska studieresa med bl. a. den motiveringen, att fakulteten funne »det nyttigare och med professor Bergfalks ämbetsplikt mera överensstämmande, att han, som under en tid av elva och ett halvt år, han varit professor härstädes, endast sju och en halv terminer själv bestritt sin profession», nu skötte sin tjänst, och hänvisade därjämte till de »lukrativa befattningar», han innehaft i Stockholm. Även inom konsistoriet ville en avsevärd minoritet med Kr. J. Boström i spetsen avstyrka bidraget, medan majoriteten under ledning av F. F. Carlson tillstyrkte detsamma.

Av sina lärjungar var B. varmt beundrad och betraktades av dem som den ovedersägliga auktoriteten. A andra sidan kunde ingen »med livligare intresse än Bergfalk omfatta andras forskningar i hävderna; han följde med nygirighet varje framsteg och läste allt, från den minsta avhandling till den drygaste urkundssamling. De yngre vetenskapsidkare, som haft den lyckan att komma i personlig beröring med den älskvärde mannen, veta huru fullständigt han gick upp i denna kärlek till deras forskningsföremål» (Forssell).

Författare

B. BOËTHIUS, C. W. U. KUYLENSTIERNA



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— I K. Warburgs levnadsteckning över Richert äro ett flertal brev från denne till B. tryckta. Brev från B. till F. F. Carlson och K. G. Styffe förvaras i riksarkivet, brev från honom till åtskilliga personer i Uppsala universitetsbibliotek.

Handskrifter: Anteckningar efter B:s föreläsningar (UB, sign. B. 174, 174 a—k, 175, 175 a—ö).

Tryckta arbeten

Præogativarum lege majorum, quas, tempore unionis Calmariensis, ad se vindicarunt ordines populi Svecani potiores, expositio. P. 1*. Upps, 1824. 4:o 18 s. (Diss., præs. E. G. Geijer.) — Om svenska jordens beskattning till och med början af 17:de århundradet. D. 1—5. Upps. 1832. 4:o 78 s. (Avh. f. doc.; även utg. med särsk. titelblad. D. 1*. Upps. 1832.) — Om försvarslösa personers behandling enligt Kongl. förordningen d. 29 juni 1833. D. 1—5. Upps. 1833. 4:o 84 s. (Diss. med olika resp.; även utg-. med särsk. titelblad. D. 1*. Upps. 1833.) — Recension. 1,. Svenska folkets historia af E. G. Geijer, D. 1, 2. 1832—34. 2. Svenska folkets historia f r å n ä l d s t a t i l l n ä r v a r a n d e t i d e r a f A . M . S t r i n n h o l m , B d 1 . 1 8 3 4 (Skandia, Bd 4, 1834, s. 313–451; Bd 6, 1835, s. 68–110; undert.: B–lk). – [Recension av A. M. Strinnholm,] Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, Bd 2 (Sw. litt.-fören. tidn. 1836, sp. 513—520; undert.: B—lk). — Om svenska städernas författning och förvaltning. D. 1—5. Upps. 1838. (4), 123 s. (Diss. med olika resp.) — [Recension av] Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia af J. J. Nordstrom (Frey, 1841, s. 158 —220; undert.: B—lk). — Anmärkningar om justis och administration samt om dömande och verkställande befattningar (ibid., 1842, s. 15—35; undert.: B—lk). — Om den ungerska urbarialförfattningen (ibid., s. 311—358; undert.: B—lk). — Om svenska post-inrättningens uppkomst och utbildning från 1636 till konung Carl den XII:s död 1718. Inträdestal . . . 1839 (H.A Handl., D. 18, 1846, s. 103—191 ; omtr. Sthm 1859. 48 s.). — [Recension av] Om aristokratfördömandet i svenska historien af And. Fryxell, H. 1, 2 [samt av] Svar till professor Fryxell af E. G. Geijer (Frey, 1846, s. 237—265; undert.: B—lk). [Föranledde svar av F., tr. i A. Fryxell, Om aristokratfördömandet. H. 3, 1846, s. 1—106, varpå följde genmäle av B. i Aftonbladet 1846, även sep. med titel:] Genmäle i anledning af herr Fryxells svar å en i tidskriften Frey införd recension af de mellan herrar Fryxell och Geijer växlade skrifter om aristokratfördömandet. Sthm 1846. 12:o 36 s. (Anon.) — [Recension avl Om aristokratfördömandet i svenska historien af And. Fryxell, H. 3 (Frey, (1847, s. 167–175). – De vigtigaste bemödanden för den ständiga freden under det sista fjerdedels årtusendet. Upps. 1852. Fol. (13) s. (Progr.) –- Skall guldåldern återkomma. Upps. 1853. 4:o 52 s. (Progr.; delvis omarb. o. utg. med titel:) Något om guldets framtid. Upps. 1853. (4), 115 s. -— Bidrag till de under de sista hundrade åren inträffade handelskrisers historia (Nord. univ.-tidskr., Årg. 5, H. 4, 1859, s. 1—139; även sep. Upps. 1859. 139 s.). — Sammandrag af gällande författningar angående finansverket, utarb. och utg. af författningskommissionen. D. 1:1, Supplement; D. 1:2. Sthm 1866— 68. 4:o IV, 672 s.; IX s., s. 673—1481. (Till stor del utarb. av B.) — Några svenska jordbruksförhållanden (Sv. literatur-tidskr., Årg. 1869, s. 421—456; med anl. av lagutskottets utlåtande n:o 41 vid 1869 års riksdag). -— Svensk politik 1742—50 (Sv. tidskr., 1871, s. 191—212; med anl. av C. G. Malmström, Sveriges polit. historia fr. k. Carl XII:s död till statshvälfningen 1772, D. 3; undert.: B—lk). — Anton Martin Schweigaard (VA Lefnadsteckningar, Bd 1, 1873, s. 525—545). — Ett högättsväldes fall (Sv. tidskr., 1875, s. 120—138; med anledn. av F. F. Carlson, Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset, D. 3; undert.: B—lk). — Ett och annat om norska och svenska privaträttens källor (Nord. tidskr., Årg. 2, 1879, s. 633—660; med anledn. av L. M. B. Aubert, Den norske privatrets almindelige del, Afd. 1, D. 1). — [Recension av] H. Forssell, Sverige 1571 [och] Anteckningar om Sveriges jordbruksnäring i 16:e seklet (ibid., Årg. 7, 1884, s. 305—319), –- Om utomordentliga penningehjälper t i l l k r o n a n u n d e r 1 6 : e å r h u n d - r a d e t o c h b ö r j a n af det 17:e. Efterlämnad af handling. Upps. 1893. 180 s. (Även i UUÅ 1894.) — Dessutom rektorsprogram i Upps. 7/5 och 31/5 1853; smärre uppsatser och recensioner i Frey, Sv. liter.-tidskr., Skandia,Sw. litt.-fören. tidn., Nord. tidskr., Svensk tidskr., Nord. univ.-tidskr.; reservationer vid kommittébetänkanden.

Källor och litteratur

Uppsala universitetskansler till K. M:t 25 maj och 9 aug. 1838 och eckl.-dep. handl. 24 apr. 1849 och 8 febr. 1850, ant i RA.; — Fredrika Bremers brev, 1—4 (1915—20); Bakom riksdagen kulisser. C. W Liljecronas dagbok under riksdagen 1840—41, utg. av G. A. Aldén (1917); W. E. Swedelius, Anteckn. om mitt förflutna lif (1889); Nekrolog av H. Forssell i Hist. tidskr., 1890; A. Andersson, Upsala universitets styresmän, lärare och tjänstemän 1872—97 (1897); A. Th. Låstbom, Upsala academies matrikel 1841; G. Rexius, Det sv. tvåkammarsystemets tillkomst och karaktär (1915); K. Warburg, Johan Gabriel Richert (1905); K. G. Westman, De sv. rättskällornas historia (1912).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Erik Bergfalk, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18593, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS,C. W. U. KUYLENSTIERNA), hämtad 2019-10-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18593
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Erik Bergfalk, urn:sbl:18593, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS,C. W. U. KUYLENSTIERNA), hämtad 2019-10-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se