Sten Axelsson Banér

Född:1546
Död:1600-03-20 – Linköpings Domkyrkoförsamling, Östergötlands län

Diplomat, Hovmarskalk, Riksråd


Band 02 (1920), sida 640.

Meriter

5. Sten Axelsson Banér, den föregåendes broder, f. 1546, avrättad 20 mars 1600 i Linköping. Studerade i utlandet; användes i militära, diplomatiska och administrativa uppdrag; riksråd senast 1584; förestod vid olika tillfällen i brodern Gustavs frånvaro dennes hovmarskalkstjänst; ett av de svenska ombuden vid Teusinatraktaten 1594-—95.

Gift 1) 31 aug. 1571 i Kalmar med Margareta Grip, t i mars 1586, dotter till riksrådet Börje Nilsson (Grip) och änka efter Erik Månsson (Natt och Dag); 2) med Ingeborg Tott, dotter till riksrådet Klas Åkesson Tott.

Biografi

B. och hans bror Gustav voro de yngsta i den barnskara, som växte upp kring föräldrarna på Djursholm. Dessa stodo i ett nära förhållande till fru Margaretas bror Nils Persson Bielke och dennes maka fru Anna Hogenskild, vilkas barn, Hogenskild och Ture, synas hava varit de unga Banérarnas intimaste ungdomsbekänta. Efter moderns död (1557) blev hennes bror Ture Persson Bielke deras förmyndare, och dennes bevarade räkenskaper för åren 1557—67 lämna åtskilliga notiser om myndlingarna. Liksom de nyss nämnda kusinerna sändes B. och hans bror Gustav tidigt till utlandet för att inhämta den lärda bildning, som knappast stod ätt få i Sverige. I sept. 1558 lämnade de hemlandet och inskrevos i nov. samma år vid Rostocks universitet, där de vistades flera år och åtminstone tidvis hade morbroderns trotjänare Dionisius Hansson till guvernör. Sämjan mellan bröderna synes under denna tid icke alltid hava varit den bästa, och kusinen Per Bielke vet 1564 berätta, att B. kommit i dåligt sällskap. Denne besökte för övrigt också Greifswald och utsträckte förmodligen sin resa till andra håll. Tiden för hans hemkomst till Sverige kan icke närmare bestämmas, och man känner icke heller mycket om hans öden under resten av Erik XIV:s regering. Bröderna ärvde efter sina föräldrar rätt betydliga jordegendomar, och genom ett 1559 företaget skifte fingo de också del i arvet efter sin mors mostrar Anna och Pernilla Tott. I sistnämnda arvslott ingingo för Sten B: s del gårdarna Herrborum och Händelö i Östergötland, där han i regel uppehöll sig. Händelö blev hans sätesgård, och han skrev sig »till Händelö», senare (sedan han genom giftet med Margareta Grip kommit i besittning av Bro, det nuvarande Brokind) »till Händelö och Bro». Men han blev också ägare till en mängd andra gårdar, särskilt i Östergötland, Småland och Västergötland; ett bevarat »register» av 3 juni 1579 lämnar närmare upplysningar därom. Såsom förläning erhöll han 1569 räntan av Kättilstads, Hägerstads, Oppeby, Västra Eneby, Tjärstads och (till 1572) Kisa socknar jämte 3 gårdar i Vårdnäs socken (samtliga i Kinda härad). B. namnes jämte brodern bland dem, som tagit särskild' anstöt av den behandling, för vilken Nils Sture utsattes av konung Erik, och han skall i juni 1566 hava deltagit i det bekanta samkvämet på Djurgården och i Stockholms skärgård vid dennes avresa till Tyskland. I maj 1567 blev han med anledning därav fängslad och väl också förhörd inför nämnden i Uppsala men råkade mindre illa ut än andra deltagare i den påstådda sammansvärjningen. Det uppgives, att konungen befallt, att alla de fängslade skulle dödas »utom herr Sten» och att det tvetydiga i denna order räddat både B. och Sten Eriksson (Leijonhufvud). Såsom deltagande i kriget mot danskarna omtalas han 1568, då han tjänade under sin kusin Hogenskild Bielke, som ledde anfallet på Rantzaus återtågande här vid Flishult i Småland. Anslaget misslyckades, och de båda fränderna råkade i dansk fångenskap, varur dock herr Hogenskild utväxlades i nov. 1568; B. synes hava återvunnit friheten vid samma tillfälle. Under tiden hade resningen mot den oefterrätt-lige konung Erik, vari B: s bror Gustav och morbror Ture Persson spelat en framstående roll, lett till ett tronskifte i Siverige. B. fick åtminstone besegla de beslut (av 25 och 26 jan. 1569), genom vilka ständerna upphävde domen över Siturarna och erkände Johan som konung. Han mottog riddarslaget vid dennes kröning och ihågkoms med den ovan omtalade förläningen men trädde icke i samma intima förhållande till konungen som brodern. Han fick i sept. 1569 uppdrag att å' konungens vägnar förhandla med dennes besvärlige svåger hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg och synes i början av 1570 hava förstärkt slottsloven på Kalmar. I det följande sökte konungen huvudsakligen använda honom i diplomatiska värv. Så omtalas han juni 1571 i sammanhang med en beskickning till Rostock och i mars 1573 i sammanhang med en hänvändelse till vissa nordtyska furstar, vilkas stöd konungen önskade i händelse av en ny konflikt med Danmark, men det är icke fullt klart, om det därvid är fråga om annat än planer och uppslag. I okt. 1573 sändes han till hertig Karl för att förhandla taed denne om förhållandet till Danmark, närmast med anledning av en nyss anländ dansk beskickning. Något senare (i febr. 1574) anmodades han av konungen att avlösa en annan av dennes tromän i högsta uppsikten över den fängslade konung Erik, men B. lyckades komma ifrån detta obehagliga uppdrag och lät icke heller förmå sig ätt som svenskt jombud deltaga i den planlagda »kompromisshandeln» i Rostock, som avsåg en svensk- dansk uppgörelse. I maj 1576 erbjöd honom konungen förgäves ståthållarposten i Reval. Däremot undandrog han sig icke de lokala, förvaltningsuppdrag, som han mottog såsom en av konungens tromän inom Östergötlands adel. Sålunda skötte han tillsammans med Jöran Gera i maj—juni 1576 mönstringen och besoldningen av de knektar, som från Söderköping befordrades över till Reval, och av det krigsfolk, som i juli 1577 sändes från Östergötland till Finland. B. och Gera uppburo pä våren 1579 brudskatten i Östergötland, varvid de enligt konungens mening läto skattebönderna slippa för lindrigt undan. På sommaren samma år mottog B. å konungens vägnar hertig Karl i Kalmar, då denne återkom från sin tyska resa, och på sommaren 1580 upptogo han och Sven Jakobsson i Östergötland den kostgärd, som pålagts hela riket till krigsfolkets behov. Vid olika tillfällen utsågs han också att ledsaga furstliga personer eller främmande sändebud genom Östergötland. I juni 1581 mottog han konungens uppdrag att tillsammans med Klas Bielke och två tyska sekreterare åtfölja hertig Kristoffer och dennes brud prinsessan Elisabet till Mecklenburg för att övervaka äktenskapskontraktets uppfyllande i vissa punkter. Beskickningen trädde därvid i beröring också med hertig Ulrik av Mecklenburg och fick åtskilligt att beställa med en annan av konungens svågrar, hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg, som gjorde sig beryktad för ett skandalöst levnadssätt. Från denna tid synes B. hava stigit i konungens ynnest; i juni 1581 erhöll han på behaglig tid ett laxfiske vid Norrköping, och åtminstone sedan 1584 kom han att tillhöra riksrådet, en utmärkelse, vartill man inom rådskretsen hade förfeslagit honom redan i nov. 1573. På våren 1585 utnämnde honom konungen till lagman i Södermanland, men hertig Karl, som själv gjorde anspråk på att besätta detta höga ämbete, vägrade att erkänna B., som också förbittrat hertigen genom att i notifikationsbrevet icke iakttaga dennes fulla titulatur. Som rådsherre deltog B. bland annat i de viktiga överläggningarna i Västerås i mars 1585 och var också med under förhandlingarna i Vadstena (apr. och juli 1587), då konungen i samråd med sina tromän bestämde de villkor, på vilka Sigismund skulle få mottaga Polen-Litauens krona. Det var också B., som mottog originalet av »Kalmare stadgar» (av 5 sept. 1587) till förvaring »på allt riksens råds och ständernas vägnar». Vid tillfälliga förfall för sin bror Gustav (t. ex. i jan. 1587) hade han skött dennes hovmarskalksämbete, men särskild betydelse fick detta förordnande, sedan brodern i sept. 1587 rest till Polen med Sigismund för att senare bliva ståthållare i Reval. Hovtjänsten vållade honom många bekymmer; han klagade över att han var »enfaldig och fåmält» och därför »intet kunde till gode uträtta», och han måste märka, att sekreterarna i högre grad hade konungens öra. I juli 1589 följde han konungen till Reval och deltog i de upprörda förhandlingar, som fördes där med anledning av planen på Sigismunds abdikation; man finner hans namn under de beryktade rådslagen av 5 och 15 sept. men saknar närmare kännedom om den roll, han spelade. B., som återvände till Sverige i konungens sällskap, fick liksom sina rådsbröder snart känning av hans onåd och avfordrades bland annat ett skriftligt löfte att återställa »det latinska brevet»(Kalmare stadgar). Då han på våren 1590 sändes till Finland i konungens ärenden, var väl detta närmast en förvisningsåtgärd; i varje fall blev han på återresan till Sverige gripen vid Jungfrusund av kungliga drabanter under Bengt Falks befäl och förd till Åbo som fånge (juli 1590). Liksom sina förföljda rådsbröder förlorade han vid denna tid både rådsvärdighet och förläningar och drabbades av konungens och ständernas förkastelsedom på riksdagen i Stockholm (febr.—mars 1590). Sedan han från Åbo vänt sig både till hertig Karl och prinsessan Anna med böner om deras förord hos konungen, fördes han på hösten 1590 till Sverige och hölls i förvar i Uppsala; hans begäran att få besöka sina gods avslogs. Han underkastades upprepade förhör, varvid både konungen och hertigen framförde sina klagomål. Han fick lämna Uppsala 21 dec. 1590, närmast ställd under hertigens tillsyn; med dennes tillstånd fick han fortsätta till Östergötland och anlände 31 dec. till Bro, där han överlämnade »det latinska brevet» till konungens tjänare. Därefter vistades han en tid på Händelö, oviss om sitt öde, men fördes snart till Stockholm, dit han anlände 17 mars 1591. Först efter flera veckors plågsam väntan fick han kännedom om de numera närmare formulerade anklagelser, som riktades mot honom; de sammanföllo i det hela med dem, som framfördes mot de övriga rådsherrarna, och rörde sig framför allt om händelserna i Reval. I slutet av juli 1591 fördes han till Svartsjö, men på grund av en farsot flyttades han snart till Väntholmen, där han befann sig i början av sept. I brev till drottning Gunilla och prinsessan Anna klagade han över sin belägenhet och särskilt över att han måste leva »föga än som en hedning», eftersom han icke fick besöka kyrkan. Sedan han frigivits, vistades han en tid (i början av 1592) hos brodern på Djursholm, men 4 mars fördes båda ånyo till Stockholm; den närmaste anledningen skulle enligt hertig Karls uppgift hava varit, att de »låtit sig höra med någre spotske ord emot konungen». De sutto en tid (jämte den något senare anlände Erik Sparre) fängslade på slottet men fingo senare söka sig logi i staden. Förhören och påtryckningarna började ånyo; de anklagade, som icke kunde vidgå vad som lades dem till last, sökte dock blidka konungen genom ödmjuka suppli-ker, som stundom framburos till drottningen genom deras fruar. B. synes hava kommit något lindrigare undan än sina olycksbroder. I apr. 1592 fingo de anklagade lämna Stockholm; bröderna B. uppehöllo sig därefter mest på Djursholm, varifrån de måste besvara nya anklagelseskrifter. Konungens död (nov. 1592) gav händelserna en ny vändning. Bröderna B. uppsöktes av ombud för hertigen, som påvissa villkor erbjöd dem försoning, och sedan de rest till Stockholm för närmare förhandlingar härom (dec. 1592), kom det i själva verket till en uppgörelse, nedlagd i ömsesidiga förlikningsbrev.

B., som i sammanhang därmed återfick råds värdighet och förläningar (Tjärstads, Hägerstads och Eneby socknar enligt hertigens öppna brev av 15 febr. 1593), underskrev (8 jan. 1593) den överenskommelse, enligt vilken hertig Karl och rådet övertogo regeringen i Sigismunds frånvaro, och man finner hans namn under ett flertal av de rådslag, som sedermera kommo till. Han var liksom brodern närvarande på Uppsala möte, och hans namn skymtar under förhandlingarna mellan prästerskapet och hertigen. Han och Klas Bielke skola därefter hava sänts till Småland för att mottaga allmogens bekräftelse på mötesbeslutet. I aug. 1593 befann han sig i Stockholm, och efter Sigismunds ankomst (sept.) deltog han i förhandlingarna med denne; han var bland annat med i den deputation, som till konungen överlämnade rådets framställning av 26 nov. Han deltog i riksdagen i Uppsala 1594 men synes icke hava spelat någon framträdande roll i de viktiga förhandlingarna. Ett maktpåliggande uppdrag kom på B: s lott, då han blev den främste bland de ombud, som skulle förhandla om fred med ryssarna; han namnes som sådan redan i Sigismunds instruktion av 12 jan. 1594, men förberedelserna drogo ut på tiden, och B. anlände till Estland först i aug. samma år. Förhandlingarna, som började i nov., ledde till fredstraktaten i Teusina, avsluten 18 maj 1595. I hur vidsträckt grad B. hade äran av fredsslutet, framgår icke av källorna. Som en belöning för hans arbete får man väl anse det, att Sigismund (31 okt. 1595) skänkte honom med ärftlig rätt »ett nederfallet stenhus och tomt i Narva». I sept. 1595 var B. tillbaka i Sverige, och han deltog, ehuru säkerligen icke med lätt hjärta, i Söderköpings riksdag (okt.) liksom i rådets följande av hertigen ledda förhandlingar intill årets slut. Men sedan dess hörde B. till dem, som skydde ytterligare ansvar och sökte undandraga sig överläggningar om de kraftåtgärder, som hertigen ansåg nödvändiga, särskilt mot Klas Fleming. På våren och försommaren 1596 vistades han, tidvis sjuklig, mest på Händelö och Bro under täta överläggningar med brodern och Hogenskild Bielke. Då han i juli 1596 på hertigens kallelse reste till" Stockholm, befann han sig i en tryckt sinnesstämning; han skrev till herr Hogenskild: »Fursten är fast otålig, att vi icke äre förr komne till Stockholm, men vad vele vi 4 eller 5 uträtta, när både herr Nils Gyllenstierne, herr Erik Gustavsson och flere blive tillbaka och dock utan förfall, men oss få personer, som dock eljest nog äre på både sider till tet värste utmärkte vill man gärna hänge grimman över halsen, men Gud hjälpe och bevare oss ifrå allt tet onda, oss tilltänkes». B. deltog i de följande förhandlingarna med hertigen och ständerna (juli—okt. 1596) och fick därunder sin rikliga del av hertigens missnöje med rådsherrarna; denne beskyllde dem för att hava fallit ifrån Söderköpings beslut, hotade att nedlägga regeringen men beslöt till sist att vädja till en ny riksdag. I början av 1597 vistades B. ånyo på sina gods i Östergötland, oroad av den politiska spänningen och hertigens rådsfientliga agitation bland allmogen. Han var enig med sina medbroder i rådet om att de icke skulle infinna sig på den till febr. 1597 utskrivna riksdagen. Om därmed sammanhängande frågor överlade han flitigt, särskilt med brodern, Erik Sparre och Ture Bielke, och ett möte dem emellan på Bro 26 febr. 1597 blev sedermera omtalat som en »sammansvärjning». Man kom överens om att icke låta pressa sig till att underskriva det väntade riksdagsbeslutet, men för övrigt var man tveksam, om man skulle begiva sig till Småland, såsom B. föreslog, eller till Västergötland; på båda hållen fanns nämligen en stark stämning mot hertigen. Då Östergötlands adel kallades till ett möte i Linköping för att mottaga dennes budskap om riksdagen, inställde sig B. jämte brodern och några andra herrar (11 maj 1597), men då hertigen fordrade obetingad anslutning till riksdagsbeslutet, synas B. och Göran Knutsson Posse hava kommit överens att efter Erik Sparres exempel fly. De togo vägen genom Västergötland och befunno sig i början av juni 1597 på danskt område; B. lämnade sin maka, fru Ingeborg, kvar i Sverige. Flykten väckte stort uppseende, och särskilt Hogenskild Bielke uttryckte sin harmsna förvåning över att B. lämnat sina rådsbröder i sticket. B. vistades i början mest på Svaneholm i Skåne, varifrån han underhöll förbindelser med sina närmaste i hemlandet och med Sigismund, som han på allt sätt sökte förmå till väpnat inskridande mot hertigens »tyranni och övervåld». Efter ett besök i Köpenhamn begav han sig i sept. 1597 över Sfettin och Danzig till Warschau, där han 23 okt. återsåg Sigismund. Som gunstbevis mottog han av denne 820 polska gulden till betalning av skulder, som han ådragit sig i Danzig. Han fick konungens uppdrag att resa till Estland och med där värvat folk begiva sig1 till Finland, där det konungatrogna partiet behövde undsättning mot hertigen. Han lämnade Warschau 8 dec. 1597 och anlände vid jultiden till Estland. I slutet av febr. 1598 befann han sig med Lindorm Nilsson (Bonde) och Olof Sverkersson i Narva, där han förgäves sökte tillstånd av de ryska myndigheterna i Ivangorod att föra trupper landvägen till Finland. I mars finner man honom på Wittensten, varifrån han och Olof Sverkersson riktade ett vidlyftigt rådslag till Sigismund, bland annat varnande denne för att taga med sig polsk soldatesk till Sverige. Senare på våren befann han sig ånyo i Polen och förordnades av konungen till högste befälhavare över dennes transportflotta. Om hans roll efter ankomsten till Kalmar (juli 1598) är föga bekant. Han förde flottan också på dess stormiga färd från Kalmar till Stegeborg; en utländsk iakttagare påstår, ovisst med vad rätt, att hans oskicklighet varit orsak till dess missöde. Efter slaget vid Stångebro kom han genom förlikningen mellan konungen och hertigen 28 sept. 1598 liksom de övriga konungatrogna riksråden i den senares händer, och han tillbragte den följande tiden i fångenskap, skild från sin familj (först, 5—28 okt., på Segersjö, sedermera i Nyköping). I febr. 1600 fördes han till Linköping och stod första gången inför ständerdomstolen 4 mars. Hertigens anklagelser, som främst stöddes på uppsnappade brev från B. till hans fru, konungen och de övriga rådsherrarna, rörde sig också om en av B. skriven »sedel», som innehöll svåra beskyllningar mot hertigen, men de skilde sig för övrigt föga från dem, som riktades mot hans olycksbroder. I fråga om försvaret, som sköttes gemensamt eller med likartade argument, tyckes B. hava varit tämligen svag och försagd och redan tidigt hava »fallit till ödmjukheten». Sedan dödsdomen fallit (17 mars), fick han liksom de övriga återse hustru och barn. Domen utfördes 20 mars på morgonen, då B., närmast efter brodern och Erik Sparre, blev halshuggen på torget i Linköping. På avrättsplatsen sjöng; han »ein feste burg i st unser Gott», och hans sista ord voro: »in te, Domine, speravi, non con-fundar in seternum». Han begravdes i Norrköping i S:t Johannes kyrka (landskyrkan, sedan 1913 Norrköpings hörsal). Varken graven eller inskriften (A. A. von Stiernman, Swea och Götha höfdingaminne, 1745, s. 133) äro numera i behåll. B:s gods indrogos såsom förbrutna till kronan men återlämnades 1613 på ansökan av broderns änka och son Per (öppna brev av änkedrottning Kristina å hertig Karl Filips vägnar 9 jan., av hertig Johan 12 juli och av konungen 7 aug.) samt delades sedermera mellan arvingarna i laga syskonskifte.

B. framstår i jämförelse med brodern som en mindre impulsiv, mer tillbakadragen natur, och han föredrog helt säkert det lugna livet på sina gods framför den offentliga gärningens ansvar och bekymmer. Han lyftes icke heller från början så högt av konungens gunst som brodern, och hans verksamhet i statens tjänst blev icke lika omfattande och betydelsefull. Hans roll inom rådskretsen belyses icke klart av källorna, men han står som en typisk representant för de strävanden, som besjälade den och som i Erik Sparre hade sin främste teoretiker. Han synes i varje fall icke hava saknat politisk blick och diplomatisk förmåga.

Författare

H. Almquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: se under B. 6.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Axelsson Banér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19051, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Almquist.), hämtad 2019-05-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19051
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Axelsson Banér, urn:sbl:19051, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Almquist.), hämtad 2019-05-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se