Meriter

3 Stenhammar, Ernst Wilhelm Emanuel, sonson till S 1, f 26 mars 1859 i Sthlm, Kungsh, d 9 mars 1927 där, Högalid. Föräldrar: arkitekten o tonsättaren Per Ulrik S o grev Eva Christina Louise Rudenschöld. Elev vid Hjalmar Berwalds privatskola, inskr vid KTH 14 sept 77, avgångsex från fackskolan för arkitektur där 15 april 82, elev vid FrKA 82-84, assistent vid fackskolan för arkitektur vid KTH 7 mars 87-vt 90, tf prof i arkitektur 30 maj 90, assistent i arkitektur o extra lär i husbyggnadskonst 9 okt 90, lektor i samma ämne 17 dec 98-1 febr 05, allt vid KTH, verksam som prakt arkitekt i Sthlm från 87, led av styr för Sthlms sjukhem från 03.

G 1) 6 aug 1895 (-1910) i Sthlm, Hovförs, m Edla Maria Carolina Anna v Schoultz, f 29 juli 1846 där, ibid, d 7 febr 1934 där, Jak, dtr till expeditionschefen Johan Zacharias Wilhelm v S o Anna Carolina Stiernswärd, samt tidigare g m slottsarkitekten, hovintendent Axel Fredrik Nyström (bd 27, s 776); 2) 13 april 1911 i Sthlm, Jak, m sin första hustrus systerdotter, skådespelerskan Anna Flygare (bd 16, s 226), f 25 nov 1880 i Paris, Sv förs, d 13 aug 1968 i Sthlm (enl db för Sollentuna, Sth), dtr till kontraktsprosten Johan Magnus Gustaf Emil F (bd 16, s 226) o Wilhelmina Memea Theofila (Helmi) v Schoultz.

Biografi

Ernst S hade ärvt sin fars intresse för arkitektur och musik, särskilt var han upptagen av sången. S var en erkänt god tenor och hade en stor fallenhet för kontrapunkt. Från 1886 var han medlem i ordenssamfundet S H T och deltog i dess musikaliska föreställningar. S sjöng också tillsammans med sina syskon och kollegan Ferdinand Boberg (bd 5). "Stenhammar-kvartetten" utgjorde ett uppskattat underhållningsinslag i familjens umgängeskrets. Till skillnad från sin bror Wilhelm (S 5) hade han dock aldrig några planer på att ägna sig åt musik yrkesmässigt utan valde arkitektbanan.

S:s lärare i arkitektur på KTH var Albert Theodor Gellerstedt (bd 17), skolans förste professor i ämnet. Genom sitt intresse för den äldre sv arkitekturen, från Gotlands kyrkor till huvudstadens byggnadsverk, kom han att påverka S och även andra av sina elever, t ex Boberg och Isak Gustaf Clason (bd 8). Parallellt med studierna praktiserade S hos arkitekten Magnus Isasus som också var hans lärare i husbyggnadskonst. 1881 gjorde S på eget initiativ en studieresa till Paris, där han huvudsakligen ägnade sig åt att "beskåda allt märkvärdigt". Däremot ritade han inte mycket själv: "att rita av allt storartat är både för svårt och så finnes det tusende fotografier", skrev han till sin mor.

Efter studierna vid KTH började S vid FrKA:s arkitekturskola där utbildningen efter inrättandet av KTH:s arkitektur-fackskola minskat i omfattning. Hans lärare Claes Grundström (bd 17) ägnade den mesta tiden åt uttolkandet av äldre arkitekturstilar. I övrigt var dennes pedagogiska grepp detsamma som vid andra konstakademier, att "genom tävlan väcka elevens ambition". S deltog i såväl de lägre klassernas utkasttävlingar som den högre klassens traditionella prisämne i monumentalarkitektur. Han erhöll aldrig någon medalj men fick 1884 100 kr i belöning till en studieresa för sin tävlingsritning i ämnet Hamnbyggnader för en större sjöstad. Tillsammans med Ferdinand Boberg och Agi Lindegren var S också behjälplig i undervisningen.

Exkursioner i och omkring Sthlm hörde till de stående inslagen i akademiundervisningen. 1883 deltog S i en av Grundström ordnad resa till Gotland. Till uppgifterna hörde att rita av såväl kyrkorna i Visby som kyrkor på landsbygden och att göra uppmätningar.

Sedan S lämnat konstakademin återvände han till KTH som assistent. Därefter blev han extra lärare i husbyggnadskonst, ett ämne som ingick i alla fackskolors andra avdelning, och utsågs senare till lektor i samma ämne. S:s föreläsningar i husbyggnadskonst behandlade materialläran, ett teoretiskt ämne som enligt I G Clason "ingen annan före honom lyckats intressera ens de blivande arkitekterna". Som lärare var S uppskattad och gav "eleverna hela sin friska, orädda och kamratliga personlighet" (Clason).

För arkitekterna var staten och kyrkan viktiga uppdragsgivare, men vid sidan av dessa framträdde nu också folkrörelserna och näringslivet som betydande beställare. Både Sthlm och landsortsstäderna växte; skolor, sjukhus, industrier, bank- och kontorsbyggnader uppfördes i stort antal. S kom att ägna sig åt det moderna industrisamhällets alla stora byggnadsuppgifter och genomförde härtill restaureringar av kyrkor och slott.

S praktiserade en tid hos I G Clason och inledde sedan, parallellt med undervisningen på KTH, verksamhet som privatpraktiserande arkitekt i Sthlm. Inledningsvis ritade han huvudsakligen bostadshus, vilka utgjorde merparten av nybyggnationerna i 1880-talets Sthlm, framför allt på Östermalm. Till S:s första uppdrag hörde två fondhus i kvarteret Harpan vid Karla-plan med fasader i den tidstypiska nordiska 1600-talsrenässansen med torn och trappgavelrösten, tegelfasader och sten-imiterande puts. 1895 påbörjade han arbetet med Centralpalatset vid Tegelbacken, huvudstadens första renodlade affärs- och kontorshus. Byggnaden bestod i sitt inre av en fackverkskonstruktion i stål, som försågs med stenpelare för att bära upp bjälklagen. Dessa bjälklag utgjordes av plana tegelvalv mellan järnbalkar, en teknik som nu för första gången tillämpades i Sverige. Byggnaden kom också ur arkitektonisk synpunkt att skilja sig från andra offentliga byggnader; S lät efter amerikanska förebilder de bärande fasadpelarna, klädda i Vätögranit, framträda i sin helhet i fasaden, där också bjälklagens järnband gjordes synliga. Konstruktionen byggde alltså på skyskrapans principer med en stålstomme bakom fyrkantiga stenpelare. För Sverige blev Centralpalatset en alldeles ny byggnadstyp.

Reaktionerna blev nästan genomgående positiva. En stor förtjänst ansågs vara att byggnaden inte anslöt till någon bestämd historisk stil. Stilfrågor och restaureringsprinciper präglade annars den samtida arkitekturdebatten, där Verner v Heidenstams stridsskrift Modern bar-barism (1894) fick symbolisera kritiken mot de historiserande ideal som dittills rått. Den nya tiden ställde andra krav på autenticitet och respekt för det gamla, vilket på många sätt överensstämde med S:s ståndpunkt. Han deltog visserligen inte aktivt i debatten men var anhängare av en modern teknik och ett återhållsamt, närmast nationellt färgat formspråk med få beröringspunkter med den eklekticism som varit förhärskande.

S:s karriär tog nu fart på allvar. Efter några offentliga arbeten i landsorten, såsom elverket och teatern i Köping (1899, 1901) och tingshuset i Mora (1903), fick S i uppdrag att rita Grand Hotel Royal i Sthlm, som uppfördes bakom det anrika Grand Hotel från 1870-talet. Det nya hotellet, med släta, skarpt tecknade fasader i kalksten och puts och ett öppet entrévalv i byggnadens hörn med en stor granit-monolit som kraftfull accent, stod färdigt 1909.

Även denna gång vann S samtidens gillande. Ragnar Ostberg omnämnde den italienskinspirerade vinterträdgården som ypperlig och originell och underströk att den genomförts med en samlad konsekvens och en känsla för rytm och mått som var mästerlig. Vidare framhöll han den "befriande" avsaknaden av detaljrikedom samt liknade uppbyggnaden vid ett väl genomarbetat och intellektuellt tyglat orkesterstycke. För hotellets direktris Wilhelmina Skogh (bd 32) uppförde S 1908-10 den närmast borgliknande villa Förestå på Lidingö, som placerad på sin höjd högt över Vårtan ännu utgör ett väl igenkännbart landmärke.

Vid samma tid färdigställdes också S:s andra stora affärshusbygge i Sthlm, Myr-stedt & Stern - den första renodlade skelettkonstruktionen i armerad betong. Även i denna byggnad valde S att i fasaderna understryka den vertikala uppbyggnaden med glasade partier mellan genomgående pelare, som möts under taklisten i ett närmast gotikinspirerat spetsbågemotiv med skulpterade kapital. Gårdsöverbyggnaden inrättades med en glasövertäckt utställningshall. Byggnadens arkitektur vittnar om att S hade studerat samtida tyska varuhus och kontorsbyggnader - likheter finns t ex med Messels varuhus i Berlin - samtidigt som användningen av armerad betong åter visar på amerikanska förebilder.

Det var emellertid bankbyggnader och sjukhus som framgent kom att dominera S:s verksamhet. I bägge fallen måste han betecknas som en av de främsta i sin generation. Banker var en byggnadsuppgift typisk för tiden, och här kunde han dessutom tillämpa ny teknik, klädd i lämpliga former. Det motsvarande gällde dll viss del hans insatser som sjukhusarkitekt, men här kan också faderns verksamhet inom samma område ha betytt en del. Bidragande var möjligen också att såväl banker som sjukhus var välbetalda byggnadsuppdrag.

S:s verksamhet som bankarkitekt inleddes då han 1893 vann tävlingen om en byggnad för Vesterbottens enskilda bank i Umeå. Det blev ett monumentalt palats med skulpterad renässansportal och odekorerade fasader med mjukt avrundade hörn. 1902 vann han tävlingen om Bankab Sthlm-Ofre Norrlands nybyggnad i Sthlm, som fick en serie glastäckta rum, med en vid kupol över den publika delen. Kollegan Torben Grut (bd 17) berömde den "förträffliga dispositionen" och uttryckte sin förtjusning över de enkla, pilasterinde-lade fasaderna och det pyramidformade taket.

De glastäckta publika utrymmena skulle också fortsättningsvis bli ett stående inslag i såväl S:s som andra arkitekters bankbyggnader. S:s kanske mest magnifika lösning med glaskupol fanns i Göteborgsbankens sedermera rivna kontor vid Brunkebergs-torg i Sthlm. Ett annat kännetecken för hans bankbyggnader från 1910-talet var användningen av Helsingsborgstegel och granit, d v s de material som förordades av nationalromantikens företrädare. Ett exempel är Värmlands enskilda banks hus i Karlstad. Även variationen i växlingen av fönstren i de olika våningsplanen är ett utmärkande drag, vilket också kännetecknar ab Tjänstemannabankens i Sthlm och Södermanlands enskilda banks byggnader i Eskilstuna och Strängnäs. En detalj som ofta återkommer i S:s bankbyggnader är vattenkastare i form av maskaroner, skulpterade ansikten omgivna av vegetativa ornamentformer. Till S:s mer berömda bankbyggnader hör slutligen Nordiska handelsbankens hus i Sthlm från 1920 - numera (2008) lokaler för statsdepartementen - som August Brunius (bd 6) beskrev som lugnt värdigt, "i släkt med klassiskt och renässans i all sin naturliga svenskhet".

Efter sekelskiftet hade den offendiga vården expanderat, men dess enheter var med internationella mått mätt små. Särskilt gällde detta lasaretten, där platserna i regel var ganska få samtidigt som de ännu präglades av den äldre traditionens krav på stora luftvolymer och sidokorridorer. På 1920-talet blev dock ett amerikanskin-fluerat sjukhusbyggande med annorlunda planlösningar och ett mer koncentrerat byggnadssätt tongivande. I arbetet med sociala institutionsbyggnader anlitades arkitekter främst i egenskap av tekniker och projektledare, men hos dem fanns det givetvis också en vilja att skapa ett medvetet formspråk.

Ett sådant fick S möjlighet att uttrycka i sitt första stora sjukhusuppdrag: Södra barnbördshuset i Sthlm, vilket stod färdigt 1907. Det följdes av Barnsjukhuset Samariten i Sthlm och det nya lasarettet i Vadstena. Södra BB - som i den samtida tidningspressen omtalades som det främsta i hela världen - fick ett centralt mittparti krönt av takiyttare med två därifrån utgående lägre flyglar med förhöjda gavlar som stilmässigt har beröringspunkter med Vasatidens slottsarkitektur. Samma formspråk tillämpade S i lasarettet i Nyköping, färdigställt 1914. Båda sjukhusbyggnaderna utrustades dessutom med hissar.

Det nya mönstret, med mitt- istället för sidokorridorer, högre huskroppar och överhuvudtaget mer komplicerade planlösningar, kom också att anammas av S. Hans främsta exempel på detta blev lasarettet i Västerås, invigt 1928 och hans mest kända sjukhusbyggnad. Här hade S valt att orientera större delen av anläggningen efter diagonalerna, vilka utgår från den höga pilasterindelade centralbyggnaden, som liksom på ett slott utgör accenten. Byggnadens slottslika karaktär motiverade för övrigt socialministern Jakob Pettersson (bd 29) att vid invigningen säga: "Förr byggdes palats åt furstar och stormän, nu bygger man dylika åt fattiga och sjuka". Motsvarande byggnadsprinciper kom S delvis att tillämpa för Borås lasarett, ett arbete som han emellertid själv aldrig hann slutföra.

Vid sidan av ny- och ombyggnader av lasarett ritade S bl a länssanatorier. Skogsfjället i Västmanland stod färdigt 1911, Fol-karbo sanatorium utanför Krylbo i Dalarna 1912, Kolmårdssanatoriet i Östergötland och Stora Ekeberg i Skaraborgs län 1918. Byggnaderna med sina karakteristiska ligghallar var med något undantag enkla och osmyckade med släta putsfasader och skilde sig inte mycket, vare sig estetiskt eller funktionellt, från andra länssanatorier från samma tid. På uppdrag av Nationalföreningen mot tuberkulos utarbetade S också typritningar till länssanatorier, vilka 1906 utgavs i en särskild publikation.

S ritade också privata villor, huvudsakligen i Sthlms närhet, ibland med biträde av kollegan Edward Bernhard som ofta också fungerade som arbetsledare. Redan 1897 stod Villa Möller i Saltsjöbaden färdig, en envåningsbyggnad i trä med huggen grund i sten och i likhet med många andra villor från perioden försedd med ett nytt slags hall - storstugan eller "den engelska hallen". Detta stora rum var försett med öppen spis och fungerade som mottagningsrum, kommunikationsrum och brasrum. Några år senare lät S bygga ett eget sommarhus vid Fallström på Ingarö, för vilket han på ett liknande sätt tillämpade en kvadratisk plan uppbyggd kring ett stort umgängesrum. Villan fick en entusiastisk anmälan av Ragnar Ostberg, och dess kompakta plan och samlade grepp pekade framåt, framför allt mot Lars Israel Wahlmans och Carl Westmans villaformer.

Under de följande åren ritade S tillsammans med Bernhard fler villor, t ex Villa Lidforss i Nacka. Även i Sthlms skärgård och i Djursholm uppfördes flera villor efter ritningar av de två. I mitten av 1920-talet stod S:s egen villa vid Skinnarviks-slingan färdig, vilken kom att fungera som familjens vinterbostad.

I viss utsträckning kom S också att ägna sig åt restaurering av kyrkor och slott. Hans kanske viktigaste insats gällde Storkyrkan i Sthlm, ett arbete som pågick 1903-08 och som han för brodern omtalade som mycket intressant: "man lever århundraden tillbaka hela tiden". Efter ett flertal ombyggnader hade den femskeppiga hallkyrkan fått sin dåvarande form i samband med att K slottet uppfördes. S:s insatser gällde främst interiören; efter ett program som redan Magnus Isasus (bd 20) skissat på lät han avlägsna den puts som valvribbor och bågar kalkats i på Tessins tid och framhävde därmed den gotiska tegelstrukturen. Även vindfånget för sydvästra ingången tillkom, liksom en ny altarring i marmor.

Samtiden var inte odelat positiv; bl a konsthistorikern Johnny Roosval (bd 30) gick till hårt angrepp mot åtgärden att blottlägga teglet vilken han ansåg "ovärdig en kyrka, som väl dock avser en annan verkan med sina former och färger än en res-taurant" (Roosval 1910). Det var en åsikt som delades av flera. Overintendentsäm-betet hade dock inte haft något att invända och S hade också församlingens stöd i sitt arbete. Fortsättningsvis åtog han sig emellertid inte så många restaureringsarbeten, särskilt inte av kyrkor; Tyska kyrkan i Sthlm blev hans andra och sista uppdrag. Detta arbete, som pågick 1909-12, blev dock mindre omfattande och inte lika kontroversiellt som Storkyrkan. S kom här att fungera huvudsakligen som teknisk rådgivare.

Som slottsrestaurator synes S ha anlitats för tre uppdrag: Helliden i Västergötland, Olivehult i Östergötland och Sjöö i Uppland. Det är inte känt hur omfattande S:s arbete på Helliden var, men det är inte osannolikt att byggnaden då försågs med ett hörntorn och medeltids-inspirerade gavlar. S:s största insats gällde dock Olivehult, där han valde att så långt det var möjligt återställa byggnaden till dess 1700-talskaraktär; bl a belades taket med tegel, det taktäckningsmaterial som funnits före 1880-talets ombyggnad. Arbetet avslutades 1922. På Tessinslottet Sjöö, som stått öde sedan 1900-talets början, var det däremot huvudsakligen Ivar Tengbom som ansvarade för restaureringen.

Trots att S:s repertoar var omfattande och varierande kom han ändå av samtiden att betraktas främst som specialist på sjukhus, vilket han själv också gärna framhöll. Redan vid tiden för de första uppdragen närde han förhoppningen att längre fram få efterträda Axel Kumlien (bd 21), Medicinalstyrelsens tjänstearkitekt sedan decennier. S menade att hans möjligheter att få tjänsten egentligen var goda men anade tidigt att kollegan Gustaf Wickman hade skaffat sig en ännu bättre position genom att bjuda under honom på två stora sjukhusuppdrag - ett agerande han fann illojalt då det fanns en överenskommen taxa. Wickman fick också tjänsten efter Ture Stenbergs (s 237) korta mellanspel.

Den uteblivna tjänsten, tillsammans med ett stort byggnadsuppdrag för Skandinaviska banken som gick förlorat, var egentligen de enda riktiga motgångarna i S:s karriär. I övrigt led han knappast någon brist på vare sig uppdrag eller erkännande, även om han i brev till brodern kunde ge uttryck för oro, särskilt vid tiden för första världskrigets utbrott. S:s framgångar hade lett till ett avsevärt ekonomiskt välstånd, och hans arkitektkontor hörde länge till de största i Sthlm.

S omtalas som en aning kärv men generös och med drastisk och slagfärdig humor. Även hans yttre underströk den lite barska och respektingivande framtoningen. Hans allt överskuggande intressen var arkitekturen, musiken och - liksom för många andra arkitekter - seglingen; S hade själv ritat sin stora segelbåt Varuna. Även familjen betydde mycket för S. Modern Louise stod honom mycket nära, och hans kontakt med syskonen var god. Brodern och dennes hustru var ofta sedda gäster på Kojvik, S:s nya lantställe på Da-larö. Huset hade S ritat för musikförläggaren Georg Lundqvist med förbehållet att om försäljning någonsin blev aktuell skulle villan först erbjudas S. Så skedde 1914, och Koj vik blev sedan en samlingsplats under sommarmånaderna för S och övriga medlemmar i familjen liksom för deras närmaste vänner.

S:s första hustru var betydligt äldre än S med nästan vuxna barn, och äktenskapet blev olyckligt. Han gifte kort efter skilsmässan om sig med Anna Flygare, som var skådespelerska och en av August Strindbergs bästa förmågor på Intima teatern i Sthlm. Tillsammans fick de tre barn. I hemmet hölls såväl musiken som litteraturen högt, och många av tidens framstående kulturpersonligheter samlades hos dem.

S var en av de stora sv 1900-talsarkitek-terna och bidrog till förnyelsen av kontors-, varuhus- och sjukhusarkitekturen. Det återkommande temat i hans produktion var de yttre formernas underordnade under funktion och ändamålsenlighet. Därigenom förebådade S på flera sätt 1930-talets arkitektur. Hans inställning och arbetssätt präglades av allvar, teknisk behärskning av form och stil och en intellektuell hållning, och han ansågs "begåvad med sund smak och känsligt sinne för proportioner och jämvikt, såväl konstnärligt som praktiskt sett, vilket förlänade hans byggnader saklig respektabilitet i det yttre och ändamålsenlighet i det inre" (Clason).

S finns omnämnd i de konst- och arkitekturhistoriska översiktsverken men har ännu inte blivit föremål för någon utförlig biografi. Detta kan vara en tillfällighet men också bero på att han som person präglas av en viss oåtkomlighet, trots den centrala roll han spelade inte minst i umgängeskretsen.

Författare

Bo Lundström

Arkivuppgifter

Handl:ar om o efter S i LUB (Anna Flygare-Sten-hammars arkiv), annars huvudsakligen hos S:s familj (bl a Anna Flygare-Stenhammars otr ms rör familjen S); ett fåtal av S:s ritn:ar i Arkitekturmuseum, kopior av S:s ritmar ull lasarett i RA (Medicinalstyr:s arkiv) o ritn:ar till bl a affärshus o sjukhus även i SSA o hos lokala byggnadsnämnder. - Brev från S i LUB (bl a till S 5 o till Cecilia o Louise S).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): [Typritningar] ([RAWaw-rinsky,] Tuberkulossjukhus, deras planläggning och uppförande. Betänkande och förslag med program, ritningar, kostnadsberäkningar och driftkalkyler av kommitterade 1906. [Utg av] Sv nationalföreningen mot tuberkulos, Sthlm 1906 [1], 99 s, ill. [E S utgjorde en av sex ledamöter i kommissionen.])

Källor och litteratur

Källor o litt. KTH:s arkiv (matr över ord elever o studerande 1873-1913, stynprot 1877-1905), RA. Tyska S:ta Gertruds förs:s kyrkoarkiv, kyrkorådets prot o handkar K III b: 47 o 50, SSA. Ferdinand Bobergs saml, L 57: 20: 1,KB.

H O Andersson o F Bedoire, Bankbyggande i Sverige (1981); des, Sv arkitektur: ritn:ar 1640-1970 (1986); F Bedoire, Gustaf Wickman som sjukhusarkitekt: en studie i det tidiga 1900-talets vårdbyggande (1974); A Brunius, Det nya Sthlm (1926); I G Clason, E S in memoriam (Byggmästaren, tidskr för arkitektur o byggnadsteknik 1927); E Eriksson, Den moderna stadens födelse: sv arkitektur 1890-1920 (1990); T Grut, Bankaktiebolaget Stockholm-Ofre Norrlands nybyggnad vid Fredsgatan (Tekn tidskr: arkitektur o dekorativ konst 1905, nr 3); M Lundström, Varuhusarkitektur i Sthlm 1850-1930 (1982); NDA 18 febr 1907; A K Pihl Atmer, Sommarnöjet i skärgården (1987); J Roosval, För den hvita färgen i Storkyrkan (SvD 26 febr 1910); dens o S Curman, S Nikolai eller Storkyrkan i Sthlm: konsthist inventarium (Sveriges kyrkor, 1, 1924-27); M Råberg m fl, Husen på malmarna: en bok om Sthlm (1985); Sju uppsatser i sv arkitekturhist, ed R Zeitler (1970); SMoK; O Star-bäck o G Kjellqvist, Nyköpings lasarett 200 år (1974); E Stavenow-Hidemark, Villabebyggelse i Sverige 1900-1925 (1971); Stenstadens arkitekter: sju studier över arkitekternas verksamhet o betydelse vid utbyggnaden av Sthlms innerstad 1850-1930, ed T Hall (1981); Slott o herresäten i Sverige, Östergödand, 2 (1971), s 98-112; SvTeknF; Tekn udskr: avd för hus- byggnadskonst 1898, nr 1; F Törnblom, Musikmänniskor (Hågk o livsintr, 24, 1943); R Waern, Tävknas tid; akitekttävknas betydelse i borgerlighetens Sverige (1996); A Åman, Om den offendiga vården: byggnader o verksamheter vid sv vårdinstit:er under 1800- o 1900-talen (1976); R Östberg, Stenhammars villa vid Fallström (Tekn tidskr: arkitektur o dekorativ konst 1902); dens, Grand Hotell Royal i Sthlm (Arkitektur: organ för Sv teknologfören:s afdeln för husbyggnadskonst 1909, nr 3).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst W E Stenhammar, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20081, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2024-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20081
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst W E Stenhammar, urn:sbl:20081, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2024-11-19.