Meriter

Stenström, Nils Petter, f 30 april 1750 i Veberöd, Skåne (geburtsbrev 1769, se Fischer, s 40; dp 7 maj), d 26 april 1790 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: klockaren Per Hansson o Anna Rasmusdtr, senare omg m borgaren Jacob Stenström. Snickarlärling hos J C Naumann, Malmö, 22 juni 65–mars 69, gesäll hos A Hallmén, Sthlm, 72, hos G Haupt (bd 18) 73, hos A P:son Svedmark 77, hos snickarmästaren J H Behrens änka 78, alla i Sthlm, volontär vid Svea livg omkr 79–81, fullm som hovschatullmakare 12 sept 81, snickarmästare i Sthlm 21 dec 82, egen verkstad där från 83, burskap där 20 mars 87.

G 16 mars 1783 i Sthlm, Jak o Joh, m Helena Marteleur, f 20 nov 1747 i Tierp, Upps, d 17 dec 1786 i Sthlm, Kat, dtr till smältardrängen Adrian M o Brita Larsdtr samt förut g 1) m herrskapskusken Bengt Hammarberg o 2) m packhuskarlen Anders Skoglund.

Biografi

S blev tidigt faderlös och modern gifte om sig med borgaren Jacob Stenström, vars efternamn S tog under sin lärlingstid. Han fick undervisning i läsning och kristendom i hemmet, men någon ytterligare skolgång kan inte beläggas. S skrevs som femtonåring in som lärling hos snickarmästaren i Malmö Johan Christian Naumann och förklarades som gesäll knappt fyra år senare. Han blev kvar i Malmö ytterligare två år och flyttade sedan till Sthlm där han blev gesäll hos slottssnickaren Anders Hallmén och därefter hos hovschatullmakaren Georg Haupt, hos vilken han 1773 var ensam inskriven gesäll. Fyra år senare återfinns han som gesäll hos Anders Persson Svedmark. 1777 ansökte S om att bli antagen som mästare i Malmös snickarämbete, som dock inte tog upp hans ansökan till behandling. S vände sig då till magistraten, som förelade ämbetet att erkänna S under förutsättning att sedvanliga villkor uppfylldes. Under tiden ändrade sig S och ansökte om mästerskap i Sthlm, vilket ej beviljades. Han fortsatte då som gesäll, 1778 hos Elisabeth Christina Brossard, som drev sin avlidne make Johan Hindric Behrens verkstad, vilken S dock efter kort tid lämnade.

Var och under vilka former S arbetade under de närmast följande åren är inte klarlagt. I en notis i Sthlms snickarämbetes protokoll från 1781 omnämns han som före detta gesäll och volontär vid Livgardet. Soldaterna fick utöva hantverk till avsalu – dock utan medhjälpare – och S kan ha utnyttjat denna rättighet för att arbeta som självständig schatullmakare utan att vara mästare. På detta eller annat sätt måste han vid denna tid ha etablerat former för beställningar samt avyttrande av sina alster och även ha vunnit erkännande för skicklighet i intarsiaarbete. Den slutsatsen kan dras av att sidenfärgaren och fabrikören Adrian Hardt gav S det ytterst betydelsefulla uppdraget att utföra ett skåp för silkesfärgprover, prytt med figurativ intarsia, som skulle överlämnas som gåva till Gustav III. Skåpet mottogs uppenbarligen med välvilja av kungen: Hardt fick överdirektörs namn och heder och S erhöll fullmakt som hovschatullmakare.

Med hänvisning till sin fullmakt ansökte S ånyo om mästerskap i snickarämbetet, vilket beviljades. Liksom Haupt och bröderna Gottlieb (bd 20) och Fredric Iwersson kunde han således med hjälp av en extraordinär praktmöbel ta vägen via hovet in i ett motvilligt ämbete. S:s mästerstycke, ett skrivskåp, utfördes på Erik Nygrens verkstad med Bartel Creutz och Carl Gustaf Björcklund som skådemästare, och gillades 21 dec 1782. S gifte sig 1783, och s å skrev han in sin första lärpojke. De följande åren växte verkstaden successivt. S hade vanligen två eller tre lärlingar och ungefär lika många gesäller, men 1787, då han vann burskap och hans verkstad tycks ha varit som störst, fanns fem lärpojkar och lika många gesäller. S och hans verkstad arbetade på beställning och för möbelhandeln men sålde också i egen bod. Verkstadens sista utskrivning ägde rum först i april 1793 och den drevs således vidare efter S:s död, förmodligen av hans trolovade och arvtagare Brita Solman.

Yrkeserfarenheterna under åren efter ankomsten till Sthlm innebar förkovran och nyorientering, som S själv i föga taktfulla ordalag framhöll i sin ansökan om mästerskap i Malmö. Hos Hallmén och Haupt kunde han se och lägga hand vid såväl löst som fast arbete för hovet, och åtminstone hos Haupt fanns ritningar och gravyrer som kunde vidga hans kännedom om möbelkonstens utveckling. Haupt betraktas som den främste av de gustavianska möbelsnickarna, och tiden hos honom måste för S ha inneburit såväl fördjupade tekniska kunskaper som avgörande konstnärliga impulser. Haupt introducerade tekniken att gravera linjer i intarsian och fylla dem med vax, som S sedan flitigt använde sig av, och även mästarens förfinade känsla för träådringens konstnärliga möjligheter påverkade uppenbarligen hans gesäll. Bland Haupts möbeltyper tog S som många av sina samtida upp en förenklad sekretär en cabinet, och bronserna på mer dyrbara föremål av S är ofta snarlika vissa modeller man återfinner på Haupts möbler. Senare tycks S ha påverkats av bröderna Iwersson, vilka liksom han själv var från Malmö och vilkas syster Katarina var gift med S:s gamla mästare Naumann. S kan dock inte sägas ha arbetat i dessa mästares direkta efterföljd, utan skapade snarare ett eget uttryck inom det idiom som utformades av den gustavianska tidens möbelsnickare i Sthlm. I några av hans möbler syns en viss tyngd och massivitet, men den ordinarie produktionen kännetecknas av lättare, mer typiskt gustavianska former i förhållandevis okomplicerad komposition.

På S:s möbler är intarsians motiv vanligen variationer på tidens allmängods. Flätverk, bårder, rankor, stilleben över olika teman samt antikiserande motiv som vaser och draperingar är ofta livligt utförda, med fint utnyttjande av träådringens dekorativa möjligheter men med viss naivism i kompositionen. S arbetade med asymmetriskt placerade lister i mörka nyanser, som ger intryck av skugga och således ger en tredimensionell effekt. En sådan kunde också åstadkommas med hjälp av skrafferade skuggningar graverade i träet och ifyllda med mörkt vax, ibland något grovt utförda. Även fina linjer, konturer och detaljer är ofta fyllda med mörk, ljus eller färgad vax. Bårder utförda i form av pärlor i färgad massa med ljusare fläckar, eller romber i färgat trä, anses som karakteristiska för S. Det bör dock påpekas att en byrå med sådana detaljer 1788 signerades av Carl Gustaf Foltjerm som då fortfarande var gesäll – enligt en icke belagd tradition hos S. Vid attributionen av möbler dekorerade på detta sätt bör således flera kriterier än enbart bårdmotiven tillämpas.

Som flera av sina samtida arbetade S med rätt kraftiga polykroma effekter, ibland tydligen i syfte att associera till sten- snarare än träarter. Färgeffekten hos exempelvis mahogny eller palisander togs till vara, och ljusa träslag kunde färgas silvergrå, gröna, gula, blå eller röda. Det ursprungliga färgintrycket är idag förvanskat genom blekning av mörka och infärgade partier. Vissa träslag, exempelvis björk, har i stället gulnat.

Större delen av S:s kända produktion består dock inte av intarsiamöbler utan av mahognymöbler, med återhållsamma beslag och lister i mässing, i en stil som blev på modet kring 1780. Bland S:s mer särpräglade arbeten i denna genre kan nämnas ett skrivbord med två hörnuppsatser i form av kuber med insvängda inre hörn. Hans verkstad utförde vidare skrivbord, spelbord, byråer, thébord med svarvad fot - av sådana tycks man ha haft en närmast serieliknande tillverkning - schatull för flaskor, linjaler, sylådor och andra mindre föremål i mahogny samt föremål i alrots-faner. Övriga träslag som nämns i bouppteckningen efter S är furu, ek, al, alm, en, bok, idegran, ceder, purpur- och rosenträ, "gult trä", königsholz, berberisrötter samt betsat björkfaner.

Vid försäljning i handlarnas bodar krävdes att möblerna var stämplade, vilket ofta är fallet med S:s produktion i mahogny. Intarsiamöblerna däremot är ostämplade vilket tillsammans med en del andra omständigheter antyder att de vanligen gjordes på beställning - ett förhållande som också kan gälla mer ambitiösa mahognymöbler. Kanske blev S:s verkstad aldrig så ekonomiskt solid att man kunde tillverka de arbets-och materialkrävande intarsiamöblerna på spekulation, men det faktum att de under 1780-talets senare del blev allt mindre efterfrågade bör givetvis också ha bidragit.

Verkstaden gjorde också enklare möbler, packlårar och förmodligen inredningsdetaljer som dörrar och fönsterbågar. I hovschatullmakarfullmakten omnämns arbete på k order samt vid lustslotten, vilket kan innebära att S fick arbeta med tillverkning och reparation av fast inredning förutom att leverera eller laga möbler för hovets räkning.

Några föremål i S:s kända produktion skiljer sig från de övriga. Främst bland dem är det ovannämnda silkeskåpet, som till idé och form är besläktat med några praktmöbler från tiden. Haupt utförde efter Jean Eric Rehns (bd 29) ritningar ett mineralieskåp (nu i slottet Chantilly, Frankrike) för Gustav III, som fyllde det med sv stenprover och skänkte det till prinsen av Condé. Med sitt krön av mineralier samt intarsiatrofé syftande på bergverket exemplifierar det hur detaljerna på specialbeställda möbler anpassades till sammanhanget. S måste ha varit mycket väl bekant med detta skåp, som Haupt hade under arbete under det år S var hans gesäll. Beställaren av silkeskåpet, den vetenskapligt mycket intresserade Hardt, hade å sin sida säkert sett mineralieskåpet då det på Gustav III:s befallning visades för allmänheten.

Till formen tycks silkeskåpet främst inspirerat av G Iwerssons mästerstycke (en sekretär med riksvapnet på klaffen, beställd av Gustav III), samt ett postament av Nils Dahlin för marmorkabinettet på Drottningholm. Rester av färg, framförallt grönt i skåpets nedre del samt grått i krönet, ger intryck av en ursprunglig färgsättning avsedd att associera till olika stenarter. Drag av naivism syns i en arkitektoniskt och stilistiskt inkonsekvent komposition med bristande proportioner, även i beslagen. Naivismen återkommer i de ursprungligen polykroma fyra ovalerna på de övre skåpdörrarna, som återger olika moment i sidenfärgningen. Motiven är inte, som tidigare uppgivits, utförda efter planscher ur Diderots och d'Alemberts Encyclopédie, men utan tvivel har S använt sig av bestämda förlagor. Hantverket är genomgående utsökt, med fin känsla för hur exempelvis en böljande ådring kan förstärka intrycket av vatten, samt realistiska detaljer som färgarnas blåfärgade händer. Dörrarna löper i mässingsrännor, och när de skjuts åt sidan visar sig sex rader av färgprover i form av hopsnodda garndockor. Med denna lösning kan betraktaren på samma gång studera arbetsprocessen och beundra resultatet av den. Skåpet kröns av en relief i förgylld brons som visar utrustning för någon form av kemisk process, möjligen förknippad med färgämnet orselj. En nordstjärna överst i reliefen skänker patriotisk glans åt denna merkantilistiskt inspirerade möbel, som snarare är ett barn av frihetstidens än den gustavianska erans anda.

Motiviskt och stilistiskt besläktad med silkeskåpet är en byrå med sv k proveniens, liksom skåpet uppenbarligen beställd för ett speciellt sammanhang eller en specifik miljö. Det massiva uttrycket förmedlas här främst av möbelns ben, vilkas form tycks ha hämtats från en commode à l'antique utförd av Johan Christian Linning (bd 23, s 726). Benens kvadratiska mässingshylsor är dock dll form och konstruktion unika i sv möbelkonst. Den översta lådfrontens mönster av k kronor i brons mot en mörkt blågrön (ursprungligen förmodligen klarare blå) bakgrund ger ett representativt intryck. Karaktären av möbel för ett officiellt sammanhang stärks också av omsorgsfullt utförda intarsiastilleben på fronten och sidorna. På en grönfärgad, antikiserande konsol syns på fronten en sädeskärve med slaga och skära, ett svärd samt adlig krona, en bok och en kalk samt ymnighetshorn och Merkuriusstav-motiv som tillsammans representerar de fyra stånden. I vänstra byråsidans stilleben anspelas på tillverkning av och handel med sv textilier, på motsatta sidan åsyftas bergverket. Möbeln är signerad i en låda i vilken man också finner noteringen no 1, vilken antyder att byrån ursprungligen var den ena av ett par.

Författare

Merit Laine

Källor och litteratur

Källor o litt: Bouppt 1790/1: 774 (efter S), 1787/3: 300 (efter H Martilleur), 1795/1:814 (efter A Hardt); reg över borgare som vunnit burskap i Sthlm, Sthlms handelskoll; Sthlms stads taxeringslängder; ämbets- o byggn:koll:s prot 1 juni 1786, ämbets- o byggmkolks arkiv, allt i SSA. Fullm för S att vara hovsnickare o scha-tullmakare, 12 sept 1781, Överstemarskalksämbetets diarium, SIA. Sthlms snickarämbetes in- o titskrivn:bok 1780-1845 o prot 1759-90, NordM. wwvv.royalcourt. se/de kungliga slotten/drottningholmsslott/slottet/samlingarna/möbel, silkeskåp, utskr hos SBL. - Muntl meddelm från intendent B Martinius, NM.

E Andrén, Snickare, schatullmakare o ebenister i Sthlm under skråtiden (1973); J Bottiger, K hofscha-tullmakaren o ebenisten Georg Haupt: en studie till 1700-talets konstslöjdhist (1901); E Fischer, Nils Peter S: malmölärlingen som blev Gustav III:s hovsnickare (MFÅ 1959); M Lagerquist, Georg Haupt, ébéniste du roi (1979); L Ljungström, Georg Haupt: Gustav III:s hovschatullmakare (2006); T Sylvén, Mästarnas möbler: Sthlmsarbeten 1700-1850 (1996). - Art:ar i Nya dagligt alleh 19 o 26 okt 1781.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Petter Stenström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20146, Svenskt biografiskt lexikon (art av Merit Laine), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20146
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Petter Stenström, urn:sbl:20146, Svenskt biografiskt lexikon (art av Merit Laine), hämtad 2024-04-26.