Meriter

1 von Stockenström (före adl Stockenström), Erik, f 9 april 1703 (v Rosenstein) i Örebro (Bedoire, s 92), d 23 febr 1790 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: bergmästaren Erik S o Emerentia Rokes. Inskr vid Örebro skola 12, vid UU 1 mars 14, auskultant i Bergskoll 25 okt 23, eo notarie där 21 mars 26, stipendiat i kemin 17 nov 30, geschworner vid Stora Kopparberg 23 dec 30, företog studieresa till Norge, Tyskland, Holland, England o Frankrike 33–36, bergmästare i Södermanlands, Östergötlands o Smålands bergslager 12 april 38, assessor i Bergskoll 7 juli 47, fullm i Jernkontoret 47–67, revisionssekr 22 febr 49, adl 22 nov 51 (introd 52), deltog i riksdagarna 55–70 (led av SU 55–56, 60–62 o 69–70), justitiekansler 12 juni 58–69, riksråd 5 maj 69–12 maj 72 o 22 aug 72–19 febr 89, president i lagkommissionen 27 maj 69–72, frih 15 maj 70 (ej introd), greve 15 okt 71 (ej introd), kansler vid Åbo univ 21 nov 71–maj 72, led av politikommissionen 5 nov 72. – LVA 39 (preses 49 o 67), serafimerriddare 27 nov 69.

G 28 juni 1750 i Sthlm (bröllopsvers) m Johanna Bedoire, dp 23 jan 1730 där, Ty, d 31 maj 1808 där, Jak o Joh, dtr till grosshandlaren Frans (François) B (bd 3, s 52) o Maria Elisabeth Ross.

Biografi

S:s studier inriktades mot sådana kunskaper som kunde vara till nytta för en karriär inom bergsbruksförvaltningen och han inträdde 1723 som auskultant vid Bergskollegium. Befattningen var en oavlönad lärlingstjänst och utgjorde det första steget i kollegiets hierarki. Förutom ordinarie sysslor, som att närvara vid kollegiets möten och vid domstolsförhandlingar, studerade han även kemi för Georg Brandt (bd 5) och företog studieresor till sv bergverk. Extra ordinarie notarie 1726 utsågs han 1730 till geschworner vid Stora Kopparberget. Positionen var ett av de främsta statliga ämbetena vid gruvan. Geschworner var bergmästarens förste assistent och vikarie. Positionen sågs även som ett avstamp för att sedermera överta arbetet som bergmästare. S skulle dock gå en annan väg. Under långa perioder var han tjänstledig för studieresor till utländska bergverk och han förefaller, jämfört med andra geschworner under perioden, inte ha varit synnerligt drivande i sitt ämbete. Nämnas kan dock att S 1738 övertygade bergmästaren Samuel Troili om nyttan av ett bok- och vaskverk vid Kopparberget. S hade under sin utländska resa sett prov på fördelarna med sådana anläggningar. Anläggningens ekonomiska bärkraftighet frågasattes dock ganska snart, och den lades ned senast 1757.

Under 1700-talets första hälft var resor till utländska bergverk en viktig del av utbildningen inom Bergskollegium. De företogs främst av auskultanter och lägre tjänstemän, med eller utan ekonomiskt bistånd av kollegiet. Bergskollegium fick därmed inte bara bättre utbildad personal, utan bestods som regel av de resande med utförliga rapporter, utifrån vilka det kunde hålla sin kunskap uppdaterad vad gällde tekniska och ekonomiska förändringar i utlandet. S erhöll 1733 ett stipendium om 1 000 dlr smt för att genomföra en utländsk studieresa. Han började med att studera kopparhanteringen i Norge. Därifrån fortsatte han till Hamburg, och vidare till de tyska bergsbruksområdena. Han bedrev även studier i kemi för den berömde kemisten Johann Friedrich Henckel i Dresden. Delar av resan skedde tillsammans med Samuel Sohlberg, auskultant i Bergskollegium. I Harz-området sammanstrålade de med två andra sv resenärer, auskultanterna Anton Swab och Nils Psilanderhielm. Från Tyskland gick sedan resan vidare till Holland och England, nu i sällskap med Swab och Psilanderhielm. Därifrån fortsatte de till Paris och S reste sedan, nu i sällskap med endast Swab, vidare genom Frankrike och över Franche Comté, Lothringen, Schweiz och Tyskland åter till Sverige, dit de två ankom hösten 1736. S:s reseberättelse återfinns i Bergskollegiums arkiv.

Efter hemkomsten sökte S att tillämpa sina nyvunna kunskaper, både för det allmännas och det egnas bästa. Han utsågs till bergmästare i Södermanlands, Östergötlands och Smålands bergslager, med station i Norrköping. S bidrog, både tekniskt, ekonomiskt och politiskt, till om- och nybyggnation av flera bergverk och industriella anläggningar. Hans gärning kom då att kännetecknas av en i det närmaste total sammanblandning av rollerna som privat företagare och statlig ämbetsman. Av samtiden betraktades dessa dubbla roller huvudsakligen som en tillgång, även om de ibland gav upphov till intressekonflikter. Av större projekt kan nämnas hans försök att anlägga ett plåtvalsverk vid moderns järnbruk Rockesholm i Grythyttan utanför Örebro, samt anläggandet, tillsammans med bl a Swab, av ett galmejverk vid Säter i Kopparbergs län, vilket dock ganska snart lades ned. Med större framgång drog S upp planen för utvidgandet av det förlustbringande Hällefors silververk i Grythyttan till ett omfattande silver- och järnverk med egen manufaktur av plåtar.

Ett framgångsrikt initiativ var också S:s och Swabs återupptagande av de övergivna stenkolsbrotten vid Helsingborg. De hade undersökt området strax efter att de landstigit i Skåne efter utlandsresan. När de återvänt till Sthlm bildade de ett bolag, Skånska stenkolsverket, tillsammans med Jonas Alströmer (bd 1). I febr 1737 erhöll bolaget privilegium att upparbeta stenkolsfyndigheterna, och något senare inträdde även en lokal intressent som delägare, malmöbon Erasmus Clefwe. Eftersom Swab utsetts till bergmästare i bl a Skåne var förutsättningarna mycket goda. Huvudansvaret för bolaget, liksom för de manufakturer av kalk, tegel, salpeter och stenkärl som upprättades för att få avsättning av kolen, gled också snart över på denne. Den ursprungliga kolfyndigheten var liten, varför gruvor istället upptogs i Vallåkra, Bosarp och Gåsebäck efter omfattande prospekteringsarbete i omgivningarna. Av dessa blev Bosarps gruva den mest varaktiga och produktiva.

S var en nyckelperson vid grundandet av Jernkontoret. Anders Nordencrantz (bd 27) hade föreställt sig organisationen som en sammanslutning mellan bruksägare med uppgift att ge dessa monopol på järnhandeln. Målet var att omintetgöra bruksägarnas stora beroende av järnhandlarna och att säkerställa en jämn prisnivå och säker avsättning. S var inledningsvis tveksam till försök att skapa monopol eller tvång i järnhandeln. Nordencrantz marginaliserades dock ganska snart och istället framträdde S tillsammans med Jean Lefebure (bd 22) som drivande när den nya organisationen skapades. Dess uppgift blev främst att fungera som långivare åt medlemmarna samt att stödköpa järn när marknadspriset var för lågt. I den utveckling som ledde fram till att Jernkontoret även svarade för teknisk utveckling av bergsbruket synes S ha haft endast en mindre del. Det var inte heller i första hand som representant för Bergskollegium som S engagerade sig i de förhandlingar som ledde till Jernkontorets grundande. Han agerade här i kraft av en fullmakt att företräda bruksägarna i Östergötland.

S utsågs till en av sju fullmäktige i Jernkontorets första ledningsgrupp. Han arbetade därefter, med Bergskollegiums bistånd och goda minne, på att vinna stöd för den nya organisationen, bl a stod han som värd för trakteringar för bruksägarna under riksdagen 1746–47. Det tidiga Jernkontorets nära anknytning till S:s person framgår av att han under den första tiden tog logi i dess lokaler då han var på besök i Sthlm. När S själv flyttat till staden blev istället Jernkontoret inhyst i ett rum i hans egen våning, och stannade där i två år. Hans syn på Jernkontorets instiftande och uppgifter framgår av hans Tal om svenska järn-bruks-näringen, hållet inför VA 1767.

S flyttade till Sthlm 1747, när han utnämndes till assessor i Bergskollegium. Därmed markerades även hans övergång från en mer praktiskt inriktad administration av bergsbruket till en till viss del ny juridisk och politisk bana. Redan 1749 lämnade han Bergskollegium för att utses till revisionssekreterare. Han adlades 1751, och deltog i riksdagarna med början 1755–56. På riddarhuset framträdde han snart som en av de ledande hattpolitikerna, med säte i SU. Han behöll dock sitt intresse för praktiska vetenskaper. Under 1770-talet tillhörde S den grupp av höga aristokrater, med Carl Rudenschöld (bd 30) i spetsen, som regelbundet bevistade VA:s möten.

Under S:s ämbetstid som justitiekansler tillkom 1766 års tryckfrihetsförordning och det blev nu hans uppgift att beivra brott mot den. I sitt agerande på detta område visade han principfasthet, stor försiktighet och taktkänsla. Han kände en grundläggande ovilja mot att ta på sig rollen av censor. Justitiekanslerns uppgift, menade S, var inte att gå igenom alla skrifter, utan endast att agera efter anmälan. S remitterade då han kunde ärendena till andra instanser, och undvek så långt som möjligt att driva till åtal. Han vinnlade sig om att tydligt skilja mellan religiösa och politiska skrifter. Bara de senare föll under tryckfrihetsförordningen. Även i religionsärenden föredrog han dock att fria hellre än att fälla. Detta framgår bl a av hans hantering av målet mot swedenborgarna i Gbg 1769. Där betonade S att Swedenborgs skrifter visserligen borde censureras, men i motsats till rådet ansåg han inte att det var nödvändigt att tillgripa konfiskation. Sin syn på tryckfriheten utvecklade S i ett memorial av den 30 maj 1768 (tr i Den swenska fatburen, 3, 1768). ”Aktstycket är elegant formulerat och ger intryck av att rikta sig mot dem som förbryter sig mot TF [tryckfrihetsförordningen] men är i själva verket ett försvar för dess principer” (Burius, s 309).

En annan viktig arbetsuppgift för S blev att tillämpa den i tryckfrihetsförordningen fastslagna offentlighetsprincipen. S bistod både enskilda och myndigheter med att utkräva handlingar från ovilliga myndighetsinstanser. Snart fastslogs även en tolkning av förordningen, som innebar att utlämning av protokoll och handlingar skulle förbindas med krav på att den som begärde ut handlingarna även skulle låta trycka dem. Därigenom gavs allmänheten en ökad insyn i den politiska processen.

Sedan hattarna försatts i opposition vid riksdagen 1765–66 uteslöts S ur SU och utsattes för flera angrepp, vars mål torde ha varit att skilja honom från ämbetet som justitiekansler. Angreppen ledde dock inte till några påföljder för honom, möjligen upphörde de sedan hattarna i adelsståndet gjort politiska eftergifter. Även om detaljerna ej är kända, hade S:s position som justitiekansler rimligen en stor betydelse för de närmast följande årens politiska skeende. Detta inte minst eftersom tryckfrihetsförordningen gav en kraftfullt utvidgad möjlighet för de oppositionella att bedriva opinion.

Redan från riksdagens slut 1766 synes hattarnas politik ha varit inställd på att tvinga fram en extrainkallad riksdag, där de själva var i majoritet i stånden. Rådet misstänkte att hattarna använde sin kontroll över främst Kammarkollegium och Bergskollegium för att utmåla landets tillstånd som uselt; kollegierna hade lämnat in ett flertal krisrapporter om landets ekonomi, som sedan snabbt publicerades med stöd av offentlighetsprincipen. Av denna och andra anledningar förbereddes en rättegång mot hela Kammarkollegium. Hattarna, å sin sida, såg i dessa planer början på en våg av politiska förföljelser, med syfte att lösgöra deras kvardröjande grepp om delar av statsapparaten.

I detta läge framträdde S tillsammans med Carl Fredrik Scheffer (bd 31) och Matthias v Hermansson (bd 18) som ”ledande spelförare på hattsidan” (Bennich-Björkman, s 294). Gruppen hade redan vid riksdagen 1760–62 varit central då ett närmande skedde mellan hattpartiet och hovet. Kontakterna med hovet återupptogs nu, synbarligen med syfte att få kungens stöd för en urtima riksdag. S och tre andra hattar gav hovet en skriftlig försäkran om att de vid riksdagen skulle verka för att överföra den verkställande makten från ständerna till kungen. Denne begärde därefter av rådet att ständerna skulle sammankallas. Då begäran avslogs, avsade sig kungen riksstyrelsen. Åtgärden fick till följd att flera av kollegierna gick ut i strejk, bland dem Nedre justitierevisionen, där S var chef. De förklarade att de omöjligen kunde fortsätta sin verksamhet, när landet saknade statsöverhuvud. Som justitiekansler inträdde S med en skrivelse i vilken han hävdade att ständerna, med hänsyn till de farliga omständigheterna, måste sammankallas. Ställd inför denna svåra situation gav rådet med sig och lät kalla till riksdag. Vid riksdagen i Norrköping 1769–70 återtog hattarna makten, men utan att uppfylla löftet till hovet. S återinsattes dock i SU, utsågs till riksråd, och kort därefter till president i lagkommissionen. Han upphöjdes också till friherre och snart därefter till greve.

Efter tronskiftet 1771 och hattarnas nederlag vid den följande riksdagen avsade sig S på Gustav III:s begäran sina ämbeten för att bereda rum för mössornas representanter i riksrådet. Vid statsvälvningen återinsattes dock S i rådet. Han betraktades nu helt som jurist. S var flitigt anlitad i kommissionsarbete och synes ha åtnjutit kungens förtroende, trots att han stundom anmälde från denne avvikande åsikter. Då Johan Gustaf Halldin (bd 18) 1779 stod åtalad för högmålsbrott efter att ha uttryckt sig kritiskt om kungamakten, förespråkade S en mild dom, för vilket han ådrog sig kungens missnöje. Följande år motsatte han sig i rådet kungens förslag att genomföra ändringar i tryckfrihetsförordningen, vilka skulle göra boktryckaren och inte författaren ansvarig för förseelser mot förordningen. I ett berömt åtal 1776 mot Fredrik Gyllensvaan (bd 17) ansågs S ha agerat med undfallenhet för kungens vilja, vilket ska ha skadat hans anseende i samtiden. Mot slutet synes också hans hälsa, syn och minne ha fallerat. Trots sin höga ålder blev S:s avsked dramatiskt. Han anmälde, tillsammans med flera andra adelsmän, sitt avsked ur k tjänst i protest mot Gustavs strafftal till adeln vid riksdagen 1789 och avled blott ett år senare.

Författare

Hjalmar Fors

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i KB (2 vol: bl a korrespondens o dagböcker), RA (Bergskoll:s huvudarkiv, E 3:16: reseberättelse) o i VA (fåtal ms).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Bergsmanna-näringens nytta och skötsel, förestäld uti et tal til Kongl. Svenska vetenskaps academien, den 28 october 1749. Af … E S, då han lade af sit derstädes förde præsidium. Sthlm 1749. (Salvius). [2], 26 s. 8:o. – Tal om svenska järnbruks-näringen, samt om Järn-contoiret; hållet för Kongl. Vetenskaps academien, vid præsidii nedläggande, den 11 april 1767. Sthlm 1767. (Salvius). [2], 38 s. 8:o. – Vti kongl. maj:ts höga närvaro. Äre-minne öfver framledne hans excellence, herr riks-rådet … Claes Ekeblad, uprest uti et tal för Kongl. Vetensk. academien, den 6 maji 1773, af dess ledamot … E v S. Sthlm 1773. (Salvius). 39 s. 8:o.

Tryckta arbeten (bidrag): Kurzer Bericht von dem Zustande einiger Bergund Hüttenwerke in Lappland vom Jahre 1740 (D G Schreber, Neue Sammlung verschiedener in die Cameralwissenschaften einschlagender Abhandlungen und Urkunden, T 6, 1764, s 516–522). – Underdånigt betänkande til Hans Kongl. Maj:t ingifwet af högl. justit. cancellers-ämbetet, rörande prosten Tingstadii kunngörelse i des församlingar om preste-rättigheternas utgörande in natura, för banco-transport-sedlarnas befarade af- och nedslående (Den swenska fatburen, öpning 1, Sthlm 1767, s [105]–112). [Daterat Sthlm den 25 okt 1766 och undert av E v S liksom alla betänkanden, memorial etc nedan.] – Höglofl. justitie-cancellers ämbetets underdåniga betänkande, rörande en af Hans Kongl. Maj:t i nåder dit förwist tryckt skrift, under titel: Ämbetsmanna öde (Ibid, öpning 2, Sthlm 1767[–68], s [2]–8). [Daterat Sthlm den 9 okt 1767.] – Höglofl. justitie-cancellers-ämbetets underdånigste memorial, angående en af stads-consistorio i Stockholm angifwen skrift kallad Genswar på et i Norrköping utkommet swar, m. m. (Ibid, s 22–24). [Daterat Sthlm den 3 okt 1767. Föregås av inlagan från stadskonsistoriet i Sthlm, s [17]–22.] – Högl. justit. cancellers-ämbetets underdånigste memorial, angående skriften, kallad Betydelige frågor rörande prester (Ibid, s [81]–83). [Daterat Sthlm den 1 okt 1767.] – Höglofl. justit. cancellers-ämbetets skrifwelse till herr advocat-fiscalen Zellen at beifra en nyligen utkommen skrift, kallad: Skrif- och tryckfrihetens förswar emot Stockholms stads consistorium etc (Ibid, öpning 3, Sthlm 1768, s [3]–6). [Daterad Sthlm den 8 april 1768.] – Högl. justit. cancellers-ämbetets underdånigste memorial och förklaring öfwer ven. consistorii i Strengnäs til K. Maj:t inkomne skrifwelse, rörande just. cancellersämbetets til wälbem. consistorium afgångne bref om författarens efterfrågande til skriften, kallad: En adelsmans bref m. m. hwaröfwer högl. Kgl. Kammarcollegium sig beswärat (Ibid, s [113]–120). [Daterat Sthlm den 9 maj 1768.] – Höglofl. justit. cancellersämbetets underdånigste memorial, rörande et och annat, som länder til närmare uplysning af skrif- och tryck-friheten (Ibid, [145]–152). [Daterat Sthlm den 30 maj 1768.] – Höglofl. justit. cancellers-ämbetets skrifwelse till herr landshövdingen och riddaren Göös, om werkställande af den längst för detta tilsagde undersökning, öfwer den taxering, som borgerskapet i Wasa skal måst undergå för en af rådmannen Töhlberg upgifwen föreskuten kostnad wid de 2 sidsta riksdagarna (Ibid, öpning 4, Sthlm 1768, s [3]–6). [Daterad Sthlm den 12 juli 1768.] – Höglofl. justitie cancellers-ämbetets skrifwelse till herr advocat-fiscalen Zellen, med befallning at lagföra auctoren til den periodiska skriften, kallad: Medborgaren (Ibid, s 133–134). [Daterat Sthlm den 9 juni 1768.] – Högl. kgl. just. cancellers-ämbetets skrifwelse till herr advocat-fiscalen Zellen, angående skriften, kallad Ämbetsmanna öde (Ibid, s [153]–157). [Daterad Sthlm den 29 mars 1768.] – Justitie-cancellerens och commendeurens, högwälb. herr Erik v. Stockenströms underdåniga memorial, rörande något, som juris doctoren och adjuncten hr P. N. Christiernin i Lärda tidningarna låtit införa om wexel-coursen och dess fall; dat. d. 19 sept. 1768 (Ibid, s [169]–166 [dvs 176]). [P N C:s bidrag ingår i Lärda tidningar 1768, nr 18.] – Höglofl. kongl. justitie-cancellers-ämbetets underdåniga memorial om sättet at utröna, huruwida utmätnings-mål af wederbörande öfwer hela riket rätteligen warda handhafde och werkstälde (Ibid, öpning 5, Sthlm 1768[–69], s [33]–39). [Daterat Sthlm den 14 nov 1768.] – Justitie-cancellerens högwälborne herr Erik von Stockenströms underdåniga memorial ang:de en af Kgl. Ammiralitets öfwer-rätten börjad rättegång öfwer några handlingars utgifwande af trycket, rörande rikets örlogs-flottas nu warande tilstånd (Ibid, öpning 6, Sthlm 1769, s 19–23). [Daterat Sthlm den 16 mars 1769.]

Källor och litteratur

Källor o litt: F Almén, Gustav III o hans rådgivare (1940); F Bedoire, Släkten Bedoire (PHT 1963); B Bennich-Björkman, Affärer i politiskt tryck: offentlighetsprincipen o spelet om den politiska makten 1766–72 (Riksdag, kaffehus o predikstol: frihetstidens politiska kultur 1766–1772, ed M-C Skuncke o H Tandefelt, 2003); S Boberg, Gustav III o tryckfriheten 1774–1787 (1951); B Boëthius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 1 (1947); A Burius, Ömhet om friheten: studier i frihetstidens censurpolitik (1984); G Clemensson, Stenkol o lera, 3 (1963); O Jägerskiöld, Hovet o författn:frågan 1760–1766 (1943); S Lindroth, Gruvbrytn o kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, 1–2 (1955); dens, VA:s hist 1739–1818, 1:1 (1967); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); Malmström, 3–6 (1897–1901); E Naumann, Justitiekanslersämbetet (Hist studier tillägn Ludvig Stavenow, 1924); Odhner; N Rosén v Rosenstein, Äreminne öfver riksrådet, grefve E S, uppläst i VA, den 26 Maj 1790 (dens, Samlade skrifter, 1, 1838); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776–1850 (1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik von Stockenström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20295, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hjalmar Fors), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20295
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik von Stockenström, urn:sbl:20295, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hjalmar Fors), hämtad 2024-04-18.