Axel Bergström. Oljemålning av I. Nyberg. 1889-90. Landshövding K. J. Bergström, Örebro

P Axel Bergström

Född:1823-08-20 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1893-08-23 – Örebro församling, Örebro län

Riksdagsledamot, Landshövding, Hovrättsråd, Kammarkollegiepresident, Justitieminister, Civilminister


Band 03 (1922), sida 739.

Meriter

3. Per Axel Bergström, f. 20 aug. 1823 i Lund, d. 23 aug. 1893 i Örebro. Föräldrar: traktören Isak Bergström och Johanna Brita Hallongren. Genomgick första klassen av Malmö h. lärdomsskola; intogs i Hälsingborgs 1. trivialskola ht. 1834; student i Lund 2 okt. 1840; disp. 26 maj 1841 (De Snorronis Sturlonidis historia, p. IV; pres. A. Cronholm); filol. kand. 20 juni 1842; fil. kand. 4 juni 1844; disp. 17 juni s. a. (Granskning av grunderna för det nya förslaget till en förändrad nationalrepresentation, d. IV; pres. E. S. Bring); fil. magister 22 juni s. å.; avlade examen till rättegångsverken 19 juni 1846. Auskultant i hovrätten över Skåne och Blekinge 23 juni 1846; e. o. fiskal därstädes 8 jan. 1849; v. häradshövding 7 jan. 1850; adjungerad ledamot 11 juli 1851; fiskal 1 nov. 1852; assessor 12 apr. 1853; ledamot av stadsfullmäktige i Kristianstad 1863—70 (v. ordförande 1863–66, ordförande 1867–70); ledamot av Kristianstads läns landsting 1863—69 (v. ordförande 1867—69); ledamot i kommittén angående ny lag rörande vattenrätten 5 maj 1863—8 mars 1864; ledamot av riksdagens andra kammare för Kristianstad och Simrishamn 1867—72 och för Stockholms stad 1873—78 samt av dess första kammare för Örebro län 1882—93 och var därunder bl. a. ledamot i andra kammarens enskilda utskott 1867 och i lagutskottet 1867—70 samt ordförande i sistnämnda utskott 1882—90 och 1892 och ordförande i särskilt utskott 1891; ledamot i kommittén angående Sveriges övergång till guldmyntsystem 7 sept. 1869—13 aug. 1870; statsråd och chef för civildepartementet 3 juni 1870—11 maj 1875; hovrättsråd 19 aug. 1873; tf. president i kammarkollegiet 14 maj 1875; ordförande i den till följd av K. brevet 12 febr. s. å. tillförordnade kommittén angående svenska och norska konsulatväsendet (bet. 4 nov. 1876); landshövding i Örebro län och ståthållare på Örebro slott 5 maj 1876; ordförande i kommittén angående ny växellag 26 jan. 1877—apr. 1878 och i Örebro läns hushållningssällskap från 1877; ledamot av kyrkomötet 1878, 1883 och 1888; ordförande i kommittén angående förslag till ny sjölag m. m. 24 nov. 1882—22 febr. 1887; ledamot i förstärkta lagberedningen 5 dec. 1884; statsråd och chef för justitiedepartementet 6 febr.—28 sept. 1888; ordförande i kommittén angående sjöfartsnäringens tillstånd 8 jan.—12 sept. 1890, i kommittén angående ändringar i kyrkolagen 21 nov. 1890—25 maj 1891 och i kommittén angående förändrad lagstiftning rörande sparbanker 15 maj—27 okt. 1891; ordförande i nya lagberedningen 31 dec. 1892. RNO 1869; LLA 1870 (HedL 1882); KNO 1871; KmstkNO 1873; KmstkVO 1875; RCXIII:sO 1876; jur. hedersdoktor i Uppsala 6 sept. 1877; innehade därjämte ett flertal utländska ordnar.

Gift 12 maj 1856 med Anna Emilia Matilda Sjöcrona, f. 15 maj 1832, d. 21 juli 1878, dotter till e. o. kanslisten, godsägaren Anders Ulrik Sjöcrona.

Biografi

B. var född i Lund men flyttade vid elva års ålder till Hälsingborg, där fadern blivit ägare till det välbekanta Hotell Mollberg. Efter skolstudier i Hälsingborg, varom han lämnat intressanta uppgifter i några på äldre dagar skrivna självbiografiska anteckningar, grundlade B. under sina studentår i Lund livliga litterära och vetenskapliga intressen, som bl. a. togo sig uttryck i en omfattande beläsenhet inom äldre svensk litteratur, särskilt Tegnér, och i de antika mästarna samt ofta röjde sig genom träffande citat. Efter avslutade universitetsstudier utbildade sig B. till domare och erhöll vid ännu ej fyllda trettio år (1853) fullmakt som assessor i skånska hovrätten. I Kristianstad blev han snart en ledande man. Han tog livlig del i stadens och länets allmänna angelägenheter, och när staden första gången valde ombud till riksdagens andra kammare (1866), blev B. riksdagsman. Härmed hade han inträtt i det politiska livet, där han genast gjorde sig bemärkt. Politiken kom också att lägga beslag på huvudparten av hans verksamhet. Han insattes redan vid sin första riksdag i det enskilda utskott, som hade att utarbeta kammarens arbetsordning, och vann i sammanhang med detta värv sin första voteringsseger, i det han med den förseglade sedelns hjälp fick framställandet av interpellation till statsråden bundet vid kammarens bifall genom enkel majoritet (1867). I lagutskottet var han från början en av de verksammaste ledamöterna, och såsom referent i det tillfälliga utskott, vilket 1869 hade att behandla Ola Jönssons motion om en kommittéutredning angående äganderättsförhållandena i Skåne (»skånska frälsefrågan»), framlade han ett vidlyftigt betänkande, »en lärd studio i svensk och dansk kulturhistoria», som väckte mycket uppseende och i flera tusen exemplar trycktes och spriddes i landsorten. I kammarens debatter var B. en av de flitigaste deltagarna, skarp och slagfärdig, ofta het och överlägsen i tonen. Hans eloquentia corporis bidrog även att förläna ett drag av kämpe åt hans gestalt, liksom den breda skånska dialekten gav en särskild färg åt hans tal. Med lantmannapartiets ledande män, i synnerhet Emil Key och Arvid Posse, utkämpade B. ofta heta duster, föranledda av skiljaktiga åsikter i försvarsfrågan, i frågan om den oprivilegierade jordens beskattning och framför allt i frågan om regeringens och riksdagens ömsesidiga ställning. Det gällde riksdagens rätt att indraga anslag, vilka en föregående riksdag uppfört på ordinarie stat, och ytterst möjligheten att »guvernera genom budgeten». Riksdagens makt i detta fall inskränkes, sade B., icke endast av grundlagen utan även av »historisk rätt». »I den konstitutionella monarkien gäller satsen: in dubio pro rege, vid tvivelsmål för konungen. I honom är nämligen statsmakten personifierad, han är statens överhuvud, icke för att tillfredsställa personliga ändamål utan för att realisera statens» (16 mars 1870). I denna sin rojalism liksom i sin politiska uppfattning över huvud stod B. till höger om den dåvarande De Geerska ministären, om han också i vissa frågor, t. ex. om vidgad religionsfrihet för främmande kristna trosbekännare (1869) samt om domstolsväsendets omorganisation i riktning mot juryinrättningens vidsträcktare användning (1870), visade sig omfatta moderna reformkrav.

Med den betydande politiska position, B. sålunda vunnit, väckte det mindre förvåning, om också blandade känslor, då han (1870) gjorde den för den tiden ovanliga karriären från assessor till statsråd och chef för civildepartementet i den efter Louis De Geers avgång under A. G. Adlercreutz’ ledning bildade ministären. Härmed vidtager det betydelsefullaste skedet i B:s liv. Som chef för den mest omfattande av förvaltningens grenar hade han rikt tillfälle att ingripa på olika områden, och överallt märkte man »kung Bergström» kraftiga hand. I synnerhet lade han sig vinn om järnvägarnas utveckling. Från hans statsrådstid datera sig fullbordandet av den första sammanbindningsbanan mellan Sverige och Norge, nordvästra stambanan (1871), samt besluten om anläggandet av en andra sammanbindningsbana, norra stambanan genom Jämtland (1873), och av en tredje sammanbindningsbana, genom Dalsland (1874). 1871 års riksdag ställde tio millioner kr. till regeringens förfogande för att användas som låneunderstöd åt enskilda järnvägar. I sin iver att få till stånd enskilda banor genom kommunernas samverkan med storindustrien gick B., enligt vad det ansågs på en del håll, väl långt i tolkningen av de »egna behov», för vilka kommunalskatt finge påläggas. Att vidga marknaden för vårt lands industri och låta den lära av utlandet var också en av B:s omsorger, och i detta syfte främjade han Sveriges deltagande i internationella utställningar. B. var även livligt intresserade för planen på Spetsbergens annekterande, vilken emellertid på grund av ryskt motstånd fick förfalla (1871). Den länge på dagordningen stående frågan rörande ombildning av K. M:ts kansli löstes under B:s statsrådstid och på hans initiativ (1873). Men B. blev även i rent politiska frågor statsrådets ledande man och den, som främst fick föra dess runor mot den opposition, som lantmannapartiet i andra kammaren allt intensivare förde mot det förment »byråkratiska» system, denna regering representerade. Striden gällde alltjämt väsentligen K. M:ts rätt att disponera s. k. ordinarie anslag, vilka enligt B:s åsikt riksdagen icke ensidigt fick indraga,och den koncentrerade sig i de allt oftare återkommande duellerna mellan »den ärade civilministern» och »statsutskottets ärade ordförande » (Arvid Posse). Det var vid en av dessa sammandrabbningar mellan B. och oppositionen, som den förre fällde de bevingade orden: »Gagnar det staten, så slå till.» Slutligen ledde kampen till den bekanta s. k. konstitutionella konflikten. 1874 års statsutskott föreslog indragning av ett belopp i kommerskollegiets anslag å 6,000 kr., som motsvarade presidentlönen, och dess förslag segrade i den gemensamma voteringen. Under diskussionen om denna sak hade B. i båda kamrarna förklarat, att om ett sådant riksdagens beslut skulle av honom för konungen anmälas, så ämnade han hävda kronans prerogativ och tillstyrka konungen att ogilla beslutet samt befalla statskontoret att fortfarande ställa det indragna anslaget till K. M:ts disposition. Saken hade mera principiell än reell betydelse, eftersom den ifrågavarande presidentplatsen sedan flera år stått obesatt och ej var avsedd att för tillfället tillsättas. B. satte emellertid sin hotelse i verket och blev med anledning härav, jämte de övriga statsråden, av konstitutionsutskottet 1875 anmäld enligt § 107 regeringsformen. Vid dechargedebatten (7 apr.) blev B. utsatt för mycket skarpa angrepp i båda kamrarna, mot vilka han själv i andra kammaren med kraft försvarade sig, förklarande sig »i detta mål ha låtit sig vårda om konungens makt utan att därigenom träda riksdagens fri- och rättigheter för nära». I första kammaren uppträdde bl. a. De Geer till hans försvar, om han också ogillade hans vid förra riksdagen fällda ord. Då andra kammaren lade betänkandet med gillande, första kammaren utan vidare till handlingarna, blev det ingen anmälan av, och någon kabinettskris motiverades sålunda ej enbart av denna fråga. Emellertid tillkom en annan, nämligen riksdagens avslag i den gemensamma voteringen på det av regeringen väckta förslaget om kommerskollegiets ombildning till en styrelse för handel och näringar; det var en tydlig prickning av B., så mycket mer iögonfallande, som riksdagen förut uttalat sig för just en dylik omorganisation. Med anledning av detta nederlag begärde B. jämte statsråden Berg och Wennerberg sitt avsked (den s. k. Bergsprängningen 11 maj 1875). Vid sin avgång följdes B. av mångas sympatier, vilka gåvo sig luft i adresser och deputationer, varjämte han av konungen fick mottaga, ett nådigt handbrev och vasaordens storkors. Såsom andrakammarledamot för Stockholms stad (till 1878) kunde emellertid B. fortsätta sin kamp mot lantmannapartiet, om ock hans bittraste motståndare, Posse, numera såsom talman stod utanför debatten. Den gamla stridsfrågan om de ordinarie anslagen revs upp av Karl Ifvarsson vid 1876 års remissdebatt, och B. vidhöll, att han blott följt grundlagens anda men anmärkte resignerat, att »i denna tid av kraftig realpolitik. . . slår man icke någon med anden.» När försvarsfrågan, för vars lösande B. under sin statsrådstid medverkat i de kungliga förslagen både 1871 och 1875, år 1877 ånyo kom på dagordningen genom De Geerska regeringens visserligen mycket begränsade förslag, förordade B. detsamma under varm vädjan till enighet och ömsesidigt tillmötesgående. Frågan föll emellertid, och lantmannapartiets försök att efter sina intressen lösa den segslitna frågan 1878 stämplade B. såsom en följd av 1873 års s. k. kompromiss, vilken han »för sin del avsade sig med allt dess väsen». Mot De Geerska ministären visade B. emellanåt, vad dess chef kallat »dåligt lynne», särskilt på grund av dess alltmer visade tendens till tillmötesgående mot lantmannapartiet. Det var vid denna tid, B. präglade det bekanta stickordet om De Geers »smekmånad med lantmannapartiet», och han trädde även i opposition mot flera viktiga regeringsförslag, såsom regleringen av skjutsväsendet (1878). Med 1878 års riksdag upphörde tills vidare B:s aktiva politiska roll.

B:s verksamhet som landshövding i Örebro kan i betydelse icke mäta sig med de insatser, han gjort på andra områden. De praktiska detaljer, som till stor del utgöra en landshövdings verksamhetsuppgifter, intresserade honom knappast i högre grad, böjd som han var att mera se sakerna i stort. Han inskränkte sig sålunda väsentligen till att hålla de löpande ärendena i gång och låta övriga angelägenheter utveckla sig med tillhjälp av andra krafter. Hans kärlek till bildning och kunskaper riktade huvudparten av hans intresse till länets undervisningsanstalter, av vilka Karolinska läroverket i Örebro en tid räknade honom som sin inspektor. B. distraherades också från länets värd av en mängd andra uppdrag, som tid efter annan anförtroddes honom. En anmärkningsvärd insats gjorde han som svensk ordförande i två viktiga skandinaviska kommittéer, den ena för utarbetande av förslag till gemensam växellag, den andra till gemensam sjölag, bägge i viss mån föranledda av en av B. 1876 väckt motion. Deras förslag voro första ledet i det gemensamma skandinaviska lagstiftningsarbetet, för vilket B. visade sitt intresse även såsom en av upphovsmännen till de nordiska juristmötena och till »Nordisk retsencyklopedie».

Det skede av B:s politiska verksamhet, som börjar med hans inval i första kammaren 1881, är i flera avseenden olikt det föregående. Omgivningen var mindre irriterande än förr, lynnet ej heller lika stridbart. B. intog numera ofta nog en försonlig och förmedlande ståndpunkt, även gentemot förslag, som han förr ivrigt bekämpat. Av stor betydelse var sålunda hans medverkan, visserligen utan större entusiasm, till 1885 års riksdagsbeslut om försvaret och grundskatterna, »den första omsider mognade frukten av 1873 års kompromiss». När tullstriden uppblossade, tog han ingen aktiv del i kampen. Särskilt inför kravet på livsmedelstullar kände han sig »betänksam, tveksam, ja varför icke säga rent ut, skeptisk», och följande maximen »in dubio non est agendum», röstade han emot de ifrågasatta tullarna (2 mars 1887). Icke desto mindre lät han förmå sig att som justitieminister inträda i den protektionistiska ministär, som 1888 bildades under Bildts ledning. Mest bekant från denna B:s andra ministertid torde hans strid med den växande socialistiska arbetarrörelsen ha blivit. Han fann sig emellertid icke riktigt väl till rätta i ministären och lämnade den efter föga mer än ett halvår för att återgå till landshövdingstolen i Örebro. Samma obenägenhet att helt inrangera sig i något parti, som B. i tullfrågan lagt i dagen, visade han också i rösträttsfrågan. Det väckte sålunda både förvåning och på många håll harm, då B. under rösträttsdebatten i första kammaren 6 maj 1891 föreslog utsträckning av valrätten till andra kammaren till envar i kammarens angelägenheter röstberättigad man, som fyllt tjugufem år. Om B. den gången icke hade kammarens majoritet med sig, gav han så mycket mera uttryck åt en enhetlig stämning, då han i remissdebatten 1892 tog till orda i unionsfrågan och, i anslutning till vad utrikesministern 13 jan, 1892 i sammansatt statsråd yttrat, med mycket eftertryck proklamerade, att »gemensam utrikesminister och gemensamma beskickningar hos främmande makter med nödvändighet påkallas av den mellan rikena bestående förening och att ett upphävande av berörda gemensamhet ej är med unionens bestånd förenligt» (25 jan. 1892). Dylika inlägg av B. i högpolitiska frågor hörde emellertid under hans senare riksdagstid till undantagen. Hans inflytande betingades i främsta rummet av den ställning, han intog såsom lagutskottets ordförande. Man har klagat över att hans verksamhet på denna post var alltför negativ, att han mera satte som sin uppgift att »slå ihjäl» än att främja reformer. Mera rättvisa torde ligga i det omdöme, som från sakkunnigt håll fällts om denna hans gärning: »B. hade under sina senare år ett lika öppet sinne för reformtankar som någon med hans erfarenhet; men han ville, att det nyas företräde skulle vara klart, innan det fick undantränga det gamla beprövade, och han insåg, att på lagstiftningens område det nya måste organiskt inarbetas i byggnaden, icke såsom lösa klutar hängas utanpå, om det skall lända till verklig båtnad. Väl genomtänkta lagstiftningsreformer kunde alltid i utskottet påräkna hans kraftiga understöd, för småaktig och formalistisk kritik var han främmande. Att han i den massa motioner, han hade att behandla, icke alltid kunde skilja agnarna och vetet, må icke läggas honom till last.» Nämnda inflytelserika verksamhet samt ordförandeskapet i en mängd kommittéer och medlemskapet i den s. k. förstärkta lagberedningen visa klart den utomordentliga betydelse, B. haft för det svenska lagstiftningsarbetet, och hans höga kvalifikationer för ordförandeskapet i nya lagberedningen, en befattning, som han dock aldrig hann tillträda, då döden kom emellan. Även som ledamot av kyrkomötet fick B. användning för sin juridiska sakkunskap vid behandlingen av kyrkolagsfrågor; bl. a. må nämnas, att 1883 års prästvalslag tillkom under hans nitiska medverkan och med stöd av hans auktoritet.

B. var otvivelaktigt en av sin tids dugligaste ämbetsmän, med en lycklig förening av gedigna egenskaper: en stor fond av kunskaper och erfarenhet, ett klart omdöme, en intensiv viljekraft, arbetsförmåga och pliktkänsla, ett mångsidigt intresse samt framför allt en rättrådighet, som var huvuddraget i hans karaktär. I det enskilda livet var han vänfast och vänsäll, öppenhjärtig och frispråkig, gladlynt och humoristisk, med ett vekt och känsligt hjärta trots lynnets kantigheter och det något bullersamma yttre uppträdandet.

Författare

G. JACOBSON.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: [Eganderättsförhållandena inom landskapet Skåne] (Bih. till riksdagens prot. 1869, Åttonde saml., 2 Afd., N:o 19, s. 21—32; anon.). — [Förslag till sjölag.] Örebro & Upps. 1884—86. 4:o.

Källor och litteratur

Källor: Autografier och porträtt af framstående personer, u t g . a f P. Lindell, 1 (1890); Riksdagen prot. o. handl.; Ny illustr. tidn., 11 febr. 1871; L. De Geer, Minnen (1892); [W. A. Bergstrand], Den konstitutionella konflikten, af Marcellus (1875); dens., Politiska silhuetter (1880); H. Hjärne. Statsreglering och konungamakt (Sv. tidskr., 1874); H. Wieselgren, Bilder och minnen (1889); nekrologer i Ny illustr. tidn., Tidsskr. f. Retsvidenskab samt i dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Axel Bergström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18676, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. JACOBSON.), hämtad 2019-09-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18676
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Axel Bergström, urn:sbl:18676, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. JACOBSON.), hämtad 2019-09-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se