Petrus Dieterici Arenbechius

Född:1620
Död:1673-05-03

Präst, Gymnasielärare, Filolog


Band 02 (1920), sida 132.

Meriter

Arenbechius, Petrus Dieterici, f. 1620 i Närke, d. 3 maj 1673 (själaringning 10, juni). Son till komministern, i Mariefred, sedermera kyrkoherden i Tumbo och Råby Dietericus Christophori. Studerade i Örebro och Strängnäs; student i Uppsala maj 1636; preceptor för Erik Benzelius d. ä. 1640–45; disp. vid collegium illustre i Stockholm 16 mars 1644; är 1645 linguarum orientalium lector extra ordinarius i Strängnäs; företog vidsträckta utländska studieresor samt studerade därunder någon tid i Leiden för professorn i hebreiska Konstantin Caesar och professorn i arabiska Jakob Golius; tilldelades genom K: brev 24 mars 1647 ett anslag av 300 dir smt årligen i tre år för fortsatta utländska studier; erhöll efter sin återkomst till Sverige s. å.-12 aug. K. konfirmation och fullmakt på lektorstjänsten i Strängnäs, varvid de till hans utrikes resor anslagna medlen förvandlades till en fond för lektoratets upprätthållande; anträdde ånyo en utrikes resa och disp. därunder pro gradu i Greifswald 1648; hovpredikant; kyrkoherde i S:t Katarina församling i Stockholm 30 aug. 1654; riksdagsman 1657; kyrkoherde även i Huddinge och Brännkyrka genom K. brev 20 maj 1658 men avstod denna befattning genom förlikning med förutvarande innehavaren av pastoratet, Johan Fernelius, 22 sept. 1659.

Gift 1) med Ingrid Andersdotter, d. 26 aug. 1659, dotter till borgmästaren i Norrköping Anders Mattsson; 2) med Maria Hobe, dotter till bagaren Mickel Hobe. Han hade med sin första hustru tre barn, av vilka två 1657 avledo i pesten, samt i sitt andra gifte åtta barn, som överlevde honom.

Biografi

Av A:s lärjunge, sedermera ärkebiskop Benzelius, äger man ett vittnesbörd om hans lärarbegåvning liksom om den foglighet och humanitet, varmed han förstod att uppmuntra sin lärjunge till flit och allvarliga studier. Hans första tryckta lärdomsprov, disputationen vid collegium illustre i Stockholm 1644, är tillägnad biskop Johannes Matthiæ och åtföljes av lyckönskningsverser från bl. a. dåvarande professorn, sedermera ärkebiskopen Lars Stigzelius; bland sina gynnare under Studieåren nämner han i en tillägnan Louis De Geer. Kanske hade han dessa inflytelserika förbindelser att tacka även för drottning Kristinas verksamma intresse för hans studier i de österländska språken. Över huvud stodo dessa studier under 1600-talet högt i vårt land. Hebräiskan var både vid gymnasierna och universitetet ett viktigt bildningsmedel, och vid sidan av versskrivningens och talandets mera formella färdigheter och en god del kabbalistisk mysticism ägde Sverige att Uppvisa prov av verkligt filologiskt arbete. Johannes Matthiæ tillhörde de hebräiska studiernas verksamma befrämjare. Han anslog 1645 räntan av en ansenligare donation — av sekreteraren J. Fr. Schwalch — till underhåll åt lektorn i ämnet vid Strängnäs gymnasium, och det skall även ha varit han, som uppmuntrade A. till det arbete, som egentligen fäst uppmärksamheten vid dennes namn, det av J. Heysig-Ridderstierna omtalade utkastet till en ny svensk bibelöversättning. A:s' manuskript synes emellertid mycket tidigt ha gått förlorat, då ej ens Ridderstierna sett det, och endast en inblick i hans arbetssätt ger oss en hans gymnasialdisputation av år 1648, vari han behandlar trettiofem ställen i gamla och åtta ställen i nya testamentet. Hans metod är rent filologisk, ej dogmatisk, samt komparativ, i det han ofta anställer jämförelser, särskilt med arabiskan, vari han tyckes ha ägt stora kunskaper. Han ställer bredvid varandra den gällande översättningen (»versio vulgata») och sitt eget förslag till översättning (»versio renovata»), åtföljt av språklig motivering. Arbetet vittnar om lärdom och skarpsinne, även om det ej alltid håller måttet inför nutida vetenskapliga krav. A:s' översättningar måste i många fall anses innebära verkliga förbättringar, men de prov han givit, äro ej tillräckliga för att visa, om han kunnat åstadkomma ett verk, vilket i det stora hela överträffat vår gamla översättning.

Det har uppgivits — och hans gravskrift har ansetts bestyrka detta — att A. åtföljt Karl Gustav i fält, men redan 1654 kallades han av konungen till kyrkoherde i Katarina nybildade församling i Stockholm och tillträdde omedelbart sin tjänst. Ett av de tidigaste vittnesbörden om hans verksamhet är inrättandet av Katarina pedagogi, det första offentliga läroverket på Södermalm, varvid han dock gick egenmäktigt till väga och ej undgick ganska skarpa konflikter med konsistoriet. Som församlingsföreståndare visade han sig snart mindre lycklig. Konungen tilldelade honom 1658 Huddinge och Brännkyrka som annex, men företrädaren kunde i hans tycke ej hastigt nog förses med annan lägenhet, och han sökte då utan vidare taga den nya platsens fördelar i besittning; då han lät tillgripa höet från en under Brännkyrka prästgård hörande äng, uppstod ett våldsamt slagsmål med den förutvarande kyrkoherden Fernelius och hans folk, ur vilket A och hans följe utgingo som obestridda segrare. De vittnesmål, parterna förebragte inför Stockholms stads konsistorium, äro inbördes ganska stridiga, men uppenbarligen artade sig saken illa för A., ty konsistoriet förklarade honom (10 aug. 1659) skyldig att svara inför världslig rätt, och han fann sig då föranlåten att blidka Fernelius genom att bl. a. avstå från alla anspråk på Huddinge och Brännkyrka. Konungen höll honom om ryggen, och saken fick härmed förfalla, men hans våldsamhet och snöpliga reträtt måste kvarlämna missaktning och förbittring över den församlingen genom annexets förlust tillfogade skadan. Nya anledningar till missnöje och missämja tillkommo under årens lopp: man klagade över A:s' förvaltning av kyrkomedlen, hans vårdslöshet och hans påstridighet, då det gällde att åt sig bevara tjänsteförrättningar, som medförde sportler — egenskaper, vilka exempelvis vid begravningar lett till störande uppträden —, hans obehärskade språk i predikningarna och annat dylikt. Ett parti inom församlingen med kyrkvärdarna i spetsen drog saken inför Stockholms konsistorium, som hänvisade en del av punkterna till världslig rätt och slutligen (26 maj 1669) för A:s' i de övriga begångna fel tilldelade honom en eftertrycklig varning. Vid de världsliga domstolarna hade A. framgång i rådhusrätten (dom 2 dec. 1667), men Svea hovrätt, där man fann honom grovt felaktig och syntes böjd att statuera ett allvarligt exempel, ålade honom 14 nov. 1668 att göra reda för sin medelförvaltning inför kammarrevisionen. A. uppgav emellertid ej striden. I kammarrevisionen erhöll han 16 febr. 1669 ett utslag, som i varje fall ej förklarade honom skyldig till någon oärlighet. Stödd på detta samt på intyg dels av mera framstående medlemmar av sin församling, dels av ett hundratal av sina åhörare, som alla förklarade sig väl till freds med honom, utverkade han ett K. brev till hovrätten 10 sept. 1669, vari K. M:t väl förklarade sig ha ämnat avlägsna A. från församlingen men nu ej längre fann detta nödvändigt, sedan det visat sig, att ej alla vore missnöjda med honom; hovrätten borde i stället skyndsammast avgöra målet. Vilken utgång saken fick i Svea hovrätt, är ej klart, men A. slutade i varje fall sina dagar i orubbad besittning av sin tjänst. De vidlyftiga och kulturhistoriskt intressanta akterna i hans tvister lämna emellertid intet tvivel om hans självrådighet och hans lynnes otyglade häftighet.

Författare

J. Lindblom; B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Disputatio theologica, quosdam articulos fidei ut & genuinam significationem verborum quorundam juxta textum originalem exhibens. Upps. 1644. 4:0'6 bl. (Disp. vid collegium illustre i Stockholm; praes. C. Lithman, resp. P. Dieterici.) — Confessio fidei de Sacra Scriptura errorumque rejectio. Strängnäs 1645. 4: o 8 bl. (Gymnasialdisp.; prass. Joh. Matthiae, resp. P. Dieterici.)— Specimen conciliationis linguarum, ex nativis earundem proprietatibus, in textus aliquot sacros, ad veram & con-venientem linguas Sveticae versionem diductum. Strängnäs 1648. 4: o 12 bl. (Gymnasialdisp.; prass. P. Arenbechius, resp. N. Beronis, M: Jonae, O. Andreas Palm.) — Disputatio philosophica miscellaneorum encyclopaedicas exhibens positiones. Greifswald 1648. 4: o. (Disp. pro gradu; praes. J. Michaélis.) — En christeligh lijkpredikan om the gudhfriichtige menniskiors siälars märckelige tröst och Gudz barns herliga tilstånd vthi thet ewiga liffwet, vthaff then 116 psalm v. 7. 8. 9. öfwer... hustru Anna ThomasDotter Funck, thens ährebornes . . . Petter Bohms, förnemblige handelsmans vthi.. . Stockholm... hustru, hwilken. .. affsomnade then 21 april An. 1658... [Sthm] 1658. 4: o 52 s. — A. har därjämte presiderat för en av resp., Jonas Erici Billovius, förf. teol. avhandl.: De Deo éssentia uno et personis trino. Strängnäs 1647.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Stockholms konsistoriums prot. och akter, Svea hovrätts liber causarum 118: 2, N:o 22"samt acta ecclesiastica: S:t Katarina församling, allt i RA; J. Heysig-Ridderstierna, Memorial på... manuskrip-ter . . . angående sv. Bibliens revision (UB, Palmskiöldska saml. 112 e); A. A. Stiernman, Bibliotheca Svio-Gothica, III (UB, sign. U. 201); likpredikan av Z. Reuserus över A:s dotter Anna, gift med landskamreraren Samuel Franck (1679); H. Afzelius, Erik Benzelius d. ä., 1 (1897); C. Björling, Katarina skola (1913); J. A. Drysén, Strängnäs läroverks arkiv (1876), s. 6; E. L. Hydrén, De fatis literaturae Orientalis-in Svecia (1755); S. Lcenbom, Utkast til en historia om sv. bibelöfversättningar (1774); K. U. Nyländer, Semitiska studier i Sverige under flydda tider (Ny sv. tidskr. 1889); J. A. Schinmeyer, Versuch einer vollständigen Geschichte der schwed. Bibel-Uebersetzungen (1777); A. Westén, Sv. Kongl. hof-clericiets historia, 1 (1799).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Dieterici Arenbechius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18771, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Lindblom; B. Boëthius.), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18771
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Dieterici Arenbechius, urn:sbl:18771, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Lindblom; B. Boëthius.), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se