Meriter

Stephanus, d 18 juli 1185, begr i kapitelsalen i Alvastra kloster (SRS, Paulsson). Munk i cisterciensklostret Alvastra, vald biskop i Uppsala, vigd ärkebiskop senast 5 aug 1164 i Sens, Frankrike.

Biografi

Enligt en sen tradition var S engelsman och tillhörde den första generationen av munkar i Alvastra (HSH; Vita et miracula ...). Klostret hade grundats troligen 1143 från moderklostret Clairvaux i Frankrike på begäran av Sverker d ä:s drottning Ulfhild.

Fram till 1164 hade den sv kyrkan lytt under ärkebiskopen i det då danska Lund. Norge och de nordatlantiska öarna hade brutits loss från denna kyrkoprovins genom att den påvlige legaten, kardinalbiskop Nicolaus Breakspear, upprättade ett ärkebiskopsdöme i Trondheim 1153. Legaten besökte även Sverige och presiderade över ett kyrkomöte i Linköping, varvid han dock inte bedömde Sverige som mo- get att utgöra en egen kyrkoprovins. Enligt Saxo kunde dessutom inte svenskarna enas om vilket biskopssäte som borde få den nya värdigheten. Istället lämnade Ni-colaus den framtida ärkebiskopens värdighetstecken, palliet, hos ärkebiskop Eskil av Lund. Strax efter att Nicolaus hade kommit tillbaka till Rom valdes han till påve under namnet Hadrianus IV. Han utfärdade 1157 ett privilegium för lundaärkebiskopen att vara Sveriges primas och uppdrog åt denne att ordinera en ärkebiskop för Sverige så snart han kunde.

När planen genomfördes levde både Hadrianus' efterträdare Alexander III och Eskil i landsflykt i Frankrike. Kejsar Fredrik Barbarossa stödde motpåven Viktor IV, vilket hans "vasall", kung Valdemar av Danmark, också gjorde. De antogs ha planerat att åter lägga Danmark och Sverige under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen. Mot denna politiska bakgrund - Danmark schismatiskt och underordnat kejsaren - var läget för ett lossbrytande av Sverige från den danska kyrkoprovinsen gynn- samt. Man hade tydligen i Sverige kunnat enas om att upphöja just Uppsalas biskop till metropolit. Kung Karl Sverkersson, jarlen Ulf och de sv biskoparna hemställde om att den nyligen valde men ännu ej vigde biskop S skulle bli ärkebiskop. Eskil vigde 1164 S i Sens i påvens närvaro, möjligen 3 aug, som var festdag för därvarande katedrals skyddshelgon, den helige Stefan. På KB finns den liturgiska bok bevarad som Eskil kan ha använt (Söderblom). De sv ärkebiskoparna skulle sedan komma att vigas av primas i Lund fram till 1300-talet. Troligen i samband med vigningen mottog S från påven en relik av det heliga korset och en evangeliebok, med det enligt vittnesbörd från 1300-talet svårförklarliga namnet "carla knap". Den nye ärkebiskopen fick fyra lydbiskopar som residerade i Skara, Linköping, Strängnäs och Västerås.

Som ärkebiskop verkade S för sin munkorden. Han förmådde efter långa förhandlingar senast 1167 stormannen Gere att tillåta sin fromma moder Doter att skänka gården Viby nära Sigtuna till det cistercienskloster som fanns där. S gav dessutom själv klostret en årlig summa av en mark, "för sina synders förlåtande". Brevet därom, som även beseglats av kung Karl, är den äldsta i Sverige utfärdade urkund som bevarats i original. Överenskommelsen representerar en första seger i kyrkans långa kamp för fromma människors frihet att donera fast egendom till kyrkliga institutioner, vilket stred mot inhemska rättsföreställningar. Flera bevarade men odaterade brev visar att S fortsatt värnade om klostret i Viby, vilket genom jordabyte med kung Knut Eriksson flyttades senast 1185 till Juli ta i Södermanland.

S befann sig i nov 1169 åter hos påven Alexander III, som nu residerade i Benevento, Italien. Denne utfärdade ett brev riktat till Uppsalastiftets innevånare, i vilket han uttrycker förvåning över att de rest sig mot sina kyrkliga ledare och tvingat dessa att svara för påstådda brott inför världsliga domare. Han uppmanar dem att hädanefter visa S tillbörlig lydnad och vördnad.

S:s Italienresa hade tydligen gått över Danmark, för huvudorsaken till påvebesöket var ett uppdrag från kung Valdemar av stor politisk vikt; S skulle förmå påven att helgonförklara kungens 1131 mördade fader hertig Knut Lavard. Den politiska situationen var gynnsam. Kejsaren befann sig fortfarande i schism med påven, men Valdemar hade ingått förlikning med denne. En bundsförvant vid Tysklands nordgräns var viktig för Alexander III, som biföll kungens begäran och kanoniserade Knut.

Efter återkomsten till Danmark medverkade S 25 juni 1170 vid det högtidliga skrinläggandet av det nya helgonets ben i klostret Ringsted på Själland och vid kröningen av kungasonen Knut VI. Förutom det danska episkopatet med Eskil i spetsen uppträdde där också biskop Stenar av Linköping och, för första gången, en biskop av Växjö, Balduin. Det är möjligt att upprättandet av det nya stiftet var ytterligare ett resultat av S:s besök hos påven.

I nära anslutning dll händelserna i Ringsted spelade S enligt Saxo tillsammans med den utvalde biskopen av Oslo, Helge, en roll som medlare mellan kung Valdemar av Danmark och den norske stormannen Erling Skakke, kung Magnus Erlingssons far, när dessa slöt fred 1170. Erling, men inte Magnus, erkände Valdemar som sin länsherre.

S återvände snart till Sverige. Hans utlandsvistelse bör ses mot bakgrund av den politiska utvecklingen i hemlandet. Kung Karl hade 1167 mördats av Knut Eriksson, vilket utlöste krig mellan den nye kungen och den mördades släktingar. Karls unge son, sedermera kung Sverker d y, fördes i säkerhet till Danmark. Kung Valdemars förhållande till kung Knut var bl a därför spänt. Att S också flydde till Danmark och utförde viktiga politiska uppdrag för Valdemars räkning tyder på att han hade tagit sverkrarnas parti (Westman; jfr dock Andersson). Detta vore också naturligt med tanke på att kung Karl hade stått bakom hans upphöjande till ärkebiskop och att kung Sverker d ä hade gynnat Alvastra kloster, där S varit munk. Stöd i källorna saknas däremot för förslaget att den politiska spänningen ytterst bottnade i olika syn på kyrkans roll (Westman).

Då Knut väl befäst sin makt i Sverige anpassade sig S till den nya regimen. Innehållet i en samling påvebrev från sept 1171 eller 1172 antyder att S återvänt till sitt stift och börjat samarbeta med kungen. Han verkar dock ha tvingats acceptera att en av hans biskopar, Stenar i Linköping, måst avgå från sin post. Denne var ju också i Ringsted 1170, och uppges i ett påvebrev från 1171/72 ha förklarat inför Eskil att han "föredrog klostrets lugn framför de biskopliga plikterna." 1191 hette biskopen i det betydligt mindre stiftet Växjö Stenar, och det kan röra sig om samme man.

Ett av breven från 1171/72 är riktat till S och hans lydbiskopar. Det är mycket långt och innehåller många ordagranna citat ur kyrkorätten såsom den kodifierats i Decretum Gratiani, eftersom påven menar att okunskap om gällande rätt lett till missförhållanden i Sverige. Det är frestande att sätta brevets innehåll i samband med den tidigare konflikten, men det bör beaktas att dess stadganden gäller problem som reformpåvedömet även i allmänhet ägnade stor uppmärksamhet. Bl a uppmanar påven S att ingripa mot egenkyrkosystemet; lekmän bör inte utan sin biskops medverkan få disponera över kyrkor och anställa präster, eftersom förrymda munkar, mördare eller tom icke prästvigda då kan komma att tjänstgöra som präster. Tionden måste troget betalas.

Ett annat brev från samma tillfälle med samma adressater sammanfattar först kyrkans syn på sexualmoralen. Män och kvinnor förbjuds att ha fler än en make, att gifta sig inom förbjudna led (med nära släktingar) eller i hemlighet utan en prästs medverkan. Tidelag fördöms. Andra detaljer rör specifikt sv problem. Påven förbjuder präster att fira nattvard med torrt vindrägg eller genom att endast doppa brödet i vinet. Svårigheten att i Sverige anskaffa tillräckliga mängder nattvardsvin var tydligen avsevärda och omvittnas också senare under medeltiden.

Två senare påvebrev antyder att S hade svårt att styra sina underordnade. Någon gång mellan 1174 och 1178 tillrättavisar Alexander III prästerna i stiftet, som nog hade världsliga patroner snarare än S att tacka för sina tjänster. Påven förmanar dem bl a att ta emot sin stiftschef med vördnad när han kom på sin årliga visitation och att lyda dennes välgörande förmaningar. Han uppmanar dem också att vara goda föredömen för sina församlingsbor genom att avstå från dryckenskap och otillbörligt ätande. Vid samma tillfälle uppmanar påven också kung Knut och jarlen Birger "Brosa" (bd 4) att visa S tillbörlig lydnad och vördnad, samt att se till att tre gårdar som tidigare hade tillhört Uppsala biskopssäte återställdes dit.

1181 medgav påven vissa lättnader för den sv kyrkan på grund av det stora avståndet till Rom och att dess invånare gått med på att betala Peterspenning, vilket hade skett redan vid kardinal Nicolaus' besök 1153. Så behövde S och hans lydbiskopar besöka påven enbart vart tredje år, mot normalt varje år. De gavs också rätten att avlösa dem som misshandlat - men inte dödat eller stympat - klerker, vilka annars måste uppsöka påven för att göra bot.

I sena traditionsuppgifter påstås utan grund att Alexander III på S:s begäran 1164 kanoniserat Elin av Skövde (bd 13). Det har också föreslagits (Andersson) att S med sin erfarenhet från Danmark av att skapa dynastiska helgon kan ha spelat någon roll i skapandet av kulten av kung Knuts far Erik den helige, som redan 1198 bevisligen vördades som ett helgon inom Uppsala stift.

S var den förste sv biskop som lät utfärda mynt, förmodligen slagna i Sigtuna, vilket bör ha inneburit viktiga intäkter för honom. Det reguljära domkapitel som omvittnas först under efterträdaren Petrus (d 1197; bd 29), grundades förmodligen redan av S, om inte uppgiften att han 1164 var vald till biskop skall tolkas som att en valförsamling, d v s ett domkapitel, redan existerade. Det är troligt att det var han som först införde biskopstionde, vars existens likaså är omvittnad först under Petrus.

När S avlade sina munklöften kan han knappast ha väntat sig att han en dag skulle göras ansvarig för hela kyrkan i ett nykristnat och politiskt instabilt land. Organisation och ekonomi, klerikal disciplin och lekmännens livsföring lämnade mycket övrigt att önska. Kyrkopolitiskt kan S dessutom förväntas ha omfattat reform-påvedömets strikta program, vilket propagerades av bl a Bernhard av Clairvaux (d 1153). Denne var nära vän till ärkebiskop Eskil i Lund och kan möjligen ha varit S:s förste abbot. Programmet innebar att kyrkan måste vara ekonomiskt, politiskt och juridiskt oberoende av det världsliga samhället. Det sparsamma källmaterialet antyder att S ägnade sig åt dessa problem, mötte motstånd i somliga frågor men hade viss framgång i andra, t ex angående ärkesätets ekonomi. Om tolkningen ovan av hans utlandsvistelse är riktig så var S, liksom sina förmän Alexander och Eskil, beredd att gå i landsflykt om det politiska läget så hade krävt. S stod dock inte heller främmande för världsliga makthavares mer pragmatiska syn på kyrkans roll, det visar hans insats då helgonkulterna av hertig Knut och - möjligen - kung Erik etablerades.

Författare

Anders Winroth

Källor och litteratur

Källor o litt: I Andersson, Uppsala ärkestifts tillkomst: till 800-årsjubileet av ärkebiskop Stefans invign (HT 1964); dens, Det lundensiska primatet över Sverige: ett meddelande (HT 1965); A Bergquist, The papal legate: Nicholas Breakspear's Scandinavian mission (Adrian IV: the English pope: 1154-1159, 2002); Y Brilioth, Medeltiden (Handbok i sv kyrkohist, 1, 1948); Diplomatarium Danicum, 1:2-3 (1963-76); DS 1 (1829);J France, The cistercians in Scandinavia (1992); O Frödin, Den äldsta klosterkyrkan i Alvastra (Fornv 1933); J Gallén, De engelska munkarna i Uppsala - ett katedralkloster på 1100-talet (FHT 1976); B Hedberg, Från missionstid till år 1366 (Uppsala stifts hm, 4:1, 2007); S Helander, Den medeltida uppsalaliturgin (2001); B E Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden, 1 (1862); HSH 6 (1818), s 4; A O Johnsen, Studier vedrørende kardinal Nicolaus Brekespears legasjon til Norden (1945);W Koudelka, Neuaufgefundene Papsturkunden des 12.Jahrhunderts (Römische historische Mitteilungen, 3, 1960); K Kumlien, Sveriges kristnande i slutskedet - spörsmål om vittnesbörd o verklighet (HT 1962); J Liedgren, Alexander III.s kanonisation av Elin av Skövde - en följd av ett felplacerat tillägg? (PHT 1978); T Lunden, Sankta Helena av Skövde, konung Karl Sverkersson o ärkebiskop Stefan av Uppsala - kring en helgonförklaring (PHT 1977); dens, Har påve Alexander III eller ärkebiskop Stefan helgonförklarat Helena av Skövde? (PHT 1978); B Nilsson, Missionstid o tidig medeltid (Sveriges kyrkohist, 1, 1998); G Paulsson, Annales Suecici medii aevi (1974); N L Rasmusson, Rex Upsalie (Arkeologiska forskn:ar o fynd: studier utg med anledn av H M Konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag, 1952); H Schuck, Ecclesia Lincopensis (1959); dens, Notiserna om Elin av Skövdes kanonisation (PHT 1977); W Seegriin, Das Papsttum und Skandinavien bis zur Vollendung der nordischen Kirchenorganisation (1967); SMoK; SRS 3:2 (1876); Saxonis Gesta Danorum (1931); N Söderblom, Ärkebiskop Stefans invign i katedralen i Sens år 1164 (KÅ 1914); KB Westman, Den sv kyrkans utveckl.. . (1915); Vita et miracula Sancti Erici regis Sueciae, ed A Nelson (Corpus codicum Suecicorum medii aevi, 3, 1944); G Åsbrink o K B Westman, Svea rikes ärkebiskopar (1935).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stephanus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20148, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20148
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stephanus, urn:sbl:20148, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2024-11-09.