Lars Stigzelius. Målning av D K Ehrenstrahl. SPA.

Laurentius (Lars) Stigzelius

Född:1598-10-27 – Stigsjö församling, Västernorrlands län
Död:1676-08-31 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Ärkebiskop


Band 33 (2007-2011), sida 480.

Meriter

Stigzelius, Laurentius (Lars), f 27 okt 1598 (Columbus, Elegia) i Stigsjö, Vnl (Columbus, Indictio), d 31 aug 1676 (Columbus, Elegia) i Uppsala (N W Marks v Wurtenbergs geneal:er, utdöda ätter, 4:185, RHA). Föräldrar: kyrkoherden Matthias Helgonis o Catharina Eriksdtr. Inskr vid Gävle skola 13, vid UU 13 nov 17, fil mag där 8 juni 25, informator hos riksrådet Johan Skytte (bd 32) 22-26, philosophias adjunctus vid UU 26, prof i logik där 9 jan 30, studieresa till Wittenberg, Helmstedt, Strassburg, Holland, Frankrike o England 33-35, preses vid prästmötena i Uppsala 38 o 43, prästv 10 sept 40, tredje teol prof vid UU o kh i Danmark, Upps, 12 okt 40, prorektor vid univ 40, rektor där under fyra perioder 45–68, deltog i riksdagarna 43, 49 o 59/60, förste teol prof vid UU o domprost i Uppsala 17 dec 47, TD där 26 jan 48, led av kyrkolagskomm 55–59, ärkebiskop o prokansler vid univ från 22 febr (vigd 13 mars) 70.


G 2 sept 1638 i Sthlm, Nik, m Christina Burea, f 22 jan 1622 i Sthlm (Marks v Würtenberg), d 1 juli 1696 (ibid), dtr till biskopen Jacobus Zäbråzynthius (bd 6, s 688) o Catharina Nilsdtr.

Biografi

Sedan Johannes Terserus 1658 hade lämnat universitetet för att bli biskop i Åbo var det främst S jämte den åldrade ärkebiskopen Johannes Lenæus (bd 22) som hade att utveckla en teologiskt konsekvent hållning i en tid av motsättningar inom lutherdomen. Främst stod en mer kontroversinriktad falang med säte i Wittenberg mot en mer ekumenisk och synkretistiskt sinnad med säte i Helmstedt. Inte minst den teologi som utvecklades vid universitetet i Rinteln, där behovet av att finna gemensamma drag betonades, skapade motsättningar. En sådan unionism vann anslutning hos många teologer och politiker men mötte också kraftfullt motstånd. I Sverige kom dessa spänningar till uttryck i häftiga motsättningar under 1660-talet vilka ledde till att två biskopar tvingades avgå.

S besökte som peregrinerande student såväl Wittenberg som Helmstedt. Under en period hösten 1633 bodde S hos den inflytelserike Wittenbergteologen Jacob Martini. I Helmstedt bodde han hos den synkretistiske teologen Georg Calixtus. Möjligen träffade han i Jena också Johann Gerhard. S var 1634 en av de första i en rad sv studenter som besökte Strassburg, där en mer modest ortodox kritik av synkretismen hade utvecklats. Under tre kvarts år bodde S hos en av de allra mest berömda teologerna, Johann Georg Dorsch, som hörde till de främsta kritikerna av Calixtus’ teologi. S fick här också möjlighet att lyssna till Johann Schmid som företrädde en än mer modest ortodox linje.

S fick alltså tillfälle att på nära håll följa de pågående diskussionerna i viktiga frågor. Med all sannolikhet fick resan avgörande betydelse för hans egen teologiska hållning, som kom att bära tydliga spår av Dorsches och dennes kollega Johann Konrad Dannerhawers måttfulla och praktiskt inriktade teologi snarare än den calixtinska synkretismen. Sakligt anslöt S sig emellertid tydligast till Johann Gerhards och Jenateologernas synsätt.

S:s ställning som teologiprofessor i Uppsala blev omedelbart stark. han åtnjöt ett grundmurat förtroende i alla läger och bl a Dorsch försökte förmå honom att delta öppet i den internationella diskussionen kring synkretism och unionism. Detta motsatte sig dock den sv regeringen som i det längsta hoppades kunna spela en aktiv roll som medlare i konfessionsstridigheterna, något som skulle kunna omintetgöras om S deltog i debatten.

S:s gerhardska synsätt innebar att han var tämligen ljum inför en utrerad skolastisk linje inom lutherdomen. Han förefaller ha förhållit sig avvaktande till ett ökat användande av metafysiken, däremot fann han logiken oumbärlig för teologin. Det var också den disciplin S fick ansvar för som professor. Uppgiften var ingalunda lätt; S var tvungen att balansera mellan två egentligen oförenliga intressen. Å ena sidan ville han följa konstitutionerna och inte stöta sig med sin gamle uppdragsgivare, universitetskanslern Johan Skytte (bd 32) eller prokanslern, tillika ärkebiskopen, Laurentius Paulinus Gothus (bd 22), vilka båda energiskt försvarade den ramistiska filosofin. Men å andra sidan hade han att beakta de krav på logiken som just teologin enligt hans övertygelse kunde ställa.

Redan kort efter sitt tillträde till professuren demonstrerade S kompromissvilja. Han höll ett tal där han tydligt deklarerade en i huvudsak ramistisk uppfattning, och betonade vad Skytte kunde förväntas vilja höra, exempelvis vikten av att studenterna tidigt i undervisningen lärde sig att praktiskt tillämpa sina kunskaper. Ändå avslöjade nyanser i orationen att S nog inte var den odelat lojale förmedlare av ramistisk logik som konstitutionerna föreskrev.

Detta kom att bli tydligare i fortsättningen. S:s undervisning förefaller i stort havarit präglad av en traditionell aristotelisk logik, låt vara med vissa ramistiska inslag, men mest i valet av begrepp. S försökte här, liksom senare i teologiska stridsfrågor, att i görligaste mån undvika kontroverser och istället eftersträva konsensus. Han var ibland beredd att gå långt; exempelvis sade han sig vara beredd att acceptera såväl en ramistisk som en aristotelisk definition av syllogism, trots att skillnaderna sakligt sett var betydande. Av S:s sätt att faktiskt bedriva logikundervisningen framgår dock att han i många stycken ändå tvingades avvika från ett ramistiskt synsätt. Han kunde exempelvis omöjligt acceptera en så central ramistisk uppfattning som att logiken också inbegrep metafysik.

Medan S i början av sin tid som professor i logik hade undvikit att öppet ta ställning i dessa stridsfrågor, skedde en markant förändring under de tio år han undervisade i ämnet. Därför var de hårda angrepp han utsattes för av Skytte och ärkebiskopen i samband med en examination vid universitetet 1639 inte helt oväntade. S försvarade sig skickligt med att såsom tidigare framhålla den ramistiska logikens förtjänster för en elementär undervisning men inskärpte också att denna i vissa delar var alldeles otillräcklig på en mer avancerad nivå. Ärkebiskopen försökte pressa S till att ta tydligare ställning, varpå denne hänvisade till en ramistisk grundprincip att inte låta sig styras av auktoriteter såsom skolastikerna ofta enligt Ramus hade gjort. Svaret framkallade sådan förtrytelse hos ärkebiskopen att Skytte ingrep och sa sig vilja tala i enrum med S.

Utgången av detta samtal, om det alls ägde rum, är okänd. Man vet emellertid att S sedan länge hade uttryckt önskemål om att bli befriad från det besvärliga ansvaret för logikundervisningen, och kort därefter blev han bönhörd och uppflyttad till den teologiska fakulteten. Av handskrivna anteckningar att döma förmedlade han emellertid också fortsättningsvis privat undervisning till sina studenter i logik och nu med allt tydligare ställningstagande för den vid tiden nödvändiga aristoteliska utläggningen.

S:s undervisning i teologi fick stor betydelse. De disputationer som han höll över allehanda centrala teologiska ämnen uppvisar en imponerande beläsenhet men också förmåga till skarpsinniga utredningar. Utomlands åtnjöt S särskilt gott anseende för sin förmåga att bruka logiken i teologiska frågor. Hans dissertation om den kyrkliga tukten från 1652 har betecknats som 1600-talsortodoxins grundligaste arbete i ämnet (Askmark 1949). Arbetet är centralt för att förstå den utveckling som skedde med ämbetssynen under ortodoxin. Den strävan att hålla isär världsligt och andligt som kyrkan haft alltsedan reformationen i Sverige blev i praktiken allt svårare att upprätthålla. Utvecklingen gick dithän att fler uppdrag ansågs höra till predikoämbetet, inte minst nyckelmakten. En konsekvens av denna utveckling blev att vissa kyrkomän, såsom Västeråsbiskopen Olavus Laurelius (bd 22), ansåg att det var prästen som hade det gudomliga uppdraget att även handgripligen bestraffa syndare.

Ett sådant synsätt fick konsekvenser för arbetet med en ny kyrkoordning. Under hela 1600-talet hade diskussioner förts om en revidering av 1571 års kyrkoordning. Särskilt vid seklets mitt intensifierades detta arbete och flera kommissioner tillsattes med syftet att presentera förslag. Prästeståndet var ingalunda enigt i frågan. S kom att ingå i kommissionerna och hörde till dem som främst ifrågasatte Laurelius’ synsätt. S anslöt sig i huvudsak till samma uppfattning som Johann Gerhard haft: ansvaret för kyrkan vilade på den världsliga överheten. S ansåg det följaktligen rimligt att ha en över hela kyrkan styrande myndighet bestående av såväl lekmän som präster, ett consistorium generale – en tanke som mött mycket klerikalt motstånd under 1620-talet.

Även om S ändå i många avseenden anslöt sig till ortodoxins ämbetssyn ansåg han att nyckelmakten i princip skulle ligga hos hela kyrkan och endast sekundärt och särskilt hos ämbetet, alltså prästerna. Därmed hamnade han på kollisionskurs med flera av biskoparna, vilka inte kunde acceptera någon som helst världslig inblandning i kyrkliga angelägenheter och därför motsatte sig genomgripande förändringar av den rådande kyrkoordningen. Det blev emellertid S:s uppfattning som senare segrade i och med den nya kyrkolagen 1686.

S:s tid vid universitetet kom, vid sidan om arbetet med revisionen av kyrkoordningen och frågan om ett allmänt konsistorium, att domineras av stridigheterna kring synkretismen och även av frågan om den s k konkordieformelns eventuella fogande till sv kyrkans bekännelseskrifter. De senare frågorna kom att länkas samman och även här hamnade S i konflikt med Laurelius. Till Strängnäsbiskopen Johannes Matthiae (bd 20), som med sin uttalade anslutning till unionism-tanken intagit en tämligen extrem position, förhöll han sig avvaktande.

Med Åbobiskopen Terserus blev processen mer komplicerad. Denne företrädde en synkretism som inte låg alltför långt från S:s egen ortodoxa teologi. Dessutom kände de varandra väl. Under peregrinationsresorna hade de varit reskamrater, och senare kollegor i Uppsala. Skillnader fanns dock. På ett teoretiskt plan företrädde S en praktiskt inriktad lutherdom. Han ville inte ansluta sig till Helmstedtteologernas syn på gärningarna som ett absolut villkor för frälsning. Han kunde emellertid heller inte dela den mer extrema ortodoxa synen på sakramenten, vilken underbyggdes av en skolastisk ”unio mystica”metafysik som uppfattade frälsningen som en ensidig handling av Gud gentemot människan. S delade Helmstedtteologernas inriktning på moralteologi och framhävande av den naturrättsliga traditionen men markerade, om än i modesta former, att han också accepterade den lutherska ortodoxins synsätt.

Härvidlag fanns en tydlig skillnad mellan S och Terserus. S dolde inte sin uppfattning att den senare i vissa avseenden gjort sig skyldig till olyckliga formuleringar. Men han ansåg i likhet med andra inom fakulteten att saken fått för stora proportioner. Orsaken till detta var att särskilt Per Brahe d y (bd 5) i rådet drev en synnerligen hätsk kampanj mot Terserus som han till varje pris ville få bort.

Striden kom därför att rymma många aspekter. Rådet hävdade rätten att avgöra Terserus’ skuld med teologerna enbart som rådgivande experter, en uppfattning som S i stort kunde ansluta sig till. Laurelius ville däremot lägga avgörandet i prästerskapets händer. S hade ambitionen att markera fakultetens särställning i frågan; det var där den verkliga teologiska kompetensen stod att finna. Även om han i sakfrågan inte helt kunde acceptera Terserus’ skriverier och förklaringar till dessa ansåg han att oenigheten borde kunna biläggas på ett annat sätt än vad Laurelius och särskilt Linköpingsbiskopen Samuel Enander (bd 13) ville.

Resultatet blev att Terserus tvingades lämna biskopsämbetet. Hela Uppsalafakulteten stod som förlorare. Men därmed hade också prästerskapet i praktiken tvingats att förlita sig på rådets stöd, tvärtemot den linje som Laurelius och många andra drev i kyrkorättsligt avseende.

Samtidigt med denna konflikt hade vid UU uppseglat en annan bitter strid. Frågan gällde hur man skulle hantera den s k nya filosofin, d v s cartesianismen, som innebar ett påtagligt hot mot den nära relation mellan den filosofiska och den teologiska fakulteten som alltsedan skolastiken varit självklar i den akademiska kulturen. Just teologerna hade med andra ord skäl att oroas. S delade fullt ut denna oro och manade de båda fakulteterna att sträva åt samma håll, men visade åter irritation över prästeståndets vilja att lägga sig i universitetets angelägenheter. Han kunde inte tillåta den nya filosofins talesmän att fullständigt kullkasta centrala delar av den skolastiska traditionens principer. Däremot kunde andra inslag av cartesianismen få spridas också från universitetets katedrar.

S:s ställning som kyrkoledare grundades huvudsakligen på den respekt han åtnjöt för sin teologiska lärdom snarare än på förhoppningen att i honom få en kraftfull företrädare för prästerskapets intressen. Hans gärning i ärkestiftet blev också kortvarig och präglad av tilltagande fysisk skröplighet. Endast sällan deltog han som prokansler i konsistoriets förhandlingar. Som professor hade S ofta markerat att han inte delade den äldre uppfattningen att universitetet uteslutande var en kyrkans angelägenhet. I så måtto försökte han leva som han lärde.

Under sin mest aktiva period var S flitigt anlitad för allehanda uppdrag. Utöver uppdragen i kyrkolagskommittén deltog han också i revideringen av universitetets konstitutioner och drottning Kristina gav honom 1640 i uppdrag att utarbeta ett förslag till ny skolordning. S gav i detta arbete uttryck för ett humanistiskt bildningsideal. Visserligen skulle studierna vara till nytta för staten eller kyrkan men han ansåg inte, såsom många inom adeln, att redan den elementära skolan skulle styras efter elevernas individuella inriktning. Specialisering skulle ske först på universitetsnivå. Trivialskolan och gymnasiet skulle hållas samman och präglas av den teologiska och allmänna humanistkulturen; alla lärare skulle behärska ett gott latin.

Som professor i teologi gav S ofta luft åt sitt missnöje med att så många studenter lämnade akademin för prästtjänst utan att ha bedrivit riktiga teologistudier. Han försökte därför verka för att en examen inrättades också i teologi. Enligt konstitutionerna kunde nämligen graden endast tilldelas den som innehade ett högre ämbete. Dessutom ville S att man skulle kräva denna teologiska examen (teologie kandidaten) av dem som blev lektorer i teologi på gymnasiet.

Som lärd och balanserad företrädare för ortodoxin gjorde S under sin långa lärargärning vid akademin en bestående insats. Detta omdöme gäller såväl hans utarbetande av ett nytt kyrkorättsligt tänkande som hans arbete att analysera och utreda ortodoxins ämbetssyn och andra centrala dogmer.

S var en av den sv ortodoxins främste teologer. Hans betydelse för såväl kyrkans utveckling som universitetsteologin under några decennier var stor. Han var däremot inte någon stridens man som Johannes Rudbeckius (bd 30) eller Olavus Laurelius. Då S valdes till ärkebiskop var detta en av de få gånger som kyrkan hämtade sin primas direkt från universitetet. Han var då 72 år och kom att leda ärkestiftet endast under en kort tid. Hans stora insats gjordes vid den teologiska fakulteten.

Författare

Erland Sellberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar (1 vol: stambok o självbiogr anteckn:ar) efter S i UUB. – Brev från S i RA (bl a till M G De la Gardie), UUB o LSB.

Tryckta arbeten

Laurentii Stigzelii Oratio,de præstantia et utilitate logicæ. In Inclytà & RegiâUpsaliensi Academiâ, habita 8. kalend. Feb. annorestitutæ per Christum salutis, M. DC. XXX. Cùm ei,publicâ introductione, ibidem committeretur ordinarialogices professio … Upsaliæ 1630. (EschillusMatthiæ). [40] s. 4:o. – De recta studiorum philosophicorumratione, oratio, seu dissertatio academica… in Academia regia Upsaliensi, anno 1637. die 13.Febr. publice habita. Upsaliæ 1637. (Wallius). [24] s.4:o. – Een christelig lijkpredikan, öffwer … BarbroIsaacsdotter Giers … Benedicti Hedræi … hustru, hvilkenss. lekamen … bleff begrafwen i Upsala doomkyrkio,then 28 aprilis anno 1650. U o o å [1650]. [51] s.4:o. [Saknar personalier o gravdikter.] – En christeliglijkpredikan, öfwer … Gustaff Silfwerstierna, til Ludgonääsoch Nygåhl. Hwilkens s. lekamen, med tilbörlighoch brukeligh solennitet bleff begrafwen, uthiUpsala domkyrkio, anno 1651. then 11. maij. Hållenther sammastädhes aff Laurentio Stigzelio … Sthlm1651. (Meurer). [40] s. 4:o. [Likpredikan, saknargravdikter.] – Een christeligh lijkpredican, öfwer …Sidonia Grijp, boren frijherre dotter til Winääs ochLärnöö, grefwinna til Rafzborg och Falckenstein …etc. nu mehra hoos Gudh salig. Hwilkens s. lekamennärwarande en stoor och anseenlig försambling, afgreflige, ridderlige, och andre högre och nedrigareståndz personer, medh wederbörligh solennitet, blefbegrafwen i Upsala domkyrkio, then 3. octob. anno1652 …Upsala u å [1652]. (Pauli). [104] s. 4:o. [Likpredikan,saknar gravdikter.] – D. Laurentii Stigzelii… Compendium logicæ Aristotelicæ ex collatis manuscriptisexemplaribus nunc typis commissum, atquein commodum studiosæ juventutis juris publicifactum. Upsalæ 1693. ([Käyser]). [4], 64 s. 12:o. – 1akad avh som resp vid UU 1625 (M O Stenius preses),se Lidén, 1, s 441. 57 akad avh vid UU som preses1626–69, se ibid, s 453–458. 5 synodalavh i Upps 1638,43, 71, 73 o 75, se Lidén, 5, s 46–49 (de två första avdessa under Laurentius Paulinus Gothus tid som ärkebiskop).25 akad progr vid UU 1641, 44–45, 50, 56,59, 67–68, se Meyer, 1599–1700, s 24, 28, 30, 39–40,47, 50–51, 65–67.Tryckta arbeten (bidrag): [Gravdikt] (Lachrymæ adtumulum … Catharinæ Tidemanni … ex hac calimitosamiseriarum valle in celestem patriam, diei27 Aprilis horâ octavâ ad meridiem vergente, annoreparata salutis 1628 … in summo templi cathedralischoro ad diem 11. Maij solenni & magnifico exequialiapparatu ac pompâ terræ gremio demandatæ.Sincere pietatis et iustæ condolentiæ testandæ gratiâfulæ a collegis, amicis & studiosis Upsaliensibus,spectatiβimo & mastiβimo viduo ultrò & ex cordecondolentibus & collegentibus, Upsaliæ u å [1628],(Eschillus Matthiæ), s [24]–[25]). [Latinsk text.Omtr i: Lachrymae Catharinae. Five collections offuneral poetry from 1628. Edited with studies onthe theoretical background and social context of thegenre by A Ström, Sthlm: Almqvist & Wiksell International,1994, (Studia Latina Stockholmiensia, 38),s 223–224.] – [Hyllningsdikt på latin] (In honoresrectoratus Gabrielis Oxenstierna junioris l. baronisde Kimitho. Gratulationes, [Rubr], U o u å [1634],s [14]–[15]). – [Brev till akademiska kollegor] (J ETerserus, En christeligh jordefärdz predikan öfwer… Barbro Isaacsdotter Giers, fordom … BenedictiHedræi … hustru. När hennes salighe lekamen påthen 28. april. anno 1650 … wardt beledsagat til sinlägerstad och begrafning i Vpsala doomkyrkio, Upsalau å [1650], (Pauli), s [3]–[6]). [Skrivet i egenskapav UU:s rektor. Daterat 28 apr 1650. Text på latin.]– Sonnet (Nuptiali festivitati viri amplissimi UnionisTerseri … et virginis lectissimæ Elisabetæ Stigzeliæ,sic applaudebant sponsæ fratres. Upsaliæ d. 23. Januar:anno 1675, U o u å [1675], Fol, s 2). – Chanson(Ibid). – Ärke-biskop D. Laur. Stigzelii bref til M. Sam.Enander, bisk. i Linköping. [Meddelt af A A von Stiernman](Den svenska Mercurius, årg 3, Sthlm 1757–58, s307–310). [Daterat 14 dec 1670. Text på latin.]

Källor och litteratur

C Annerstedt, UU:s hist, 1–2 (1877–1909); R Askmark, Sv prästutbildn fram till år 1700 (1943); dens, Ämbetet i den sv kyrkan i reformationens, ortodoxiens o pietismens tänkande o praxis (1949); J J Columbus, Elegia ... Dn Laurentii Stigzelii..., [1676]; dens, Indictio Funeris ..., Dn Laurentii Mathiæ Stigzelii ... (1676); S Göransson, Ortodoxio synkretism i Sverige 1647–1660 (1950); dens, De sv studieresorna o den religiösa kontrollen från reformationstiden till frihetstiden (1951); dens, Den synkretistiska striden i Sverige 1660–1664 (1952); T Heldtander, Prästtillsättn:ar i Sverige under stormaktstiden (1955); S Kjöllerström, Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571–1682 (1944); dens, Biskopstillsättn:ar i Sverige 1531–1951 (1952); R Lindborg, Descartesi Uppsala: striderna om ”nya filosofien” 1663–1689 (1965); S Lindegård, Consistorium regni o frågan om kyrkl överstyrelse (1957); H Lundin, Joannes Baazius’ kyrkl reformprogram (1944); E Modin o E N Söderberg,Matr öfver i Upsala studerande norrlänningar 1595–1889 (1889); I Montgomery, Enhetskyrkans tid (Sveriges kyrkohist, 4, 2002); W Risse, Die Logik der Neuzeit, 1 (1964); E Sellberg, Filosofin o nyttan, 1: Petrus Ramus o ramismen (1979); dens, Vår förste utrikespolitiker: en viktig del av Johan Skyttes politiska insats (1600-talets ansikte, ed S Å Nilsson o M Ramsay,1997); SMoK; Uppsala hm, 1 (1842); G Åsbrink o K B Westman, Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid (1935).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Laurentius (Lars) Stigzelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20170, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erland Sellberg), hämtad 2019-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20170
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Laurentius (Lars) Stigzelius, urn:sbl:20170, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erland Sellberg), hämtad 2019-09-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se