Meriter

4. Nils Anton Augustin Bark, den föregåendes brorson, son till B. 2, f. 27 aug. 1760 i Wien, d 30 sept. 1822 på Bergshamra. Student i Uppsala 7 apr. 1777; avlade kansliexamen 10 juni s. å. Inskrevs i kanslikollegiet 12 juni 1776; e. o. kanslist i utrikesexpeditionen 16 okt. 1777; hovjunkare 13 jan. 1778; andre sekreterare vid presidentkontoret 19 nov. 1782; kammarjunkare 26 sept. 1783; biträde åt baron Mönster-Beck vid hemliga lånenegociationer i Kassel 1789–90, varvid B. hade i särskilt uppdrag att i nödfall bjuda Pommern som pant (instruktioner 9 och 16 aug. 1789; rådsprot. i utrikes ärenden 8 mars 1790); avsänd till franske konungens befullmäktigade baron de Breteuil med förslag om en svensk-rysk expedition till Frankrike maj 1791 samt ånyo till Hessen-Kassel s. å. (instruktion 17 juli) med förslag om överlåtande av trupper för bekämpande av franska revolutionen; förste sekreterare i kabinettet för utrikes brevväxling 30 apr. 1792; utnämnd till envoyé i Polen s. å. men tillträdde aldrig denna befattning; statssekreterare vid utrikesexpeditionen 7 aug. 1793; ålades därjämte att i hovkanslerns ställe förestå konferenserna med de främmande ministrarna, då rikskanslern var hindrad; president i wismarska tribunalet och guvernör i Wismar 7 okt. 1799; tillika ledamot av pommerska beredningen 27 nov. s. å.; förordnad att under riksdagen i Norrköping emottaga i Stockholm vistande utländska ministrar; tillträdde i juli 1800 sina ämbeten i Wismar, av vilka guvernörsämbetet upphörde 1802 vid tribunalets förflyttning till Pommern; ledamot av kommissionen angående Stralsunds författning 9 sept. 1803; erhöll avsked genom presidentämbetets indragning 24 sept. 1810. LMA 1783; RNO 1794; KNO 1806.

Gift 1784 med Katarina Charlotta Trafwenfält, f. 8 maj 1756, d 9 juli 1839, dotter till adjutanten Johan Ludvig Trafwenfält.

Biografi

Svenska Pommern framlevde under Sveriges välvilliga och föga energiska överhöghet i stort sett sitt egenartade liv, uppburet av ett ganska begränsat antal ledande familjer, vilka rekryterade viktigare, svenskar ej förbehållna platser i förvaltningen, behärskade de olika privilegierade korporationerna och slutligen i lantdagarna ägde ytterligare en form för utövande av sitt inflytande. Denna aristokratiska och strängt konservativa samhällsorganisation, som uppvisade både vackra frakter av en gammaldags traditionsmättad kultur och de inom trånga privilegierade kretsar vanliga missbruken, intrigerna och personfejderna, undergrävdes emellertid av en demokratisk strömning, som starkast framträdde i det lägre borgerskapets opposition mot de aristokratiska stadsstyrelserna men även med växande eftertryck reste det betydelsefulla kravet på livegenskapens avskaffande. Därjämte var hela det pommerska samhällslivet föga överensstämmande med den svenska förvaltningens centraliserande och nivellerande tendenser, och den principiella motsats, som sålunda förefanns, fick aktualitet, då under Gustav III:s ryska krig den pommerska ständerförfattningen ej visade sig vuxen de skärpta kraven och då därjämte de demokratiska strävandena ofta inom den svenska ämbetsmannavärlden möttes av otvivelaktiga om än begränsade sympatier, grundade i svensk administrativ tradition, i den gemensamma motsatsen mot de privilegierade klasserna och till äventyrs i tidens frihetsidéer. En typisk företrädare för denna riktning inom förvaltningen var B.

Efter att tidigt ha vunnit tillträde till hovet, i vars teatraliska nöjen han tog del, genomlöpte B. en helt visst genom börd och relationer jämnad bana i kansliet och användes därjämte av Gustav III som förtroendeman vid hemliga förhandlingar i samband med ryska krigets finansiering och koalitionsplanerna mot franska revolutionen, varvid han dock ej lyckades uppnå de av konungen åsyftade resultaten. Redan före fyllda 33 år (1793) befordrades han till statssekreterare i utrikesexpeditionen, en post, som nyss blivit ledig genom Kr. B. Zibets fall. Utrikesexpeditionen hade sedan länge till kabinettet förlorat handläggningen av de egentliga diplomatiska ärendena, och B., som nära anslöt sig till rikskanslern Fr. Sparre, såg sig genom dennes betydelselöshet gent emot Reuterholm utestängd även från det inflytande på utrikespolitiken, som kunnat följa av hans framskjutna ställning i kansliet; den särskilda uppgift gent emot de främmande ministrarna, han övertog från det genom L. von Engeströms vistelse i utlandet ej fungerande hovkanslersämbetet, innebar under dåvarande omständigheter blott att han fick mottaga framställningar utan politisk innebörd, merendels rörande deras enskilda angelägenheter, särskilt deras gäld och deras tullfrihet, vilken föranledde oupphörliga trakasserier. Hans enda betydelsefulla ämbetsuppgift blev så handläggningen av de pommerska ärendena, vilka oförkränkt lämnats åt utrikesexpeditionen och före den slutliga föredragningen merendels ytterligare övervägdes i den pommerska beredningen, en institution, som ställts vid sidan av rikets ärendens allmänna beredning och i vilken statssekreteraren ex officio hade plats. Vittgående pommerska reformer voro redan före hans utnämning till statssekreterare förberedda, och ett antal viktiga förslag, bl. a. en stor skattereform (matrikelsaken), vunno till en början under hans medverkan K. M:ts bifall. B. var uppfylld av verksamhetslust, flyttade för att mera ostört kunna ägna sig åt sina plikter in från Bergshamra, där han förut bott, fick sin expedition förstärkt med nya krafter och kastade sig in i arbetet utan att låta avskräcka sig ens av en envis frossfeber, som han ådragit sig. Hans förhoppningar om sin nya verksamhet voro de bästa, han höll, skrev han, av den nation, bland vilken han var född, »och att kunna bidraga det minsta till människors lycksalighet är en tillfredsställande vällust, som ej har sin like i naturen». B:s goda uppsåt och iver motsvarades emellertid ej av tillräcklig varsamhet, redan innan årets slut hade hans ingripande i de ömtåliga motsättningarna uppretat pomrarna mot honom, och bland de mera initierade i Sverige rubricerades han snart som »en ung och oerfaren men välmenande man» (Hochschild). När därtill kom, att de pommerska frågorna sammanvävdes med motsatserna inom de ledande kretsarna, i det Sparre var anhängare av reformsträvandena, medan Reuterholm tog parti emot dessa, så var ett nederlag för den av B. omfattade politiken oundvikligt och följde även i den mest eklatanta form genom K. M:ts eftergift för de pommerska ständernas klagomål över de beslutade reformerna 26 febr. 1795 och indragningen följande år av en kommission, som förordnats att rannsaka över i Pommern utbrutna oroligheter. För B., som naturligtvis djupt kände dessa motgångar, återstod endast att hoppas på den unge konungen, i vilken han och hans meningsfränder icke utan skäl sågo en bundsförvant. Så snart denne själv övertagit regeringen, återupptogos reformförsöken med större kraft och konsekvens, men innan de första resultaten uppnåddes, var B. ur spelet. Motsättningen mellan honom och pomrarna endast skärptes, och i samband därmed höllos åtminstone i vissa kretsar tvivelsmålen om hans lämplighet vid liv. Han betraktade, rapporterar Hochschild i mars 1799, Pommern som sin personliga fiende och försummade intet tillfälle att behandla det i den egenskapen, och konungen följde hans råd utan att veta, att han allmänt med skäl ansågs för en svag och litet underbyggd man. Måhända var det därför ett försök att mildra åtminstone de personliga slitningarna, då B. innan årets slut befordrades till det indräktiga wismarska presidents- och guvernörsämbetet, medan samtidigt tillfälle vanns att rehabilitera Zibet, som nu fick återinträda på sin gamla post. I Wismar ingrep B. med vanlig iver reformerande i tribunalet och i förvaltningen. Då han redan från början mottogs med misstro, voro snart även här stridigheterna i full gång, och långt ifrån att ge honom ett oförbehållsamt stöd behandlade Zibet honom med en stötande överlägsenhet, som till äventyrs vittnar om att han under sin onåd i sin efterträdare B. sett en gynnad rival. I tribunalets historia är B:s namn knutet till dess överflyttning till Pommern för att möjliggöra den wismarska förpantningen, en åtgärd, som han personligen djupt ogillade. Efter det pommerska statsstrecket föreslog han en radikal reform av det högre pommerska domstolsväsendet, varvid den domstol, vars chef han var, skulle uppgå i hovrätten, men regeringen, som i mycket följde hans förslag, visade bl. a. däruti, att tribunalet bibehölls, större respekt för den historiska kontinuiteten.

För B. personligen medförde Gustav IV Adolfs tyska krig svåra motgångar. Ehuru ingalunda förmögen, hade han i Greifswald, dit tribunalet slutligen blev förlagt, inköpt ett eget hus i förlitande på av de pommerska ständerna utfästa hyresbidrag. Men då han under den franska ockupationen vistades i Sverige, indrogs i Pommern hans ämbete, och ehuru han i Sverige fick uppbära sin lön på pommerska expektansstaten, råkade hans affärer i förvirring, då ständerna vägrade att utbetala hans hyresersättning; samtidigt belades hans hus med hårda inkvarteringar, varigenom bl. a. hela hans lösbo föröddes. Sitt ämbete återfick han ej heller efter Pommerns utrymning, och om han än sade sig skola välsigna konungen, om denne befriade honom från »allt vidare samband och förbindelse emot herrar pommeraner», kände han det som en oförtjänt otacksamhet, att dessa ej ansågo sig förpliktigade att pensionera honom. Hans ängslan för sin och sin talrika familjs framtid hävdes visserligen så till vida, att regeringen lät honom behålla lönen på pommerska staten (8 okt. 1810) och därpå som temporärt understöd (26 nov. 1812), men ekonomiska bekymmer fortsatte att trycka honom under hans återstående år, även sedan han blivit fri från bördan av huset i Greifswald.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

— Några brottstycken av B: s papper, som kommit att stanna på tjänsterummet, förvaras numera i riksarkivet i kanslipresidentens arkiv och bland skrivelser till kansli tjänstemän. Bland brev från honom märkas depescher från hans förhandlingar i Hessen-Kassel 1789—90 och 1791 (jämte tillhörande handlingar; diplomatica), ämbetsskrivelser såsom president i wismarska tribunalet (Pommeranica) och brev till Fr. Sparre, E. Ruuth och G. A. Reuterholm, allt i riksarkivet, samt brev till Br. Cederström i krigsarkivet.

Källor och litteratur

Källor: Brev i ovannämnda serier samt strödda brev från B. i UB och i RA (biographica); bouppteckn., Svea hovrätts arkiv, RA. — L. v. Enge-ström, Minnen och anteckningar, 1—2 (1876); Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, 3 (1907); R. F. Hochschild, Memoarer, 3 (1909), s. 52, 128, 304, 313—314. — L. Dalgren, Pommern und Schweden 1792—1806 (Pommersche Jahrbiicher, 17, 1916); N. Åkeson, Gustaf III: s förhållande till franska revolutionen, 1 (1885), s. 43—45, 74—75, 91—95.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils A A Bark, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19069, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19069
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils A A Bark, urn:sbl:19069, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-16.