Eric Arén

Född:1772-04-14 – Finland (i Finströms församling, Åland.)
Död:1859-09-26 – Finland (i Finströms församling, Åland.)

Uppbådsledare, Kronolänsman


Band 02 (1920), sida 126.

Meriter

Arén, Eric, f. 14 apr. 1772 i Finströms församling på Åland, d 26 sept. 1859 därstädes. Föräldrar: Bonden Karl Gabrielsson och Kristina Karlsdotter. Bokhållare hos assessor Ahlman på Hatanpää 1778 och hos possessionaten Kurck på Laukko 1799; tjänstgjorde på landskansliet i Åbo från 1801; kronolänsman i Finströms socken, där han tillika ägde en gård i Bamböle by, 1802; erhöll 19 okt. 1808 en pension av 200 rdr banko, som utgick till hans död; återvände efter freden i okt. 1809 till Åland men fängslades; frigavs 28 jan. 1810 och återfördes till Sverige; tf. kronolänsman i Sollentuna härad; erhöll fritt tillträde vid hovet; återvände efter av ryska regeringen år 1821 meddelat tillstånd följande år till Åland och var där bosatt i Bjärström (till 1823) och i Emnäs samt slutligen på en år 1831 inköpt, på norra stranden av Bjärströms träsk belägen gård. Erhöll medalj för tapperhet i fält med svärdsordens band 1808 samt förklarades s. å. berättigad att bära officerskokard, vilken konungen själv överräckte till honom, samt infanteri värja med officers portepé.

Gift 1) med Kristina Sofia Holmberg; 2) med Fredrika Susanna Lindström från Norrköping.

Biografi

A:s namn är knutet till minnet av den framgångsrika resning, vari den åländska allmogens gamla självständighetsanda tog sig uttryck vid ryssarnas första ockupation av ögruppen vårvintern 1808. Den fientliga styrkan, vilken, som det vill synas huvudsakligen i rekognoscerande syfte, först gjorde en kortvarig framstöt över isen, beordrades i apr. att besätta landet. Medan huvudstyrkan stannade på Kumlinge, framsändes ett detachement, som tog ställning vid Finby och spred smärre posteringar under befäl av major Nejdhardt över Fasta Åland. Ehuru allmogen trots ett patriotiskt sinnelag, som redan förut otvetydigt framträtt, till en början underkastade sig och ståndspersonerna för att undvika ryska våldsamheter gingo fienden tillhanda med en beredvillighet, som syntes bönderna landsförrädisk, förde de ryska officerarna ett barskt språk, säkerligen avsett att dölja den alltför långt framskjutna truppens farliga läge men i verkligheten blott ägnat att skapa en uppjagad stämning bland befolkningen; något övervåld förekom visserligen ej, men oron ökades än mera genom rekvisitioner av skjutsar och varor, som oftast ej betalades. Missnöjet kom till utbrott, då ryssarna, så snart isen började bli ofarbar, med överdrivna hotelser sökte tvinga allmogen att genom — ännu outförbara — isbråkningar öppna sjöförbindelsen med fasta landet. Några av de förbittrade bönderna vände sig till A., som i trakten åtnjöt ett ovanligt förtroende, och denne var genast färdig att sätta sig i spetsen för en resning; till sin hjälp kallade han pastorsadjunkten i Finström Henrik Johan Gummerus. Natten mellan 6 och 7 maj överraskades de ryska posteringarna i sina kvarter och tillfångatogos. Då de båda ledarna i god tid låtit besätta Färjsund och därigenom avskurit förbindelsen med Finby, nödgades även Nejdhardt, som först undkom, om ett par dagar ge sig fången. Under tiden hade A. och Gummerus redan 7 maj satt efter det ryska Finbydetachementet, som då bönderna borttagit båtarna, med hjälp av de primitivaste farkoster sökte arbeta sig tillbaka till huvudstyrkan på Kumlinge. På Töftö upphunno de fienden och skrämde honom att kapitulera genom ett oförskräckt anfall med sin visserligen överlägsna men till stor del endast med påkar beväpnade skara. Denna vackra framgång var A:s sista vapenbragd. Han avgick till Stockholm med fångarna, över 150 till antalet, och kom sålunda ej att deltaga i bondekrigets slutakt, det ryktbara »Kumlingeslaget» och striderna på Brandö. Den svenska regeringen och ej minst Gustav IV Adolf personligen gav sitt fulla erkännande åt den äkta patriotism, som trots inslag av »herrehat» och social jäsning gav resningen dess väsentliga karaktär. För A. kom emellertid hans behjärtade företag att medföra allvarliga följder. Då ryssarna 1809 definitivt besatte Åland, måste han i största hast med sin familj fly till Sverige, och då han i förlitande på freden och ett svenskt pass återvände till sin hemort för att ordna sina affärer, fick han med ett strängt fängelse böta för sin trohet mot sitt gamla fädernesland; om ryssarna kände nederlaget mot den vapenlösa allmogehopen som en skymf, avtvåddes denna näppeligen därigenom, att Kulnev vid A:s gripande lät sina kosacker spotta den fängslade mannen i ansiktet. Sitt hemman fick A. visserligen senare sälja men led genom förlusten av lösöre och gröda allvarligt ekonomiskt avbräck. Ehuru det i Sverige sörjdes för hans utkomst, sedan han återfått friheten, synes han med glädje ha återvänt till sin hembygd, där han sedan oantastad om än länge övervakad framlevde sina återstående år, in i sena ålderdomen bevarande en »ungdomlig livlighet och eld». Medan på Åland minnena och sägnerna från bonderesningen kringspunno den gamle, var han ej heller i Sverige glömd. Par Bricole, där han och Gummerus 1808 upptagits, fick K. A. V. Strandberg hälsa honom i sin jubilardikt 1858 och grep då tillfället att av hjärtat hylla den, »som körde anno åtta kalmuckerne från Ålands jord».

Författare

G. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: 'Berättelse om hwad sig på Åland tilldragit wid den der-warande fiendtliga styrkans tillfångatagande af åländska allmogen', dat. Stockholm, d. 12 maj 1808 (Inrikes-tidningar 18 maj 1808, N:o 55).

Källor och litteratur

Källor: Biographica A. 17, RA; Inrikes-tidningar 1808 N:o .52, "53, 55 och 56; K. Aug. Bomansson, Skildring af folkrörelsen på Åland 1808 (1852); T. Carpelan, Finsk biogr. handbok, 1 (1895—99); O. Hambraeus, Anteckningar gjorda under bonderesningen på Åland 1808, utg. af R. Hausen (Sv., litt.-sällsk. i Finland, Förhandl. o. uppsatser, 27, 1913); Sveriges krig åren 1808—09, utg. af generalstabens krigshist. afd., 4 (1905).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Arén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18769, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Boëthius.), hämtad 2019-03-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18769
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Arén, urn:sbl:18769, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Boëthius.), hämtad 2019-03-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se