Meriter

2. Henric August Ankarcrona, f. 14 sept. 1831 i Risekatslösa, d. 10 jan. 1917 i Stockholm. Föräldrar: regementskvartermästaren kammarherre Teodor Vilhelm Ankarcrona och Charlotta Stare. Genomgick Karlberg; underlöjtnant vid Svea livgarde 21 nov. 1850; löjtnant 12 apr. 1855; deltog i fransk och spansk tjänst i afrikanska fälttåg 1858–60; kapten i Svea livgarde 1 okt. 1861; major i armén 3 maj 1867 och i regementet 25 apr. 1873; överstelöjtnant i armén 2 juli 1880 och vid södra skånska infanteriregementet 27 apr. 1881; överste och chef för samma regemente 19 jan. 1883; överste och
sekundchef för Svea livgarde 6 apr. 1888; överadjutant hos konungen 21 jan. 1891; ståthållare på Gripsholms slott 1892; erhöll avsked ur krigstjänsten. 14 sept. 1896. Agré vid konstakademin 1865; ledamot av konstnärsklubben; RSO 1872; ledamot av konstnärsförbundet under några år från 1886; KSO1kl. 1889; KVO1kl. 1907; innehade dessutom ett flertal utländska ordnar.

Gift 24 juli 1870 med Ebba Julia Charlotta Sofia Ankarcrona, f. 2 aug. 1848, d. 19 apr. 1912, dotter till brukspatronen Sten Vilhelm Teodor Ankarcrona.

Biografi

A. ägnade sig vid sidan av sitt militära yrke med iver och framgång åt måleriet, sin första utbildning i teckning och målning hade han fått redan vid krigsskolan på Karlberg. Åren 1856–57 åtnjöt han J. Kr. Boklunds undervisning i dennes privata målarskola och skall även ha varit elev av Karl XV. I nov. 1858 avreste han emellertid över Paris till Alger, där han tog anställning i franska armén och placerades på en jägarbataljon. Följande år fick han tillfälle deltaga i ett fälttåg mot Marocko. Redan morgonen efter jägarbataljonens ankomst till Sidi-Ibrahim, där en fransk styrka kringränts av araberna, erhöll A. sitt första elddop men passade också på att göra en skissteckning över striden med det framstormande arabiska rytteriet. På grund av en förhärjande koleraepidemi tvingades de franska trupperna någon månad senare att gå till anfall mot arabernas starka ställningar i bergen, vilken aktion ledde till fred redan tre dagar därefter. A. hedrades därvid med hederslegionen för sitt välförhållande under krigståget. Under tiden hade krig utbrutit mellan Spanien och Marocko, och A. övergick då i spansk tjänst. Över Gibraltar, Algeciras och Céuta anlände han i mars 1860 till det spanska lägret vid staden Tetuan och fick redan några dagar därefter deltaga i striden mot den marockanska kejsarens armé, ehuru blott som åskådare. Två dagar senare var även det fälttåget slut och fred ingången. Ett lindrigt skottsår i ena höften, riddartecknet av S: t Ferdinandsorden, medalj och ett antal skissteckningar blev behållningen av A:s vistelse vid spanska armén. Då han nu icke hade någon anledning att längre kvarstanna i spansk tjänst, anträdde han omedelbart hemresan efter uppvaktning i Madrid hos drottning Isabella. Den 5 maj 1860 var han åter i Stockholm efter ett kort besök i Paris. Under de båda fälttågen skall A. ha gjort en mängd teckningar, av vilka dock de flesta blevo stulna. Afrikatiden blev det oaktat av allra största betydelse för honom, då han nu efter hemkomsten på fullaste allvar tog itu med måleriet. Redan vid akademiexpositionen 1863 väckte han en viss uppmärksamhet genom tre oljemålningar med motiv från de nyssnämnda fälttågen, av vilka konungen inköpte en. I Nya dagligt allehanda gavs (8 aug.) ett erkännande åt A:s landskap, men hans figurteckning tadlades som »karrikatyrmässig och ohjälplig». I febr. 1865 avslutade A. en större tavla, »Franska trupper på marsch i Algier», vilken sedan kommit till Göteborgs museum. S. å. har han (med en krona över ett ankare; senare signerar han alltid med hela namnet) signerat en »Utsikt från gränsen emellan Algeriet och Marocko», vilken bild tydligt visar hans goda landskapssinne. Samtidigt med denna (1866) exponerade han i akademin ytterligare tre målningar med afrikanska motiv — ett av dem med vackert landskapssceneri: »Stormningen av Beni-Snassens byar i Marocko d. 27 okt. 1859» — men också en målning med svenskt ämne: »En söndag vid Leksand». De följande åren omväxlar han likaledes med svenska och afrikanska motiv; från denna tid är t. ex. den lilla stridsscen med svenska karoliner, »Karl XII vid Narva», som från Karl XV kommit till nationalmuseum och därifrån deponerats i Lunds universitet. Från samma eller närmaste år äro f. ö. ännu ett par liknande Karl XII-scener kända. Bland de svenska motiven bör även nämnas den varmstämda lilla »Stuguinteriör från Leksand», vilken var med på minnesutställningen på konstföreningen i Stockholm 1917. Från 1870-talets mitt härröra också ett par dukar med svenskhistoriska motiv, en »Rytteristrid från 30-åriga kriget» samt »Stenbocks getapojkar vid Helsingborg 1710». 1871–72 måste A. ha företagit en resa till Italien, ty från dessa år äro några italienska bilder kända, både genresaker från Rom och ett landskap, »Utsikt av romerska campagnan». Någon förändring i hans målningssätt synes dock denna resa icke ha vållat. Från att ha sökt återgiva de stora krigsscenerna från sin utländska krigstid övergick han emellertid småningom alltmer till att skildra enstaka, mer allmänna episoder från dessa strider eller också pittoreska ökenbilder — en karavan eller en ensam arab på sin dromedar, görande bön — och i sådana bilder är han otvivelaktigt starkast. Göteborgs museum äger sålunda en 1873 signerad »Karavan i öknen», och Norrköpings museum är i besittning av ett rätt vackert, blåtonigt ökenlandskap. Även nationalmuseum äger ett »Afrikanskt landskap», signerat 1869. På Ulriksdals slott finnas f. ö. flera arbeten av hans hand. Vid 1866 års stora skandinaviska konstexposition i Stockholm var han med bland dem, som erhöllo hedersbetyg för utställda arbeten. Hans målningar från senare tid nådde ej offentligheten; sannolikt ha de rört sig inom samma motivkrets. Vid fyllda 85 års ålder avled A. 1917 i Stockholm och jordfästes under stor högtidlighet i Gustav Adolfskyrkan, varefter kistan fördes till Mariefred. Hans porträtt som sekundchef för Svea livgarde finnes målat av Hoppe i detta regementes officersmäss i Stockholm.

A: s målningar intaga en särställning i vår konst. Han är orientalisten i vårt land, i långt högre grad än Egron Lundgren någonsin blev det. Dennes italienska och spanska motiv äro i övervägande flertal, de indiska däremot en tillfällighet. För A. däremot blir med få undantag Afrika det ständiga temat. Sedan Decamps och Delacroix upptäckt den orientaliska världens konstmöjligheter, hade Orienten och närmast Afrika blivit det förlovade landet för de franska konstnärerna, och en hel falang afrikamålare bildades, varibland många framstående konstnärer som Marilhat, Fromentin och Guillaumet. Att A. före och efter sin Algerresa tagit starkt intryck av deras romantiska orientbilder i Luxembourg-galleriet torde få anses givet, och på sätt och vis utgör han en för vårt land ensamstående motsvarighet till sin samtida i Tyskland, den likaledes av fransmännen influerade Adolph Schreyer. Ehuru A. icke åtnjutit någon vidare målningsundervisning, hade han förvärvat ett skickligt handlag. Hans få färger äro fint och mjukt förtonade — en varm, dämpat gyllene färgton är hans kännetecken — men hans bilder sakna kolorit i modern mening. I sina oljeskisser och akvareller visar han dock ett friskare och mer ursprungligt anslag. Förutom en viss livfull gruppering och ett gott sinne för måleriska effekter ligger hans konstnärliga styrka i själva landskapsbehandlingen. De stora krigsscenerna med deras frammyllrande, småfiguriga truppmassor äga också sin största förtjänst just på detta område, varemot personstaffaget — särskilt i tidigare bilder — ofta verkar väl tennsoldatsmässigt.

Författare

Helge Kjellin.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Minnen från två fälttåg i Afrika 1859—1860. Ur efterlämnade anteckningar (Ord och bild, Årg. 26, 1917, s. 305-315).

Källor och litteratur

Källor: Museums- och utställningskataloger (minnesutställn å Sveriges allm. konstförening apr. 1917), samtida tidningar m. m. samt konstnärens målningar i svenska museer och privat ägo; Sveriges allm. konstförenings utlottningslistor; två brev från A. till J. Kr. Boklund, nationalmuseum; A. Ahnfelt, Europas konstnärer (1887); G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer (1892).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henric A Ankarcrona, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18712, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18712
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henric A Ankarcrona, urn:sbl:18712, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2024-04-18.