Erik Stridsberg (1884-1949). Foto Atelier Jaeger. KB.
Laura Stridsberg (1884-1976). NordM.
Ernst Stridsberg (1839-1925). Foto August Roesler. KB.

Stridsberg, släkt



Band 33 (2007-2011), sida 657.

Biografi

Stridsberg, släkt, vars äldste kände stamfar var Haquinus Bartholdi (1593–1671), född i Gäversta, Segersta sn, Gävl, och från 1644 kyrkoherde i Spånga, Sth. Kraftfull och nitisk blev denne, ofta kallad herr Håkan, känd för sina många konflikter med församlingsborna i ekonomiska frågor. Han hade tolv barn, födda i två äktenskap. Efter det gamla namnet på Spånga kyrkoherdeboställe, Stridsberga, antog barn till honom släktnamnet S.

En son till S, i dennes första äktenskap, var Lars S (1640–1708), som från 1680 var den förste tjänstgörande ordinarie häradshövdingen i Ångermanlands domsaga och 1689–96 samtidigt borgmästare i Härnösand. I den senare befattningen gjorde han en bestående insats genom att reda ut stadens tilltrasslade förhållanden och införa en mönstergill ordning i dess förvaltning. Han var bosatt på gården Sundby i Boteå och lät i denna socken anlägga stångjärnshammare vid Högfors och Gålsjö, vilka under 1700-talet utvecklades till en betydande bruksrörelse. I gifte med Margareta Sternell blev han stamfar för den vitt utgrenade Norrlandssläkten S, vars äldre gren utgår från sonen Haquin S (d 1743), 1709–40 häradshövding i Jämtlands och Härjedalens domsaga.

Bland Haquin S:s efterkommande finns en linje med flera generationer av civilämbetsmän. Till denna anslöt sig hans sonsons sonsons son Erik Rudolf S (1884–1949). Denne blev FK 1906 och JK 1908 vid LU för att sedan göra karriär inom Finansdepartementet och Statskontoret, där han var statskommissarie 1919–26. Med erfarenhet även från uppdrag hos riksdagens revisorer och som avdelningssekreterare i statsutskottet kallades han 1921, efter att under en kort period varit expeditionschef i Jordbruksdepartementet, till den betungande sysslan som statssekreterare i Finansdepartementet. Utnämningen skedde under Hjalmar Brantings socialdemokratiska ministär varför det väckte uppmärksamhet när Erik S, känd som liberal, i april 1923 inträdde som konsultativt statsråd i den följande högerregeringen under Ernst Trygger. Bakgrunden var en föga framgångsrik strävan från Tryggers sida att genom ett breddat regeringsunderlag söka uppnå en samlande lösning av försvarsfrågan. Sedan Socialdemokraterna i okt 1924 återtagit regeringsmakten gick S tillbaka till sin tjänst i Finansdepartementet men utnämndes 1926 till generaldirektör och chef för Riksräkenskapsverket. I denna befattning, som han helt frånträdde först 1945, gjorde S stora ansträngningar för att även under svårbedömda yttre omständigheter lägga en fast grund för statsbudgeten.

Vid sidan av de många ämbeten som S beklädde anförtroddes han en mängd uppdrag, särskilt inom områdena förvaltningsekonomi och statligt avlöningsväsen. Han var ordförande i olika lönenämnder på det statliga området och i en rad utredningskommittéer, bl a i 1942 års försvarsberedning. En annan sida av hans administrativa insatser gällde revisionen med uppdrag som ordförande i Statens krisrevision 1940–41 och Statens sakrevision från 1944. I frågor kring statsförvaltningens organisation ansågs S vara en av sin tids främsta experter.

S:s stora arbetsförmåga och ekonomiska kunnighet kom vid flera tillfällen att utnyttjas av staten i dess kontakter med det privata näringslivet. Han var bl a styrelseordförande i ab Jordbrukarbanken 1930–35 och utsågs 1932 till en av två förvaltare i Ivar Kreugers (bd 21) urarvakonkurs. I denna senare egenskap var S starkt pådrivande då Carl Gustaf Ekman (bd 13) avlägsnades från statsministerämbetet. Det har hävdats (Johanson) att S härvidlag vägleddes av politiska motiv, han var som profilerad moderatliberal skarp motståndare till den frisinnade vågmästarpolitik Ekman företrädde. S var ansluten till Liberala partiet, som han representerade i Sthlms stadsfullmäktige 1931–35, och från 1934 till Folkpartiet.

S:s farbror, Olof Arvid S (1833–1904), adjunkt vid Högre latinläroverket å Norrmalm, Sthlm, och välkänd skildrare av huvudstadens kulturhistoria, var far till redaktören Gustaf S (S 2). Dennes yngre syster Anna Laura S (1884–1976) anställdes 1904 vid Skansen och Nordiska museet, vars byggnad på Lejonslätten då ännu ej fullbordats. Som en av icke så få kvinnor i verksamheten delade hon länge sin tid mellan Skansens programverksamhet och museets handskriftssamlingar, där hon biträdde Edvard Hammarstedt (bd 18) vid uppbyggnaden av Arkiv för sv folkkännedom. Hon initierade också insamlandet av brev och handlingar efter Artur Hazelius (bd 18). 1926–47 var Laura S en för sina kunskaper och sin hjälpsamhet uppskattad bibliotekarie vid museet. Inspirerad av arkivmaterialet där publicerade hon en rad artiklar i skilda ämnen, bl a i Fataburen och i Ord och Bild. Ett stort intresse för henne var folkdans och hon ägnade ett livslångt engagemang åt det 1905 grundade Folkvisedans Laget i Sthlm. Hon ägde en stark rättskänsla och gav under andra världskriget sitt stöd åt den antinazistiska organisationen Radikala landsföreningen. S tilldelades 1944 Iqml.

Olof Arvid S:s yngre bror Ernst Viktor S (1839–1925) examinerades från Teknologiska institutets fackavdelning för maskinbyggnadskonst 1860 och var ritare vid Munktells mekaniska verkstad i Eskilstuna fram till 1863, då han begav sig till England och Tyskland för att studera sågbladstillverkning. Han blev delägare i firma Marsden & Stridsberg i Sheffield men lämnade denna 1867 för att med hjälp av engelska arbetare starta en sågbladsfabrik i Torshälla, inledningsvis i kompanjonskap med J O Biörck. Företaget, firma Stridsberg & Biörck, var den första sågbladsfabriken i Sverige och utgör ett karakteristiskt exempel på att en tidigare hantverksmässig tillverkning nu övergick i industriell produktion. Det ägdes av Ernst S ensam 1870–1911, då en ombildning till aktiebolag skedde, och han var dess ledare till 1918. Produktionen av sågblad och maskinhyveljärn hade stor betydelse för den expanderande trävaruindustrin och Stridsberg & Biörck utvecklades till ett av de största företagen i branschen med försäljning även till övriga nordiska länder liksom till Holland, Frankrike och Ryssland. Med hänsyn till behovet av vattenkraft flyttade S 1879 tillverkningen till Trollhättan, där han anlade Gullöfors stål- och järnförädlingsverk. Fabrikerna där utvidgades i omgångar, bl a med en martinugn 1885, och vid anläggningen sysselsattes vid sekelskiftet 1900 över 500 arbetare. Området avträddes dock till staten i samband med utbyggnaden av Trollhätte kraftverk och istället anlades 1908–11 nya moderna verkstäder på Göta älvs västra strand.

I Trollhättan, då ännu landskommun, hade S uppdrag som ordförande i kommunalstämman och kommunalnämnden och sedan stadsrättigheterna trätt i kraft 1916 tillhörde han stadsfullmäktige. Redan 1892 föreslog S att stadsrättigheter skulle sökas och han drev sedan som ordförande i stadskommittén ärendet med stor kraft. Han var också landstingsman i flera perioder och representerade 1888–97 Älvsborgs län i FK, där han anslöt sig till det protektionistiska majoritetspartiet. Med rykte om sig att tillhöra en pragmatisk och kompromissvillig vänsterflygel inom sitt parti knöts S till nya arbetarförsäkringskommittén (1891–93), vars syfte var att i tysk efterföljd åstadkomma en samlande lösning av frågan om en obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Han var insatt i ämnet efter att under 1891 års riksdag ha tillhört det särskilda utskott som beredde reformkrav på socialförsäkringens område. Vid riksdagarna 1895–97 var S ledamot av bankoutskottet.

S var som företagsledare starkt patriarkalisk. Han detaljstyrde verksamheten och hade ett nära förhållande till sin personal. Med ambition att verka som uppfostrare var han socialt engagerad och ivrade, även på det kommunala planet, för nykterhet och undervisning. Han gjorde med sin maka flera betydande donationer, bl a till en byggnad för Trollhättans första samskola.

En yngre gren av släkten S utgår från Lars S:s son Magnus S (1696–1772), som inskrevs vid UU 1715 och blev magister där 1725. Kollega vid trivialskolan i Härnösand 1728 utnämndes han 1737 till lektor i filosofi vid gymnasiet där och erhöll 1761 avsked med e o professors titel. Han övertog Sundby från sina föräldrar och ägde ett stort intresse för lanthushållning, särskilt dess tekniska sida. Den tröskvagn med tunga hjul som S konstruerade, möjligen redan under 1730-talet, ersatte den mödosamma handslagningen och är ett tidigt exempel på framgångsrik mekanisering. Uppfinningen fick spridning i Norrland och beskrevs av S själv i VAH 1754. Han utgav även andra skrifter med jordbruksreformatorisk syftning och belönades 1755 med VA:s guldmedalj för sina rön om humlegårdar.

En son till Magnus S var skolmannen Carl S (S 1). Dennes sonsons son Erik S (1871–1950) avlade mogenhetsexamen vid Nya elementarskolan i Sthlm 1888 och studerade sedan naturvetenskapliga ämnen vid UU, där han blev FK 1891 och FL 1901. Han var amanuens i matematik vid StH 1896–1900 och blev där 1909 docent i matematik efter att s å ha disputerat på en avhandling med knytning till teorin för irrationella och transcendenta tal. Som forskare i matematik publicerade han ett antal artiklar under 1910-talet, bl a om koefficientsviter, och vann ett gott anseende, även internationellt. Tidigt engagerad i försäkringsmatematiken var S 1914–36 byråchef i Pensionsstyrelsen, det nyinrättade ämbetsverk som hade att genomföra 1913 års folkpensionslag. S var också aktuarie i Livförsäkringsbolaget Trygg liksom i flera olika pensionskassor och 1918 knöts han som ledamot till Statistiska tabellkommissionen.

En son till Haquinus Bartholdi, i dennes andra äktenskap, var Haquin S (1660–1718). Han studerade vid UU och disputerade pro exercitio 1683 för orientalisten Gustaf Peringer (Lillieblad, bd 23). Avhandling och försvar vittnade om stor lärdom varför S på Andreas Stobæus’ (ovan, s 530) initiativ överflyttade till LU, där han 1684, blott 24 år gammal, disputerade pro gradu och utnämndes till professor i orientaliska och grekiska språken. Teologie professor och prästvigd 1712 befordrades S 1716 till professor primarius i samma ämne och blev samtidigt som kyrkoherde vid domkyrkan den förste att inneha titeln domprost. Han var LU:s rektor 1689, 1700 och 1708. S anses ha varit en av sin tids mest betydande lärare vid LU. Han var en omvittnat skicklig retoriker och pedagog, alltid angelägen om att bedriva undervisning i båda sina ämnen, österländska språk och grekiska. S:s skriftliga produktion om 29 disputationer samt tal och program, främst ägnade filologiska och antikvariska frågor, röjer en vid beläsenhet.

Författare

Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: SMoK; Sv släktkal 1963 (1963). Haquinus Bartholdi: Hälsinglands handl:ar, RA. H Ahnlund, Spångas bebyggelsehist (Spånga sockens hist, ed N Staf, 1966); K Ankarberg, Spångas kommunalhist (Spånga sockens hist); Uppsala hm, 3 (1845). Lars S: J A Almquist, Graningeverken (1909), s 69; G Bucht, Härnösands hist, 1–2 (1935, 1945); Lags o doms; N H Qvist, Ådalen, 1–2 (1943, 1946).

Erik Rudolf S: G Johanson, Liberal splittring, skilsmässa – o återfören 1917–1934 (1980); J Kleberg, Statskontoret 1680–1946 (1948); G Malm, E S död (SvD 7 okt 1949); dens, E S (Dödsrunor utg av Sancte Örjens gille, saml 19, 1951); T Nothin, Från Branting till Erlander (1955), s 73, 75, 143 o 151.

Anna Laura S: R Bokholm, Tisdagsklubben: om glömda antinazistiska sanningssägare i sv 30o 40-tal (2001); S Owen Jansson, L S 1884–1976 (Fataburen 1976); NordM under 125 år, ed H Medelius, B Nyström o E Stavenow-Hidemark (1998). Art om S i SvD 12 febr 1944.

Ernst Viktor S: K Englund, Arbetarförsäkringsfrågan i sv politik 1884–1901 (1976); E S: till minnet av brukspatron E S på 100-årsdagen av hans födelse den 16 aug 1839, ed E Adamson (1939); T Gårdlund, Industrialismens samhälle (1942); O Hörmander, Sågarbyn blir Sveriges kraftstad: Trollhättan växer till stad, 1896–1916 (1985); T Nyman, Kommittépolitik o parlamentarism (1999); Sveriges äldsta företag ... , ed C Forsstrand (1923); SvTeknF; Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 4 (1990). Magnus S: G Berg, Den sv tröskvagnen (Västerbotten 1931, 1931); S Lindroth, VA:s hist 1739–1818, 1:1 (1967); L Magnusson, Sveriges ekon hist (1996); H A:son Moberg, Jordbruksmekanisering i Sverige under tre sekel (1989); Qvist, a a; G Utterström, Jordbrukets arbetare, 1 (1957), s 478.

Erik S: E Adelsköld, StH:s matr 1888–1927 (1978); L Gårding, Matematik o matematiker: matematiken i Sverige före 1950 (1994). Nekr:er över S i SvD 4 maj och DN 5 maj 1950.

Haquin S (1660–1718): Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 16 (1849); Lunds hm, 2:4 (1952); J Rosén, 1668–1709 (LU:s hist, 1, 1968); M L Ståhl, Biogr underrättelser om prof:er vid k univ i Lund (1834).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stridsberg, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34529, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2019-01-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34529
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stridsberg, släkt, urn:sbl:34529, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2019-01-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se