Jakob Bagge

Född:1502-05-01
Död:1577-01-14

Sjöofficer, Amiral, Ståthållare, Krigsbefäl


Band 02 (1920), sida 564.

Meriter

1. Jakob Bagge d. ä. till Boo, f. enligt den sannolikaste uppgiften 1 maj 1502, d 14 jan. 1577. Föräldrar: Tord Olofsson Bagge, en man av antagligen halländsk släkt, vilken 1522 gick i svensk tjänst, och Ingeborg Jakobsdotter, som lär ha härstammat från Norge. Erhöll 28 okt. 1532 kvitto på »all den del, han uppburit i Viken» detta år; fogde i Sollentuna, Vallentuna och Seminghundra härad s. d. samt på Salberget 15 febr. 1533; kapten och hövitsman över knektarna i Östergötland 26 aug. 1534; medföljde s. å. den kår, som under befäl av Johan Turesson (Tre rosor) avgick till Kristian III: s hjälp i den s. k. grevefejden, och förde därvid jämte Söffrin Kijl befäl över knektarna; kommendant i Halmstad okt. s. å.; avsänd med 1,500 knektar till flottans bemanning 1535; hövitsman på skeppet Kampermannen och, enligt Rasmus Ludvigsson, tillika underamiral på svenska flottan; insatt i slottsloven på Stockholms slott 16 maj 1538; användes i Dackefejden och förordnades därvid 12 okt. 1542 till befälhavare för ett regemente knektar, sammansatt av svenskar, finnar och danskar; förordnad att uppgräva, rensa och påla farleden genom Väddö i Roslagen 24 maj 1553; vid ryska fejdens utbrott amiral över den till Finland bestämda flottan samt hövitsman för det därå inskeppade krigsfolket 28 juni 1555; jämte Klas Kristersson Horn överste för de i Viborg förlagda knektarna 27 okt. s. å.; adlad 9 juni 1556 (erhöll förbättring på sköldemärket 1563 och 8 okt. 1573); återvände till Sverige våren 1557; utsändes årligen av Erik XIV på sjöexpeditioner, till dess han 31 maj 1564 råkade i en fångenskap, ur vilken han först frigavs efter freden i Stettin 1571; ståthållare på Stockholms slott; tillika förordnad att under Klas Flemings vistelse i Finland hava uppsikten över flottan i Stockholm 12 aug. 1572; entledigad från ståthållarbefattningen 3 apr. 1573 samt från uppsikten över flottan i Stockholm 18 maj s. å.; återtog längre fram ståthållarbefattningen, vilken han, enligt vad som framgår av Stockholms stads tänkeböcker, utövat såväl 1573 som 1574, 1575 och 1576 samt antagligen behållit till sin död.

Gift med Anna Jönsdotter Svinhufvud, Jöns Anderssons dotter från Bergslagen.

Biografi

Ehuru B. till en början användes i fogdeförvaltningen, var han säkerligen redan tidigt förtrogen med krigaryrket, varför han också under grevefejden erhöll högre befälsposter. Såsom kommendant i Halmstad efter denna stads erövring tillbakaslog han med stor tapperhet de försök, som Johan av Hoya gjorde att bemäktiga sig den viktiga platsen, men blev därvid så svårt sårad, att han en tid måste låta föra sig i en hästbår, så ofta han drog ut mot fienden. I 1535 års krigsrörelser till sjöss tog han en ärofull del, såsom i sjöslaget vid Bornholm, då hans skepp var det enda, som understödde amiralskeppet. Hans förtjänster belönades bl. a. (30 maj 1536) med ett stenhus vid svartbrödraklostret i Stockholm, vilket tillhört Klemet Renzel, som varit inblandad i Anders Myntmästares förräderi. Sedan B. efter kriget insatts i slottsloven på Stockholms slott, fick han i uppdrag att vara de kungliga kamrerarna behjälplig vid kontrollen av fogdarna. På den flotta, som åtföljde konungen till Brömsebro 1541, tjänstgjorde han som underamiral och erhöll därvid ett synnerligt bevis på Gustavs förtroende, i det denne, då han begav sig över till danska sidan för att samtala med Kristian III, lämnade sina söner Erik och Johan i B:s förvar på dennes fartyg. Under Dackefejden deltog B. både i strider och underhandlingar. Efter Dackes nederlag i Högsby 1543 finna vi honom ivrigt sysselsatt med att återställa lugnet i Småland. Utsänd från Kalmar med 700 man i juni 1543, genomströvade han vida områden i östra Småland, förföljde Dacke och dennes anhängare och tog gisslan av de härad, som begärde nåd och lovade trohet. Även efter upprorets kuvande kände konungen sig ej lugn för utländska uppviglingsförsök utan lät honom med fartyg bevaka kusten. Som belöning för sina tjänster erhöll B. tid efter annan ej obetydliga men något växlande förläningar i Roslagen; bl. a. innehade han från slutet av 1530-talet med ett kortare avbrott Väddö socken samt från början av 1540-talet Söderby socken. Den 14 juli 1545 fick han jämte hustrun egendomen Bo och torpet Lännersta i Värmdö socken, vilka gårdar de skulle innehava fria från skatt och andra rättigheter under sin livstid; dock måste de i byte lämna en del annan jord. Efter åtskilliga års lugn sändes B. till Viborg för att deltaga i kriget mot ryssarna. Med de smärre fartygen företog han därifrån en djärv rekognoscering uppför Nevafloden och framträngde till närheten av Nöteborg, varefter han återvände till Viborg. Efter konungens ankomst till Finland fick han i uppdrag att med både flotta och lanttrupper företaga en expedition uppför Neva, ty tillfället ansågs gynnsamt att överraska fienden. Expeditionen kom också till stånd i sept. 1555 men misslyckades. B., som med sin flotta framträngt till Nöteborg, kunde trots sin tapperhet och rådighet endast med svårighet föra fartygen tillbaka till Viborg. Oaktat företagets utgång föll han dock ej i onåd. Som överste jämte Klas Kristersson Horn för alla knektarna i Viborg fick han kvarstanna där, till dess han 5 maj 1557 av hertig Johan erhöll tillstånd att draga hem till Sverige igen, »emedan det var kommet till ett anstånd med ryssen». Under sin vistelse i Finland fick han av konungens egen hand mottaga sitt adelsbrev, och 1559 utvidgades hans jordbesittning på Värmdön med Tynningö och några andra gods.

B:s ärorikaste tid infaller under Erik XlV:s regering. Då Erik ville inrätta ett överamirals- och ett underamiralsämbete, vilkas innehavare skulle vara fasta ämbetsmän med rent administrativa åligganden — en plan, som dock icke nu blev förverkligad — ämnade han väl endast den senare värdigheten åt B., men detta berodde nog blott på dennes ringa härkomst. När det var fråga om sjöexpeditioner av fredlig eller krigisk natur, fick han nästan alltid förtroendet att föra högsta befälet. Så var han t. ex. amiral på den flotta, som i sept. 1561 skulle föra konungen över till England i friarärenden men som strax fick vända om. Endast 1562 finna vi honom såsom underamiral under Jöns Bonde, då denne avgick till Skottland i och för frieriet till Maria Stuart. Härmed sluta hans fredliga sjöfärder. Då han nästa gång, i maj 1563, gick till sjöss, hade han visserligen i uppdrag att hemföra konungens utkorade brud, Kristina av Hessen, men också att uppsöka och angripa den danska flottan, var han träffade den. Som bekant möttes de båda flottorna vid Bornholm 30 maj 1563, och B. lyckades erövra det danska amiralskeppet och två andra fartyg, varför han ock vid hemkomsten ärades med ett högtidligt intåg i Stockholm. I slutet av aug. gick han ånyo till sjöss, kryssade i Östersjön samt utkämpade 11 sept. mellan Öland och Gottland en oavgjord strid med danskarna och lybeckarna. Då han därefter återförde sina skepp inom skären, råkade han ut för konungens vrede. Han fick höra, att han varit både rädd och oskicklig, och ståthållarna på Stockholms slott ålades att ej insläppa honom med skeppen, om han komme åter, utan mottaga honom med fisksumpar och »annan slät fordenskap». Onåden blev likväl ej långvarig. När B. 29 maj 1564 seglade ut med stora flottan, var han åter dess överamiral, medan den i hovregistren 1563—64 såsom rikets överamiral upptagne Arvid Trolle fick tjänstgöra såsom hans underamiral. Redan 30 maj kom han i strid med fienden i närheten av Ölands norra udde. Med stor djärvhet fortsatte han följande dag kampen, men då han illa understöddes av en stor del av sin flotta, blev hans ryktbara amiralskepp Mars omringat av fientliga fartyg och råkade slutligen i brand. Sårad, måste han då ge sig fången till lybeckarna. Utlämnad av dessa till danskarna (26 juli), fördes han till Köpenhamn, där han i början åtnjöt stor frihet och bodde än i staden, än på slottet. Efter en tid föll han emellertid i onåd, och 8 dec. 1564 erhöll ståthållaren på slottet befallning att låta tillmura hälften av fönstren i hans kammare och att förbjuda honom lämna rummet. Ej heller skulle någon främmande få tillträde till honom utom den karl, som bar till honom mat. Redan i jan. 1565 förbättrades dock hans belägenhet något. Sedan blev han flyttad till Hald i Jylland. Alla försök att få honom utväxlad under kriget misslyckades. Vid sin återkomst ur fångenskapen efter freden blev han mycket väl mottagen av Johan III och användes både som ståthållare på Stockholms slott och i skeppsgården. Då han 1573, säkerligen till följd av tillfällig sjuklighet och ej på grund av ålderdomsskröplighet, drog sig tillbaka från sina befattningar, betygade konungen honom sin tacksamhet för hans gjorda tjänst, och det dröjde ej länge, innan han åter tog honom i anspråk för den viktiga ståthållarposten på Stockholms slott.

Att B. i hög grad var i besittning av Johans förtroende, synes bl. a. därav, att hertig Karl vände sig även till honom, då han under sin oenighet med konungen 1575 sökte inverka på denne genom drottningen och ett par andra personer. Om hans anseende bland rikets stormän vittnar, att han i rådslaget 8 mars 1575, som upptog en amiral i den föreslagna regeringskonseljen, uppfördes såsom sådan. Liksom av föregående regenter mottog B. av Johan III många ynnestbevis, såsom förläningar och' stadfästelse på frälsefrihet; bl. a. lades 30 juni 1575 Bro socken till hans förläningskomplex i norra och mellersta Roslagen. Även till hans änka utsträcktes den kungliga nåden (riksregistr. 28 febr. 1577).

Efter en bragdrik levnad avled B. år 1577. Rasmus Ludvigsson, som tydligen stått honom nära, har över honom författat en gravskrift, i vilken han prisas såsom gudfruktig, allvarsam och högförståndig i Sveriges lag. Att han ägt även sistnämnda egenskap, kan ej betvivlas, ty under åren 1563 och 1564 var han som domare stundom med i konungens nämnd, och som ståthållare på Stockholms slott satt han ofta till rätta å stadens rådhus med borgmästare och råd. Att döma av hans brev var han en god make och fader. Han synes hava haft ett öppet, frimodigt väsen men icke saknat diplomatisk klokhet. Måhända berodde hans onåd i Danmark på att de uppgifter, han lämnat om svenska förhållanden, ej visat sig pålitliga. Framför allt var han en djärv, till överdåd tapper krigare, en av Sveriges yppersta på 1500-talet. I den inre politiken har han ej spelat någon roll. Den förmögenhet, som han förvärvade och till vilken grunden lades genom kunglig frikostighet, synes han varit mån om att förkovra. Han skaffade sig flera hus i Stockholm, idkade vinförsäljning och sålde järn. Från danskt håll klagades det, att man hade svårt att få igen, vad man lånat honom under hans fångenskap.

Författare

Fr. Westling.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— B:s första sköldebrev förvaras i original på K. biblioteket.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; Stockholms stads tänkeböcker, rådhusarkivet; Rasmus Ludvigssons krönikor, KB. — Gustaf I:s registr.; Handl. rör. Skandinaviens historia; Konung Erik XIV:s nämnds dombok, utg. af C. Silfverstolpe (Hist. handl., 13: 1, 1884); Sv. riksdagsakter, 1—3 (1887 —99); Peder Swart, Kon. Gustaf ,1: s krönika, utg. af N. Eden (1912); Erik Göransson Tegel, Herr Gustaffs, fordom Sweriges, Göthes och Wendes konungs etc. historia (1622); dens., Konung Erics den XIV: s historia, utg. af A. A. von Stiernman (1751). — Biogr. lexikon, N. F., 2 (1858—59); N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899); W. Mollerup, Bidrag til den nord. Syvaarskrigs Historie (Dansk hist. Tidsskr., 5 Raekke, Bd 2, 1880—81); A. Munthe, Sv. sjöhjältar, 2. Jakob Bagge (1899); O. Söderqvist, Johan III och hertig Karl 1568—1575 (1898); A. Zettersten, Sv. flottans historia åren 1522—1634 (1890); F. Ödberg, Om stämplingarna mot kon. Johan III åren 1572—1575 (1897); dens., Om kyrkoherden' herr Maurits Rasmussons i Böne sammansvärjning mot kon. Johan III år 1576 (Vestergötlands fornminnesfören. tidskr., H. 6—7, 1893). — Se i övrigt: J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1 (1917), s. 165, 219, 220, 222, 224, 232.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jakob Bagge, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18993, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Westling.), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18993
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jakob Bagge, urn:sbl:18993, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Westling.), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se