Meriter

Christian Henrik Thomas Aspelin, f. 29 juli 1830, d 6 juli 19191. Föräldrar: brukspatronen Tomas Aspelin och Johanna Lovisa (Jeanna) Peterson. Åtnjöt privat undervisning; elev vid nya elementarskolan ht. 1843–vt. 1849; student i Uppsala 29 jan. 1850; elev vid Falu bergsskola 1855–56. Deltog i skötseln av det fadern tillhöriga Fagersta bruk; e. elev vid Ultuna lantbruksinstitut 1858–59; övertog i början av 1860-talet skötseln av Fagersta och blev då Fagersta bruks a.-b. år 1873 stiftades, delägare i detta och dess disponent; styrelseledamot i Norbergs-Risbergs gruve-a.-b., Gröndals gruve-a.-b., Granrots gruve-a.-b., Storgruve a.b., Stortägts gruve a.b. och Norbergs elektriska a.-b.; landstingsmän 1876; ledamot av riksdagens andra kammare 1879–81; e. o. fullmäktig i järnkontoret 1897–1907. RNO 1867; KVO1kl. 1884; erhöll järnkontorets stora guldmedalj 1897; KmstkVO s. å.; innehade dessutom utländska ordnar. – Ogift.

Biografi

Fagersta, en sedan gammalt betydande bruksegendom av äldre typ, räknar, efter en tid av nedåtgående, ett nytt skede i sin utveckling från år 1852, då possessionen förvärvades av A:s fader, den framstående Stockholmsborgaren Tomas A., och framför allt från 1860-talets början, då skötseln av bruket överlämnades åt A. Dennes insats i Fagersta historia består däri, att han förvandlat det efter gamla metoder arbetande, för den nya tiden skäligen oansenliga järnbruket till ett förstklassigt, efter svenska förhållanden stort kvalitetsstålverk, vars fabrikater såväl inom Sverige som överallt i utlandet, där de kommit till användning, tillvunnit sig det högsta erkännande. Nyckeln till framgången var A:s princip att städse sätta kvaliteten i första och förtjänsten i andra rummet. Hellre än att ej framställa bästa möjliga vara förlorade han på en tillverkning, och han avvisade alltid förslag till driftens förbilligande, om minsta farhåga förefanns, att kvaliteten skulle sänkas. Däremot sparades varken möda eller penningar, då det gällde experiment och undersökningar, som avsågo förbättringar av tillverkningen. Personligen handhade A. vid sidan av det allmänna chefsskapet framför allt affärsledningen och företagets finansiering. De tekniska och metallurgiska frågorna hade han givetvis ej tillfälle att följa i detalj, men han tog med intresse del av stålhanteringens framsteg i Sverige och utlandet samt ägde god förmåga att bedöma värdet av nya förslag, som framlades till hans avgörande. Han hade därjämte den viktiga chefsegenskapen att rätt välja sina medarbetare och lämna dem tillräckligt fria händer för att väcka och vidmakthålla deras intresse för arbetsuppgifterna.

Det första stora steget framåt togs, då bessemertillverkningen år 1866 infördes vid Fagersta. Efter betydliga ekonomiska uppoffringar och ändamålsenliga förbättringar nåddes här tillfredsställande resultat även vid drift i stort, och Fagersta blev vid sidan av Sandviken det första svenska verk, som kunde basera större delen av sin produktion på den nya metoden. Redan före 1860-talets utgång kunde Fagersta bessemerstål användas även till fabrikat, som ställde de största anspråk på materialets kvalitet. År 1884 byggdes en första martinugn. Tillverkningen av martinstål tog därpå sin början följande år och fortgick till en tid vid sidan av bessemertillverkningen samt utträngde slutligen (1897) alldeles denna. En särskild berömmelse vann Fagersta under A:s tid genom det framsynta sätt, varpå teorien där togs i praktikens tjänst. Redan år 1873 utförde David Kirkaldy i London, på uppdrag och bekostnad av bruket med material från Fagersta de fullständigaste stålundersökningar, som dittills verkställts. Hans forskningar väckte också ett berättigat uppseende, då de av A. framlades på Fagersta utställning i Filadelfia år 1876, och anses numera som klassiska. Senare utfördes vid bruket och med dess resurser omfattande vetenskapliga undersökningar å stål och järn, vilka likaledes tillvunno Fagersta de högsta erkännanden, då de framlades vid utställningarna i Stockholm 1897 och Paris 1900. A:s stora beredvillighet att offentliggöra frukterna av närmast för brukets räkning utförda undersökningar vittnar om en mindre vanlig allmänanda, och såväl Sveriges som utlandets järnhantering står därför i tacksamhetsskuld till honom. A. såg gärna, att nya specialstålskvaliteter upptogos bland brukets tillverkningar. Så infördes framställning av s. k. snabbsvarvstål i martinugn i stället för i degel, av kromstål i martinugn genom tillsättande av krommalm i stället för kromjärn samt av svavelstål, ett stål av hög svavel- och manganhalt, som äger en del för vissa ändamål värderika egenskaper. Även manufaktureringen av det utmärkta stål, Fagersta tack vare de ständiga förbättringarna i tillverkningen förfogade över, intresserade i hög grad A. Nya fabrikat, vilkas tillverkning infördes, voro sågblad (1870), gevärspipor (1870), spiralfjädrar (1873), dragen järntråd (1883), ståltrådslinor (1884), gevärspipor enligt ny metod (1891) samt valsade och dragna vällfria tuber (1893). År 1875 började man exploatera torvmossarna genom tillverkning av s. k. rörtorv. Den starka utvecklingen av bruksrörelsen under A:s chefstid erfordrade snart mera kraft än på platsen fanns att tillgå. Tid efter annan lät därför A. i omnejden uppföra vattenkraftstationer, vilka sattes i förbindelse med bruket genom lintransmission, den största på sin tid i Sverige; senare ersattes dessa anläggningar med elektricitetsverk. A:s ledning av Fagersta upphörde år 1907, då aktierna i bolaget övergingo i andra händer. Utvecklingen under den långa tid, han förestod bruket, belyses av följande siffror. I början av 1860-talet och år 1907 utgjorde årstillverkningen av stål, smidesjärn och manufaktur resp. 1,300 och 28,661 ton, den bebyggda vattenkraften resp. 190 och 2,986 hästkrafter, antalet personer, boende i bolagets hus resp. 810 och 3,585 samt utbetalda arbetslöner under året resp. 99,000 och 1,175,000 kr.

A. ägde alla de inre och yttre egenskaper, som äro utmärkande för den verklige gentlemannen. Därjämte förenade han med snabb uppfattning och ovanligt livligt lynne stor ihärdighet och grundlighet. Förhållandet mellan honom och hans arbetare var alltid det bästa. Ingen kunde vara mera angelägen än han att hjälpa, då någon av hans underlydande drabbades av sjukdom eller andra svårigheter.

Författare

J. A. Brinell.

Källor och litteratur

Källor: Stockholms dagblad 29 juli 1900; Promemoria rör. projecterad bolagsbildning till inköp af Fagersta-verken (1851); A. Wahlberg, Hållfasthets-prof och andra undersökningar å diverse metaller och ämnen,. .. utförda till Pariserutställningen år 1900 af öfveringenjör J. A. Brinell (Jern-kontorets annaler, 1901).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian H T Aspelin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18889, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. A. Brinell.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18889
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian H T Aspelin, urn:sbl:18889, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. A. Brinell.), hämtad 2024-04-25.