Meriter

1 Sprengtporten (före 1766 Sprengtport), Jacob Magnus, f 10 nov 1727 (egen uppg i E 5604, RA) i Borgå landsförs, Nylands län, d 2 april 1786 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: majoren Magnus Wilhelm Sprengtport o Anna Margareta Amnorin. Volontär vid Fortifikationen 25 juni 39, underofficer vid Livg 43, korpral vid Nylands dra-gonreg 44, förare vid Livg 46-51, tjänstg vid fästmverken i Tavastehus 47 o Hfors 48-50, fortifikationsofficer vid K M:ts resa till Finland 50, tjänstg vid kungens särsk fortifikationskontor 50-56, informationsadjutant vid Livg 11 okt 51, deltog i riksdagarna 51/52-71/72 (led av land- o sjö-militärdeput 65/66, av SU 69/70 o 71/ 72), fänrik vid Livg 20 aug 53, bitr ingen- jörkapten vid Fortifikationen 5 dec 55, ord 6 maj 57, ingenjörkapten vid Livg 6 maj 57-21 jan 62, överadjutant hos general-löjtn A Fersen (bd 15) 57, deltog i pommerska kriget 57-62, major i armén 7 dec 59, chef för Sprengtportens frikår 61-62, överstelöjtn i armén 18 dec 61, vid Gula husarreg 23 juni 62, led av komm ang fästn:verken i Finland april 66-nov 67, frih 6 nov 66 (introd 76), överstelöjtn vid Liv-dragonreg 3 juni 67, överste för Nylands o Tavastehus läns dragonreg jämte Karelska skvadronen 10 aug 69-22 sept 72, chef för Finska lätta dragonkåren 20 febr 70, gene-rallöjtn 12 sept 72, överste för Livg o Lätta dragonerna av Livg 22 sept 72-10 mars 74. - Serafimerriddare 23 nov 78. - Ogift.

Biografi

S:s farfar Volmar Jakob Rolandt, invandrad från Tyskland, adlades 1651 under namnet Sprengtport. Fadern deltog i Karl XII:s krigståg och hamnade efter Perevo-lotjna i rysk fångenskap. Frigiven 1722 återvände han till Sverige, introducerades på riddarhuset följande år och slutade sina dagar som major vid Nylands dragoner.

Sin militära bana inledde S som volontär vid tolv års ålder. Han gjorde därefter en ordinär karriär, bl a med fortifikatorisk utbildning vid Sveaborgs fästningsbygge under Augustin Ehrensvärds (bd 12) ledning. I och med pommerska krigets utbrott 1757 fick han tillfälle att visa sin militära begåvning. Han blev överadjutant hos generallöjtnant A Fersen, och i ledningen för en frivilligstyrka gjorde han 1759 en uppmärksammad insats vid stormningen av Wollin. Han utmärkte sig också i striderna vid Malchin en månad senare, där han i täten för truppen fick ett svårt sår i skuldran. Fersen skriver om S att han var "en djärv man som trodde på ingenting annat än modet, med medfödda sällsynta talenter för kriget, tystlåten, verksam, utomordentligt misstrogen, ärelysten och passionerad för farliga företag" (Fersen, 3, s 86). Även senare under kriget motsvarade S dessa omdömen. Han utsågs till chef för en frikår av lätta trupper om 2 000 man, nyuppsatt av dåvarande överbefälhavaren Ehrensvärd. Med denna välövade styrka besegrade S runt nyåret 1762 numerärt överlägsna preussiska styrkor vid Neuen-sund och Malchin. Efter freden i maj 1762 återvände S som överstelöjtnant till Sverige. Hans militära anseende var stort, och trots att han fick en politiskt tongivande roll inom hattpartiet anlitades han av den 1765 tillträdda mössregimen i kommissionen för Finlands försvar. Hans betänkande blev riktgivande för försvarsförberedelserna där. När hattarna åter kom till makten utnämndes S till överste för Nylands dragoner.

S var, liksom många andra, övertygad om ohållbarheten i frihetstidens rege-ringssätt. När den nytillträdde Gustav III inför sin kröning försökte jämka ihop särintressena motsatte sig emellertid både hattarnas och mössornas ledare ett stärkande av kungamakten. Den kungaförsäkran som utformades av ständerna gjorde därför många yngre adliga officerare besvikna. Den adliga riksdagsklubben Svenska botten bildades med S i spetsen. Den vände sig mot hattpartiets ledning och arbetade för ständerväldets fall. Både hovet och franska ambassaden gav klubben sitt stöd, och från franskt håll ställde man sig positiv till en statskupp. Under början av 1772 tog S kontakt med Gustav III och vann dennes förtroende för att verka för en regimförändring.

S dolde inte att han också hade personliga skäl att önska en sådan; mösspartiet såg honom som en farlig motståndare, och en av dess företrädare, riksrådet Christian Reuterholm (bd 30), stödde de klagomål mot S som dennes rusthållare i Finland framfört till ständerna.

Flera olika planer för en statsvälvning lades fram av S. Enligt en skulle Gustav III under kröningen sätta sig i spetsen för det till festligheterna inkallade Upplands regemente och därmed tvinga fram en regimförändring, ett alternativ som kungen dock tvekade inför. Slutligen antog denne förslaget att upproret skulle inledas i Finland, där S ägde stort inflytande och där förberedelserna inte skulle dra till sig så stor uppmärksamhet. Tillsammans med sin förtrogne, Carl Fredrik Scheffer (bd 31), utarbetade kungen ett utkast till ny regeringsform.

S:s plan för upproret var att garnisonen på Sveaborg samt de lätta dragonerna i Borgå, som uppsatts av honom, skulle för- mås att inleda resningen. Henrik af Trolle, chef för finska eskadern av Arméns flotta, och Carl August Ehrensvärd (bd 12), kapten där och mycket aktiv för en regimförändring, invigdes under ett tillfälligt besök i Sthlm i planerna och aktionen kunde förberedas bland arméns flottas officerare vid Sveaborg. En utvald styrka skulle ta sig till Sverige och landstiga vid Erstavik sydöst om Sthlm, där kungatrogna officerare och personer ur stadens borgerskap skulle möta upp tillsammans med monarken. Avsikten var sedan att i huvudstaden arrestera riksråden och riksdagens ledare och tvinga ständerna att godkänna den nya regeringsformen.

Overjägmästare Johan Christopher Toll, som efter verksamhet i hattarnas tjänst var rädd att mista sin befattning om mössorna kom till makten, engagerades också i planerna. Han erbjöd sig att åstadkomma en resning vid Kristianstads garnison. Planeringsansvaret låg dock helt på S som försökte förutse alla tänkbara utvecklings- möjligheter och han sände Toll till Skåne med noggranna instruktioner. Resningen där skulle starta åtta dagar efter den i Finland. Under ett besök på Scheffers gods Tyresö undersökte S personligen den närbelägna landstigningsplatsen vid Erstavik. Om den finska styrkan inte lyckades komma dit skulle den ta sig till Norrköping, invänta de skånska trupperna och tillsammans med dem gå mot huvudstaden.

Genom det brittiska postspionaget fick mössorna kännedom om att en kupp planerades. S:s namn nämndes inte, men han blev starkt misstänkt. Läget bedömdes av mössorna vara känsligast i Sthlm, och för att avlägsna S från kungens omedelbara närhet sändes han av SU till Finland på ett föregivet uppdrag att utreda klagomål över uppkommen saltbrist. För mössledningen föreföll det otänkbart att ett uppror skulle kunna börja i Finland.

S avreste 29 juli försedd med Gustav III:s fullmakt att inleda en resning och kom efter en rad fördröjningar till Borgå 12 aug. Med ett 60-tal av sina Borgå-dragoner lyckades han fyra dagar senare trots hård motvind landstiga vid Sveaborg utan att bli upptäckt. Fästningens kommendant arresterades i sin säng. Officerare och soldater kunde övertalas till samverkan sedan kungens vilja meddelats dem. I Hfors förmåddes militär och myndigheter att göra sammalunda. Revolten fortsatte sedan till andra delar av Finland. Riksrådet Reu-terholm arresterades på sin egendom i Nyland, bevakningsstyrkor sändes till ryska gränsen och postförbindelserna via Åland till Sverige avskars. Endast i Åbo mötte S till en början en del motstånd.

Först 23 aug kunde S gå ombord med sin truppstyrka som omfattade 780 man. Oturliga vindar tvingade honom emellertid att vända om. Nyheten kom nu att stats-välvningen redan ägt rum 19 aug. Toll hade tillsammans med hertig Karl satt igång upproret i Kristianstad, men S:s tidsplan hade visat sig vara för knapp och kommunikationerna med Toll kunde inte upprätthållas. Kungen förstod att mössregeringen, när uppgifter om resningen nådde den, vid första tillfälle skulle försöka lägga beslag på hans person. Han förklarade senare för S att han, då han fått klart för sig att dennes resning blivit försenad och att hans liv och frihet stod på spel, ansett sig tvungen att handla på egen hand.

S genomförde ändå övertransporten av sin styrka och nådde Sandhamn en dryg vecka efter statsvälvningen. Den allmänna uppmärksamheten hade varit så inriktad mot vad som hände i Sthlm att S som revolutionens egendiga upphovsman och ledare nästan blev förbisedd, men så snart kungen fått besked om hans ankomst inbjöds han i ett brev att landstiga vid Skeppsholmen för ett högtidligt mottagande. Återigen hejdades S av motiga vindar och kom bara till Dalarö, varifrån han tågade med sin styrka mot Sthlm. Kungen, som tidigare i brev hälsat honom som sin och rikets befriare, mötte med sin uppvaktning utanför Skanstull och framför truppen utnämndes S till kommendör av Svärdsorden.

Statsvälvningen, som S hoppats skulle bli höjdpunkten i hans karriär, blev istället början till en lång rad personliga misslyckanden. Han hade inte spelat den ärofulla roll som revolutionens ledare han räknat med. Istället framstod kungen inför landet och Europa som hjälte. Gustav III ansträngde sig dock för att förbättra situationen. I enlighet med sitt löfte till S belönade han alla som varit honom till hjälp. Ofrälse officerare adlades och samtliga befordrades en grad, somliga två. S utnämndes till generallöjtnant och chef för Livgardet, och han fick snart också överinseende över fästningsbyggandet i Finland efter A Ehrensvärd. En av Arméns flottas två stora fregatter döptes om till Sprengt-porten, den andra till af Trolle.

S:s snarstuckna och despotiska sinnelag försvårade emellertid relationerna till både kungen och andra i omgivningen. Han tyckte att hovet nedtonade hans förtjänster. I abbé Michelessis berättelse från 1773 om revolutionen i Sthlm nämndes S:s insats endast i förbigående, vilket ledde till att han vid ett sammanträffande i kungens gemak angrep abbén med en käpp. Mi-chelessi urskuldade sig med att kungen läst och gillat texten varvid S begärde laga undersökning av sin roll eller också avsked, något som C F Scheffer dock lyckades avstyra. När relationerna med Ryssland skärptes vintern 1773 fick S i uppdrag att utarbeta planer för Finlands försvar. Till hans harm antogs dessa endast delvis, och han lämnade då in sin avskedsansökan, åtföljd av bittra förebråelser mot Gustav III som dock lyckades få honom att besinna sig. Med chefsrollen vid Livgardet, som kungen förmått honom att anta, trivdes S inte, eftersom han ansåg sig sakna erforderliga hov-mannaegenskaper. Han kom dessutom på kant med sina officerare genom att införa obekväma nymodigheter för tjänstgöringen. Vid ett tillfälle utmanade han dem alla på duell - något han var en mästare på - men detta kunde avstyras.

För att gå S till mötes hade Gustav III låtit två skvadroner av dragonerna från Borgå ingå i Livgardet. Dessa var S:s gunstlingar. En obetydlig händelse, ett slagsmål mellan gardister och dragoner med efterföljande krigsrätt ledde dock till att han avgick från sin tjänst. Utan att ta hänsyn till Livgardets gamla privilegium att ej behöva delta i en blandad krigsrätt kommenderade han en av dragonofficerarna till denna. Då officeren blev avvisad försökte S förmå kungen att använda sin myndighet mot krigsrätten. Stödd av riksrådet i plenum bestämde denne emellertid, till S:s förtrytelse, att dragonerna skulle dömas av slottsrätten. Trots Gustav III:s försök att blidka honom lämnade S i sårande ordalag in sin avskedsansökan, som kungen ansåg sig tvungen att bevilja.

Förutom den lagstadgade pensionen beviljades S av Gustav III en särskild pension på 30 000 dir smt årligen, motsvarande hela hans årliga tjänsteavlöning, samtidigt som kungen uttryckte sin oföränderliga vänskap och åter framhöll sin tacksamhet över att S räddat landet. Någon varm sympati för S kände kungen dock knappast, snarare viss fruktan för dennes energi och hänsynslösa öppenhet.

Trots hedersbetygelserna förblev S:s inställning till kungen avog och han blev alltmer bitter. Hans sinnestillstånd förvärrades dessutom av de spasmer och bestående smärtor som skadan från pommerska kriget åsamkade honom. När S efter en svår sjöresa återkom från ett besök i Spaa och Aachen, där han sökt vård, var han sjuk till både kropp och själ. Han bosatte sig på sin egendom Biskopsudden på Djurgården där han levde som en enstöring. Kungen besökte honom vid några tillfällen, och när S under en tid var vid bättre hälsa erbjöds han uppdraget att bli generalguvernör i Pommern. Svaret blev dock att han inte kunde åtaga sig ett ämbete där han "bara förstod hälften" (Odhner, 1, s 426). Kronprinsens födelse förbättrade relationerna något - S lyckönskade kungen som utnämnde honom till serafimer-riddare.

S:s tillstånd förvärrades dock. Han förföljde kungen med inlagor om lättsinne, slösaktigt hovliv och klandervärt styrelseskick. S hade före statsvälvningen förordat en konstitutionell monarki av engelsk modell, medan kungen ville ha en styrelse lik Gustav II Adolfs. S skrev också satiriska artiklar i Pehr af Lunds (bd 24) tidning Dagbladet: Wälsignade Tryck-Friheten, och sällade sig därmed till den växande skaran av kungakritiker.

I jan 1781 ansökte S om att vid sidan om sin stora årliga pension få ytterligare pension samt ersättning för sitt översteackord från arméns pensionskassa. Dess styrelse avstyrkte, men kungen biföll med motiveringen att S:s tjänster varit så "utmärkta". Typiskt för S var att han fann kungens ordval tvetydigt och önskade ett annat uttryck. Även detta bifölls, men inte ens nu var han nöjd. Han begärde att få bli ställd inför krigsrätt för att hans insatser under pommerska kriget och revolutionen skulle rättfärdigas. Han ville också själv utse, eller åtminstone föreslå, krigsrättens ledamöter. Detta avslogs och efter ytterligare ett antal inlagor meddelade K M:t sin önskan att ej vidare bli besvärad i ämnet.

S upphörde dock inte med sin förföljelse och kulmen nåddes före Gustav III:s avresa till Italien, då S skrev en lång inlaga som karaktäriserats som "en av de oförsyntaste skrifter som ostraffat avgivits till en konung" (Odhner, 2, s 212). I ett nytt brev bad han visserligen om förlåtelse, men menade fortfarande att han var ett oskyldigt offer för kungens politik. S blev efter detta alltmer sinnesförvirrad. Han infann sig stundom till audiens på slottet, då han uppträdde i besynnerliga kläder och med egendomliga åthävor, och han fortfor med sina förtvivlade skrivelser. S avled i ensamhet på Biskopsudden.

Även S:s äldre bror Johan Wilhelm (1720-95) blev friherre 1766 under namnet 5. Denne inträdde 1738 i Livgardet som volontär och blev där löjtnant 1747, stabskapten 1753 samt kapten och kompanichef 1757. Han gick i fransk tjänst 1745 som capitaine reformé vid regementet Royal Suédois där han tjänstgjorde till 1751 och åter 1754, då som överste, till 1758. I den sv armén erhöll han överstes grad 1760 och var från 1763 tilldelad garnisonsregementet i Stralsund, vilket kom att kallas det Sprengtportenska. Utnämnd till envoyé vid det danska hovet 1761 kom S att under en lång period leda den sv beskickningen i Khvn, en med hänsyn till de inte sällan ansträngda svensk-danska förbindelserna betydelsefull befattning. Han upphöjdes till ambassadör i samband med Gustav III:s besök i Khvn 1787 men var från 1791 tjänstledig. I förhandlingarna inför Gustavs giftermål med Sophia Magdalena spelade han en framträdande roll och var en av äktenskapskontraktets undertecknare. S blev generalmajor 1770, generallöjtnant 1775, general av infanteriet 1792 och seranmerriddare 1794.

S uppges ha haft en högdragen och något nervös läggning men förefaller ha varit mindre hetsig och obalanserad än sina bröder. Till skillnad från dem förblev han också livet ut lojal mot Gustav III, trots att denne inte tycks ha hyst någon högre uppskattning av hans kapacitet. Som sändebud i Khvn var han uppriktigt engagerad i ansträngningarna att förbättra relationerna mellan Sverige och Danmark, och han gav uttryck för ett slags tidigt skandinavistiskt tänkande. Hans försök att åstadkomma en svensk-dansk allians blev dock misslyckade. I Khvn uppskattades S för sin danskvänlighet, och vid hans storslagnajordfästning där prisades hans trofasthet och fredssträvan.

Efter sin första hustru, Ulrika Charlotta Taube, ärvde S 1780 egendomen Sparre-holm i Hyltinge, Söd, förvärvad av henne 1757. Genom att införliva Långdunker och andra säterier i grannskapet utvidgade han godset avsevärt. En son till S i ett andra äktenskap var överståthållaren i Sthlm Jacob Wilhelm S (S 3).

Författare

Hans Norman med bidrag av Lena Milton (Johan Wilhelm S)

Arkivuppgifter

Handl:ar efter Jacob Magnus S i Sprengtportenska saml, E 5604, RA. - Brev från S i RA (bl a till J Sparre o många, 270 st, till J W Sprengtporten) o i UUB (bl a många till Gustav III).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Swar uppå krigs-fiscalens herr Eric Wilhelm Lilljebrunns memorial, af den 24 julii 1771. Sthlm 1771 (Lange) 36 s. 4:o. [Undert. Replik till E W L, Underdån-ödmjukt memorial, {Rubrj, Sthlm 1771, 12 s.] Följdskrift: Bihang, til Swaretuppå herr krigs-fiscalen Lilljebrunns memorial af den 24 julii 1771. [Rubr.] Sthlm 1771 (Fougt) [3] s. 4:o. [Undert s (2). Svar från E W L, s [3|.] - Ur J. M. Sprengt-portens papper. Minnesanteckningar utg af H Schack. Sthlm: Bonnier, 1904. L, 199 s. (Svenska memoarer och bref, 8).

Källor och litteratur

Källor o litt: Krigsexp:s arkiv, B I:a 57, 23juni 1762, B I:a 70, 12 sept 1772; Militaria (M 1172), allt i RA.

S Boberg, Gustav III o tryckfriheten 1774-1787 (1951); J R Danielson (Kalmari), Finland under gustavianska tiden, 1-2 (1925-26); F A v Fersen, Hist skrifter, ed R M Klinckowström, 3-8 (1869-72); FBH; Fortifik, 4:1 (1930); B Hennings, Gustav III (1957); G Julin, Gustaf III o J M S (HT 1903); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); Malmström, 4-6 (1889-1901); M Nyman, Press mot friheten: opinionsbildn i de sv tidn:arna o åsiktsbrytmar om minoriteter 1772-1786 (1988); Odh-ner, 1-2 (1885-96); W Ridderstad, "Gula gardet" 1526-1903 (1903); SMoK; T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757-1762 (1915); C Ters-meden, Memoarer, ed N Erdmann [5-6] (1918-19). -Johan Wilhelm S: B Hildebrand, Den gamla Oby-släkt-kretsen o dess minnen (Värendsbygder 1942); B Lesch, Ett skandinavismens förebud i Danmark: J W S:s sista färd (NT 1945); Lönnroth, a a; Ridderstad, a a; SMoK; H Stålhane, Gustaf HI:s bosättn, brudfärd o biläger (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Magnus Sprengtporten (Sprengtport), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20012, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Norman med bidrag av Lena Milton (Johan Wilhelm S)), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20012
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Magnus Sprengtporten (Sprengtport), urn:sbl:20012, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Norman med bidrag av Lena Milton (Johan Wilhelm S)), hämtad 2024-04-23.