Erik Bergstedt

Född:1760-04-09 – Strängnäs stadsförsamling, Södermanlands län
Död:1829-03-01 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Statssekreterare


Band 03 (1922), sida 672.

Meriter

Bergstedt, Erik, f. 9 apr. 1760 i Strängnäs, d. 1 mars 1829 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden i Flöda, Strängnäs stift, fil. magister Jöns Bergstedt och Eva Margareta Alstrin. Student i Uppsala 10 juli 1775; avlade examen till K. kanslikollegiet 15 juni 1779 och erhöll av professor K. Fr. Georgii ett särskilt intyg om framgångsrika studier i historia. E. o. kanslist i kanslikollegiets utrikesexpedition 20 juli 1779; transporterad till kollegiets expedition 20 sept. 1781; kopist därstädes 11 dec. s. å.; kanslist därstädes 29 apr. 1782; sänd i diplomatisk kommission till Köpenhamn 1784 (ed 10 maj); hemkallad därifrån 1785; kanslisekreterare 3 mars s. å.; kommissionssekreterare i Petersburg 14 aug. 1786 och i Berlin genom tjänstebyte 16 jan. 1787; ambassadsekreterare, i Paris 22 jan. 1790; kallad till Gustav III: s högkvarter i Finland s. å. och till konungen i Aachen 1791; chargé d'affaires i Paris s. å.; erhöll tillstånd att resa till England med bibehållet arvode och skyldighet att därifrån avgiva berättelser 8 juni 1792; erhöll tillstånd att hemresa 14 aug. s. å.; adjungerad ledamot i kanslikollegiet 18 dec. s. å.; chargé d'affaires i London 13 apr. 1793; entledigad dec. s. å.; företog vidsträckta resor 1794—97; kansliråd 25 febr. 1799; adlad 29 juni 1809; ledamot i kommittén angående ny kansliordning 11 juli—28 aug. s. å., av kanslistyrelsen 23 okt. s. å. och av K. konvojkommissariatet 30 okt. s.å.; ledamot i kommittén angående ärendenas behandling i rikets kollegier och publika verk 4 okt. 1811—31 mars 1812; tf. chef för kabinettet juli—aug. 1812; erhöll statssekreterares namn, heder och värdighet 12 nov. s. å.; tf. överpostdirektör under två och en halv månader 1813 och under två månader 1815; inspektör över alla reformerta och katolska församlingar i riket 27 jan. 1814; ledamot i kommittén angående extraposter 13 mars—27 dec. 1816 och av nummerlotteridirektionen 8 mars 1821. Deltog i riksdagarna 1809—10 och 1823. LHA 1803; RNO 1809. — Ogift.

Biografi

B. var under den senare gustavianska tiden och strax efter statsvälvningen 1809 mycket anlitad i diplomatiska och administrativa värv. På 1780-talet innehade han diplomatiska uppdrag i Köpenhamn, Petersburg och Berlin och förde på de båda senare platserna enskild brevväxling med regeringen. Under vistelsen i Petersburg (1786) kom han på spåren Göran Sprengtportens förrädiska förbindelser med ryska kejsarinnan; hans upptäckt blev emellertid bekant för Sprengtporten genom ett uppsnappat brev från B. till hans vän Nils von Rosenstein, och med anledning av denna affär fordrade kejsarinnan B:s rappellerande, vilket ock bifölls. Han förflyttades då till Berlin, där han ävenledes visade prov på sitt spårsinne, bl. a. genom att förskaffa sig och hemsända en relation, som det preussiska sändebudet greve Podewils avgivit till sin monark över stämningen i Sverige (1787). I början av 1790 utnämndes B. till ambassadsekreterare i Paris. Han avlade emellertid först ett besök i hemlandet, varunder han kallades till Gustav III i Finland och fungerade som dennes privatsekreterare under fredsförhandlingarna i Värälä. Här torde Gustav III ha fattat förtroende till den unge diplomaten, som han fått sig rekommenderad av dennes vänner U. G. Franc, N. von Rosenstein och G. J. Adlerbeth, samt behöll honom bland sin uppvaktning under vistelsen i Aachen 1791. Vid denna tid skall B. ha gjort en framställning till kungen om erhållande av adelskap men fått avslag. Först i juni 1791 anlände B. till Paris. Hans uppdrag här bestod i att till konungen insända berättelser, oberoende av den såsom Necker's måg misstänkte baron E. M. Staël von Holstein, samt att utöva ett slags spioneri över denne och ge rapporter angående hans förbindelser med de revolutionära ledarna. Sedan Staël i december 1791 rappellerats, förordnades B. till chargé d'affaires. Han kom emellertid ingalunda att motsvara de förväntningar Gustav III ställt på honom. Redan på grund av sin allmänna, av upplysningsidéerna bestämda åskådning var han böjd att med sympati betrakta revolutionen, och denna stämning blev allt starkare, sedan han fått se dess yttringar på nära håll. Sin förman Staël tog han frimodigt i försvar, och hans framställning av personer och händelser avvek knappast från dennes. Han var lika ivrig som Staël att motarbeta Gustav III: s kontrarevolutionära planer och demonstrationer. I sina depescher påpekade han ideligen de misstankar, man i Paris hyste mot den'svenske konungen, särskilt under hans vistelse, i Aachen, och de vådor, detta kunde medföra för Sverige, t. ex. i form av repressalier mot den svenska handeln.

Trots sin mot kungens starkt avvikande ståndpunkt synes B. dock alltid ha förhållit sig fullt lojal, och underrättelsen om Gustav III: s mord och död väckte hans stora bestörtning. Då den nya regeringen i Sverige indrog beskickningen i Paris, lämnade B. denna stad efter ett års vistelse därstädes (juni 1792) utan att ha mottagit något annat tjänsteuppdrag. Han fick emellertid regeringens order att under en av honom själv önskad resa till England enskilt avge berättelser från detta land vid sidan av Sveriges representant G. A. von Nolcken och utan dennes vetskap. På grund av utebliven lön nödgades han dock i London avhålla sig från att deltaga i societetslivet, vilket hindrade honom att skaffa sig värdefullare underrättelser., Hans vistelse där blev under sådana förhållanden till ringa nytta. Ett uppdrag att övervaka G. M. Armfelt under dennes väntade besök i London blev blott ett bevis på regeringens förtroende till hans takt, då Armfelt uteblev. Slutligen fick han (10 aug.) befallning att söka utforska, om Gustav III placerat pengar i England, vilket visade sig icke vara i fallet. Efter att på hösten ha begivit sig hem till Sverige sändes B. följande år helt oväntat tillbaka till London, denna gång som chargé d'affaires i stället för von Nolcken; enligt en uppgift (av Lars von Engeström) skulle rikskanslern F. Sparre ha gjort utnämningen på .egen hand, till stor förtrytelse för Reuterholm, som icke kunde tåla B. Denna B:s verksamhet i London (juli—dec. 1793) blev långt betydelsefullare än den förra men också förenad med stora svårigheter, föranledda av de problem, som det nyss utbrutna sjökriget mellan England och Frankrike medförde för de neutrala staterna. Redan från början invecklades B. i obehagliga tvister med sin företrädare von Nolcken, som hade svårt att finna sig i sitt entledigande. Då detta föranletts av att von Nolcken vanvårdat de svenska handelsintressena, sökte han framställa B: s utnämning som tecken till en skärpning av Sveriges förhållande till England; han sökte vidare, däri synes det understödd av franska emigranter i London, göra B. misstänkt såsom »jakobin». B. fann sig sålunda bemött med. misstro på ledande håll. Hans enda kanal till regeringskretsarna var till en början förre engelske ministern i Stockholm Liston, som visade honom välvilja. Trots dessa svårigheter förstod B. att med energi och även en viss framgång förfäkta de svenska intressena. Ogillande den efterlåtenhet, som dittills från svensk sida visats vid underhandlingen om villkoren för den svenska sjöhandeln, inskred han med kraft mot de kaperier av svenska fartyg, som engelsmännen t. o. m. före krigets utbrott företagit. Han var otvivelaktigt förtjänt av det vitsord, som Sparre gav honom vid hans avgång, att han gjort vägen jämnare för den, som avlöste honom i hans beskickning, Lars von Engeström (dec. 1793).

Vid entledigandet från posten i London erhöll B. tillåtelse att företaga en längre resa, vilket han länge efterträtt. Han begav sig alltså från London över Lissabon till Spanien samt vidare till Italien. Därifrån ställdes färden till Konstantinopel och Egypten, där han bl. a. gjorde ett längre uppehåll i Alexandria samt besåg pyramiderna och sfinxen. Från Alexandria fortsatte han över Rhodos och Sinyrna till Aten och, efter en månads vistelse där, till Korint och Patras samt vidare till Italien. Han dröjde en tid i Venedig, varifrån han våren 1797 över en del tyska städer företog hemfärden. Syftet med resan hade för B. delvis varit att öka sin diplomatiska erfarenhet, och den har också i detta hänseende givit resultat dels i de depescher, han hemsände under själva färden, dels i varjehanda efter hemkomsten författade betänkanden och inlagor, t. ex. om nyttan av att anställa en svensk beskickning i Italien, om främjandet av svensk handel på detta land, om avlöningsförhållandena vid beskickningen i Konstantinopel osv. Men B. var icke endast diplomat, han var också en forskare med lust och behov att grundligt studera de länder och folk han besökte. En av honom åren 1802—05 utgiven försvenskning av den franske resanden J. B. Le Chevalier's beskrivning över sin på 1780-talet företagna »resa till Propontideri och Svarta havet» har sålunda blivit vida mer än en översättning: arbetet innehåller en mängd anmärkningar och tillägg, bestående dels av utdrag ur andra reseskildringar, främst engelsmannen J. Dallaways' beskrivning av Konstantinopel (tryckt 1797), dels av B: s berättelser om sina egna resor och beskrivningar av öar i Arkipelagen, ruinerna av Miletus och Efesus m. m. Därtill äro fogade avritningar av fornlämningar, kartor, en kort avhandling om nygrekernas språk och lagar m. m. samt översättningar av grekiska dikter. Arbetet vittnar om både skarp iakttagelseförmåga och grundlig lärdom, ej minst inom den antika litteraturen, samt föranledde hans inval i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (1803). Hans inträdestal där handlade om pyramiderna, vilka han i en underhållande stil beskriver med ledning av minnena från sitt besök på platsen. Otryckta uppsatser, utkast och anteckningar, som finnas bland B: s papper, vittna om hans; mångsidiga litterära och vetenskapliga intressen och kunskaper.

Under tiden efter statsvälvningen 1809 kom B. — sedan 1799 kansliråd — att spela en framträdande roll, delvis åtminstone tack vare den nära vänskap, som förenade honom med den nya regimens ledande man, Georg Adlersparre. Sålunda gjorde han ett vägande inlägg i diskussionen om den nya författningen: genom ett memorial, som närmast vär en kritik av det bekanta, Håkanssonska grundlagsförslaget men även innehöll positiva förslag till centralförvaltningens ordnande. Gentemot det Håkanssonska förslagets aristokratiska karaktär gör sig B. till tolk för de ofrälse ämbetsmännens' intressen, särskilt deras krav på delaktighet i de högsta statsämbetena. Han opponerar sig t. ex. energiskt mot Håkanssons fem statsministrar, i vilka han ser en gengångare av de fem höga riksämbetena, »den mest aristokratiska, den mest förkastliga inrättning, varunder Sverige fordom suckat». Han vill ha uttryckligen stadgat, att det ifrågasatta statsrådet ovillkorligen skall bestå av frälse och ofrälse personer, likaså att förtjänst och skicklighet skola vara enda befordringsgrunder vid tillsättandet av statens ämbeten och att all jord skall göras tillgänglig för alla. Han omhuldar särskilt statssekreterarna, som han vill draga in i själva rådet och göra likställda med statsråden både till anseende och ansvarighet. Flera av dessa yrkanden upptogos helt eller delvis som bestämmelser i den antagna regeringsformen. I andra punkter har en senare utveckling givit realitet åt hans förslag; då han t. ex. yrkar på att statsrådet skall formera ett »utskott eller kammare», där ärendena skola diskuteras och beredas, har han i själva verket dragit upp konturerna till den bli vande statsrådsberedningen. Andra projekt åter voro för radikala för att vinna beaktande, t. ex. att statsrådet i fråga om förbund, krig och fred skulle kunna överrösta konungen eller att ständerna skulle utnämna fyra statsråd, av vilka åtminstone ett borde vara närvarande vid varje konselj. B. deltog även efter regeringsformens antagande i det följande arbetet på förvaltningens omorganisation såsom medlem av den kommitté, vars resultat blev skapandet av kanslistyrelsen (1809), ävensom i 1811 års kommitté för styrelseverkens omorganisation, inom vilken han synes ha gjort en viktig insats. Om B: s inflytelserika ställning under denna tid vittnar även, att han utsågs till sekreterare i tronföljdsutskottet (juli 1809), ehuru han före den egentliga överläggningens början på grund av sjukdom avsade sig befattningen. Likaså anförtroddes honom (28 dec. 1809) i händelse av Adlersparres uteblivande en beskickning till den nyvalde tronföljaren i Norge, ett uppdrag, som dock aldrig kom till utförande. B. hade under tiden hedrats med adelskap och nordstjärneorden och lär även ha varit ifrågasatt till den statssekreterartjänst, som Rosenstein erhöll; han fick emellertid nöja sig med den några år senare honom förlänade statssekreterartiteln (1812) och ett flertal mer eller mindre tillfälliga uppdrag. Under de båda riksdagar, i vilka B. deltog efter sitt adlande (1809—10 och 1823), gjorde han ej sällan inlägg i debatterna. Så var han en ivrig förkämpe för Göta kanalförslaget, därvid särskilt framhållande kanalens betydelse som transitoled (1810). Vid ett annat tillfälle uppträdde han som försvarare av den skarpt angripna universitetsundervisningen, vars effektivitet han i egenskap av mångårig examinator för de unga adepterna i kansliet anser sig kunna vitsorda.. I detta sammanhang bröt han också en lans för latinstudiet och särskilt grammatikstudiet såsom »tjänligt och verksamt till beredande och utvecklande av begreppen och förståndet» (1823).

B: s offentliga karaktär har ej alltid blivit välvilligt bedömd. Ej sällan möter man beskyllningen för lycksökeri och utpräglad böjelse för att stå väl med de maktägande. Så anklagade man honom för att ha köpt Gustav IV Adolfs ynnest genom att understödja dennes apokalyptiska grubblerier, liksom man å andra sidan tillskrev hans inflytande efter statsvälvningen den servilism, han visade gentemot sin vän Adlersparre. Parvenyartad självtillräcklighet är ett annat drag, som tillvitats B. Duglighet och kunskapsrikedom ha dock ej ens hans motståndare kunnat frånkänna bonom. Otvivelaktigt betecknas han riktigast som en klok opportunist, vilken — för att använda hans egna ord — »vant sig att skilja abstrakta teorier från verkställigheten», dvs. förstod att modifiera sin ungdoms frihetsidéer, vilka han nog i likhet med sin ungdomsvän Rosenstein i grunden alltjämt omfattade, efter olika tidsförhållandens krav. I det privata livet var B. känd som en goddagspilt och en anekdotberättare, som gärna underhöll ett middagssällskap med skildringar från sina resor, särskilt sina erfarenheter om kvinnokönet i olika länder.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

B: s efterlämnade papper, omfattande koncept, brev till honom, uppsatser i olika ämnen samt allehanda från hans tjänsteuppdrag härrörande handlingar, förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Där finnas även flerstädes brev från honom till olika personer, bl. a. till Schering Rosenhane d. y. (sign. G 231). I riksarkivet förvaras talrika depescher av B.; hans memorial i författningsfrågan 1809 återfinnes bland B. B. von Platens papper i K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Resa till Propontiden och Svarta hafvet, förf. af J. B. Le Chevalier. öfversatt med anmärkningar och tilläggningar af E. Bergstedt. D. 1—3. Sthm 1802—05. (16), 275 s., 3 kartor, 3 pl.; (8), 256 s., 3 kartor, 2 pl.; (2), 329, (1) s„ 2 pl., 1 karta. [I D. 2 (1803) ingår även, s. 179—256, en översättning av B. av 'Argonautiska tåget, af Orpheus'; rörande detta arbete i övrigt, se texten.] — Inträdestal i Kongl. vitterbets-, historie- och antiquitets-academien den 1 november 1803 [om pyramiderna och sphinxen vid Gizé] (HA Handl, D. 9, 1811, s. 280—303; jämte sekreterarens svar, s. 304—305). — Svar [på I. R. Bloms inträdestal i HA den 2 jan. 1812] (HA Handl., D. 10, 1816, s. 202—206). — Lefvernes beskrifning öfver stats-sekreteraren ... friherre Shering Rosenhane, uppläst i K. vitterhets-, hist.- och ant.-academien den 12 maj 1813. Sthm 1813. 46 s., 1 stamtavla. (Även i HA Handl., D. 10, 1816, s. 297—326, 1 stamtavla.) — 9m Norge. Sthm 1814. 27 s. (Anon.) — Något om den projekterade konstitu- tion [det Håkansonska förslaget till regeringsform 1809] (Hist.' tidskr, 1911, s. 100—104; bil. till A. Forssell, Ståndsstriden inom centralförvaltningen och statsrådets organisation enl. 1809 års regeringsform). Översikt över B:s papper (i Uppsala universitetsbibliotek): Biographica. Uppsatser av B. i politiska o. a. ärenden samt i historiska ämnen. Politiska uppsatser och handlingar från Gustav III:s tid; m. m. Fol. (F. G51.) — Pass. Brev från B. under hans utrikes resor. Reseanteckningar. Brev och berättelser i diplomatiska ärenden av B. Diverse brev och handlingar i diplomatiska ämnen; m. m. Fol. (F. 651 a.) —'¦ Brev från diverse personer. B: s brevväxlingar under hans interimschefskap för kabinettet 1812. Handlingar rör. konvojkommissariatet. Handlingar rör. uppsikten över främmande trosbekännare. Fol. (F. 651 b.) — Apostille till P. O. von Asp ang. ställningen vid preussiska hovet, Berlin 23 mars 1700. (F. 617 b.) — Biographica. Uppsatser. Handlingar. Brevväxling. (F. 651, 651 a.) — Uppsatser i konst, antikviteter, geografi. (F. 651 a.) — Koncept till brev och berättelser i diplomatiska ärenden, fr. Petersburg, Berlin, Konstantinopel etc. 1780—1790-talen. (F. 651 a.) •— Koncept till politiska brev till L. von Engeström och G. af Wetterstedt. (F. 651 b.) — Hågkomster om Gustav III: s regering. (F. 651.) — Brev från B. (konc.) till olika personer. (F. 651 a, 651 b).

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av förste arkivarien Erik Naumann, B:s ovannämnda brev och handlingar samt hans tryckta skrifter; Ridder-skapets och adelns prot.; Hist. handl. 5, 6 (1866, 68); S. Clason o. C. af Petersens, För hundra år sen, 1 (1909); L. v. Engeström, Minnen och anteckningar (1876); A. Forssell, Ståndsstriden inom centralförvaltningen (Hist. tidskr., 1911); dens., Ministerier och kollegier (1918); E. G. Geijer, De gustavianska papperen, 3 (1845); B. v. Hofsten, Brev från 1809 års riksdag (1913); B. Sjövall, Georg Adlersparre och tronfrågan 1809 (1917); Alma Söderhjelm, Sverige och den franska revolutionen, 1 (1920); Lydia Wahlström, Sverige och England under revolutionskrigens början (1917); N. P. Åkeson, Gustaf III: s förhållande till franska revolutionen (1885).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Bergstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18657, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2020-02-29.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18657
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Bergstedt, urn:sbl:18657, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2020-02-29.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se