Meriter

2 Stobée (Stobæus), Lorentz Christoffer, son till S 1 i hans 1:a gifte, f 10 maj 1676 i Lund (A P Stobæus; Tilas 1757; dp 21 maj), d 31 maj 1756 i Råda, Skar. Inskr vid LU febr 85, lantmäteriex 96, e o lantmätare vid skånska kommissionen 96, löjtn vid Fortifikationen 24 mars 99, kapten där med placering i Viborg 11 nov 02, generalkvartermästarelöjtn 27 okt 06, överstelöjtn 17 jan 07, adl 1 febr 07 (introd 19), i rysk fångenskap 15 juni 10–aug 15, överste i Fortifikationen 30 sept 19, deltog i riksdagarna 19–31 o 38/39–46/47 (led av SU 19, 20, 31 o 38/39–46/47), led av fästningskommissionen för Stralsund 31, v dir vid Fortifikationen 23 maj 37, generalmajor o dir för Fortifikationen med säte o stämma i Krigskoll 29 maj 39, kommissarie vid sv-norska gränsregleringen 10 mars 40–47, landsh o överkommendant i Gbgs o Bohus län 7 aug 41–20 juni 49. – LVA 39 (utesluten 48).

G 1) 29 dec 1706 (Tilas 1757) m Christina Åkerhielm, f 3 juni 1691 (Tilas 1757) trol i Sthlm, begr 8 jan 1717 i Lund, dtr till statssekreteraren Samuel Å o Catharina Mollsdorff; 2) 6 okt 1717 i Malmö, S:t Petri, m Anna Catharina Franc i hennes 2:a g, f 22 juni 1671 (Tilas 1757) trol i Malmö (fdb saknas), d 14 jan 1729 i Barsebäck, Malm, dtr till rådmannen Gert Franckesen o Anne Bager, samt tidigare g m överauditören Johan Langenhielm; 3) 27 juni 1732 i Stralsund, S:t Nikolai, m Catharina Margareta Emsteck, adl o adopterad Loos, i hennes 1:a g, f 26 aug 1713 i Hamburg, S:t Petri, d 1 okt 1776 i Råda, dtr till borgmästaren Mikael E o Margareta Elisabet v Ahlefelt, samt omg m hovmarskalken Axel Magnus Stiernsparre.

Biografi

S:s litterära intressen och självständiga natur kan spåras tillbaka till det lärda föräldrahemmet i Lund och till faderns påverkan. Efter studier, där S särskilt fångades av de matematiska vetenskaperna, och examen 1696 sökte han en lantmätarbefattning i Bremen, men anställdes i stället vid skånska kommissionen där han sysselsattes med geometriska och geografiska mätningar och kartritning.

I mars 1699 utnämndes S till löjtnant vid Fortifikationen, där han förestod informationen vid fortifikationskontoret i Sthlm och övervakade befästningsarbeten vid Vaxholm till 1702. Därefter beordrades han till Finland för att biträda vid uppförandet av skansar och befästningsbyggnader mot ryska gränsen. Tjänstgöringen var främst förlagd till Viborg som genom Nöteborgs fall i sept 1702 kommit i ett utsatt läge, och de närmast följande åren ägnades åt att iordningställa försvarsverken vid Keksholm och Viborg. En dessein ritad av S, daterad 10 maj 1703 (i KrA), visar bl a jordfyllning innanför Viborgs stadsmur, bastioner och en stor ravelin, ”Carolus”, med reträttravelin åt nordost. Efter denna plan påbörjades arbetet med S som hårdför pådrivare. Hans relationsritning 25 nov 1705 visar att det vid stadsverken fanns fyra bastioner av vilka två var nya. S utmärkte sig även i fält, först under generalmajor A Cronhiorts (bd 9) och därefter under generallöjtnant G J Maydells (bd 25) befäl.

I Viborgs lyckosamma försvar mot den av ryssarna illa förberedda och korta belägringen 1706, där alla fortifikationsofficerare var i främsta linjen, deltog S med distinktion och befordrades till generalkvartermästarelöjtnant. Trots att S energiskt drivit på fortifikationsarbetena i Viborg var de långt ifrån klara när ryssarna 1710 åter började visa sig utanför vallarna. I det sega försvaret mot den ryska övermakten utmärkte sig S ånyo, men Viborgs försvarare kunde inte hålla ut i längden och tvangs efter tretton veckor kapitulera. S fördes först till S:t Petersburg där tsar Peter skall ha försökt tubba honom att som generalmajor inträda i rysk tjänst. Då S ståndaktigt nekade förflyttades han till Arkangelsk varifrån han lyckades fly och återvända till Sverige i aug 1715.

De spännande berättelserna om S:s tid i fångenskap i S:t Petersburg och flykten från Arkangelsk har ofta återgivits. Medan en dödad björn sades ha med all heder begravts i S:s ställe, skall han själv i en köpmans skepnad ha listat sig undan sina väktare och sedan dolt sig förklädd till amma, tills han kunde passera gränsen efter en vandring på mer än 200 mil. Visst är endast att S och flera andra flytt från S:t Petersburg och lyckats ta sig till Sverige.

Efter återkomsten började S tjänstgöra vid fortifikationskontoret i Sthlm. 1716 sändes han till Svinesund för att uppgöra förslag till befästning där. En ny sådan började anläggas strax framför Ringdalsfjordens mynning. Den benämndes Sundsborg och desseinen hade utförts av S. Året därpå sysselsattes han med befästningsarbeten i Skåne, särskilt vid Råå strax intill Helsingborg, och i maj 1718 beordrades S att göra tjänst vid värmländska armén som befälhavare av Fortifikationen. Han bevistade även fälttåget mot Norge detta år, var med om att driva bort fienden från Örja skans och deltog i Fredrikshalds belägring.

Året därpå deltog S i sin första riksdag utan att göra mycket väsen av sig. Under 1720 års ständermöte gjorde han sig däremot bemärkt som kraftfull anhängare av det holsteinska ”tronföljarpartiet” vilket inte sågs med blida ögon av Fredrik I och kretsarna kring honom. Under riksdagen yrkade S att ständerna skulle erkänna hertig Karl Fredriks av Holstein-Gottorp (bd 20), son till Karl XII:s syster Hedvig Sofia, tronföljdsanspråk och anslå ett underhåll till honom. Förslaget var nära att gå igenom, men hovet agerade kraftfullt och resultatet blev att frågan om tronföljden inte skulle få upptas till behandling förrän tronen blev ledig.

S:s sympati för hertig Karl Fredrik var väl känd och det faktum att den duglige fortifikationsofficeren S redan 1719 förbigåtts vid utnämningen av ny fortifikationsdirektör kan ses i ljuset av hans holsteinska preferenser.

Efter riksdagen 1720, då S återvänt till sin tjänst i Skåne, arresterades han plötsligt 14 aug på grund av en angivelse mot honom som gjorts hos kungen av generaladjutanten J C v Gyllenstein. S:s papper togs i beslag men något anstötligt kunde inte spåras i dessa. S klagade hos regeringen och begärde skydd och dom. En generalkrigsrätt förordnades men inte förrän i dec kunde en anklagelse framställas mot honom, och den rörde petitesser. S hade efter riksdagen rest från huvudstaden utan att be om permission av direktören för Fortifikationen eller ta avsked av kungen. Generalkrigsrätten ansåg att en varning var tillräcklig för förseelserna. S invände med fog att eftersom han var kommenderad i Skåne behövde han inte permission för att resa dit.

S blev också angiven för upproriskt tal då han bl a skulle ha hörts säga att hertigen av Holstein inom årets slut skulle bli kung och vidare att S skulle ha tagit emot ryska pengar. De främsta angivarna var Gyllenstein och den avdankade kaptenen Anders Gyllenroth. Även köpta vittnen användes för att komma åt S, men han försvarade sig kraftfullt och lyckades bevisa sin oskuld. Gyllenstein flydde riket men Gyllenroth och fem av hans kumpaner dömdes av generalkrigsrätten till döden.

Mycket tyder på att Fredrik I själv varit inblandad i förföljelserna mot S. Då domen över Gyllenroth och dennes anhang behandlades i justitierevisionen i mars 1722 önskade kungen använda sig av sin benådningsrätt, men rådet vägrade gå med på detta och var samstämmigt av den uppfattningen att Gyllenroth förtjänade dödsstraffet. Kungen vägrade underskriva domen, men till ingen nytta. Gyllenroth blev halshuggen på galgbacken 23 april och S tillerkändes 11 700 dlr smt i skadestånd vid 1723 års riksdag.

Uppenbarligen var det inte lätt att skrämma S. Vid riksdagen 1726/27 framträdde han tillsammans med sina svågrar Samuel Åkerhielm d y och Josias Cederhielm (bd 8) åter som kraftfull och orädd företrädare för det holsteinska partiet och motståndare till Arvid Horn och den hannoverska alliansen. Mot bakgrund av alliansfrågan föreslog S att riksråd och kansliämbetsmän inte borde tillåtas bevista SU:s sammanträden. Horn, som var kanslipresident och lantmarskalk och i den sistnämnda rollen självskriven som ordförande i utskottet, försvarade sig med att han kunde skilja på sina roller: ”Jag abondonerar presidenten i kansliet och riksrådsämbetet och lämnar presidenten och riksrådet Horn med dess sentimens till Riksens ständers examen samt remarquer och försvarar honom inte, utan Gud må hjälpa honom, men här skall jag bära mig åt som en opartisk lantmarskalk” (AdRP 13 sept 1726). Efter denna kraftfulla markering från Horns sida avvisades S:s förslag.

Alliansförhandlingarna sniglade sig framåt, möjligen med Horns goda minne. Som utpräglad politisk taktiker kunde det vara värdefullt för honom att ha tid nog till att pejla styrkeförhållandena. När ett förslag om riksdagens förlängning, för att de viktigaste ärendena skulle hinna avgöras, kom upp, ställde Horn proposition så hastigt att tid till diskussion inte medgavs. S protesterade och krävde att riksdagen borde avslutas enligt reglerna och ny riksdag utlysas i jan året därpå, men han fick inte riddarhuset på sin sida. Tre gånger försökte S få till stånd en votering utan att lyckas. Han råkade då i gräl med Horn genom att påminna honom om hans lantmarskalksed, eftersom Horn vägrat honom hans önskan om votering. Då ”yppades ett stort buller, emedan R o A tyckte illa vara, att H Ex deras lantmarskalk blev på detta sättet bemött” (AdRP 3 dec 1726). Efter ytterligare någon ordväxling fann sig S nödgad att krypa till korset genom att avge åtminstone en halv ursäkt. Riksdagens förlängning antogs av riksdagen, och så småningom kunde Horn driva igenom den hannoverska alliansen.

S deltog fortsättningsvis i flera ständermöten ända fram t o m riksdagen 1746/47. Vid flera av dessa placerades han i det mäktiga SU, men hans politiska glöd förefaller ha falnat en smula med åren. Dock synes han 1731 tillsammans med T G Bielke (bd 4), Hans v Fersen (bd 15) och D N v Höpken (bd 19) ha fungerat som rysk penningdistributör. Som många av de holsteinskt sinnade politikerna tycks S ha anslutit sig till hattpartiet. I en förteckning uppgjord av mössan C G Bielke (bd 4) över ett stort antal adelsmäns ståndpunkter i den partiskiljande licentieringsfrågan under riksdagen 1738/39 delas ledamöterna upp i fyra grupper: Goda, Equivoca, Onda och Wärst. Här har S placerats bland de Onda (Nilzén).

Under följande riksdag 1740/41 när hattarna satt stadigt vid makten belönades trogna proselyter med penningar och ämbeten. S:s utnämning till landshövding och kommendant och inval i VA har setts i detta ljus. Även om det ligger någonting i detta får det inte undanskymma det faktum att S med sin militära, administrativa och vetenskapliga kompetens var lämpad för uppgiften och invalet.

När S som landshövding anlände till Gbg på hösten 1741 mottogs han av det under gevär paraderande borgerskapet. Han såg till att det blev ordning och reda i staden och var troligen den mest betydande av Gbgs landshövdingar under frihetstiden.

Under sin tid som kungens befallningsman i länet lade S ner ett stort arbete vid den svensk-norska gränsregleringen och författade därvid 1746 en genomarbetad relation (tr av Boëthius), i vilken han utvecklade sina tankar om lapparnas svårigheter bl a med tillströmningen av nybyggare till lappmarken. Relationen vittnar om att S besatt en skolad, vaken och mångsidig iakttagelseförmåga och självständigt omdöme. Även relevanta kulturhistoriska och etnografiska aspekter lyfts fram i berättelsen.

73 år gammal beviljades S på egen begäran avsked från sina ämbeten, och sju år senare avled han på sin egendom Ågården vid Lidköping, utan att efterlämna någon manlig arvinge.

Sina betydelsefullaste insatser gjorde S som fortifikationsofficer, landshövding och flerårig ledare av det stora gränsverket. Som politiker blev han inte lika framgångsrik, kanske hans temperament låg honom i fatet.

S var inte främmande för de klassiska auktorerna och hade sinne för praktiskt tillämpad naturvetenskap, vilket gjorde det naturligt att han bereddes plats bland VA:s första ledamöter.

S var även gripen av tidens innerligare religiösa stämningar. Ett änglabudskap som S erhöll 1730 i Skåne om att föra ett kristeligt leverne väckte stor uppmärksamhet i dåtidens Sverige. Budskapet skall ha lett till att S insåg fritänkeriets slippriga grund och skadliga frukter. Berättelsen om synen och en religiös sång som S skall ha skrivit under intryck av uppenbarelsen trycktes 1757 av VA:s blivande ledamot Bengt Bergius (bd 3). S skrev både sv och latinsk vers och innehade en ansenlig boksamling. 126 band ur denna kallas Stobéiska donationen och förvaras i LUB.

Författare

Göran Nilzén

Arkivuppgifter

S:s arkiv från Ågården (4 vol: handl:ar bl a rör högmålsprocessen mot honom samt ritn:ar ang fästningar) i KrA. – Brev från S i KB, i LUB o i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): In honorem & gratulationem nuptiarum, sponsi … Andreæ Forsenii, et sponsæ … Catharinæ Brisman, in ædibus … Magni Brismanni, Râdæ die XIX. Junii, anni MDCCL celebratarum, hoc qvalecunqve festinante calamo conscripsi epithalamium, L. C. Stobée. Scaræ, typis Herm. Arnold. Moeller, Reg. Gymnasii Typograph., u å [1750]. [4] s. 4:o. [Bröllopsdikt.]

Tryckta arbeten (bidrag): [Religiös visa: ”Nu tackar jag med frögd … ”] (Små-saker til nöje och tidsfördrif, d 7, Sthlm 1757, s 18–20). [Attribuerad till: gen. major St. (s 12). Anon utg av B Bergius.] – Lorens Kristoffer Stobées berättelse Om lappar och nybyggare. (1746) (Arkiv för norrländsk hembygdsforskning, 1919, s [68]–80). [Föregås av: B Boëthius, Lappar och nybyggare i äldre tid. Ur gränskommissarien Lorens Kristoffer Stobées relation till 1746–47 års riksdag (Ibid, s [56]–67). Avsnittet (s 56–80) omtr som: Pionjärdrömmar. 2, Lappar och nybyggare i äldre tid. Ur gränskommissarien Lorens Kristoffer Stobées relation till 1746–47 års riksdag (B Boëthius, Skogen och bygden, Sthlm: Thule, 1939, s 204–232, ill). L C S:s relation utgör en sektion av detta med rubr: Om lappar och nybyggare (1746), s 215–232, ill.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Ansökn:ar o meritförteckn:ar, vol M 1181, RA.

Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 16 (1849); B Boëthius, Skogen o bygden (1939); Carlander, 2:1 (1904); I Carlsson, Parti – partiväsen – partipolitiker 1731–43 (1981); L Dannert, Sv försvarspolitik 1743–1757 (1943); K Dovring, Striden kring Sions sånger o närstående sångsaml:ar, 1 (1951); Ekstrand; Elgenstierna; F A v Fersen, Hist skrifter, 1 (1869), s 35ff; Fortifik, 3:2 (1911), 4:1–2 (1930), 6:2 (1919); H Fröding, Berättelser ur Gbgs hist under frihetstiden [3,] (1919); G Gezelius, Försök til et biographiskt lexicon öfver namnkunnige o lärda män, 3 (1780); B Hammarlund, Politik utan partier: studier i Sveriges polit liv 1726–1727 (1985); B Hildebrand, VA: förhist, grundläggn o första organisation (1939); J Kleberg, Krigskoll:s hist: biogr anteckn:ar 1630–1865 (1930); S Lindroth, VA:s hist 1739–1818, 1:1 (1967); G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971), s 228; P Nyberg, Herrar o herrgårdar (1941); Malmström, 1–2 (1893–95); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); C Sprinchorn, Johan Friedrich Osthoff: en gestalt o ett stycke sv politik från frihetstidens första år (PHT 1924); SMoK; B Stecksén, Krigskollegii hist, 2–3 (1937); A P Stobæus, Ähre-fullt minne af ... L C S [1756]; D Tilas, Stam-tafla öfver slägten S ... (1757); dens, Curriculum vitæ, 1712–1757, 1–2 (HH 38:1, 1966); H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915); G Wetterberg, Från tolv till ett: Arvid Horn (2006); B A Öhnander, Landshövd:arna i Gbgs o Bohus län 1658–1989 (1989).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lorentz Christoffer Stobée (Stobaeus), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20279, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20279
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lorentz Christoffer Stobée (Stobaeus), urn:sbl:20279, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-19.