Jules Stjernblad. Foto Selma Jacobsson. KB

Julius (Jules) Edvard Stjernblad

Född:1813-12-04 – Helsingborgs stad, Skåne län
Död:1886-06-14 – Balkåkra församling, Skåne län

Riksdagsledamot, Kavalleriofficer, Godsägare, Bankledare


Band 33 (2007-2011), sida 508.

Meriter

Stjernblad, Julius (Jules) Edvard, f 4 dec 1813 i Helsingborg, d 14 juni 1886 i Balkåkra, Malm. Föräldrar: godsägaren, riksfriherre Fredrik Gustaf S o Fredrika Lovisa Arnell. Elev vid herrnhutiska uppfostr:anstalten i Christiansfeld, Slesvig, 21, kadett vid Krigsakad på Karlberg 7 aug 27, officersex där 4 april 32, kornett vid Skånska husarreg 26 maj 32, löjtn där 15 juli 41, elev vid H artillerilärov å Marieberg 35–38, avsked ur krigstjänsten med ryttmästares n h o v 26 jan 49, arrenderade Marsvinsholm, Balkåkra, 48, ägare från 55, deltog i riksdagarna 50/51 o 65/66, led av direktionen för Skånska privatbanken 57, av styr för Skånes ensk bank från 57, ordf där periodvis 57–63 o från 63, led av styr för Skånska hypoteksfören 59–61, av Malmöhus läns landsting 63, v ordf 68, ordf där 69 o 72–74, led av styr för Skandinaviska kredit ab 64–66, av FK 67–77 (led av särsk utsk 67, 69, 71 lagt, 75 o 77, ordf där 75, led av KU 68, av statsutsk 72–75, v ordf där 75), led av styr för Ystad–Eslövs järnvägs ab o Malmö–Ystads järnvägs ab från 72, ordf i styr för Kockums mek verkstads ab från 73, led av bankokomm nov 81–dec 83. – LLA 61. 

G 30 sept 1848 i Ystad, S:ta Maria, m Anna Ulrica Gustafva Berghman, f 28 april 1827 där, ibid, d 18 jan 1880 i Lund (enl db för Balkåkra), dtr till grosshandlaren Peter Christian B o Hedvig Christina Lundgren.

Biografi

Jules S föddes i Skåne och förblev landskapet trogen. Fadern var godsägare, vilket också skulle bli S:s näring, kompletterat med omfattande engagemang i bankväsen och industri. Att han från åttatill elvaårsåldern gick i herrnhutarnas skola i Christiansfeld i Slesvig var mer ett uttryck för skolans goda rykte än familjens religiösa orientering. Efter officersexamen vid Karlberg följde tjänstgöring som kornett vid Skånska husarregementet, avbrutet av studier vid H artilleriläroverket å Marieberg. Utbildningen där gav en teknisk kompetens till stor nytta också för civilt bruk. Efter ryttmästares avsked 1849 inriktade sig S helt på näringsverksamhet. Då hade han också hunnit med en nödtvungen vistelse som kontorist i Hamburg sedan han ådragit sig omfattande spelskulder. S:s spelpassion nämns gärna av mer spektakulära biografer (Lindahl). Efter giftermålet1848 var bekymren över; Marsvinsholm i Balkåkra utanför Ystad arrenderades och med hustruns arv kunde godset 1855 inköpas och rustas upp.

S:s svärfar var en förmögen grosshandlare i Ystad med vida intressen i regionens näringsliv. Dennes far hade byggt upp rörelsen och medverkat vid Skånska privatbankens bildande 1831, den bank som under namnet Skånes enskilda bank S skulle komma att leda i nära 30 år. I början dominerades banken av köpmannaintressen. Med tandemparet Arvid Posse (bd 29) och S i ledningen från 1856–57 inleddes en ny fas. Under 1857 års handelskris var banken den enda sv privatbank som reellt var hotad. Med A O Wallenbergs Sthlms enskilda bank som garant förmedlades i all hemlighet statshjälp på ett både regelvidrigt och effektivt sätt. För Wallenberg var Skånebanken ”den landsortsbank som hade varit hans skötebarn framför andra” (G B Nilsson 1989, s 143). Tiden därefter, 1857–65, har karakteriserats som ”den stora reformperioden i Skånebankens historia” (Söderlund, s 337). Grundfonden höjdes vid de nya oktrojer som statsmakten gav. 1872 var den mer än dubbelt så stor som i någon annan sv bank. Växeldiskontering blev bankens viktigaste utlåningsform. Beviljandet av nya kassakreditiv inställdes vid tecken på likviditetsproblem. Man samarbetade med danska Privatbanken, ledd av C F Tietgen. S själv skötte valutaaffärerna och blev en mästare i genren. Krisbanken hade blivit en mönsterbank. Framgångarna gjorde att relationerna med Wallenbergs bank tidvis kunde bli ansträngda. Posse hade 1863 definitivt lämnat över direktörskapet till S, en post denne behöll till sin död. S deltog också vid bildandet av Skandinaviska kredit ab 1864 och stödde Wallenbergs strävan att göra banken svenskdominerad.

Skånebanken verkade också på obligationsmarknaden, bl a i det konsortium som övertog Bergslagernas jernvägs ab:s obligationslån. Detta orsakade senare betydliga förluster. Den ekonomiska kris som nådde Sverige 1878–79 var i mycket en järnvägsbolagens och bankernas kris. Till finansminister Hans Forssell (bd 16) framförde S och Wallenberg kravet på en räntegaranti till bolagen. Forssell, i princip noninterventionist, agerade emellertid taktiskt. Genom att locka lantmännen med indragning av privatbankernas 5-kronorssedlar fick han acceptans också för en statlig järnvägshypoteksfond.

S och Wallenberg var drivande i bildandet av De enskilda bankernas syndikat (nuv Sv bankföreningen). Bakom aktionen låg hotet om att riksdagen ytterligare skulle begränsa sedelutgivningen samt den gynnade ställning aktiebankerna enligt initiativtagarna hade. Företrädare för alla 27 enskilda sedelutgivande banker infann sig i april 1880 till det konstituerande mötet. Syndikatet har betecknats som ”ett tidigt exempel på modern intresse- och branschorganisation eller som ett sent exempel på associationsliberalernas tro på styrka genom samverkan” (G B Nilsson 1994, s 335). Samtidigt uppenbarades dock den känsliga relationen mellan S och Wallenberg. S hade efter påtryckningar utfäst sig att endast delta i syndikatets ledning om Wallenberg hölls utanför.

S var aktiv som politiker, en självklar verksamhet för tidens samhällselit. De ledande ekonomiska och sociala intressena (jordbruk, industri, banker, ämbetsverk, kyrka) hade sina främsta representanter i statens politiska ledning (T Nilsson 1994, s 24). Den egentliga riksdagsdebuten skedde vid striden om representationsreformen på Riddarhuset 1865. Liksom många andra skånska godsägare hade han bidragit ekonomiskt till Nils Tersmedens nej-kampanj. Till skillnad från Arvid Posse bytte dock S sida. Wallenberg uppger självmedvetet att det skedde efter ett utdraget parti vira med honom (brev till Per Nilsson i Espö, 21 jan 1866). Mer avgörande var att många anhängare och motståndare delade de politiska målen. Medlen skilde däremot. Reformen hade en klart samhällsbevarande karaktär vilket gör de många övergångarna till reformlägret mindre dramatiska.

I FK fick S en viktig roll inom det s k ministeriella partiet. När den kombinerade skatte- och försvarsfrågan tog överhand kom S att leda det skånska partiet, eller kompromisspartiet, gentemot det Ehrenheimska. Till skillnad från S var Wallenberg och andra ”Ehrenheimare” helt emot lantmännens krav på samtidiga avskrivningar av grundskatter och indelningsverkets bördor. Med Gösta Posse (bd 29), bror till Arvid och närstående lantmannapartiet, hade S redan 1869 diskuterat ett kammaröverskridande parti. Posse ville skapa ett mellanparti med varken ”dignitärer/miljonärer eller proletärer/visionärer” (brev till S, 6 dec 1869). Trots 1873 års överenskommelse i riksdagen blev brobyggartanken verklighet först under tullstriden vid 1880-talets slut, och då under andra förtecken.

Med stöd av andra adliga storgodsägare som S länge samverkat med – Corfitz  Beck-Friis (bd 3), Magnus Hallenborg (bd 18), Rudolf Tornérhielm – drevs kompromissen 1873 igenom. Bland anhängarna fanns också ledamöter från Skaraborg samt finansmannen Carl Ekman (bd 13) och förre justitiestatsministern och riksdagsreformens arkitekt Louis De Geer (bd 10). Med principbeslutet kopplades ökad värnpliktsbörda och likställandet av jordbruket och andra beskattningsföremål samman med avskrivning av grundskatter och indelningsbördor. Under de år som frågan dominerade riksdagen invaldes S antingen i det mäktiga statsutskottet, eller också i det särskilda försvarsutskott som tillsattes. Mycket tyder på att S:s agerande var av taktisk natur. Han ville undvika att indelningsverket – som drabbade Skåne tyngre – blev kvar vid en uppgörelse. Efter kompromissen svek S de grundtankar som beslutet vilade på.

Utifrån sin samarbetsprofil försvarade De Geer kompromissen. Men relationerna med S blev alltmer ansträngda. De Geers korrespondens ger bilden av att S var angelägen om att ha De Geer på sin sida, men främst som galjonsfigur. Någon enhetlig politik var det inte fråga om, snarare ohöljt maktspel, klagade De Geer i brev till den förre norske statsministern i Sthlm, Georg Sibbern. Därför är skåningarna ”hatade för sitt övermodiga och kassanta sätt såväl av flertalet i kammaren som av hela ämbetsmannaståndet” (9 sept 1874). S och Ekman å sin sida kritiserade De Geers ovilja att skapa partipolitiska kanaler i riksdagen, också som statsminister. 1871 var S aktuell som finansminister, men avböjde. När en ministär tillsammans med Ekman och Arvid Posse var på tapeten avrådde De Geer Oscar II från detta.

De skånska storgodsen hade en viktig roll för 1800-talets sv agrara revolution; utvidgad handel, ökad mekanisering och användning av handelsgödsel. Enskiftet 1803 hade genomförts fullt ut och med inspiration från England och Skottland började nya metoder och växtföljder att tillämpas. Följden blev ett kapitalistiskt jordbruk med anställda jordbruksarbetare, produktion för avsalu och överskott som användes till nyinvesteringar. Gården Marsvinsholm hade på 1600-talet tillfallit släkten Marsvin som lät bygga slottet. S restaurerade byggnaderna i renässansliknande Kristian IV-stil med tornspiror, tegel, balustrader, ornament, obelisker och portaler. 1867 byggdes också Marsvinsholms kyrka, en tegelstenskatedral av unikt snitt. Liksom för slottet var dansken Ch F Zwingmann arkitekt. Även organisatoriskt var S en nydanare. Godsets dagsverksbönder förvandlades till helårsanställda lantarbetare/statare. I början växte främst spannmålsproduktionen men efter lantbrukskriserna övergick man i hög grad till animalieproduktion. Godset var en föregångare i täckdikning av åker och äng med tegelrör. Tegel tillverkades på godset. Successivt såldes delar av ägorna för att införskaffa kapital för det kapitalintensiva jordbruket.

Skånes godsägare hade en nyckelroll i byggandet av privata järnvägar. Störst aktiekapital totalt hade S, 170 000 kr. Satsningarna skulle tillgodose godsens transportbehov och banorna drogs därför genom ägorna. Sällan investerades i annat än ”hemmabanor”. Mest känd är ”grevebanan” Ystad-Malmö, öppnad 1874. Initiativet togs av Beck-Friis på Börringekloster som liksom Thott på Skabersjö, von Blixen-Finecke på Näsbyholm, Posse på Charlottenlund och S på Marsvinsholm fick sin egen station. S:s krav på att järnvägen skulle gå så att tegel kunde lastas direkt från godsets fabrik tillgodosågs. Godsens inflytande gjorde att det slags stationssamhällen med eget socialt liv som uppstod på andra håll aldrig kom att etableras i området.

Förutom i moderniserad godsdrift var S också engagerad i industriföretag, något som följde naturligt av bankverksamheten. Kockums mekaniska verkstad var illa ute vid 1860-talets mitt, men till stor del genom S:s försorg kunde både företaget och bankens fordringar räddas. Från 1873 till sin död innehade S ordförandeposten i bolaget. Den starka regionala förankringen ledde också till poster inom Skånes hypoteksförening och i det 1863 inrättade landstinget. Under några år var S dess ordförande. Också tidningsföretag låg inom intresseområdet. Här var det dock snarare det politiska än det ekonomiska intresset som styrde. Han var inblandad i Wallenbergs försök att köpa Aftonbladet 1868,  men drog sig ur det realiserade projektet Stockholms-Posten. Även senare visar brevväxling på planer, om än lösa, på tidningsaffärer med politiska förtecken.

S tillhörde den moderniseringsbefrämjande elit som dominerade sv ekonomiskt och politiskt liv under 1800-talets senare del. Med grunden i den egna ekonomiska verksamheten moderniserades såväl finansväsen som jordbruk. Till skillnad från bankkollegan Wallenberg var han i FK mindre aktiv i andra frågor. Samhällsbyggandet var i S:s fall nära knutet till de egna intressena. Samröret med lantmannapartiet vilade inte på några demokratiska ideal. Här spelade det taktiska motivet och en omsorg om de agrara näringarna in. Ändå bidrog han väsentligt till den samhällsförändring som kom att bli basen för senare tiders sociala och ekonomiska välstånd.

Författare

Torbjörn Nilsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S (huvudsakligen brev, bl a många från C F Tietgen) i B Hildebrands saml, LUB. – Brev från S i LUB (bl a till G E Hyltén-Cavallius) o i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Per Nilssons i Espö dagboksanteckn:ar, LUB.

L De Geer, Minnen, 1–2 (1892); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); P Hultqvist, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867–1878 (1959); Lindahl, 4 (1900); J Möller, Godsen o den agrara revolutionen. Arbetsorganisation, domänstruktur o kulturlandskap på skånska gods under 1800-talet (1989); G B Nilsson, Den samhällsbevarande representationsreformen (Sc 1969); dens, André Oscar Wallenberg, 2–3 (1989–94); T Nilsson, A O Wallenberg som tidningsmakare (Presshist årsb 1988); dens, Elitens svängrum: FK, staten o moderniseringen 1867–1886 (1994); H Schück, Hans Forssell (2001); SMoK; E Söderlund, Skandinaviska banken i det sv bankväsendets hist: 1864–1914 (1964); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Julius (Jules) Edvard Stjernblad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20270, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2019-02-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20270
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Julius (Jules) Edvard Stjernblad, urn:sbl:20270, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2019-02-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se