Meriter

2 Stenius, Jacob, son till S 1, f 2 febr 1732 i Artsjö, Nylands län, d 5 febr 1809 i Pie-lisjärvi, Östra Finlands län. Inskr vid UU 21 juli 48, disp pro exercitio där 1 juli 51, inskr vid Åbo akad 48, FK 55, disp pro gradu 25 juni 57 (promoverades ej), doc i mekanik o hydraulik 13 aug 60–66, allt vid Åbo akad, mekanikus (från 59 chefsmekanikus) med ansvar för strömrensn- o kanaliseringsarb i Satakunda 18 juli 57–58, i Österbotten 26 april 59–66, förklarad för gymnasieadjunkt 11 nov 66 att gälla från juli 57, prästv i Borgå 10 aug 67, kh i Pielisjärvi från 28 juni 68, prost 76, tf kontraktsprost 99, ord från 02, led av Finska hushållmsällsk 98-03.

G 1) 5 aug 1770 i S:t Michel, Östra Finlands län, m Anna Lovisa Heinricus, f 14 okt 1751 där, d 19 juni 1771 i Pielisjärvi, dtr till prosten Anders H o Magdalena Wargentin; 2) 2 febr 1775 i Pielisjärvi m Sophia Stephander, d 1784, dtr till kaplanen Gustaf S o Maria Vallgren.

Biografi

S, senare för sitt arbete med strömrensning kallad Koski-Jaakko (Fors-Jacob), var familjens äldsta barn. Under sin uppväxt upplevde han den s k lilla ofreden, kriget 1741–43, och fick tillsammans med föräldrar och syskon gömma sig i skogen "under det att ryssarna brände ned en stor del av byarna i östra Karelen" (Wanhainen, s 108). S och två yngre bröder sändes till universitet. Liksom fadern började S studera naturalhistoria och responderade pro exercitio vid UU på en avhandling med kemiprofessor Johan Gottschalk Wallerius som preses. Han återvände 1754 till den östra rikshalvan och disputerade 1757 pro gradu vid Åbo akademi för professorn i naturalhistoria Pehr Kalm (bd 20). Avhandlingen om bästa sättet att anlägga forsbyggnader behandlade konstruktioner för strömt vatten, laxtrappor och fiskstängsel, slussar, dammar och brokistor. S skrev i förordet att han utgick från sin fars försök på området, och gick i första delen av framställningen igenom s k laxbroar och pator. En andra avhandlingsdel om broar inleddes på sista sidan men fullföljdes aldrig. Sist i avhandlingen fanns en plansch med illustrationer av olika slags fiskstängsel.

Kort efter disputationen kallades S av Augustin Ehrensvärd (bd 12) till Björneborg som mekanikus (ingenjör) för forsrensningsarbeten. Med tanke på att S inte var mer än 25 år bad Ehrensvärd S 1 att bistå sonen i arbetet. 1759 avancerade S till chefsmekanikus för alla större byggnadsarbeten och utsågs s å till ledare för forsrensningarna i Österbotten. Han genomförde bl a rensningar i Kumo älv i centrala Finland kring Tammerfors och i Ule älv samt sjösänkningar i Karelen. S sökte 1760 docentur i kemi eller naturalhistoria vid Åbo akademi, men ändrade snart ansökan till mekanik och hydraulik med hänsyn till sitt ansvar för forsrensningarna. Han utnämndes men kunde inte tillträda förrän 1766.

S deltog 1761, liksom sin far, i en av VA arrangerad pristävling på temat bästa sätt att utrota mossa på ängar. Med sitt svar vann han första pris, i konkurrens framför allt med kyrkoherdarna Hans Hederström och Anders Chydenius (bd 8). Den senares svar inkom för sent, vilket bidrog till att han, liksom Hederström, fick nöja sig med andrapriset och en jeton i silver. Guldmedaljen tillföll S, men alla de tre belönade bidragen samt ytterligare tre stycken tiycktes av VA 1762. De utkom dessutom i tysk översättning tre år senare.

Under sitt arbete med forsrensningarna hade S fått en god överblick över de nordliga delarna av Finland. Han utarbetade ett förslag till hur kanaler och sjövägar kunde förbinda Bottenviken med inlandet genom "alla från Österbotten till norra socknarna i Savolax, Karelen och Tavastland möjliga kommunikationsanledningar och sammanhängande vattendrag", som lästes upp för finska beredningen i juli 1761. Delvis byggde förslaget på Samuel Chydenius' (bd 8) undersökningar. S hänvisade till den tid och möda som åtgick för godstransport till lands, och hur levnadsstandarden påverkades av att transporter måste äga rum under vintermånaderna, då det var som mest snö och kyla. Att goda sommarvägar saknades var ett stort problem, i synnerhet för de regioner som i stor utsträckning livnärde sig på gruvverksamhet och skogsbruk. Dessutom, menade S, var det onödigt att man på sv sidan köpte jordbruksprodukter från utlandet istället för från östra Finland. S:s memorial kom emellertid vid en tidpunkt då regeringen redan börjat dra ned på anslag till forsrensning och det bemöttes med att rikets ekonomi inte förslog till kanalbyggen.

Vid riksdagen 1765-66 utsågs S till sekreterare i fiskerideputationen. I denna befattning hade S knappast något större inflytande på utformningen av deputatio-nens memorial, även om han besatt en viss sakkunskap genom avhandlingen och sitt arbete som vatteningenjör, där forsrensningen ofta ledde till konflikter med den del av befolkningen som utövade fiske längs älvdalarna. Ständerna hade 1762 beslutat att införa en allmän fiskestadga i riket, men förarbetet var inte avslutat vid riksdagens sammankallande. En fiskerideputation tillsattes med ledamöter från alla stånd, bl a ingick Anders Chydenius, och ständerna godkände fiskestadgan 1766.

Vid denna riksdag beslöts att statsmedel inte längre skulle utgå till vattenledsprojekt, kanaler och liknande. Dessa företag överläts till privata entreprenörer, som sedan fick sin ersättning från inrättningens avkastning. Sex hemmansägare i Ragunda och Stugun i dåvarande Västernorrlands län hade 1763 lämnat en framställning till landshövdingen om rensning av forsen i Ragunda. De framhöll att en sådan åtgärd skulle leda till bättre kommunikationer och möjligheter att forsla det jämtländska timret till sågverken nedströms. Bakom förslaget låg även en förhoppning att laxen skulle kunna vandra högre upp i Indalsälven och ge den del av befolkningen som bodde ovanför forsen del i laxfisket. Framställningen ledde till att S fick i uppdrag av landshövding P A Örnsköld att undersöka möjligheterna till en omfattande strömrensning.

S undersökte 1766 Indalsälvens lopp från Bottenviken till Storsjön i Jämtland, en sträcka som inte kunde användas till vare sig båttransport eller flottning, eftersom de största forsarna var så höga att timret slogs sönder. Hans utlåtande var försiktigt optimistiskt men innehöll också viktiga förbehåll. Enligt S omfattade älven 19 forsar av varierande storlek. Den största och vildaste var forsen vid Ragundasjön (Gedungsforsen eller Storforsen) med en fallhöjd på 93 fot (ca 30 m). Den hörde till de forsar som S beräknade bli dyrast att åtgärda. Han bedömde att byggnationer med bjälkar och storverksträ var omöjliga och föreslog i stället att man grävde en öppning förbi forsen, genom en sandås, Remmen, som löpte vid Ragundasjöns sida. Enligt S fanns det inte något berg i åsen och med sakkunnig arbetsledning, stor försiktighet och hjälp av en brädrän-na borde en framkomlig väg för säker tim-merflottning kunna sprängas.

S:s rapport gav argument åt båda sidorna i den lokala intressekonflikten. Ragunda- och Stugunborna ansåg sig ha fått stöd för att en rensning vore möjlig, och vinsterna med flottning, laxfiske och ny odlingsmark var tilltalande. Men i socknarna nedanför fallet ville man inte dela med sig av laxfisket, befarade att gammal odlingsmark skulle dränkas, och betonade i stället de problem S identifierat i projektet. Stridigheterna pågick länge, till dess att sandåsen genomgrävdes, med följd att Ragundasjöns vatten 6 juni 1796 rann in i kanalen, rev med sig hela sandåsen ner i en ny älvfåra; sjön tömdes helt och hållet på 2–3 timmar. Älvdalen översvämmades av en väldig flodvåg som förde med sig byggnader, båtar, färjeställen, laxgårdar och åkermark. Byarna låg högt upp på sluttningarna, så den bofasta befolkningen klarade sig, men forsen tystnade och blev Döda fallet och den stora sjön var försvunnen. Flodvågen fortsatte genom hela Medelpad och skapade ett nytt delta utanför den dåvarande älvmynningen. Genomgrävningen hade ägt rum under gällande grävningsförbud och i början av juni då vattenståndet var som högst – en tidpunkt S uttryckligen avrått ifrån. Den följande rättegången blev långdragen men frikände slutligen bönderna i Ragunda och Stugun från ansvaret för katastrofen.

Från 1766 var S inte längre ansvarig för Österbottens strömrensningsarbeten och han kunde tillträda sin docentur. S valdes enhälligt till faderns efterträdare, avlade pastorsexamen, prästvigdes och blev kyrkoherde i Pielisjärvi. Som kyrkoherde genomförde S ytterligare forsrensningar och utarbetade planer för nya kanalleder i de sjörika områdena i mellersta Finland. Bygderna mot ryska gränsen var isolerade, och behovet av förbindelser med kusten var stort.

Under kriget mot Ryssland 1788–90 hade kapten Otto Fredrik Wetterhoff sänts till Karelen för att organisera en landskapsmilis eller jägartrupp, men i förvirringen efter Anjala-händelserna misstänkte ortens prästerskap att han kunde ha slutit sig till oppositionen eller tom till fiendesidan. S tog därför ledningen bland de kungatrogna och organiserade en frivillig gränsbevakningsstyrka, som bevakade gränsen mot Ryssland så effektivt att inga fientliga trupper kunde ta sig in på socknens område. Det ansågs vara skillnad mellan frikårerna och de värvade jägartrupperna, och S menade att allmogens friskaror var mer lojala mot regeringen. Senare skulle han sprida kungörelser som beskrev jägartrupperna som brottsliga, och han medverkade ännu 1808 till att ett första ryskt angrepp slogs tillbaka. Efter sv motgångar blev S tvungen att på rysk befallning kalla socknens invånare till en stämma för att diskutera om man var villig att svära trohetsed till tsar Alexander. S deltog dock inte själv i stämman och han avled före det ryska övertagandet av Finland.

Författare

Hanna Östholm

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Academiskt snille-yrke, om bästa sättet, at anlägga forssbyggnader. D 1. Med wederbörandes tilstånd, under ... Pehr Kalms inseende, til allmän granskning utgifwen för lager krantsen afj S ... [Akad avh.] Åbo 1757. (Merckell). [2], 22 s„ [1] pl-bl (vikt). 4:o. - Akad avh som resp vid UU 1751 (J G Wallerius preses), se Liden, 1, s 509.

Tryckta arbeten (bidrag): Svar på den, år 1761, af Kongl. Vetenskaps academien framstälda fråga, Om orsakerna till mossa på ängar, samt hvilket sätt är det bästa och minst kostsamma at förekomma och utrota den samma? Insändt af Jacob Stenius, philos. magister. Hvilket svar ärhållit den af Kongl. academien ut-lofvade belöningen (Svar på frågan Om bästa sättet at upodla mosslupna ängar; hvilken fråga, af Kongl. Vetensk. academien blef upgifven, år 1761, Sthlm 1762, s [ 1 ]—11). [Svaret insändes under sign Idog och Redlig. Overs dll tyska 1765, se P M Hebbe, Den svenska lantbrukslitteraturen, 1 (1939), s 152.] - Plan til comunications befordrande ifrån Sinus Botnicus til Savolax, Swenska Carelen och norra delen af Ta-vastland (Juhlajulkaisu Jalmari Jaakkolan kunniaksi hanen täyttäessään 60 vuotta 1.1.1945, Helsinki 1944, (Historiallinen arkisto, 50), s [167]-188). [Rubr: Praes. och upläst i Finska beredningen d. 7 julii 1761. Bil till P Cederberg, nedan a a.] - Vidare enligt J Vallinkoski, Suomen historiallinen bibliografia 1544-1900 (1961), s 456: Utkast til en beskrifning öf-wer Swenska Karelen (Åbo tidningar, 1792, nr 48-49, 51-52) [Tills m H G Porthan.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Konsistoriets i Borgå skriv:er till K M:t 23 mars 1768, RA.

M Akiander, Herdaminne för fordna Wiborgs o nuv Borgå stift, 2 (1869); A R Cederberg, Jaakko Stenius vanhempi: kappale 18:nnen vuosisadan suo-malaista sivistyshistoriaa (1928); dens, KoskiJaakko (1909); P Cederberg, Jaakko Stenius nuoremman mietintö Pohjanmaan koskenperkauksista vuosien 1760-1762 valdopäiville (HArk, 50, 1944), s 152-189; G Cygnaeus, K finska hushålln:sällsk 1797-1897 (1897); J R Danielson Kalmari, Finland under gustavianska tiden (1926); B Ericsson, Från strömregle-ringsprojekt till Döda fallet-katastrofen: en studie i myndighetsutövn o lokala reaktioner i Indalsälvsom-rådet ca 1760-1803 (Döda fallet o Ragundasjön: en naturkatastrof i nytt ljus, ed H Ivarson, 1990); O E A Hjelt, Naturalhistoriens studium vid Åbo univ (Åbo univ:s lärdomshist, 6, 1896); A Karjalainen, Oulun kaupungin kauppa ja meriliike vuosina 1721-1765 (1926); M Klinge, K akademien i Åbo 1640-1808 (Hfors univ 1640-1990, 1, 1988); S Lindroth, VA:s hist 1739-1818, 1:2 (1967); E Lönnroth, Konsten att skriva hist: föredrag vid vetenskapssocietetens årshögtid fredagen den 25 nov 1988 (VSLÅ 1988); dens, Döda fallet-katastrofen o den mänskliga faktorn (Döda fallet o Ragundasjön ..., 1990); S Plaenge Jacobson, 1766 års allm fiskestadga; dess uppkomst o innebörd med hänsyn till Bottenhavsfiskets rättsfrågor (1978); SMoK; V Wanhainen, J S d y: vattenbyggaren som föreslog "en durchfarts inrättande" (Döda fallet o Ragundasjön ..., 1990).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Stenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20137, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hanna Östholm), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20137
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Stenius, urn:sbl:20137, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hanna Östholm), hämtad 2024-04-26.