L (Lorentz) Svensson Sparrgren

Född:1763-03-31 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län
Död:1828-03-31 – Jakobs församling, Stockholms län

Miniatyrist


Band 33 (2007-2011), sida 1.
Se pdf av tryck.

Meriter

Sparrgren, Lars (Lorentz) Svensson, f 31 mars 1763 i Gbg, Domk, d 31 mars 1828 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: köpmannen o rådmannen Sven S o Maria Liedberg. Elev vid K målar- o bildhuggarakad (från 10 Fr-KA) 80-88, akademistipendiat i Paris 96-03, v prof i teckn vid akad sept 05, ord från sept 10, hovminiatyrist 07. - Agré vid K Målar- och bildhuggarakad 94, led 00. - Ogift.

Biografi

S fick sin första konstnärliga utbildning i födelsestaden Gbg. Vid 17 års ålder antogs han som elev i principklassen vid Konstakademin. Här studerade S först för Lorens Pasch d y (bd 28) och därefter, under åren 1783-88, för Pehr Hilleström (bd 19). Två gouacher föreställande en dalmas resp en dalkulla vittnar om att han i motivmässigt hänseende blev inspirerad av Hilleström. Detta gäller även det äldsta kända verket av S, en idyllisk interiörscen från Stola herrgård i Strö sn, Västergötland (1783). Mindre framgångar hade S i sina försök att måla antika mytologiska ämnen. I kampen om akademins stora pris, det s k resestipendiet, förlorade han mot Jonas Åkerström 1786. Kanske var det ett utslag av dessa ambitioner som gjorde att han följande år blev privatelev hos Louis Jean Desprez (bd 11). Dessa studier tycks dock inte ha avsatt några djupare spår. I stället kan man i ett antal landskapsstudier av S:s hand se prov på ett direkt inflytande av Elias Martins (bd 25) akvarellmåleri.

I sitt sökande efter en egen konstnärlig specialitet började S att bl a öva sig i glasmåleri. Två tidiga exempel på detta, kopior efter Angelica Kaufmann och signerade 1786, återfinns i Drottningholmssamlingen. Två år senare bestämde sig S för att följa med ett av det sv ostindiska kompaniets fartyg till Kina för att där närmare studera måleri på glas. Det visade sig emellertid efter hemkomsten 1790 att det inte fanns någon marknad för denna speciella konstart. I stället valde S att ägna sig åt miniatyrmåleri; Sthlm var denna tid en närmast jungfrulig marknad genom brist på goda miniatyrister.

S:s första daterade miniatyrarbete är ett porträtt av den unga Elisabeth Maria Heb-be, målat i maj 1790. Det är inte känt huruvida S var autodidakt eller om han som flera andra hade studerat för dansken Cor-nelius Höyer, som vistades i Sthlm under olika perioder 1783-86. Icke desto mindre framstår S redan nu som en driven minia-tyrist. Detta visar inte minst hans utsökta porträtt av Jonas Carl Linnerhielm (bd 23, s 724) utfört 1790. Avgörande för S:s fortsatta konstnärliga utveckling blev de starka intryck han tog av den 1791 hemkomne Niclas Lafrensen d y (bd 22). S var så habil att han framgångsrikt började tävla med Lafrensen om de mest välbeställda kunderna. Vid akademins utställning 1794 visade han sina miniatyrer för första gången och blev kort därpå agréerad. Följande år fick S måla Gustav IV Adolfs förlovningsporträtt som sändes till dennes fästmö, prinsessan Louise Charlotte av Mecklenburg-Schwe-rin. I detta lovprisade porträtt av den 17-årige monarken har S med ett lätt måleriskt anslag lyckats fånga den höge modellens karaktär. En av de repliker som S utförde erhöll hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta i gåva av kungen. Vid samma tid utförde han för övrigt också en porträttminiatyr av hertiginnan och undervisade henne i miniatyrmåleri.

S var nu en konstnär i ropet, men trots framgångarna fick han samtidigt konkurrens av kollegan Jacob Axel Gillberg (bd 17), som återvänt hem efter fyra års utlandsstudier. Emellertid öppnade sig helt oväntat en ny möjlighet när akademins resestipendium blev ledigt efter den nyligen bortgångne Åkerström. Tillsammans med vännen Per Krafft d y (bd 21) fick S nu dela detta stipendium samt erhöll dessutom ett personligt understöd av kungen. Hösten 1796 reste S i sällskap med Krafft till Paris. Man vet inte exakt för vem eller vilka konstnärer han studerade i den franska huvudstaden, men Jean-Baptiste Jacques Augustin var alldeles uppenbart en av dem. I en av sina anteckningsböcker (le carnet vert) har nämligen Augustin speciellt omnämnt S som en lämplig modell för sköna händer. Det självporträtt som S sände hem till konstakademin 1800 minner om influenserna från Augustins delikata måleri där karnationen tecknas med ytterst fina punkter i en mjuk klärobskyr. Kanske var det också i Augustins anda som S lyckades teckna händer såväl i självporträttet som i de genreartade framställningarna av kurtisaner vilka han utförde under vistelsen i Paris. Samtidigt kan man också finna spår av den franske mästarens något onaturliga poser.

Om S under en period var influerad av Augustins drivna teknik, som inte lämnade synliga spår, visade han sig vara ovanligt fördomsfri när han också tog intryck av det andra stora franska namnet, Jean-Baptiste Isabey. I motsats till Augustin lämnade denne taktila spår av penselarbetet och målade gärna med ett lätt anslag. Samma fria förhållningssätt till förebilderna visade S också i fråga om motiwal. Sålunda bör hans förtjusning i Jean Baptiste Greuze ha tett sig egendomlig för hans jämnåriga franska studiekamrater med tanke på David-erans avståndstagande från den närmast föregående epoken.

S skall enligt flera samtida ha varit framgångsrik i Paris. Han kan därför inte ha känt sig särskilt frestad av den forne lärarens, Desprez, anbud att vara denne följ-aktig på en voyage pittoresque till Italien och Grekland. S blev i stället kvar i Paris. När de sex stipendieåren var till ända stannade han i ytterligare ett år på egen bekostnad innan han återvände till Sverige hösten 1803. Under sin första tid i hem- landet var S först verksam i födelsestaden Gbg. Han målade nu några av sina bästa porträtt, däribland profilbilden av läkaren Pehr Dubb (1804). Denna kabinettsminiatyr var ämnad som förlaga till en medalj präglad av Gbgs läkarsällskap. Inträngande är också porträttet av köpmannen John Hall d ä. Då modellen redan var avliden vid denna tid kan en miniatyr av konkurrenten Giovanni Domenico Bossi (bd 5) ha tjänat som förlaga. S utförde ytterligare ett postumt porträtt av Hall d ä, som märkligt nog helt skiljer sig från den föregående versionen. Likafullt kom detta arbete både att graveras av Charles Joseph de Meulemeester och efterbildas i olja av Carl Fredrik v Breda.

Beställningar från medlemmar av Göte-borgssocieteten hade säkert kunnat hålla kvar S ytterligare en tid, men hans utnämning till v professor i teckning vid konstakademin gjorde att han nu bestämde sig för att definitivt slå sig ned i Sthlm. S lyckades åter etablera sig här trots konkurrensen från miniatyristen på modet, Bossi. Denne dominerade helt den rådande porträttstilen inom området med sin högt uppdrivna plasticitet och starka färgskala. S hade heller ingen dragning till Gillbergs engelskinspirerade fysionotrace där porträtt i profil ofta avtecknade sig mot en molnbakgrund. I motsats till allt detta höll S envist fast vid den franska tradition han var skolad i, och under några år skapade han ett antal små mästerverk. I tur och ordning målade han skalden Frans Mi-chael Franzén (1806), skådespelaren Lars Hjortsberg (1807) och v presidenten i Bergskollegium, Gustaf Adolph Leyon-marck (1808).

S uppvaktade Gustav IV Adolf 1807 i förhoppning att få efterträda Lafrensen som statligt avlönad historiemålare i det lilla formatet, men ansökan avslogs. Han kan därför knappast ha beklagat regimskiftet 1809; tvärtom hörde S till dem som nu fick en gynnad ställning. 1810 kallades han till ordinarie professor vid akademin och s å målade han både den nye kungen Karl XIII i ett otal upplagor och den i statskuppen inblandade Georg Adler-sparre. Ur konstnärlig synpunkt utmärker sig från denna tid i synnerhet hans självporträtt (1810) samt en rad akvareller på papper i större format. Här visar S prov på ett bredare register. Av särskilt hög kvalité är en svit porträtt föreställande Adolph Ribbing (bd 30, s 131) med familj (1809-10) och den bohemiske John Hall dy (1812).

I likhet med Gillberg hörde S till de konstnärer som gynnades av den nye kronprinsen Karl Johan. Åtskilliga är de miniatyrer av denne som han utförde efter Francois Gérards bekanta helfigursporträtt. I de flesta fall valde S att måla den höge modellens ansikte på elfenben som sedan likt intarsia fälldes in i den övriga kompositionen på papper. Det var S:s egen metod för att leva upp till beställarnas efterfrågan på de populära storformatiga miniatyrerna målade på elfenben. Detta mode, som tävlade med oljemåleriet, hade möjliggjorts genom en teknisk innovation som bestod i att man med hjälp av fanér-metoden lyckades utvinna stora elfenbensplattor. S:s egen lösning visade sig emellertid vara föga lyckad eftersom de olika materialen hade skiftande egenskaper med sprickbildning i elfenbenet som resultat.

S var en flitig utställare på konstakademin, inalles var han representerad där 30 gånger. Han gynnades fortsättningsvis av Karl XIV Johan och kronprins Oscar, men i konstnärligt avseende mattades hans produktion. Figurteckningen blev slappare till förmån för det söta och behagfulla samtidigt som karaktärsskildringen blev allt svagare. Trots detta framstår ändå S som en av sin tids mest betydande sv porträttmålare, vars främsta arbeten är i full paritet med verk av Europas ledande mi-niatyrister.

Författare

Magnus Olausson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: I Ullman, Miniatyrmålaren L S 1763-1828, opubl uppsats, Konstvetensk instit, StU, 1985.

C M Carlander, Miniatyrmålare i Sverige (1897); G Cavalli-Björkman, Sv miniatyrmåleri: en konstbok från NM (Årsb för Statens konstmuseer, 28, 1981); T Holck Colding, Aspects of miniature painting (1953); J W Gerss, Försök ull ledn vid konst-arbetens bedömande . . . (1822); E Hultmark, FrKA:s utställmar 1794-1887 (1935); P Lespinasse, Les artistes suédois en France au XVTIIe siécle (1929); B Lundström, Officeren som arkitekt o konstnär i det sv 1800-talet (1999); B v Malmborg, Sv porträttkonst under fem årh (1978); M Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer, ed M Grandinson, 2-3 (1914-20); M Olausson, Återfunna konstnärer, återvunna identiteter (Athena o Ares, Statens försvarshist museer, 3, 1999); dens, The Portrait painter and the märket: Anton Ulric Berndes as an artistic Jack of all trades (Art bullentin of NM, 8, 2001); SKL o där anf litt; F Stenström, Per Dubb o hans livsgärning (1933); B G Wennberg, Niclas La-frensen d y (1947); N G Wollin, Desprez i Sverige: Louis Jean Desprez' verksamhet 1784-1804 (1936).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
L (Lorentz) Svensson Sparrgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20000, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Olausson), hämtad 2019-10-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20000
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
L (Lorentz) Svensson Sparrgren, urn:sbl:20000, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Olausson), hämtad 2019-10-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se