Asmund Karesson

Död:levde på 1000

Runristare


Band 02 (1920), sida 375.

Meriter

Biografi

Asmund Karesson är Sveriges förste runstensristare av konstnärlig rang. Han har själv huggit eller givit utkastet till omkr. 40 runstenar, resta i trakterna från södra Gästrikland i norr till Stockholm i söder. Flertalet av hans stenar äro samlade kring Uppsala, "vilket ju på A:s tid — 1000-talets andra fjärdedel och mitt — var landets huvudort.

Det som först faller i ögonen, då vi stå inför en av A: s stenar, är ornamentiken. Det är A., som skänker denna en stundom även efter moderna krav konstnärlig hållning och därmed höjer sin samtids och de närmast följande generationernas runstenar i Uppland till ett plan, som icke uppnås i någon annan del av Norden. Det är den sena vikingatidens djurornamentik, sådan denna utbildats i de nordiska vikingabygderna i Britannien och i själva Norden, som han tar i sin tjänst. Minnesskriften anbringar han i regel på en eller två slingor, vilkas ändar utstyras med huvud och stjärt i tidens egendomliga smak. Djurslingornas form avpassas känsligt efter det obearbetade stenblockets konturer. Mittpartiet upptages i regeln av ett kors, som ofta får de originella former, som utmärka runstenskorsen: de likna ofta moderna ordensdekorationer. Det är det kristna ringkorset i den dekorativa stil, som detta fått i det keltiska och anglosachsiska Britannien, som här förenklat träder oss till mötes.

Över huvud är den kristliga karaktären hos A:s ristningar starkt framträdande. Mycket ofta fogar han till den vanliga ristningsformeln bönen: »Gud och Guds moder hjälpe hans själ». Och i ett par fall är hans ornamentik uppenbarligen lånad från kristna gravkistor. Om man erinrar sig, att kristendomen ännu under 1000-talets förra hälft endast har få anhängare i Uppsverige, framstår hans kristna nit såsom särskilt påfallande. Hans äldsta ristningar torde förskriva sig från 1020-talet. Ett av hans ursprungligare mönster, två mot varandra lagda rundjur, är efterbildat av mästare, som huggit de under 1040-talets första år resta stenar, som omtala Ingvars bekanta härnadståg till Ryssland och trakterna kring Kaspiska havet. En av hans yngsta ristningar, Järstastenen vid Gävle, nämner kung Emund (cirka 1O50—59). De yngre av hans stenar ange i en hel del fall icke blott A. utan också vid hans sida en annan man som ristare. Hans egendomliga ortografi och runformer återfinna vi på runstenar — visserligen icke huggna av honom men sannolikt av honom planerade, åtminstone vad själva inskriften angår — i Hälsingland (Hudiksvallstrakten), Medelpad och Jämtland (Frösön). Den sistnämnda är rest av Austman Vifastsson, som uppger sig ha kristnat Jämtland.

En rad fakta sätta A. i nära förbindelse med England och den från England till vårt land utgående missionen under förra hälften och mitten av 1000-talet. Hans ornamentik och framför allt hans korsformer utgå från former, som användas av nordmän i Britannien; han känner väl engelsk historia från 1000-talets första decennier: på hans ristningar få vi upplysning om flera olika härnadståg, som nordborna företogo i detta land under hövdingar som Skoglar-Toste, Torkel den höge och Knut den store; han har upptagit en runa (*) från den anglosachsiska runskriften, vilket naturligtvis förutsätter en särskild förtrogenhet med denna; hans inskrifter uppvisa anglosachsiska ord (bl. a. har ordet själ, som är ett med kristendomen infört ord i vårt språk, hos honom alltid den engelska formen [själ, eng. soul]); han kämpar för den kristna tron i det hedniska Uppsverige, och han gör detta under kungligt beskydd, ty hans hemort är uppenbarligen Uppsala, där Svearikets konung residerar, och hans inskriftsformler upptagas på runstenar, som utföras av hövdingarna på kungsgårdarna vid Hög i Hälsingland (nära Hudiksvall) och på Frösön i Jämtland, vilken sistnämnda sten uttryckligen omnämner missionsarbetet. Det ligger onekligen nära till hands att redan på de anförda grunderna i Asmund se en av den engelska missionens män i Uppsverige. Att hans ristningar äro avfattade på oklanderligt nordiskt tungomål, låter väl förena sig med ett antagande, att han härstammat från Britannien, när vi blott erinra oss, att nordiskt språk ännu på 1000-talet brukades bland de inflyttade nordborna i många trakter av det nuvarande Storbritannien. Runskriftens bristfälliga teckensystem tillåter oss endast i ringa mån att iakttaga de språkliga motsättningar, som rådde mellan olika delar av det nordiska området.

Från två nära samtida källor äga vi kunskap om en missionsbiskop Osmundus, som var verksam i Sverige just på den tid, varom här är fråga. Den ena är en historia över det hamburgska ärkebiskopsstiftet, författad på 1070-talet av den kände domherren Adam av Bremen; den andra är en i början av 1100-talet författad historia över Eli kloster i Cambridgeshire, nordost om London. Adam berättar om Osmundus, att han var en frände i yngre led till den bekante missionären biskop Sigfrid, som var verksam i olika delar av Sverige ungefär mellan åren 1015 och 1050 (bok 4, kap. 33). Att denne Sigfrid var engelsman till börden, kan numera svårligen betvivlas. Sigfrids kusin var den av Adam nämnde missionären Grimkel, vilkens namn — av nordisk härkomst — visar, att släkten tillhörde den skandinaviska befolkningen i Britannien eller åtminstone var nära förbunden med dessa nordmän: Grimkel är ett i vikingatidens England vanligt namn, som bars av flera biskopar. Såväl Osmund som Carig (= det nordiska Kare) äro likaledes vanliga namn i det skandinaviska England på samma tid. Sigfrid sände sin unge frände Osmundus till Bremen för att utbildas i därvarande skola. Senare begav sig Osmundus till Rom och sökte att där bli ordinerad till biskop men avvisades. Han företog därefter vidsträckta resor — sannolikt besökte han Grekland och Konstantinopel — och ställde förmodligen därifrån hemfärden på den vanliga östra vägen genom Ryssland till Sverige. Säkert är, att han blev ordinerad av en ärkebiskop i Polen. Återkommen till Sverige, föregav han sig enligt Adam vara av påven vigd till ärkebiskop över Sverige och visste att hos kung Emund förskaffa sig ett stort inflytande. Emund avvisade också de ombud, som den hamburgske ärkebiskopen sände till Sverige för att göra sina rättigheter därstädes gällande: det svenska missionsfältet var av påven tilldelat det hamburgska ärkestiftet. Osmundus betecknas av Adam som en kringstrykande äventyrare, som gav de nyomvända svenskarna en vrång undervisning i den kristna tron.

Helt olika är den bild, som »Historia Eliensis» ger oss av Osmundus. Till kung Edvard Bekännarens (1042—66) hov kom, berättar hon, en prästman Osmundus, som tidigare varit biskop i Svsetiud. Han var nu vid framskriden ålder och en vördnadsbjudande man. Han följde en tid konungen och stod i stor ynnest hos honom, liksom han var högt uppburen av rikets främsta män. Han sökte omsider för sina återstående dagar en tillflykt i Eli kloster, där han blev upptagen som broder och fullgjorde en biskops åligganden. Den som upptog honom i klostret, var biskop Wulfrik (1044—66), och Osmundus dog under Turstans abbotskap (1066—71).

Osmundus är sålunda en engelsk missionsbiskop i Sverige. Han får stöd av kung Emund, som förmodligen söker att frigöra Sverige från den hamburgske ärkebiskopens välde och stifta ett eget svenskt ärkebiskopsdöme. När Emund dör (troligen senast 1059), måste Osmundus lämna landet, emedan den nye konungen Stenkil — såsom vi erfara av Adam — var den hamburgska kyrkan tillgiven, och han beger sig då till sitt fädernesland England.

Det synes vara i hög grad sannolikt, att runristaren Asmund och vår förste ärkebiskop Osmundus äro en och samma person. Vad vi erfara om bådas liv ur de högst olikartade källorna — A:s efterlämnade verk, de runristade minnesvårdarna, och de samtida latinska historieurkunderna — kan knappast överensstämma bättre än det gör. Osmundus, en man från England av nordisk börd, kommer tydligen hit med sin äldre frände missionären Sigfrid eller uppsöker honom här, innan han själv ännu fått prästerlig utbildning. A. är en man med noggrann kännedom om engelsk kultur och engelskt språk men också fullt bevandrad i nordiskt tungomål. Han är ivrig kristen, uppträder som runristare och använder sin konst i den kristna propagandans tjänst. Hans första verk förskriva sig ungefär från tiden för Anund Jakobs första regeringsår, och hans arbeten vinna den genklang bland svearna, att ristare, som äro dilettanter, efterbilda hans ornamentik och språkliga mönster redan på 1020- och 1030-talen. Osmundus skickas en rundlig tid före Emund Gammals tillträde till regeringen i prästskolan i Bremenoch företar, efter det han avslutat sina studier, långvariga resor till södra och förmodligen också sydöstra Europa. A. är troligen borta från Sverige i början av 1040-talet, ty han har icke huggit någon av de även i de trakter, där han är verksam, vanliga Ingvarsstenarna. Han är däremot åter här under kungEmund (Järstastenen), och under detta senare skede av hans verksamhet som runristare sättes i en hel rad fall ett annat ristarnamn vid sidan av hans eget på stenarna, ja, stenar, som äro enbart signerade med hans namn, äro bevisligen ristade av annan man: den gamle konstnären ger ännu mönster till ornamentik och inskrift, men andra få utföra själva huggningen. Detta A:s skede sammanfaller till tiden med Osmundus’ biskopat. Man synes alltså knappast behöva tveka om att i A., Uppsveriges förste och främste runstenskonstnär, också se Sveriges förste — visserligen kanske icke alldeles legitime — ärkebiskop.

Författare

O. v. FRIESEN.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Västgötalagens biskopslängd; Ex Adami gestis Hammaburgensis ecclesiæ pontificum (Scriptores rerum Svecicarum, III: 1, 1876); O. v. Friesen, Upplands runstenar (1913); A. D. Jørgensen, Den nordiske KirkesGrundlæggelse og förste Udvikling (1874–78).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Asmund Karesson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18878, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. v. FRIESEN.), hämtad 2017-08-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18878
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Asmund Karesson, urn:sbl:18878, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. v. FRIESEN.), hämtad 2017-08-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se