Georg (Göran) Magnus Sprengtporten (Sprengtport)

Född:1740-08-16 – Finland (i Borgå landsförsamling i Nylands län)
Död:1819 – Ryssland (i S:t Petersburg, S:t Catharina)

Arméofficer, Finländsk separatist, Militärteoretiker, Rysk general, Rysk kammarherre


Band 33 (2007-2011), sida 63.

Meriter

2 Sprengtporten (Sprengtport), Georg (Göran) Magnus, halvbror till S 1, f 16 aug 1740 (egen uppg i meritförteckn, se Ekelund, s 3) i Borgå landsförs, Nylands län, d 19 sept/1 okt 1819 i S:t Petersburg, S:ta Catharina. Föräldrar: majoren Magnus Wilhelm Sprengtport o Elsa Catharina Ul-fsparre. Kadett vid K kadettkåren 16 aug 52, konduktör vid Fortifikationen 1 dec 56, löjtn där 57, fänrik vid Nylands infan-terireg 57, stabsadjutant hos generallöjtn A Ehrensvärd (bd 12) 57, hos generallöjtn A Fersen (bd 15) 29 juli 60, kapten i armén 18 dec 61, stabskapten vid överste J W Sprengtportens tyska värvade reg 64, deltog i riksdagarna 69/70-71/72 o 86, sekundmajor vid Finska lätta dragonkåren 23 mars 70, överstelöjtn i armén 18 sept 72, överste för Savolax infanterireg o chef för Savolaxbrigaden 9 mars 75-27 maj 79, vistades i Paris 79-81, avsked ur sv tjänst 27 maj 80, överste för frikår i holländsk tjänst 17 juni 85, rysk generalmajor o rysk verklig kammarherre 21 okt 86, underbefälhavare i den ryska krigsexp i Finland 88-89, dömd i sin frånvaro för landsförräderi av Åbo hovrätt 9 febr 90, rysk frih o generallöjtn 93, vistades i Töplitz, Böhmen, 95-98, chef för ryska musketörreg:t 00, rysk ambassadör i Paris 00-01, rysk general 01, förordnad att inspektera Rysslands södra gräns 02-04, diplomatisk rådgivare åt ryska armén i Finland 08, rysk generalguvernör i Finland 1 dec 08-17 juni 09, finsk greve 19 juli 09 (ej introd).

G 1) 10 juni 1764 i Nastola, Tavastehus län, m Anna Elisabet Glansenstierna, f 8 maj 1746 där, d 8 maj 1785 där, dtr till överstelöjtnanten Lorens G o Vendela Eleonora Tondgge; 2) 3jan 1789 (-1800) i Mitau (nujelgava, Lettland) m grev Anna Charlotte d'Aumale, dp 22 juni 1763 i Utrecht, Domk, d 5 aug 1839 i Bryssel, dtr till greve Jacob Paulus d'A o Jacquelina Cornelia De Geer; 3) m grev Varvara Ni-kolajevna Samytsky, d 28 nov 1850 i S:t Petersburg (1818 års renskrivna stamtavlor, utdöda ätter, RHA), enl uppg dtr till statsrådet greve Nicolai S.

Biografi

S föddes i faderns andra äktenskap. Till skillnad från sina äldre halvbröder (ovan) upphöjdes S inte i friherrligt stånd varför han blev huvudman för adliga ätten Sprengtport, som också utslocknade med honom. Han använde dock samma namnform som bröderna och omvärlden, även Gustav III, apostroferade honom som baron.

Redan vid fyra års ålder miste S sin far, men en barnlös farbror, generalen Carl Henrik Sprengtport, visade intresse för hans uppfostran. Även hans äldre halvbröder, som redan nått viktiga positioner i krigsmakten, vakade över hans militära skolning. Vid tolv års ålder sändes S till kadettskolan i Sthlm, som dock stängdes 1756 som en följd av hovpartiets försök till statskupp. När kuppledarna avrättades fick kadetterna bilda spetsgård runt avrättningsplatsen. S skickades till Sveaborg som "conducteur vid fortifikationen", där han under den av honom högt beundrade Augustin Ehrensvärds befäl fick delta i uppbyggnaden av "Nordens Gibraltar".

Aret därpå sändes S ut i pommerska kriget som, trots att det inte ledde till några bestående resultat för sv vidkommande, gav honom tillfälle att visa personligt mod och förmåga att leda soldater i strid. S avancerade till kapten och utmärkte sig genom djärvhet och initiativförmåga under den tid han tjänstgjorde i brodern Jacob Magnus' frikår. Då Sverige 1762 drog sig ur kriget återvände S till hemgården Gammelbacka i Borgå där han levde som lantjunkare, dock formellt i tjänst vid den äldste brodern Johan Wilhelms regemente. Han använde tiden till att vidga sina kunskaper i olika ämnen och blev beläst i upplysningstidens centrala verk. Genom äktenskapet med Anna Elisabet Glansenstierna blev han ingift i en stor och inflytelserik släktkrets med tyngdpunkt i Tavastiand. 1767 blev han riddare av Svärdsorden - en senkommen belöning för krigsinsatserna - och utsågs senare till major för Finska lätta dragonkåren. Under de närmast följande åren deltog S i kartläggningen av gränsområdena mot Ryssland i Savolax och Karelen. Han fick därigenom en unik kännedom om de områden där krig längre fram kom att utspelas.

Det frihetstida ständerväldet skakades av politiska och ekonomiska kriser. Kraven på reformer av det politiska systemet ledde till ett närmande mellan hattpartiet, där Jacob Magnus S spelade en central roll, och den nytillträdde kungen Gustav III. Dennes statskupp, planlagd av bl a Jacob Magnus, inleddes i Finland, varifrån rebellstyrkorna skulle överskeppas till Sthlm för att där störta mössregeringen och införa en ny konstitution. Men motvindar fördröjde överskeppningen och när Jacob Magnus, som biträtts av S, nådde Sthlm hade Gustav III redan på egen hand genomfört en framgångsrik revolution. Bröderna gick därmed miste om den prestige som överlämnandet av makten till kungen skulle ha inneburit och fick aldrig den centrala roll i sv polidk som de räknat med.

Medan brodern kom att inta en kritisk position förhöll sig S länge lojal mot Gustav III, vars förtroende han åtnjöt, och han utsågs redan efter en månad till överstelöjtnant. Hans planer för Finlands försvar mötte kungens intresse, och han blev ett par år senare chef för Savolaxbrigaden, vid sidan om garnisonen i Sveaborg den militära huvudstyrkan i Finland. Överste-bostället Brahelinna i Kristina sn blev under de kommande åren centrum för utbildningen i en för det finska skogs- och sjölandskapet avpassad krigföring. S tog initiativ till en officersskola med undervisning i både militära och civila ämnen. Modern pedagogik tillämpades och språkundervisningen omfattade även finska. Då den karelska hästen visat sig väl lämpad för att ingå i jägarförband, inledde han uppfödning och träning vid ett stuteri för- lagt till gården Haapaniemi i Rantasalmi sn, som han inköpt för kronans räkning. Kadettskolan kom senare att flyttas till Fredrikshamn (där sedan dess först den ryska och sedan finska officersutbildningen bedrivits).

Som militär tänkare och pedagog var S nydanande. Han var avhållen av både lärare och elever av vilka flera, t ex G M Arm-felt (bd 2), sedermera skulle göra betydande insatser i finsk historia. S tvingades dock att använda sina och hustruns egna medel för att finansiera delar av verksamheten, sedan utlovade anslag från Sthlm både reducerats och försenats. Hans relationer till den centrala militärledningen i Sthlm utsattes för svåra påfrestningar, och han anklagade frispråkigt kungen för att nonchalera Finlands försvar till förmån för slösaktig hovhållning. Gustav III, som hade en klar uppfattning om S:s begåvning och duglighet, visade till en början avsevärd fördragsamhet med honom. När S begärde tjänstledighet för att under Fredrik den stores fanor vinna ny krigserfarenhet, beviljades sådan prompt och han försågs med en generös reskassa. Vårvintern 1779 begav sig S iväg på sin resa, hyllad av inte bara sina medarbetare utan även av den civila befolkningen i östra Finland. När han anlände till S:t Petersburg fick han ett mottagande värdigt en kunglig person. Kejsarinnan själv liksom hennes gunstling Potemkin uppmärksammade hans besök. I S:t Petersburg var man medveten om spänningarna mellan S och Gustav III, och Potemkin höll i utsikt intressanta framtidsmöjligheter i rysk tjänst. Vid framkomsten till Berlin visade det sig att det hastigt uppblossade kriget med Österrike lika snabbt hade avbrutits. S for därför vidare till Paris, där det krig som utbrutit i Nordamerika mellan kolonisterna och den brittiska kronan öppnade lovande möjligheter. För S som yrkesman var det ofördelaktigt att hans erfarenhet låg nära två decennier tillbaka i tiden och hade vunnits som befäl på låg nivå.

Förhandlingarna om en fransk överstebefattning med lön drog ut på tiden. S:s reskassa var nu slut och hans utgifter växte, inte minst på grund av de kostnader som hans spelpassion medförde. Sommaren 1780 begav han sig till brunnsorten Spaa, som gästades av Gustav III, och begärde stöd från denne i frågan om den franska tjänsten. På grund av insatserna i Savolax ansåg sig S också kunna framställa ekonomiska krav på den sv kronan. Eftersom han samtidigt kritiserade kungen för dennes politik förstärkte mötet dock snarast motsättningarna mellan de två. Då S inte uppnådde sina syften vare sig i Spaa eller i Paris, återvände han följande år förbittrad Ull Sverige - utan att ha tillägnat sig ny krigserfarenhet, med stora skulder och dessutom försatt i den vanskliga ställning som konflikten med landets regent medförde.

S slog sig ner på hustruns herrgård Sesta i Nastola sn i Tavastland. Äktenskapet var olyckligt, inte minst på grund av hans notoriska otrohet, och en son hade avlidit redan som barn. S satte dock sina förhoppningar till sonen Magnus Wilhelm, som undervisades i Åbo. I Tavastland blev S en uppskattad och inflytelserik medlem av den lokala officers- och herr-gårdssocieteten, och hans skarpa kritik av kungens utrikes-, skatte- och jordbruks- politik väckte gensvar. Han började nu också argumentera för ett självständigt Finland eller finsk autonomi inom ramen för det sv riket - eller det ryska.

Motiven för denna strävan sprang inte enbart ur missnöjet med Gustav III:s politik, utan också ur barndomens prägling. Sommaren 1741 hade Sverige under hattregeringen inlett ett krig mot Ryssland som ledde till svidande sv nederlag och förlust av områdena öster om Kymmene älv. Familjen Sprengtport flydde undan kriget till Sthlm och kunde återvända först två år senare. Hos S lagrades minnena av denna den "lilla ofreden" ovanpå berättelserna om den "stora ofreden" 1700-21, då Finland förhärjats i grunden, och hans senare erfarenheter närde en växande övertygelse att Sverige inte mäktade att försvara den östra delen av riket mot den ryska stormakten.

S ville återvända till sitt yrke men bristen på krigserfarenhet låg honom i fatet. Krig hotade emellertid att utbryta mellan Holland och Österrike, och med stöd av Gustav III tilldelades han 1785 chefskapet för ett eget regemente i Holland, en frikår där officersbefattningarna skulle besättas av svenskar. Möjligheten att följa S ut i krig väckte entusiasm bland inte minst unga officerare i Finland. Men ännu en gång stäcktes förhoppningarna om krigserfarenhet och S:s framtid hamnade på nytt i en återvändsgränd. I Holland hade han emellertid fått vänner och blivit inspirerad av statsskicket med en ståthållare som statschef i en federal republik. Inspiration kom också från den nya amerikanska republiken, och S såg sig kallad att bli Finlands Washington. Han knöt vänskapsband med den ryska beskickningschefen i Haag och överlämnade till denne våren 1786 förslag till en konstitution för en finsk republik under ryskt beskydd, som skulle bilda buffert mellan Sverige och Ryssland. Han bifogade dessutom en detaljerad plan för hur han genom en militärkupp med ryskt stöd skulle lösgöra Finland från Sverige.

Vid denna tid beslöt Gustav III att sammankalla en riksdag. S bröt hastigt upp och begav sig till Sthlm, där han återknöt banden med ledarna för det gamla hatt- partiet. Det gällde inte minst den främste av dem, fältmarskalken A Fersen, under vilken han som stabsadjutant tjänat under det pommerska kriget. S agerade på riddarhuset som ätten Sprengtports huvudman, och framträdde - iklädd holländsk översteuniform - under riksdagen som en av kungens häftigaste kritiker. Samtidigt höll han hemliga överläggningar med den ryske ambassadören och utvecklade sina planer på en ryskstödd militärrevolt i Finland under hösten. Någon reaktion på kupplanerna erhöll S inte, men kejsarinnan meddelade att hon välkomnade honom i sin tjänst och utlovade både en befattning som generalmajor och ett inkomstbringande godsarrende i Vitryssland.

Resan till Finland i juli 1786 blev för S symbolisk i flera avseenden - båten han färdades med hade en gång byggts av Ehrensvärd och seglatsen gynnades dessutom av de vindar som 1772 varit ödesdigra för rebellflottiljen. Efter att ha hämtat sin son från akademin i Abo och därefter begett sig först till Sesta och sedan till Gammelbacka hade S sonderat de politiska stämningarna i landet. Framträdande akademiker förhöll sig avvaktande medan S:s vänner i Tavastland, liksom de unga officerarna i sällskapet Valhalla, gav honom sitt stöd. I sept avseglade han från Borgå med destination S:t Petersburg, som nåddes en dryg vecka senare. Därmed hade S gått över sitt Rubicon.

Katarina II höll sina löften när det gällde S:s personliga förmåner och utsåg honom dessutom till kejserlig kammarherre, men visade inget intresse för den finska revolutionen. Huvudlinjen i hennes utrikespolitik pekade söderut, mot att återerövra Konstantinopel åt den ortodoxa kristenheten. Hon ville koncentrera sina militära resurser mot Osmanska riket och önskade inte någon konflikt med Sverige i sin rygg. Utan ryskt stöd vilade S:s planer på bräcklig grund, och i stället för att leda uppror i Finland fick han som kammarherre ingå i det kejserliga entouragets periferi på färden ner mot Svarta havet. Han vantrivdes, blev sjuk och råkade i onåd på grund av sina spelskulder och ständiga pockande på pengar. S:s anhängare i Finland kände sig övergivna och han förlorade inflytande. Han räddades emellertid av Gustav III:s angrepp på Ryssland sommaren 1788. Plötsligt blev S åter högintressant för kejsarinnan och hans röst vägde tungt vid kabinettsmötena i Petersburg. Sedan förutsättningen för kriget, en amfibieope-ration mot den ryska huvudstaden, spräckts genom det oavgjorda slaget vid Högland, tändes oppositionen mot kriget inom den sv officerskåren. Kriget hade inletts utan ständernas samtycke och var därmed ett brott mot konstitutionen. I Finland ingicks Anjalaförbundet och som ett led i de sv officerarnas försök att på egen hand sluta fred med Ryssland sändes sällskapet Valhallas "styrande drott" J AJäger-horn (bd 20) till S:t Petersburg. Denne gick där i sina förhandlingar långt utöver Liikalanotens innehåll då han föreslog en återgång dll den frihetstida författningen i Sverige och självstyre för Finland samt begärde att S skulle deltaga i förhandlingarna.

I egenskap av rysk general förberedde S som bäst ett infall norr om Ladoga då han fick bud att omgående infinna sig i S:t Petersburg. S blev nu Rysslands huvudförhandlare med Anjalamännen, vars "konfederation" förbryllade den ryska regeringen. Kejsarinnan var betydligt mer intresserad av att Sverige återgick till den frihetstida författningen än av att uppfylla finska separatisters önskemål, särskilt om sådana kopplades till återlämnandet av områdena öster om Kymmene älv. Kontakterna mellan S och Anjalamännen komplicerades av att många betraktade honom som förrädare - ett avskiljande av Finland från Sverige var en främmande tanke för de flesta. Gustav III lyckades också efter krigsstille-ståndet utöka sin makt, inte minst vad avser rätten att föra krig, och Anjalamännen fick stränga straff.

När kriget återupptogs på våren 1789 var S en av befälhavarna i ryssarnas offensiv. Han hade i kejsarinnans namn utfärdat en deklaration om att Ryssland kom som befriare från det sv förtrycket. Något gensvar förmärktes dock inte. I stället led en till antalet överlägsen rysk armé ett svidande nederlag mot sv trupper vid Porras- salmi, inte långt från Brahelinna. S blev allvarligt sårad och räddades från slagfältet av en rysk kosacktropp. Därmed var kriget över för hans del. Som konvalescent i S:t Petersburg mottog han en anmodan om inställelse till en krigsrätt i Åbo. I sin frånvaro blev han i febr 1790 dömd till förlust av liv, ära och egendom för att ha "fört oren sköld mot sin konung". Några månader senare slöts, efter den överraskande sv sjösegern vid Svensksund, fred i Värälä utan landavträdelser. 1791 undertecknades ett alliansavtal mellan Gustav III och Katarina II, med spetsen riktad mot det revolutionära Frankrike.

För kejsarinnan hade S nu blivit en politisk belastning. När freden undertecknades och nådevedermälen rikligt utdelades, blev han lottlös. Han hade efter några år som änkeman 1789 gift om sig med den holländska grevinnan Anna Charlotte d'Aumale, och han uppmuntrades att lämna huvudstaden för att genomgå brunnskurer ute i Europa. Även det nya äktenskapet blev emellertid ett misslyckande och upplöstes. Nu började en svår tid för S. Han sökte bot för sina krämpor på brunnsorter utan att finna lindring. Ohälsan blev så småningom mer av psykisk karaktär än fysisk. S sökte förgäves försoning med Sverige och upphävande av dödsdomen. 1793 återvände han till S:t Petersburg och lyckades utverka ryskt fri-herreskap och generallöjtnants grad. Men ett par år senare bedömdes han åter som politiskt obekväm och fick återvända till sin exil, denna gång i det böhmiska Töplitz.

Efter Katarina II:s död 1796 öppnades för S en möjlighet till politisk rehabilitering. Paul I, som gärna ville gå andra vägar än sin mor och som i S såg en man av sitt sinne, välkomnade honom efter en tid tillbaka i aktiv tjänst. I okt 1800 avreste S till Paris som ledare för en delegation av stor politisk betydelse. Han skulle med förste-konsuln Bonaparte förbereda ett politiskt närmande och uppnå frisläppandet av 7 000 ryska krigsfångar. Dessa skulle inläggas som besättning på fästningen Valetta på Malta, som av fransmännen skulle överlämnas till kejsar Paul i hans egenskap av Malteserordens stormästare. Kejsaren hade samtidigt utsett S till kommendant på Valetta. Dock lyckades amiral Nelson förekomma dessa planer genom att erövra Malta från fransmännen, varför avtalet i denna del blev utan värde. Istället fick S leda de 7 000 soldaterna tillbaka genom Europa hem till Ryssland. På vägen mottog han meddelandet att kejsaren i mars 1801 avlidit och efterträtts av sonen Alexander. Snart framkom det att det var fråga om en palatskupp; kejsaren hade mördats av en officersgrupp med nära relationer till Alexander. Därmed hade S på nytt hamnat i den politiska kylan i huvudstaden. Visserligen upphöjdes han till full general och fick mottaga Alexander Nevskij-orden med kraschanen innefattad i diamanter, men för Alexander I var S den undanröjde företrädarens man.

För S började ännu en period i exil, om än han denna gång gav sig av med ett regeringsuppdrag. Fram till 1807 befann han sig på resa längs det ryska imperiets gränser i söder, från Svarta havet ända fram till Bajkalsjön. Hans uppdrag var att göra geografiska, militära och politiska bedömningar av förhållandena i gränsområdena till Osmanska riket, Persien och Kina. Han färdades också i den grekiska övärlden, där Ryssland upprättat strategiska baser på de Joniska öarna och Korfu.

I S:s personliga liv hade det också skett stora förändringar. Efter att hans andra äktenskap hade upplösts gifte han sig med den unga grevinnan Varvara Nikolajevna Samytsky. Detta tredje äktenskap förefaller ha varit lyckligare än de tidigare. S drabbades dock av ett svårt slag i nov 1800 då sonen begick självmord efter anklagelser om falskspel.

Till följd av den dramatiska omläggning av Rysslands utrikespolitik som blev följden av Tilsit-alliansen 1807 mellan Alexander och Napoleon, kallades S till S:t Petersburg, där han på nyårsnatten fick kejsarens uppdrag att utarbeta en krigsplan för ett angrepp på Sverige för den händelse Gustav IV Adolf skulle vägra att ansluta sig till kontinentalblockaden mot Storbritannien. Med sin ingående kännedom om finländska förhållanden hade S på nytt blivit en tillgång för Ryssland. Han lade upp anfallsstrategin efter i stort sett samma linjer som 1788-89, men anpassad till ett vinterkrig. Samtidigt underströk han vikten av ett politiskt krigsmål genom sammankallandet av en riksdag för att ansluta Finland till imperiet med en egen identitet som storfurstendöme.

De ryska trupperna föll in i Finland i slutet av febr 1808. S medföljde som politisk rådgivare till militärledningen. Han medverkade aktivt till att förmå Svartholms fästning att kapitulera och hans gamla anhängare bidrog till Sveaborgs kapitulation. S kom sedan i delo med den ryske överbefälhavaren v Buxhövden och återvände till S:t Petersburg, där han dock framgångsrikt påverkade Alexander I beträffande krigsmålen och Finlands framtid. På hösten s å hade Ryssland fått militär kontroll över huvuddelen av Finland och S utsågs till rysk generalguvernör där. Han såg till att en lantdag sammankallades i Borgå efter samma regler som gällde för den sv ståndsriksdagen. I sin regentför-klaring som storfurste av Finland garanterade kejsaren landets rättigheter. Genom dessa, gällande konstitution, religion och lagar, hade Finland fått den grund på vilken man kunde etablera ett eget statssamfund inom ramen för det ryska imperiet. S spelade en avgörande roll vid dettas tillkomst. Därmed hade den ställning för Finland som varit hans livs mål uppnåtts.

S:s tid som generalguvernör blev dock kort. Genom sitt egenmäktiga agerande hade han lyckats komma i konflikt med såväl den militära som den politiska makten, men han avtackades under högtidliga former och med generösa villkor. Resten av sitt liv levde S i stillhet på egendomen Hie-tala utanför Viborg och i sin villa på Vasilij-ön vid S:t Petersburg. Han begrovs på den protestantiska kyrkogården där.

S var högt begåvad och hade breda intressen. Med energi och handlingskraft drev han sina idéer både i militära och politiska frågor. Han var en skicklig och beundrad ledare. Hans egensinne utvecklades dock med åren till halsstarrighet och förmågan till samarbete var begränsad. S fick med åren många fiender och få vänner. De två första äktenskapen var olyckliga och relationen med den ende sonen dålig. Insatserna som militär pedagog med moderna idéer ledde emellertid till etablerandet av institutioner som består ännu idag (2007). Hans uppfattning att Finland så länge det var en del av det sv riket skulle förbli en källa till konflikter med den ryska stormakten visade på politisk framsynthet.

S:s insatser har dock värderats olika beroende på epok och politisk ståndpunkt. I Sverige, liksom bland framför allt de svenskspråkiga i Finland, blev han förrädaren. För anhängarna till den finskspråkiga emancipationen mot slutet av 1800-talet blev han däremot en hjälte. I Ryssland kom han, när den rysk-slaviska nationalismen växte fram vid samma tid, däremot att fördömas då han medverkat till att ge Finland den särställning som hindrade integrationen av imperiets olika delar. Själv såg sig S både som rysk och finsk patriot, vilket för honom inte innebar någon motsättning. Det kan i alla händelser konstateras att S var den förste som på ett genomtänkt sätt formulerade skälen för Finland att söka sin egen framtid, och att han spelade en avgörande roll för Finlands tillkomst som en egen nation.

Författare

Stig Ramel



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Enstaka handkar efter S i UUB; handhar även i FRA, Hfors UB o i ryska Nationalbibl, S:t Petersburg. - Brev från S i RA (bl a till J M S o många till J W S) samt i UUB (bl a till Gustav III o C G Armfelt).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk):Ti]\ fäderneslandet. [Rubr.] . [4] s. [Anon. Avsedd för spridning i Finland.] Omtr i: K K Tigerstedt, G M S. XII, "Till fäderneslandet" - Sprengtporten och Jägerhorn, 1 (FT, 113, 1882, s [159]-182). [Se s 163-165.] Övers: Isän-maalle. [Rubr.] . 1 bl.-Yrjö Maunu Sprengtporten'in, Suomen kenraali-kuvernö-rin, virallista kirjevaihtoa w. 1808-1809. Correspon-dence officielle de Georg Magnus Sprengtporten, gouverneur general de Finlande en 1808-1809. [Utg af G Z Yrjö-Koskinen.] Helsingissä: Suomalaisen Kirjalli-suuden Seuran kirjapainossa, 1882. xxii, 320 s. (To-distuskappaleita Suomen Historiaan, 1) - [Odaterad, troligen slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet:] Piéce justificative de Mr de S***. Uouå. 12:o. [Anon.]

Tryckta arbeten (bidrag): Journal öfver de manoeuv-rer, som blifvit verkställde med Savolax-corpsen år 1775 och 1776, författad 1779 af G M S (Krigssamlingar, [utg av G Adlersparre,] d 4, Sthlm 1798, s 309-418). [Övers från franska orig.] - Instruction för recognoseurer (ibid, s 419-424). - Opisanie vojny Gustava III protiv Ekateriny II (Voennyj zurnal, kn 18, 1811, Sankt-Petersburg 1812, s 14-28; 19,1811, Sankt-Petersburg 1812, s 28-48). -Tvenne bref från general S till general Armfeldt (Hemliga handlingar hörande till Sveriges historia efter konung Gustaf IH.s äntrade till regeringen, [utg af P A Wallmark o J E Schartau], d 1, Sthlm 1821, s 139-142). - Tvenne förslag till Finlands styrelse. Utg af K K Tigerstedt. Åbo 1881. ix, 10 s. (Program öfver verksamheten och förändringarne vid sjuklassiga Lyceum i Åbo och fyrklassiga Lyceum i Björneborg, under läsåret 1880-1881, [Bil]). Även sartr: Åbo 1881. ix, 10 s. - Precis d' un tableau sur 1'equilibre du Nord consideré dans le projet de ren-dre la Finlande independente (K K Tigerstedt, G M S:s plan till åstadkommande af Finlands sjelfständig-het och hans inträde i rysk tjenst, Åbo 1882, bil, viii s, Program öfVer verksamheten och förändringarne vid sjuklassiga Lyceum i Åbo och fyrklassiga Lyceum i Björneborg, under läsåret 1881-1882, [Bil]). - En finsk officerares bref till sin vän i Stockholm. Skrefne efter Regits förändringen d. 19 augusti (Historialli-nen arkisto, 17, 1902, s [236]-267). - [Brev o dikter] (H Donner, Brev från G M S till Sofia Glansenstierna. I-II, Genos, vuosik 2, 1931, s 15-24, 98-102). [Två brev återges i sin helhet, daterade 23 apr 1783, s 20-21, resp 2 apr 1807, s 100-101. Även tre dikter återges, på s 18, 20, 23-24.] - Memoire (H Donner, Ett okänt memorial av Sprengtporten sommaren 1808, Genos, vuosik 6, 1935, s 62-66). [Se s 65-66.] - Utdrag ur G M S:s promemoria från 1786 med titeln "Kort framställning avjämvikten i Norden skärskådat i projektet att göra Finland självständigt", som den återges av Danielson-Kalmari (S Ramel, G M S. Förrädaren och patrioten, Sthlm: Atlantis, 2003, bil 1, s 271-275). - Memorandum för Generalen Miranda om Sverige utarbetat av G M S (i översättning från franskan) (ibid, bi) 2, s 276-280).

Källor och litteratur

Källor o till: Krigsexpis arkiv, B I:a 73, 9 mars 1775; Militaria (M 610 o 1172), RA.

O Durchman, Vem var G M S;s andra hustru? (Genos, 6, 1935), s 59-61; W Ekelund, Några upplysmar om GM S (1877); S Ramel, GM S: förrädaren o patrioten (2003), o där anf källor o litt.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg (Göran) Magnus Sprengtporten (Sprengtport), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20013, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Ramel), hämtad 2019-09-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20013
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg (Göran) Magnus Sprengtporten (Sprengtport), urn:sbl:20013, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Ramel), hämtad 2019-09-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se